Det där med att stå på scen övade jag på när jag var sju. Jag mimade till Pet Shop Boys version av Go West med en klasskompis som hette Johan. Han stod där med elgitarr. Oklart varför. Jag såg bara de hundratals föräldrar som satt i publiken. Jag stod där som Skriet, fast med stängd mun.
Tre år senare ställde jag mig på scen igen, på Roliga timmen. Jag snurrade som Tomas Brolin. Det var i samband med VM-bronset 1994 och jag minns att den första tjejen jag var kär i log åt mig. Den kvällen kunde jag lyfta hur mycket självförtroende som helst. Tio år och kär.
Några år senare övade jag på Bokmässan. Jag har lätt för att bli en omvänd reklampelare när jag står ensam på en scen. Man kommer in med något slags självförtroende, försöker andas - och sedan inser man vem man är. Hjärnan börjar lossa affischen mer och mer tills det inte längre utlovas en varm kväll med Oskar. Det utlovas ingenting. Allt är inställt.
Jag tänker på mina föräldrar och hur de dansade på Folkets Park i Kalmar när de var yngre. Ibland önskar jag att jag och min fru kunde göra samma saker.
Jag vill hitta stunder där jag känner att jag älskar att leva, och i gemenskap är de känslorna som starkast. Som när jag och en vän dansade till Aviciis Hey Brother medan horisonten åt upp solen vid Masthuggskyrkan. Till och med håren på mina armar dansade. Var de nära nog bjöd de upp varandra.
Levina Storåkern skrev på sin solodebut rader som fastnat, bland annat: “jag ska aldrig lämna mig ensam igen”. Det är något jag vill leva efter. Jag tror inte att vi får mer än ett liv. Därför vill jag ägna min tid åt att dra upp persiennerna och långsamt reda ut den mer trassliga delen av mig själv. Det tar tid.
Jag vill stå där på scenen och dansa till Lush Life. Åtminstone våga i tanken. Flytta bort sten för sten i de murar jag bär på. Våga bjuda hem folk oftare. Och när jag verkligen trivs med någon, försöka göra relationen större än bara vardag.
Kanske mima till Go West igen. Eller köra den på en karaokekväll. En revansch efter trettio år.
Och kanske står vi plötsligt där, jag och min fru, i Folkets Park i Kalmar och dansar till Arvingarna. Bara har roligt. Utan att känna att någon behöver värdera det.
Den största scenskräcken har nog aldrig varit scenen.
Den har varit att stå kvar i mig själv.
Jag vill hålla fast vid modet och stå kvar.
