En regnig eftermiddag under sensommaren satt hela gänget och jag i rummet under taket framför TV:n. Alla väntade på den banbrytande videon till Jamiroquais Virtual insanity. När skulle den visas? Ingen visste det exakt på 90-talet. Det var en del av tjusningen. Man behövde ha tålamod. Man behövde vänta och titta på allt annat som visades under tiden innan ens favoritlåt skulle spelas. Så vi väntade. Och väntade. Och väntade. Jag var helt inne i min lek, men plötsligt började en melodi. En röst mjuk som sammet. Jag tittade upp och var från det ögonblicket som under en trolldom. Jag glömde världen runt omkring mig. Jag betedde mig som sjömän under inflytande av sirenernas sång. Två röster i perfekt samspel, ljust och mörkt i ett hav av melankoli. Och så tittade jag på en kvinna som låg i ett glittrande vattendrag och på hennes perfekt bleka hud dansade skogens skuggor med solens gyllene ljus. Jag kunde inte titta bort. Jag var helt trollbunden av den drömska scenen som utspelade sig på TV-rutan framför mig, tills den försvann och sändningen fortsatte i studion där en ung kvinna sa: "Det här var 'Where the wild roses grow' med Nick Cave och Kylie Minogue. Och nu kommer den nyligen släppta låten med...”.
Tillbaka till det glada 90-talet med sina neongröna fuskpälsjackor och plasthalsband på en sekund. Det kändes som om jag hade vaknat ur en dagdröm och samtidigt fått en uppenbarelse... Jag hade fått grepp om en känsla. Den fanns i sången, den fanns i bilderna.
Den fanns även i texten, som jag här och där inte förstod. Eller kanske gjorde jag det ändå? Musikens språk är universellt och även om man inte förstår orden som sjungs, så kan man ändå förstå allt som man behöver förstå. Allt som man redan vet och som finns där och delas med varandra och världen. Allt det där som bärs av tonerna och uttrycket i sången, bas, synth, fioler och allt annat som blir till universellt förståeliga frekvenser. Det är det fantastiska med musik. Den har förmågan att beröra på djupet och prägla en för resten av livet.
Jag vill påstå att någonstans där väcktes någonting som skulle bli min identitet som artist. Att utforska samspelet av ljus och mörker, skönheten i det fula, att korsa gränserna mellan drömsk fantasi och rå verklighet. Nick Caves mörka röst med Kylie Minogues melankoliska ljusare toner. De väckte ett intresse för mörk romantik och melankoli i mig. Eller fanns det redan där sedan tidigare? Vem vet. Jag är ju uppvuxen med Bröderna Grimms tyska sagor. De riktiga, gamla versionerna i all sin brutalitet och komplexitet. Lätt hänt när man har en tysk mamma som själv har vuxit upp med den där sagovärlden. Tysk poesi när den är som bäst. Lika mörk som Nick Caves text och idé när han skrev Where the wild roses grow". Kanske påminde Kylie Minogue med sin ljusa hy och de röda läpparna mig om Snövit. Eller Törnrosa. Men den som har hört och sett mina kreativa audiovisuella skapelser som jag gör under namnet The Fleurs kommer nog förstå när jag nu säger att jag fortfarande, nästan 30 år senare, skapar med samma känsla i åtanke som denna låt gav mig en sensommarkväll 1996. Den känslan finns alltid kvar, oavsett var jag befinner mig i livet. Först många, många år senare förstod jag hur stor betydelse denna låt hade för mitt eget skapande. Men det är nog så med minnen, de som stannar längst är de som betyder mest i slutändan.
/ The Fleurs
Lyssna på Garden of Lilith här nedan!
