Det är ofta filmiska landskap duon målar upp i sina låtar, både landskap av känslor och av ljud. Låten, som föddes ur ett citat av Yoko Ono, är som tagen ur en musikal. Axel har tidigare varit pianist på barer i Glasgow och låten känns som ett möte mellan en musikal och en kväll på en pianobar. Just möten betonar Axel mycket med och i musiken och önskan är att bygga broar mellan människor och musiken känns varm och välkomnande. Den bär på många känslor och ingenstans i något ord, i någon slinga, i ens någon millisekund, så tappar de känslorna utan de bär dem hela vägen.
Jag påminns om både David Bowie och Antony and the Johnsons men grunden är något eget. Låten lyfts upp av både piano, trummor och syntar, men främst av alla känslor och Axels fantastiska röst. Mycket vackert.
Lyssna här nedan!
