Stress kan påverka mina öppettider

Jag hade valt ”enkel” som svårighetsgrad men plötsligt, helt utan förvarning, så ändrades den till svår. Jag föll ned för samma stup om och om igen. Varje gång fick jag börja om från början. Det var så det kändes. Det var som att ha tappat bort nyckeln för att ens sätta på mig jackan, laga mat. Hjärnan hittade inga avfarter, ingenstans att bara köra in. Den enda vägen var rakt fram. Det var som att hjärnan bestod av tre hyllplan packade med stress och jag försökte leta, men det fanns verkligen inget utrymme bortom det tredje. När man tänkte att hjärnan kunde få hjälp av sina grannar så var det släckt i trapphuset. Jag hade länge försökt vara öppen dygnet runt men stress hade en förmåga att påverka de öppettiderna. Bröstkorgen var en våningssäng mellan stress och lugn. Enbart den övre sidan hade täcke och kuddar den natten. Återhämtningen hade avbrutits av nyheter, av reklam. Man ska vara produktiv. Och ja, jag tycker att det är fantastiskt att ha ett jobb men jag vill helst inte ha det varje dag. Arbetslinjen blir lätt som en jobbig utväxt. En klängväxt på väggar som man drömde om att rasera. Själen slängs in i mikrovågsugnen men det värmer bara för stunden och så inser man att man glömt plasten på. Ni vet människor som tar slut på saker och sen lägger tillbaka dem på sin plats i kylen utan att slänga förpackningen istället? Så kändes min själ, förbrukad, men ändå tillbaka på sin plats. 

Jag självdiagnostiserade mig med två obotliga sjukdomar en natt i veckan. Google är som pollen för en hypokondriker. Det är lätt att snöa in på sitt mående när det inte är bra, man går lätt från en insnöad disktrasa till en utbränd. Jag började räkna staplar, ett samtal gjorde att den minskade med en, en fullsatt spårvagn drog ned stapeln med två, en lång novell på Messenger utan att personen brydde sig om mitt liv tillbaka gjorde att jag började söka efter uttag som inte fanns. Det är svårt att säga nej till ett liv som är inhägnat av likes. Det är svårt att tacka nej till ett liv som innebar fler och mer, men jag var tvungen. Ens livs inredningsstil kan inte bestämmas av någon annans tycke och smak. Överlag är det troligare att både bilens och mobilens bränsle prioriteras mer än en människas, men det borde prioriteras mer, annars står ens hjärna och hjärta som två dammkorn i sista ronden till sist. 

Jag vet inte vad som till sist hjälpte. Men det viktigaste tror jag var att jag lät saker dröja, att svara på saker har ingen inbyggd timer, och skriver man långt till någon som sagt att den är känslig för intryck så kan man nog inte förvänta sig en novell tillbaka. I alla fall inte inom de närmaste fem åren. Jag har alltid gärna velat vara ett bollplank, men om jag själv var i behov av det så kunde det ofta bli att samma personer som jag varit plank till bara lät mina bollar rusa förbi, rätt in i mål. Det är inte vad någon behöver och där har jag satt stopp. Det är viktigt att om man vill dela med sig av sitt liv till någon att man då samtidigt intresserar sig för den andras liv, ett samtal måste baseras på två människors manus, inte bara en persons. Deltid har jag så gott som alltid jobbat och det har jag aldrig ens funderat på att ändra. Det vore verkligen att låta stressen springa först i mål. Man måste prioritera sitt eget liv, annars börjar andra människor kanske möblera ens liv och plötsligt har man blivit inneboende i sitt eget liv.