"Kanske kan man snart be AI göra den perfekta Köttgrottelåten?"

Jag minns när jag, under mina tonår, lyssnade på Köttgrottornas Gravöl på högsta volym. Det hände väldigt ofta och det är ett band som förde in både gemenskap och värme i mina ungdomsår. Deras musik och deras förmåga att blanda allvar med humor är fantastisk och det är minst lika fantastiskt att bandet i år firar 40 år som band! I år delar de ofta scen med Charta 77 som också fyller 40 i år. De har redan genomfört en del jubileumsspelningar och fler är att vänta! Idag släpper de nya albumet XL och här pratar jag med sångaren Stefan "Mongo" Enger om vad som varit mest minnesvärt under dessa 40 år, om vänskapen med Charta 77 och om Guld-Lars allt för tidiga bortgång i cancer 2015. 

Ni fyller 40 i år, stort grattis! Om ni skulle nämna tre saker som verkligen stått ut under alla år som band, vilka tre blir det då? 

- 1. Det är nog första LP:n Blodsdans, den gjorde att vi fick en större publik. Det var även en minnesvärd inspelning i Studio Largen i en lada vid en sjö! 

2. Och där får vi nog nämna låten Älska mig, den hänger ihop med punkens andra våg i början av 90-talet. Låten blev till efter att albumet börjat spelas in och jag fick övertyga de andra om att spela in den. 

3. Den tredje saken som har påverkat bandet väldigt mycket är Guld-Lars död i cancer 2015. Guld-Lars betydde mycket för bandets sammanhållning och han var även moralens väktare. 

På nya albumet fastnade jag mycket för Jag gör ingenting. Berätta mer om den!  

- Låten handlar om det dåliga samvetet man ständigt har när man läser om orättvisor och problem som finns men inte gör något. Andra engagerar sig men själv engagerar ”man”sig bara med tankar och önskan.

Tänk er att XL är som en fysisk plats. Vad är det för plats och hur mår människorna där? 

- XL handlar ju om dåtid, nutid och framtid. Livet är en berg- och dalbana, både positiva saker och negativa saker kommer man att uppleva och människor mår bra ibland och dåligt ibland. Man kan romantisera alla tider men även motsatsen. Jag är inte så nostalgiskt lagd även om det är viktigt med minnen. 

Första gången jag hörde er var på albumet Sanningens morgon. Minns att jag lyssnade på stora delar av skivan på Skivlagret i Kalmar. Fina minnen! Hur ser ni det på albumet idag? 

- Sanningens morgon är en intern historia som fick ge namn åt skivan. Vi är nöjda med flera av låtarna men inte med soundet, vi hade visioner som vi inte kunde genomföra men med trestämmiga körer och gitarrhack räddade vi nästan plattan.  

Även Charta 77 fyller 40 i år och ni har följts åt genom åren. Vad är det finaste ni upplevt tillsammans hittills? Något speciellt ögonblick?  

- När vi träffas så pratar vi ständigt minnen från spelningar och turneér. Vi har kört bilbana i logen, haft kazookonsert och utsatt varandra för practical jokes. 

I början av karriären var ni kända för eran ”maskeradpop” - ni spelade både nakna och utklädda till aliens. Minns ni vad den mest ”udda” utklädnaden var? 

- En gång klädde vi oss i blåa kroppsstrumpor och kom upp ur vattnet från sjön som låg bredvid scenen. Avatarer, långt innan filmen! 

Var, skulle ni säga, ligger den största utmaningen i att skriva ny musik idag? 

- Alltid när ”man” skriver en låt tycker man den är jättebra tills den är klar, svårigheten är att fortsätta tro på låten. Sedan är texten ofta knepigt, särskilt själva textidén. Jag samlar på både musiksnuttar jag hittar på och textidéer i min mobil, det gör nog de flesta musiker. 

Hur påverkades ni av pandemiåren? Har det påverkat er musik på något sätt? 

- Pandemin är som en parantes och har inte påverkat musiken så mycket, däremot är vi som personer erfarnare och har en gemensam upplevelse med resten av jordens befolkning. 

Finns det någon person som har betytt extra mycket för er som band?

- Vi som spelar/spelat i Köttgrottorna har haft stor betydelse för varandra. Sedan har vi som individer olika förebilder. Några som varit viktiga för mig är Hasse-Punk, första sångaren i Incest Brothers och min storasysters kille Pelle som tog med sig elgitarren hem till oss. Band som påverkat Köttgrottorna extra mycket är XTC, Bad Religion och alla kompisars band. 

Har ni någon speciell anekdot från en spelning som ni vill dela med er av? 

- Nyligen pratade vi om när Janne fick ett getingstick på munnen när han skulle dricka under en spelning, dock inte så roligt. 

- En gång när vi skulle smyga in i mörkret upp på scen och överraska publiken så tryckte någon på ljusknappen, det blev jätte fånigt. Köttgrottorna åkte till Åland över en långhelg i början av 90-talet. Vi skulle skriva/göra material till en ny platta! Vi bastade, drack öl och kollade på fåglar istället för att göra musik. Vi hittade bara på en enda refräng, the Ornitologs! 

- Anekdoterna är många men kanske roligast för oss som var med. 

Ni började spela på 80-talet. Vad kan ni sakna mest med musikindustrin från den tiden? 

- Allt med musikindustrin var krångligare på åttiotalet. Skivinspelningar var bökiga, det är lätt att göra saker själv nu. På konserter var man ofta tvungen att ta med sig sånganläggning. Å andra sidan var saker mer magiska och spännande när man var yngre. 

Till sist, om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle ni vilja besöka?  

- Självklart framtiden, vi är både nyfikna och oroliga över världsläget och vad som kommer att hända, även med musiken, AI och motreaktioner.  Kanske kan man snart be AI göra den perfekta Köttgrottelåten?

Lyssna på XL här nedan! 

Aurelia Dey - Soldier

Aurelia Dey släpper idag singeln Soldier, en låt som reser genom en relation, genom dess svårigheter och möjligheter. Den beskriver hur en utveckling av relationen inte nödvändigtvis alltid har med rörelse att göra, utan ibland är det viktigt att bara stanna upp, men kanske är även att stanna upp en slags rörelse, fast kanske mer en inre sådan. Som vanligt så bär Aurelias låtar på mycket insikt och medvetenhet och dessa två saker genomsyrar allt hon gör. 

Låten Soldier är hämtad från projektet Community carries legacy. Projektet är ett performance där fem olika teman samsas; arv, healing, identitet, gråt och den starka svarta kvinnan. Skådespelarna Astrid Assefa och Segen Tesfai medverkar i projektet som Aurelia skapat tillsammans med storbandet AVENUE och tillsammans utforskar man bilder man fäster vid svarta kroppar, hur de ska se ut och i vilka rum de ska vara i. Tillsammans med alla inblandade så blir det en både upplysande, förenande och musikalisk upplevelse. Den musikaliska upplevelsen utlovas vara en blandning av bland annat reggae, afrobeat, dancehall och traditionell musik från Ghana. 

Jag älskar när möten lyfts fram i musik och det är ju verkligen så att människor behöver mötas mer, det är så lätt att fastna i olika bubblor. Aurelia är fantastisk på att lyfta mötet i musiken, där olika stilar, människor och känslor möts. Jag gillade verkligen singeln Come correct som släpptes i mars och Soldier är minst lika bra. 

Aurelias röst är som en skål fylld av känslor. Det är så mycket som händer i låten, så mycket känslor, så mycket att ta in, men mitt hjärta öppnar sig helt och vill ta in allt. Varje sekund. Det är en låt som tickar in på nästan åtta minuter, men det är verkligen inte för långt, utan bidrar snarare till mer dynamik i beskrivningen av relationen. Mest tolkar jag låten som en resa till insikt om att ingenting behöver vara perfekt och jag är tacksam över att jag får ta del av den resan. Det är en underbar blandning av reggeae och R&B som är både tänkvärd, smärtsam och njutningsbar. Allt på samma gång. Som livet.

Lyssna här nedan!

Josefin Solberg - Hjärtan slår

Josefin Solberg gästade bloggens serie Musikminne i samband med att hon deltog i P4 Nästa Halland med låten Allting kommer förändras. Det var en stark poplåt, men Josefin fick dock se sig slagen av Leo Bergs bidrag Tusen mil mellan oss. 

Nu i maj släpper Josefin fem låtar, som tillsammans utgör EP:n Nr II. Singeln Hjärtan slår, som släpps idag, är hämtad ifrån EP:n. Vi möts här av ett mörkare, mer elektroniskt, sound. Det soundet, som även dominerar den kommande EP:n, passar Josefin utmärkt. Josefin frågar sig, i den vemodiga texten, ”tror du på att allt tar slut?” 

Josefin har en väldigt stark röst och den lyfter än mer i refrängen, därför tycker jag att det är trist när effekter tar över rösten, som sker i slutet på låten. Det är ett grepp som jag sällan gillar, och samma sak gäller även här, men det är egentligen bara en liten detalj och i övrigt är det en mycket stark låt som kommer passa perfekt på klubbarna runt om i stan. Det handlar bara om att få den att hitta dit. Den är värd det. 

Jag kan också lova att EP:n är väl värd att vänta på, det dansanta och mörka vemodet möts på ett ofta strålande sätt.

Lyssna här nedan!

Norregård - Börjat om

Småländska duon Norregård är tillbaka med singeln Börjat om. Låten är först ut i år men redan i maj kommer nästa singel, Sund livsstil. Bandets debutalbum är planerat för en höstrelease. Förra gången jag skrev om duon var i samband med att de släppte låten Farväl, en fin ballad om en avslutad relation. Jag minns hur jag älskade upprepningarna i slutet på låten, alla känslor liksom hamrades in. 

Börjat om handlar även den om en relation som håller på att ta slut, viljan och kärleken kanske finns, men inte riktigt tron på att det kommer hålla, även om man så skulle börja om och fortsätta försöka. Soundet är här förändrat och indiepopen har klätt sig i än mörkare färger och skulle passa bra in på en synthklubb.

Det är en dansant och melodiös låt som för mig är det bästa Norregård gett ut hittills. Jag tycker om att duon visar upp en ny sida och det här är något som verkligen går hem hos mig. 

Lyssna här nedan!

Vilma Flood - Flood

Jag minns när jag såg Vilma Flood spela på Nefertiti i Göteborg. Det är få gånger jag har blivit så berörd som när Vilma sjöng Fan of you. Låten påminner mig så mycket om min egen uppväxt i relation till exempelvis min mormor och morfar, vilken trygghet de var och hur tomt det plötsligt blev utan deras närvaro, utan deras kakor, utan just deras skratt, utan just deras beskrivningar av livet. Moodswinger (2019) var överlag ett fantastiskt album och nu är efterföljande Flood här. 

Först och främst så är det tydligt att Vilma Flood har en av Sveriges vackraste sångröster, det är otroligt mycket känsla i den, lyssna bara på vackra What we did. Det är en av de starkaste låtarna här, jämte I lie och Flowers and light. Just I lie är en sån där låt där tonerna får en att sluta ögonen och bara känna in. Just sorg och förlust är två tydliga teman, musiken en aning mer experimentell än på Moodswinger - men skivan bär samma grund som den förra och mycket av den grunden handlar just om Vilmas röst och hennes sätt att förmedla känslor. Albumet bär även på ett av årets finaste möten, All nighter, där Loney Dear och Vilma möts i en duett. Tillsammans avslutar de låten med orden ”This morning glows for us.” 

På titellåten gästar Sara Parkman med fint fiolspel. Det är i det stillsamma albumet blir mest gripande, det är där det kommer till sin fulla rätt, men samtidigt uppskattar jag inledande Cold där känslan är arg och rå och beskrivningen av ett liv som inte är för alla är träffande. Låten är som ett vackert vårskrik. 

Överlag är det ett mycket starkt tredje album från Vilma. Det är ofta gripande och samtidigt råare än föregångaren. Det är samtidigt en fin beskrivning av hur mångbottnat livet och att vara människa är. Förra albumet kanske hade kanske högre toppar, men detta är ett mer jämnt album och som visar på nya sidor av Vilma. Vibrerande vackert. Jag hoppas hela världen spetsar öronen.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Alva Söderberg

Alva Söderberg släppte sin första singel Not the same 2021 och nu är hon aktuell med sitt fjärde släpp, singeln Angel of mine. Singeln börjar i ett lugnt tempo för att senare öka något, men överlag är det en stillsam, men vacker pärla till låt där Alvas röst verkligen skiner. Låten är en fin kontrast till förra singeln Fine with a night, som visade upp en mer rockig sida av Alva. Idag gästar hon bloggen för att dela med sig av ett musikminne, kopplat till Måns Zelmerlöw! 

Musik har alltid varit en stor del av mitt liv så långt som jag kan minnas. Men det har det enligt alla varit hela tiden, min mamma brukar säga att jag började sjunga långt innan jag ens kunde prata. Jag har alltid haft mina olika favoritartister, men den första som var den stora favoriten var Måns Zelmerlöw efter att jag hade sett honom uppträda med Cara Mia i Melodifestivalen. Vilket var något som inte ändrades de närmsta åren efter. 

När jag sedan fyllde år 2008 gav min farmor mig en barnvänlig mikrofon. En sådan där som satt fast med en sladd i en dosa som antingen bara spelade någon enkel melodi eller som man bara använde för att göra ljud i, och den var i färgerna silver och rosa. Så när Måns deltog med Hope and Glory 2009 och hade en trådlös silvrig mikrofon var allt lilla jag kunde tänka 'en sån mikrofon måste jag ha'. Så när jag stod där en eftermiddag i mitt rum och sjöng i min lilla mikrofon, inte så värst bra, fick jag en briljant idé. 'Om jag klipper av den här rosa sladden mellan mikrofonen och dosan har jag en likadan mikrofon som Måns Zelmerlöw', tänkte jag. 

Något som jag inte tänkte på då var att det var sladden som gjorde att mina ljud kom ut ur högtalarna på dosan. Men jag sprang och hämtade mammas stora sax nere i köket och gick sedan tillbaka till mitt rum och klippte av sladden så nära mikrofonen som möjligt för att det skulle likna en trådlös mikrofon så mycket som möjligt. När jag sedan försökte sjunga kom det inget ljud ut ur högtalarna och jag blev helt förstörd. Jag satt och grät hos min mamma i nästan en timme. Samtidigt som mamma inte gillade att se mig ledsen tyckte hon att det var lite smått roligt att jag hade gjort något sådant bara för att vara som min idol. 

Det tog ett tag att komma över det jag hade gjort och jag rörde inte mikrofonen på ett tag men tillslut tog jag upp den igen och använde när jag sjöng med till alla Måns låtar. Dosan är slängd sedan många år tillbaka men mikrofonen har jag fortfarande med mig. Jag må ha varit bara fem år när allt detta hände men den mikrofonen har guidat mig i femton år i sökandet efter dit jag vill vara och nu får jag äntligen uppfylla min barndomsdröm genom att göra nästa samma sak som min idol, genom att släppa min egna musik. 

/ Alva Söderberg 

Lyssna på Angel of mine här nedan!

Rickard och Juvelerna - tillbaka till Assmunderöd (Feat. Moneybrother)

En vemodig vårvisa bjuder Rickard och Juvelerna på denna gång. Förutom vemodet känner man av kärleken till en plats, Assmunderöd på Orust. Förutom fina stråkar signerade Pelle Appelin och Sebastian Freij så är låten även en duett mellan sångaren Rickard Nilsson och Anders ”Moneybrother” Wendin och deras röster smälter ihop fint. Gitarren i slutet på låten påminner mig om början på en sommar, att försiktigt våga doppa fötterna vid klipporna. Vackert. 

Texten andas verkligen kärleken till en plats som man alltid kommer tillbaka till, där man kan hitta uttag som man inte hittar någon annanstans, men har man visat tillräckligt vad platsen är för en? Vad den betyder för en? 

Låten är som en fin fortsättning på låten Assmunderöd från det självbetitlade debutalbumet. Som en äldre släkting som kommer med ett större bagage och med fler insikter, Där Assmunderöd var en soft rocklåt så låter det här mer finstämt, akustiskt och vemodet rullar verkligen in. Det är en stark låt som dröjer sig kvar, som kittlar ens vårkänslor på ett förtjusande sätt.

Lyssna här nedan! 

"En snäll men lat jävel som inte fick mycket gjort här i världen"

Det finns mycket att säga om Johan Johansson. Personligen har han påverkat mig och mitt skrivande och engagemang en hel del. Band som KSMB och Strindbergs har betytt mycket för många. Han har även varit producent för flertalet artister, bland annat Lars Winnerbäck, Stefan Sundström och Ellinor Brolin. För mig är Johan en av vår tids största protestsångare där punken inte är en stil utan snarare en attityd, hans texter innehåller både samtidsbetraktelser och humor samtidigt som han aldrig slutar jävlas med överheten. Nu på Söndag den 16/4 gästar Johan Rörelsen på Cirkus i Stockholm. Som vanligt håller Pernilla Glaser i samtalen och Staffan Hellstrand är husmusiker. Samtalsgäster är Mats Malm, Nachla Libre och Joanna Sandell! 

Idag, i en längre intervju, berättar Johan mer om att gästa Rörelsen, om vänskapen med Staffan Hellstrand och om hyllningen till punklegenden Tompa Eken. 

Hur är läget, Johan? 

- Lite sådär, ärligt talat. Med mig är det bara bra, men flera fina vänner envisas med att hålla på att dö, och på det sättet är det vemodigt. Man får trösta sig med att spela musik med och för dom som finns kvar.  

Vad ser du fram emot mest med att gästa Rörelsen? 

- Det blir både roligt och spännande. En bra idé, ett fint ställe och en kär vän som bett mig komma dit. 

Minns du hur du och Staffan (Hellstrand) lärde känna varandra från första början? 

- Vi har känt varandra sedan början av 80-talet, då Staffan hade sitt band SH! och jag spelade med Strindbergs, och vi har hållit kontakten livet igenom. Vi bor nära och träffas fortfarande ofta. Staffan är en gediget genomgullig och klok person. En vän man verkligen kan anförtro sig till. Jag skulle glatt ge bort mitt sista par strumpor till Staffan, och jag tror han skulle göra likadant för mig.  

Filmen om Tompa Eken hade premiär i mars, vad är ditt finaste minne med Tompa? 

- Oj, det är många. Tompa är även han en genuint god människa som mår bäst om han får hjälpa andra - och det har han verkligen gjort. Galan för Tompa var den mest lättbokade någonsin. Alla vi frågade tackade ja direkt, och stödgalan sålde slut på tretton sekunder. Han fick den kärlek han gjort sig förtjänt av om man säger så.  

I år är det 30 år sedan Flum släpptes, hur känner du för det albumet idag? 

- Egentligen var det inte meningen att det skulle bli någon platta. Jag hade lagt av att spela själv och jobbade bara med att försöka få ut min då okända vän Stefan Sundström. Men jag övertalades att spela in lite låtar jag gjort för byrålådan. Jag är glad att den gjordes, och jag spelar många av låtarna fortfarande.

Dina texter på Flum gjorde två saker med mig, dels fick det mig att vilja börja skriva själv och dels så gjorde det mig mer engagerad i samhällsfrågor. Vilken av dina texter är du själv mest nöjd med?  

- Tack, vad glad jag blir av att läsa det. Det varierar vad man gillar av sitt eget, men texten till Plocka fram Jesus säger mycket om mina värderingar, vad jag står och vad jag tycker är viktigt här i världen.  

Om du skulle nämna tre saker som verkligen stått ut under alla år som artist, vilka tre blir det då? 

- För min del är det nog:  

1. All kärlek och alla fina människor jag haft privilegiet att bli vän med.

2. Att jag fått fara runt och lära känna folk runtom Sverige och världen och lärt mig förstå hur människor lever överallt. Min värld tar inte slut i Stockholm även om jag bott här i hela livet.

3. Att ha haft förmånen att försörja mig på att sprida glädje samtidigt som jag alltid haft en möjlighet att säga vad jag tycker. 

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka? 

- Definitivt sextiotalet. Satan vad mycket som hände med musik under ett ynka decennium. 

”När jag växte upp var ett av de största trätoämnena kompisar emellan vilka som var bäst, Beatles eller Stones.” berättar du i boken I stället för vykort. Hur känner du idag, vilka var bäst?  

- Jag är en Beatles-unge sen födseln.  

Mängder av kulturscener har stängt ned i bland annat Stockholm och Göteborg på grund av bland annat ökade hyror. Under Corona så pratades det mycket om kulturens värde, men jag har märkt att kulturen sällan värderas när det verkligen gäller. Vad har du för tankar kring detta?  

- Så har det varit så länge jag kan minnas, och så kommer det förbli tror jag tyvärr. Synd, för även om man bara tänker krasst ekonomiskt är kultur en ren samhällsekonomisk vinstaffär. Alla som jobbar med det kan se det. Folk blir gladare, friskare och mer produktiva av kultur. Men det krävs lite långsiktighet som få med makt begriper sig på. 

Förra året hedrades du genom att ditt namn nu är ett av flera som pryder Visvägen i Västervik. Så oerhört fina ord av Kalle Lind också! Vad har Visfestivalen betytt för dig som artist? 

- För mig har den betytt mycket, och utan sådana som jag hade visgenren varit lite av en museiverksamhet. Visfestivalen har alltid varit öppen för att blanda in nya influenser i vismusiken, och det är en stor del till att den har utvecklats och gått vidare.

Om man jämför din syn på musik idag och den du hade när du började syssla med musik, hur har den synen förändrats? 

- Jag är nog mer öppen och mindre kategorisk nu än när jag var yngre. Samtidigt är mina rötter detsamma. Men jag har alltid struntat i genrer. Bra musik är bra musik, och det finns såväl guld som dynga inom alla stilar. 

Till sist, om du var en karaktär i en klassisk bok, vem skulle du vara då och varför? 

- Ivan Gontjarovs romanfigur Oblomov känner jag igen mig i. En snäll men lat jävel som inte fick mycket gjort här i världen. 

Lyssna på Johans solomaterial här nedan och köp biljetter till Rörelsen på Cirkus den 16 april här!

Effy Simon - Känslosam

Fanny Malmborg Simonssons projekt Effy Simon släpper idag debut-EP:n Känslosam. Jag recenserade själv titellåten när den släpptes som singel i november förra året. Jag kan börja såhär, i år släpper The National ett nytt album och jag som är ett stort, stort fan kommer förmodligen att placera det albumet högt upp på listorna i alla möjliga summeringar, men Effy Simon gör mig minst lika engagerad, minst lika glad av att möta musiken. 

På EP:n möts vi av ett stort register, både när det gäller hennes röst och hennes känslor. Låtarna behandlar allt från att bli dumpad, hjärnspöken och att se ett ex på stan i den tröjan man själv stickat till personen. Musikaliskt är det jazzig vispop som det handlar om och även om många av texterna bottnar i jobbiga saker, så genomsyras också många av låtarna av glädje, som tycks härspringa av att hon verkligen hittat sitt uttrycksätt där kombinationen av de jazziga melodierna och de raka texterna är fantastisk. Det märks att hon har haft roligt när hon spelat in låtarna, även om de behandlar både ljus och mörker. 

Mest gillar jag titellåten som borde spelas runtom hela Sverige i år, men även Du såg inte mig och Demonerna är fantastiska låtar, den sista handlar om hjärnspöken, som kan kväva så himla mycket av ens liv, men låten slutar hoppfullt med raderna ”mig ska ni inte ta.” Texterna är som sagt raka och dyker ned i det vardagliga och små detaljer som fångar ens uppmärksamhet. I låten Känslosam sjunger Fanny de fina raderna "Jag består av vatten, det är klart att jag blir känslosam. Tårar rinner nedför nacken, där din hand brukade bulta varmt." Hon är som sagt grym på att måla upp bilder. 

Överlag är det som sagt en blandning av många olika delar, dels det lättsamma, dels det allvarliga och så, generellt, en glädje i tonerna och grubblet i texterna. Dumpad är den tydligaste poplåten, men själv faller jag mer för det avskalade och än mer jazzvisiga, men det är en smaksak. Det är en samling låtar som vågar måla upp alla färger och nyanser av en människa och det till en samling av melodier som fångar mig helt. Utan tvekan är detta ett av årets bästa släpp redan nu.

Lyssna här nedan!

Vionavega - Say exactly what you mean

Jag skrev om Victoria Arnessons Vionavega när hon var aktuell med singeln All my fault som var en låt som faktiskt tog henne till final i P4 Nästa Kalmar. Första singeln Sway släpptes 2020 och det jag kan säga om släppen hittills är att de spänner mellan atmosfärisk elektronik till mer raka poplåtar. Jag skulle säga att de första släppen var lite mer experimentella och att musiken, fortfarande med en elektronisk grund, på många sätt har blivit rakare. Musiken har upplevts både dansant och lugnande på samma gång samtidigt som texterna varit öppna om svåra känslor, som uppbrott. 

Även nya Say exactly what you mean behandlar ett uppbrott och där All my fault var en rak popdänga är nya singeln mer av en stark ballad. Det som kommer krossa en sägs inte rätt ut men i ögonen och kroppsspråket syns det ändå och man krossas bit för bit. Man vill ha tydlighet på alla plan, ovädret slår ändå ned i det som inte sagts, men ändå märks. Ibland behöver man bara ord på ovädret, ord på smärtan för att över huvud taget kunna hantera den. Det finns en så stark känsla i Victorias röst och låten är smärtsam och ljuvlig på samma gång. 

Lyssna här nedan!

Håkan Hellström - Du

Förstå mig rätt. Jag anser att Håkan Hellström är en av våra absolut största artister och live är det få som har hans fantastiska energi. Jag vet få liveartister som får hela kroppen att koka. Det är en sådan fantastisk energi och glädje. När det kommer till Håkans släpp när det gäller singlar och album så har det dock gått åt ett annat håll, senaste riktigt bra släppet var singeln Tillsammans i mörker 2020, men albummässigt får man nästan gå tillbaka till 10 år gamla Det kommer aldrig va över för mig. De senaste åren har musiken blivit mer experimentell och det är inget fel med det, men det har pendlat mellan annorlunda och ibland mest konstigt. Stundtals blir det fantastiskt, stundtals så är det på rätt sida av experimentella, men överlag har det varit svajigt ända sen albumet Du gamla du fria (2016). 

Nya singeln Du är hämtad från Poetiska försök som släpps i slutet av april. Det är en singel som verkligen har melodi och som jag tror kommer bli populär bland fansen i sommar på hans spelningar, då den lär växa än mer live. Tyvärr är texten platt och oavsett artist så tycker jag att det är trist att blanda in engelska uttryck. Det är något som Håkan använt sig av allt mer i sina låtar, från Vita små molns ”Himlen är sweet, men min sweetheart är soft som weed” till Du där Håkan sjunger ”Men där var du och du sken som en bullit, rakt igenom all bullshit.” Det fångar säkerligen många, men jag tycker att det blir platt. Överlag tycker jag inte att det gör särskilt mycket om man lånar av andra i sin musik, men refrängen i Du låter verkligen som en kopia av Robin Stjernbergs You. Men jag är väl en hycklare, jag gillade ju när lånen kom från The Smiths. 

Du är ingen dålig låt och den kommer säkert bli en stor hit i vår och i sommar på scenerna, på klubbarna, på gatorna men det är främst hos Håkan live som jag hittar de där fantastiska explosionerna nuförtiden.

Lyssna här nedan!

Stress kan påverka mina öppettider

Jag hade valt ”enkel” som svårighetsgrad men plötsligt, helt utan förvarning, så ändrades den till svår. Jag föll ned för samma stup om och om igen. Varje gång fick jag börja om från början. Det var så det kändes. Det var som att ha tappat bort nyckeln för att ens sätta på mig jackan, laga mat. Hjärnan hittade inga avfarter, ingenstans att bara köra in. Den enda vägen var rakt fram. Det var som att hjärnan bestod av tre hyllplan packade med stress och jag försökte leta, men det fanns verkligen inget utrymme bortom det tredje. När man tänkte att hjärnan kunde få hjälp av sina grannar så var det släckt i trapphuset. Jag hade länge försökt vara öppen dygnet runt men stress hade en förmåga att påverka de öppettiderna. Bröstkorgen var en våningssäng mellan stress och lugn. Enbart den övre sidan hade täcke och kuddar den natten. Återhämtningen hade avbrutits av nyheter, av reklam. Man ska vara produktiv. Och ja, jag tycker att det är fantastiskt att ha ett jobb men jag vill helst inte ha det varje dag. Arbetslinjen blir lätt som en jobbig utväxt. En klängväxt på väggar som man drömde om att rasera. Själen slängs in i mikrovågsugnen men det värmer bara för stunden och så inser man att man glömt plasten på. Ni vet människor som tar slut på saker och sen lägger tillbaka dem på sin plats i kylen utan att slänga förpackningen istället? Så kändes min själ, förbrukad, men ändå tillbaka på sin plats. 

Jag självdiagnostiserade mig med två obotliga sjukdomar en natt i veckan. Google är som pollen för en hypokondriker. Det är lätt att snöa in på sitt mående när det inte är bra, man går lätt från en insnöad disktrasa till en utbränd. Jag började räkna staplar, ett samtal gjorde att den minskade med en, en fullsatt spårvagn drog ned stapeln med två, en lång novell på Messenger utan att personen brydde sig om mitt liv tillbaka gjorde att jag började söka efter uttag som inte fanns. Det är svårt att säga nej till ett liv som är inhägnat av likes. Det är svårt att tacka nej till ett liv som innebar fler och mer, men jag var tvungen. Ens livs inredningsstil kan inte bestämmas av någon annans tycke och smak. Överlag är det troligare att både bilens och mobilens bränsle prioriteras mer än en människas, men det borde prioriteras mer, annars står ens hjärna och hjärta som två dammkorn i sista ronden till sist. 

Jag vet inte vad som till sist hjälpte. Men det viktigaste tror jag var att jag lät saker dröja, att svara på saker har ingen inbyggd timer, och skriver man långt till någon som sagt att den är känslig för intryck så kan man nog inte förvänta sig en novell tillbaka. I alla fall inte inom de närmaste fem åren. Jag har alltid gärna velat vara ett bollplank, men om jag själv var i behov av det så kunde det ofta bli att samma personer som jag varit plank till bara lät mina bollar rusa förbi, rätt in i mål. Det är inte vad någon behöver och där har jag satt stopp. Det är viktigt att om man vill dela med sig av sitt liv till någon att man då samtidigt intresserar sig för den andras liv, ett samtal måste baseras på två människors manus, inte bara en persons. Deltid har jag så gott som alltid jobbat och det har jag aldrig ens funderat på att ändra. Det vore verkligen att låta stressen springa först i mål. Man måste prioritera sitt eget liv, annars börjar andra människor kanske möblera ens liv och plötsligt har man blivit inneboende i sitt eget liv.

Musikminne från The Fleurs

Emely Majrells projekt The Fleurs släppte nu i mars senaste singeln Garden of Lilith. Låten är den andra i en trilogi av singlar som The Fleurs ska släppa. Musiken är elektronisk och känslan atmosfärisk och existensiell, drömsk. Emely berättar själv att Lilith kan ses som en personifiering av de kvinnor och andra grupper som tryckts ned och tillbaka av patriarkatet. The Fleurs är fantastisk på att väva in olika ämnen och olika känslor i en magisk och drömsk elektronisk kompott. Idag gästar The Fleurs bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Jag var väldigt ung under början och mitten av 90-talet, en tid då samhället gick över från att vara analogt till att bli allt mer digitaliserat. Mina äldre bröder, som var 12 och 13 år äldre än jag, var i sina tonår. Vi hade alltid massor av ungdomar i huset som ockuperade rummet under taket i vår lägenhet framför TV:n och spelade datorspel som Zelda, Final Fantasy och Super Mario. Om de inte spelade spel så stod MTV och Viva på. Non-stop musik. Non-stop audiovisuella intryck. Jag brukade ta mina leksaker upp till rummet under taket och leka där istället. Jag gillade bakgrundsljudet av skratt, musik och den kultförklarade Gameboy-musiken. Vilket 90-talsbarn blir inte fortfarande glad i hjärtat av att höra de där retro-melodierna? Det är fulländad nostalgi! Jag trivdes i mina bröders och deras kompisars sällskap. Jag fick vara med och ändå vara i min egen värld. Jag satt där i mitt hörn medan de dansade Macarena framför TV:n. Jag var där när de stirrade fascinerat på Nirvanas unplugged-konsert, och tittade om och om igen. Jag var där och tog in alla kreativa skapelser som serverades för vår generation på silverfat 24/7 från musikkanalerna. Bubbelgum-färgade fuskpälskreationer, stickade ulltröjor i brunt och grönt, slitna jeans, överdimensionerade hattar och ändlösa höga Buffalo-platåskor. Varken modet eller popkulturen under det årtiondet var tyst eller försiktigt. Det lektes med färger, ljud och alla nya digitala möjligheter - autotunade, neonfärgade ungdomsdrömmar! 

En regnig eftermiddag under sensommaren satt hela gänget och jag i rummet under taket framför TV:n. Alla väntade på den banbrytande videon till Jamiroquais Virtual insanity. När skulle den visas? Ingen visste det exakt på 90-talet. Det var en del av tjusningen. Man behövde ha tålamod. Man behövde vänta och titta på allt annat som visades under tiden innan ens favoritlåt skulle spelas. Så vi väntade. Och väntade. Och väntade. Jag var helt inne i min lek, men plötsligt började en melodi. En röst mjuk som sammet. Jag tittade upp och var från det ögonblicket som under en trolldom. Jag glömde världen runt omkring mig. Jag betedde mig som sjömän under inflytande av sirenernas sång. Två röster i perfekt samspel, ljust och mörkt i ett hav av melankoli. Och så tittade jag på en kvinna som låg i ett glittrande vattendrag och på hennes perfekt bleka hud dansade skogens skuggor med solens gyllene ljus. Jag kunde inte titta bort. Jag var helt trollbunden av den drömska scenen som utspelade sig på TV-rutan framför mig, tills den försvann och sändningen fortsatte i studion där en ung kvinna sa: "Det här var 'Where the wild roses grow' med Nick Cave och Kylie Minogue. Och nu kommer den nyligen släppta låten med...”.

Tillbaka till det glada 90-talet med sina neongröna fuskpälsjackor och plasthalsband på en sekund. Det kändes som om jag hade vaknat ur en dagdröm och samtidigt fått en uppenbarelse... Jag hade fått grepp om en känsla. Den fanns i sången, den fanns i bilderna. Den fanns även i texten, som jag här och där inte förstod. Eller kanske gjorde jag det ändå? Musikens språk är universellt och även om man inte förstår orden som sjungs, så kan man ändå förstå allt som man behöver förstå. Allt som man redan vet och som finns där och delas med varandra och världen. Allt det där som bärs av tonerna och uttrycket i sången, bas, synth, fioler och allt annat som blir till universellt förståeliga frekvenser. Det är det fantastiska med musik. Den har förmågan att beröra på djupet och prägla en för resten av livet. 

Jag vill påstå att någonstans där väcktes någonting som skulle bli min identitet som artist. Att utforska samspelet av ljus och mörker, skönheten i det fula, att korsa gränserna mellan drömsk fantasi och rå verklighet. Nick Caves mörka röst med Kylie Minogues melankoliska ljusare toner. De väckte ett intresse för mörk romantik och melankoli i mig. Eller fanns det redan där sedan tidigare? Vem vet. Jag är ju uppvuxen med Bröderna Grimms tyska sagor. De riktiga, gamla versionerna i all sin brutalitet och komplexitet. Lätt hänt när man har en tysk mamma som själv har vuxit upp med den där sagovärlden. Tysk poesi när den är som bäst. Lika mörk som Nick Caves text och idé när han skrev Where the wild roses grow". Kanske påminde Kylie Minogue med sin ljusa hy och de röda läpparna mig om Snövit. Eller Törnrosa. Men den som har hört och sett mina kreativa audiovisuella skapelser som jag gör under namnet The Fleurs kommer nog förstå när jag nu säger att jag fortfarande, nästan 30 år senare, skapar med samma känsla i åtanke som denna låt gav mig en sensommarkväll 1996. Den känslan finns alltid kvar, oavsett var jag befinner mig i livet. Först många, många år senare förstod jag hur stor betydelse denna låt hade för mitt eget skapande. Men det är nog så med minnen, de som stannar längst är de som betyder mest i slutändan.

/ The Fleurs 

Lyssna på Garden of Lilith här nedan!

Hello Ocean - Slow

Stina Svenssons Hello Ocean är tillbaka med ny musik. Hennes debutalbum Fragments släpptes 2020 och när jag recenserade det så skrev jag att det var perfekt nattmusik. Det var ett ofta grubblande album, som vågade bottna i det jobbiga, men som ljusnade av Stinas otroliga röst. En röst som förmedlar styrka, hopp och tröst. 

Tanken är att släppa flera låtar i år och Slow är först ut. Jag tycker om låtar vars intensitet ökar ju längre de pågår, det blir som att höra känslor växa och slutligen knocka en totalt. Så känns Slow. Det är en låt som, tolkar jag, behandlar en relation som hon nu slutligen kan släppa taget om. Det hade kanske kunnat bli annorlunda men slutligen är det bäst för en själv att släppa alla om och kanske och inse att man trots allt mår bättre av att släppa relationen. 

Det är en stark ballad som lyfts än mer av att Stina har en röst som kan borra sig genom havet och det är en låt som bär på insikt, som lärt sig något och blir till en byggsten i något mer stabilt, något starkare.

Lyssna här nedan!

Jaded Jane - Dreamer

Syskonduon Jaded Jane, som består av Axel och Adam, släppte nyligen singeln Dreamer. Det är duons andra singel för i år. Den tidigare The distance between us släpptes i februari. Adam, som medverkar på singeln, har tagit ett steg tillbaka för att hitta tid åt sitt eget skapande, men han är fortfarande en del av projektet. 

Det är ofta filmiska landskap duon målar upp i sina låtar, både landskap av känslor och av ljud. Låten, som föddes ur ett citat av Yoko Ono, är som tagen ur en musikal. Axel har tidigare varit pianist på barer i Glasgow och låten känns som ett möte mellan en musikal och en kväll på en pianobar. Just möten betonar Axel mycket med och i musiken och önskan är att bygga broar mellan människor och musiken känns varm och välkomnande. Den bär på många känslor och ingenstans i något ord, i någon slinga, i ens någon millisekund, så tappar de känslorna utan de bär dem hela vägen.

Jag påminns om både David Bowie och Antony and the Johnsons men grunden är något eget. Låten lyfts upp av både piano, trummor och syntar, men främst av alla känslor och Axels fantastiska röst. Mycket vackert. 

Lyssna här nedan!