 |
| Foto: Ulf Zetterlund |
Bandet The Thrill från Luleå gästar idag bloggen. De är för närvarande aktuella med singeln NEVER EVER. Bandet, som består av Linnea Lindblom (Sång), Lucas Hild (Gitarr), Emil Kullberg (Trummor) samt Teo Eklund Sundgren (Bas) spelar, enligt de själva, sexig altrock - och nog osar flera av texterna av passion och sex samtidigt som soundet domineras av riviga naglar och en stor tyngd. Linnea är fantastisk på sång och kommunikationen mellan hennes röst och instrumenten är tung och direkt. Tyngden i Heaven är fantastisk och just tyngden och attityden strålar samman i bandets musik och är minst lika tydlig live har jag fått höra. Senaste singeln NEVER EVER är en fantastisk tonsatt käftsmäll mot ett jobbigt och destruktivt ex. Det låter ljuvligt i öronen av den poppigt punkiga refrängen. Rivigt och melodiöst. Jag gillar energin och att The Thrill känns enormt levande. Något som färglägger världen på ett både finare och kaxigare sätt. Den 27 mars släpps debutalbumet Neverending Fall och den 11 april väntas releasefest på Lillan i Luleå. Idag gästar de serien "Fem album" och Sptofiy-länkar till albumen hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel.
Jag har aldrig varit en person som lyssnar på hela album, utan brukar hitta random låtar jag gillar och sen lyssna tills jag blir less. Jag liksom glömmer bort att album finns. Men inte när det kommer till Hozier. Allt han släppt är så sjukt bra, och jag har lyssnat på varje album fler gånger än vad jag bör erkänna. Men jag kunde inte välja alla, så det blev Wasteland, Baby.
Det som inspirerar mig mest är hans texter. Referenserna till mytologi, orden han använder, hur poetiskt, vackert och hjärtskärande det är, men också edgy och med sexuella undertoner som gör att det alltid finns ett till lager av texten att analysera.
Sen gör det inget att arrangemangen, mixen och hans sångröst är magiska.
Jag älskar Dinner & Diatribes för det feta riffet och Hoziers belting i refrängen. Movement för den perfekta ackordföljden. Nina Cried Power för sjukt bra text, fett basriff i sticket och ikonisk feature av Mavis Staples. As It Was för hur cool och “ominous” den är.
Och måste också ge en honorable mention till hur jävla bra Hozier och hans band är live, om du någonsin har chansen att gå på en av hans konserter - gör det.
/ Linnea
Smashing Pumpkins - Siamese Dream (1993)
När jag var liten och lyssnade på Siamese Dream kändes den verkligen magisk. Jag blev alltid lika hypad av att höra den första snare rollen och jag spelade de låtar som fanns på Rocksmith skitmycket (mest Cherub Rock och Today egentligen, Disarm var inte lika kul). Gitarrerna på albumet är guld. Jag älskar oktavgrepp-riffen, alla fills, de instrumentala jamsen, drop-d riffen, de skrällande solona, phasern, etc m.m.
Jag inspireras och tilltalas av hur Corgan har tagit en massa subgenrer av rock han gillar - allt från progressivt till shoegaze - och blandat ihop dem till någon slags häxbrygd som blir alldeles unik. Det finns fan inget bättre än de atmosfäriska, vaggande, clean-sektionerna blandat med riffen dränkta i blytung distortion. Den kontrasten är något jag älskar och det kanske framkommer mest i våra låtar Everything Falls och Another World. Om man ska snacka favoritspår på plattan är det svårt att slå en låt som Mayonaise. Den gör mig ungefär lika emotionell som när jag gjorde majonnäs själv första gången och insåg hur mycket rapsolja som används.
/ Lucas
Sleep Token - Take me back to Eden (2023)
Jag brukar inte ta så mycket inspiration från specifika album utan mer olika personers spelstilar, men detta album öppnade upp mina ögon för Sleep Token och specifikt IIs (Vessel 2) fantastiska blandning av tyngd, ghost notes och synkoperingar. Albumet har en episk uppbyggnad och variation som ändå håller ihop genom alla låtar. Bandet är inte heller rädda för att blanda lugna ballader med tunga breakdowns, vilket tilltalar mig. Det ger en känsla av desperation som är svår att få utan metal-influenserna. Pain Remains 1-3 av Lorna Shore och The Valley av Whitechapel påminner om detta. Mina favoritlåtar är Chokehold, The Summoning, Take Me Back To Eden och Euclid, alltså de två första och sista låtarna men alla däremellan är också superbra.
/ Emil
Deep Purple - Machine Head (1972)
Det här är den första skivan jag lyssnat på i sin helhet. Pappa hade den på CD när jag var liten och den var nästan alltid i skivspelaren i antingen bilen eller vardagsrummet. Jag började däremot att spela bas tack vare band som Metallica och och Avenged Sevenfold men kände att jag utgick mest ifrån Roger Glovers basgångar när jag började spela covers i gymnasiet. Jag vet inte om jag skulle säga att det är Rogers “grej” men jag gillar hur han speglar gitarriffen på det här albumet och hur han ibland spelar andra bastoner än vad gitarren spelar. Albumet har inspirerat mig inom mer än bara bas såklart. Orgeln, gitarren och trummorna är också så sjukt tajta men också strukturen på alla låtarna är så simpla men ändå unika. Ofta håller dom sig till en klassisk blues-tolva men kan snabbt vika av till ett långt solo i en helt annan tonart. Perfekt album, tio av tio!
/ Teo
Paramore - Brand New Eyes (2009)
Till det femte albumet ville vi hitta ett som alla i bandet gillar, men det visade sig vara sjukt svårt. När vi försökte komma på var det alltid 3 av 4 medlemmar som gillade gruppen och den fjärde hade aldrig lyssnat på dem. Men Paramore är ju rätt omöjliga att inte gilla, och är alltid första bandet man blir jämförd med när man spelar någon slags poppig, alternativ rock och har en kvinnlig sångerska. Med Paramore som gemensam nämnare valde vi albumet Brand New Eyes. Vi gillar bland annat:
All I Wanted med helt sjuka, ikoniska vocals. Brick By Boring Brick, fett vibe ba da-ba-ba-da-ba-ba-da. Decode som känns apokalyptisk med assexiga gitarrriff, och är det bästa som kommit ut ur Twilight-serien.
/ Gemensamt val, The Thrill
Lyssna på NEVER EVER här nedan!
