Olov Antonsson - Man kan inte gömma sin kärlek (för alltid)

Olov Antonsson släppte första albumet Nere och ute i AC län 2016, ett album med många referenser till Västerbotten. 2019 kom Vagabondhjärta som sökte sig bort från Västerbotten och rörde sig mer kring en människas inre landskap och ett sökande efter en plats där man kan känna sig hemma. Albumet beskrev den sökande själen på ett fint sätt. Den där jobbiga rastlösheten. Det är inte lätt att hitta just ens egna fyra väggar, ens egna plats. I februari nästa år kommer Olovs tredje album, Hänger kvar i en dröm. Från det albumet är första singeln Man kan inte gömma sin kärlek (för alltid) hämtad. 

På många sätt är Olovs musik en vandring genom pophistorien, främst är det genom 60-talet, men det är som en egen värld som Olov bygger upp, där han återigen sjunger om Johanna och refererar till The Four Tops. Det är vackra stråkar och man känner sig hemma i den värld som Olov bygger upp. Låttiteln är en blinkning till Orange Juice fantastiska album You can't hide your love forever. 

Olovs musik innehåller som sagt var mycket referenser men det är bara ytterligare vägar till hjärtat i musiken, något som får en att känna sig ännu mer hemma. Låten är luftig, stråkarna ljuvliga och man hoppas att vandringen aldrig tar slut. Att det finns ytterligare historier bakom varje hörn. 60-talet, du sjungs så vackert till liv igen. Tack Olov.

Lyssna här nedan!

Muränan - Du skrämmer mig

När jag recenserade Muränans singel Snygg, smart och rolig skrev jag att jag gillade singeln men jag ansåg att det är synd när effekter tar över någons röst. Jag tänker att det är en grej när olika effekter blir en del av melodin, detaljer i låtens uppbyggnad men jag ser helst att människors röster hålls undan från effekter av alla dess slag. Mitt råd till bandet var i alla fall ”less is more”. Nu tycker jag själv inte att man ska följa råd från en massa utomstående och det allra bästa är förstås att köra på sin grej. 

Sedan sist har man släppt låten Sabotör som jag själv uppskattade. Av någon anledning påmindes jag om Just D i delar av den låten, den finurliga pratsången. De inslagen finns även i nya Du skrämmer mig, en låt om att vilja lämna en obehaglig relation. Det jag slår mig mest av med Muränan är lekfullheten som präglar allt ifrån melodin till texten. Det finns en stor glädje som genomsyrar det bandet gör och även om texten bär på ett allvar så bär den minst lika mycket på en lättsamhet. 

Jag gillar hur olika genrer gör små korta nedslag i musiken och samtidigt flyter in i låten på ett fint sätt. Grunden är elektronisk pop med funk och discounfluenser men en minst lika viktig grund är glädjen bandet tycks stå på och bandet följer kanske inte ”less is more” här men sången präglas här inte av effekter, utan i fina möten med personer som är fantastiska på just det, att sjunga.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Bo Selinder

Idag släpper Bo Selinder albumet Andra rummet. På albumet blandas progg, jazz och 60-talspop. Hans språk är lekfullt och man blir både upprymd och lugn när man lyssnar. Lyssna exempelvis på fantastiska En gång var jag en älskling. Det är musik där språket andas och där gränser mellan olika genres helt flyter samman. Idag gästar Bo bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Vet inte om man kan säga att en sång kan förändra ens liv. Med det sagt minns jag i alla fall första gången jag hörde Peter LeMarcs Little Willie John. 

Året var 2007, och jag hade precis flyttat hemifrån och börjat plugga komposition på Framnäs Folkhögskola. Jag satt i mitt kök och åt havregrynsgröt när de inledande gitarrackorden strömmade ut ur högtalarna. Sen kom refrängen. Den greppade tag i mig på ett sätt som ingen låt nånsin gjort förut, och jag kom själv att tänka på gamla, förlorade kärlekar jag lämnat bakom mig eller som det aldrig blev nåt av.

Den låten blev mitt soundtrack i över ett års tid. Jag lyssnade på den varje dag och försökte skriva den också. Om och om igen. Jag lyckades aldrig, men många andra låtar blev det. Bland annat de som ni kan höra på det här albumet. 

/ Bo Selinder

Lyssna på albumet här nedan!

Musikminne från Josefin Berger

Josefin Bergers album A new dawn (Where I can blossom) släpptes i augusti. Vi bjuds på både electropop och en meditativ och sagolik stämning. Hon sjunger om Ronjas födelse och har en röst som på många sätt förtrollar. 2020 släppte hon en egen tolkning av Vargasången från just Ronja och den låter minst lika magiskt. Josefin bjuder på tonsatta dagdrömmar, en nystart och något som läker. Idag gästar hon bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

I somras (augusti 2022) hade jag min första konsert med mitt mer elektroniska sound på Medeltidsveckan på Gotland. Kanske lite otippat att det skulle bli just där men de hade tema fantasy i år, och jag skriver ju fantasytexter till mina låtar. 

Jag åkte dit helt själv och det var första gången jag reste ensam. Jag var mest nervös för två saker: att tekniken inte skulle fungera, eller att jag skulle få migrän. Jag hade testat min nya setup för att spela elektronisk musik live en gång tidigare i radio, men då var det bara en låt och vi hade soundcheck dagen innan, så om något inte fungerade så skulle det finnas tid att ordna det. 

Nu skulle jag spela två gånger, den första gången visserligen bara två låtar men för 3000 personer – och utan något soundcheck alls. Jag tänkte att jag får väl sjunga a capella om tekniken inte fungerar. Men det gick bra, som tur var. Andra gången jag spelade på Medeltidsveckan var det dags för min riktiga konsert på 50 minuter. Det var tänkt att det skulle finnas tid för soundcheck och iordningställande en timme före spelningen, men bandet före mig drog över femton minuter. 

När jag satt och väntade utanför ruinen där jag skulle spela så kom det fram tre barn. De undrade om jag hette Josefin Berger, och jag sa ja. Den ena av dem sa att hon som var yngst hade sett min orchvideo och skulle vilja ha min autograf. Det fick hon såklart. Jag tyckte det var väldigt gulligt. Första gången någon ber om min autograf när jag bara sitter och väntar någonstans. 

När jag kom in för att spela frågade ljudteknikern hur lång tid jag brukade behöva för att ställa iordning mina saker och jag svarade att jag vet inte riktigt, för det här är första gången jag kör elektroniskt på det här viset. Han undrade senare om jag brukade ha den volymen ut som jag hade nu, och jag sa ja av bara farten, men det visste jag ju inte heller egentligen. Men hur som, så gick allt bra, jag hade kul under konserten och efteråt kände jag mig sugen på att uppträda mer. 

Varför jag hade varit nervös över migränen var för att jag hade haft mer migrän än vanligt i maj och juni, och jag kunde inte längre förlita mig på min min migränmedicin då den bara fungerade kort och sedan istället hade börjat ge mig mer återkommande migrän. 

Halva veckan bodde jag på vandrarhem. Det fanns dåligt med mörkläggning till fönstren så jag vaknade klockan sex på morgonen (somnade runt ett-två) första morgonen. Eftersom för lite sömn kan utlösa migrän så virade jag mitt tält som jag skulle använda senare under veckan runt våningssängen, och då blev det mörkt. Jag gick bland annat även långa sträckor varje dag vilket också förmodligen var bra. Jag fick inga anfall på hela veckan och kunde njuta av hela upplevelsen av att vara där vilket jag är väldigt tacksam för. Det blev en fin vecka med många härliga minnen.

Det enda missödet under veckan var att min mobil plötsligt inte kunde laddas. Jag var helt beroende av min mobil för att hitta tider till bussar och schema för vad som hände på festivalen. Och inte minst för att hitta i Visby. Jag har världens sämsta lokalsinne och behövde förlita mig helt på Google maps för att hitta till campingen där jag bodde andra delen av veckan. Men det ordnade sig som tur var när jag köpte en ny mobilladdare. 

På färjan hem träffade jag på en kille och det visade sig att han också gjorde musik och vi började prata om musikproduktion. Det kändes fint att kunna diskutera det med en främling eftersom jag för två år sedan i stort sett inte kunde något om ämnet. Jag har skrivit egna låtar sedan tonåren, men att spela in och producera är ju något annat. Jag studerar just nu Musikproduktionsprogrammet på Musikhögskolan Ingesund, och det kändes som ett kvitto på att jag faktiskt lärt mig en del. Med det sagt så har jag väldigt mycket mer att lära – och att producera är väl inte något man egentligen någonsin blir fullärd kring. Som så mycket när man gläntar på locket är det en hel värld.

/ Josefin Berger 

Lyssna på A new dawn (Where I can blossom) här nedan!

Page - Glad

Page släppte albumet Glad 1995 och nu i november ges albumet ut på nytt, både på CD och LP. Albumet blev, för mig, en inledande trio med efterföljande Hur så? och Helt nära där den synthdrivna popen allt mer mötte Jakob Hellmans musik. Lyssna bara på Ibland från Helt nära. Man ska inte överdriva likheterna, men på många sätt så tycker jag att man närmade sig mer Hellmansk pop på dessa album. Albumen innehåller i alla fall flera fantastiska melodiska poplåtar, som Står i din väg och Sover här på Glad, På ett berg från Hur så? och Vet inte vad, Vi kan prata och Ibland från Helt nära. För mig personligen så nådde bandet högst på Helt nära. Kanske inte högst i hela karriären, men i den lite senare delen. Det är ett av de album jag lyssnat mest på i mitt liv, tror jag. Från inledande Vet inte vad till avslutande Hon sa med finfina Roxy Music-blinkningar så är det fantastisk pop. Det lät inte så mycket som gamla Page, men det lät verkligen som ett band som byggt vidare på något annat, men som valt att behålla grunderna. 

Det fanns förstås fler skillnader, Marina Schiptjenko lämnade bandet 1996 och på Hur så? och Helt nära var bandet en ny trio, men Eddie var förstås fortfarande grunden och i mitt tycke blev det väldigt bra. Jag minns att de två sistnämnda skivorna även släpptes på engelska. Det var förstås inte samma sak, men det var ändå intressant. 

Glad tycker jag är den näst bästa skivan i trion. Inledande Står i din väg smittar med sin smarta text och drivna glädje. Page har alltid varit fantastiska på att göra vardagsbestyr till dansmusik. Det är samma sak med Sover, en låt som är i samma klass som äldre klassiker som Skjuten ur en kanon och Dansande man. Generellt så är albumet starkt, där även låtar som Förlåt och Tiden går håller fint. Fredag igen fastnar jag inte helt för, men den bär ändå på en sådan glädje att den lyfter ändå. Den enda låten som inte riktigt funkar är Du, men Glad är en skiva som gör en just det; Glad. Jag önskar att nysläppet leder till att fler upptäcker Page eller åtminstone nyförälskar sig i dem. 

Jag är glad att Marina och Eddie fortfarande lägger sina hjärtan i bandet och låter det leva vidare och utvecklas. Det är en musikskatt som man vill dela vidare och jag blev så glad häromdagen när någon på spårvagnen spelade Hus av glas (finns på albumet Page). Generellt så ogillar jag när människor lyssnar på musik utan hörlurar i kollektivtrafiken, men just då, just där kändes det bara väldigt fint.

Köp albumet genom att kolla in Hotstuff här. 

Jag hör redan våra barns fötter ropa till oss

Jag vaknade med ett ryck. Som om någon bett regnet att ösa ner och väcka mig. Slå mot fönstret tills han vaknar. Även om det så skulle gå sönder. 

Jag och en vän gick till Änggårdsbergen där vitsipporna hade rest sig på fem. Solens armar var starka, men inte tillräckligt för att blommorna skulle domna bort helt. Jag speglade mig i vattnet och tänkte att här har många stormar passerat. Vad har de tagit med sig? Vissa delar av mig har varit träd, men jag har växt, blivit byggnader starka att stå emot. Kanske behövde jag blåsa bort några gånger. Jag tänkte att om mitt liv hade varit ett manus så hade jag velat se det i tryck. Just där och då. Jag kände mig lycklig. Vi fortsatte att gå mellan ett område där alla hus bär hatt, till den stadsdel där vi båda vill bo. Jag tänkte att det är så många drömmar som tar sin början i blyerts. Samtidigt så många som fastnat vid ett övergångsställe där hjärnan aldrig slagit över till grönt. Vem vågar när det är rusningstrafik i hjärnan, vem vill orsaka en frontalkrock? Skulle jag inte följa mina drömmar skulle de snarka djupt varje natt. Väcka mig. 

Jag vill våga lämna själen olåst. Jag ska låta skeppen passera igenom mig. Kanske blir de till vrak, men jag kan inte utgå ifrån det. Jag ska bära min bröstkorg full av blommor. Det ska vara en trädgård att vårda. Det ska vara där min själ får beta. Den ska få springa över till din bröstkorg om nätterna. Det är något visst med att se solen gå upp i någon. Ta tag i någons leende och följa med till översta våningen. Det är själens glädjerus. 

Jag träffade en gammal bekant på spårvagnen. Hon frågade hur jag mådde. Jag svarade bra och hon samma sak. Aldrig mår man så bra eller tänker så positivt som när man träffar en person lite snabbt en gång om året. Börjar det gå utför när man börjar ses längre stunder? När man faktiskt gör verklighet av det där som båda säger, att man måste ses snart? Det är värt risken. 

Jag vet att jag hade sagt det till mig själv när jag var tio år och stod på scen på Sjöängsskolan i Lindsdal och mimade till Go west med Pet Shop Boys. Jag vet att jag hade sagt det till mig när jag var tjugo år och flyttade till Stockholm. Jag hade velat säga det till mitt sjuåriga jag att du, jag ringer dig senare. Vi måste prata lite om livet och vad det kommer innebära. Jag skulle vilja krama om mig och fortsätta med att säga att det kommer finnas stunder då du bryter ihop. Men det kommer likväl finnas stunder där du bryter upp. Man är alla årstider och ibland flera under samma dag. Man vänjer sig på något sätt. Man får lära sig att även ensamheten har armar, men de är sällan av hud, varma och påklädda, de är ofta nakna, kalla, av blyerts. 

Jag kände mig ofta ensam då när jag var sju. Tre år senare dog min då närmaste vän. Hur har det påverkat mig? Det jag vet är att ingen som är tio ska behöva förlora sin bästa vän så tidigt. Nu har jag växt till en hållplats. Jag har människor som valt att stanna här. Ofta blir det kortare möten, men vi säger som det är när vi ses. Det är många som har hjälpt mig att gå över tröskeln till solen. Många som tänds upp i mitt huvud när åskan går. Det är fullt i bröstkorgens bänkrader. Jag hoppas vår promenad tillsammans är milslång än. Jag har packat själen för det. 

I april började jag snickra ihop en stol och väva en matta. Jag ska ta med dem till ditt bröst någon dag. Sitta där inne och försöka se vad du ser. Ser du oss gamla tillsammans? Somnar vi ofta i soffan till repriser av Bonde söker fru? Får min hand bli rynkig över just din mage? Svär våra barn åt oss? Står de vid fotändan när vi vaknar på morgonen? Är våra kroppar fulla av skärvor och vrak, eller klarade skeppen sig ut på andra sidan? Ta av dig skorna, gå runt i min kropp och känn efter. 

Tyst nu. Jag hör redan våra barns fötter ropa till oss. Lägg ut ängen och väck solen. Det är dags att springa till dem.

Det finns nog ingen själslig kronofogde

Det var en ganska typisk söndagsmorgon. Ibland, vissa dagar, kan man känna att lyckans vägar dött av svält men plötsligt är man på rätt bana igen. Livet går upp och ned. Det är liksom så det är. Jobbveckan hade fått min hjärna att känna sig som ett nedlagt bibliotek. Jag såg mig i spegeln och funderade om jag blivit så gammal att det är åldern som klipper mitt hår snarare än en frisör. Varför går min osäkerhet och ytlighet alltid på toaletten ihop? Jag kan skriva på internet att jag inte vill bidra med utseendefixering, men min hjärna har inte hängt med på det tåget. Inte när det gäller mig själv. Hjärnan sorterar mig i antingen soporna eller i disken. Det senare är väl att föredra. 

Den tröja jag ville använda var i tvätten, så jag skippade den och gick och lade mig under täcket. Trönej. Natten hade varit ett midnattslopp. Startskottet gick nästan direkt efter att solen löstes upp i vattnet. Stjärnorna mot mörkret. Jag mot tvivlet. Jag är bara ett snedsteg från att himlen ska bli mitt hem. Det är skrämmande att tänka så. Men jag känner att jag ännu är 50 år från att söka bygglov ovanför träden. Det är så mycket jag vill uppnå. Främst rör det relationer egentligen. Men man vet aldrig, kanske blir jag bara lösryckta citat i andras liv. Eller så kanske jag sitter med flera av de jag känner nu och dricker varm choklad på ett gemensamt ålderdomshem. Ska vi bestämma det? Visst är det så ibland, att man springer in i någons liv och så känner man snabbt att man vill fortsätta springa in i dennes liv tills livet tar slut? Det finns mångas liv jag vill springa i. Det är många som är mina fyra väggar. Många som är min själs inredning. Rubrikerna i mitt liv. 

Nätter när jag ligger och ser dig sova så tänker jag att du, du måste ingå i existensminimum. Din famn finns där min ork tar slut. Jag ser mot dig igen, börjar räkna födelsemärken på din rygg. En tår tränger bort min blick. Jag sluter ögonen. Våra liv är rum som vi ska fylla med saker att minnas, tänker jag. Det är inte åtta timmar på jobbet jag kommer minnas. Det är dessa stunder, dessa ögonblick. En kram jag får, en blick som stannar kvar och vägrar att gå. Två ögonvrår som möts och hånglar. Jag vill inte leva ett liv där jag oroar mig för att bli avstängd från twitter eller Instagram. Det är så mycket värre att bli utestängd från livet, vara en plats som ingen sätter sig på. Det är så många gånger jag suttit på bussen och oroat mig över att det inte ska finnas något uttag för mobilen, men det är klart mycket värre att inte hitta något uttag åt sig själv. Att inte hitta någon kontakt ämnad för att ladda upp ens egen energi. 

Många låter sina inneboende barn bli hemlösa efter en stund. Jag vill inte leva så. Det naiva och strukturerade kan mötas. Det är mycket jag har med mig i min väska. Det är viktigt att minnas man sällan får någon faktura för de själsliga räkningarna. De kan förbli obetalda under en lång tid. Den enda som kan påminna om dem är en själv. Själen kan vissa röda siffror plötsligt om man inte är på sin vakt. En del räkningar kan förbli obetalda i hela ens liv. Finns det ens någon själslig kronofogde? 

Vi sitter på en innergård i Majorna. Jag vilar mina fingrar i din utsträckta hand. Ibland knuffas det jobbiga bort i ens liv. Det kanske inte faller ned för ett stup utan kommer tillbaka längre fram, men man får leva för stunder. Stunder bortom det otillräckliga, stunder bort tvivlet och sorgen. Stunder som slår ned som en blixt i en. Människor som öppnar dörren till ens liv och väljer att stanna där, som följer med på ens resa. Jag tänker på det när vi sitter där på innergården. Nu fortsätter vi att odla våra liv. Kan du ser hur de växer där, långt över träden?

Astian - Känslor

Känslor kan ibland kännas övermäktiga, som att man är ett överfullt rum som verkligen inte rymmer mer. Ska något mer komma in, måste något bort. Någon som sjunger om när känslor blir övermäktiga är Astian. Den nya singeln heter just Känslor. Personen bakom artistnamnet, Sebastian Södergren, har skapat musik ett bra tag, men släppte första låten Superfast, under just namnet Astian, 2019. Artisten blandar engelska och svenska låtar och jag tycker att de svenska låtarna är strået vassare. 

Det märks att han har en stor talang oavsett och han var även med i P4 Nästa Göteborg där han vann och gick vidare till riksfinal. Låten han vann med heter 2slow. Men överlag tycket jag att det svenska språket skapar en annan slags närhet och just nära och naken är Känslor. 

Sårbarheten går att ta på, det finns både en sorg och en tröst i Sebastians röst, samtidigt som beatet lugnar. Det är en kärlek som tar slut men till slut kommer hjärta läka igen, då vågar det bygga upp nya drömmar, nya höjder att slå i. Det är en fin ballad där det som står ut mest är Sebastians röst som är fantastisk.

Lyssna här nedan!

Mika Akim - Tillsammans

Vilken otrolig charm och lekfullhet Sommarsången på Mika Akims album Tillsammans utstrålar. En text med rader som ”målar naglarna som terapi, ett rekommenderat tidsfördriv”. Låten är en av de starkaste på albumet, och överlag är det ett stillsamt och väldigt vackert album. Det är ett album som växlar mellan hopp och tvivel, mellan engelska och svenska, mellan vardag och något större. Eller ja, kanske finns det största faktiskt just i vardagen tillsammans med någon annan? 

I Växer vilda gästar Tove Bagge och texten går ”du och jag är från en annan planet, där träden växer vilda upp mot himlen”. Texterna är poetiska och lyfter absolut det svåra med att vara människa, att stundtals vara ett rum där ingenting får plats, men lyfter lika ofta det fina i detaljer, det fina i att vara nära någon annan. Man kanske känner att man är från en annan planet, men man har någon annan som känner samma sak, som också är född just där. 

Överlag tycker jag att de svenska låtarna fungerar bäst och jag blir berörd av den jazziga Stillheten. En vacker hymn som jag lyssnat mycket på i höst. Melodin för verkligen tankarna till sena höstnätter i stan, ensamma såna, stillsamma såna, på vissa sätt drivna av en sorg - men rösten bidrar med tröst och värme. Fantastiskt fint. 

Jag gillade verkligen Mika Akims första album Till kroppen som kom för två år sedan men här har hon överträffat sig själv. Helt klart ett av de starkaste albumen i år. Kanske det allra bästa.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Joselin

Joselin Fogelberg föddes här i Göteborg men växte upp i USA, Indonesien och i Malaysia. Hon tog examen, spelade i Jazzband och flyttade sen till Lillehammer där hon pluggade musik. Där efter blev det Växjö och mer studier. I år har hon hunnit med att vinna P4 Nästa Kronoberg, få en guldbiljett av juryn i Idol (hennes framförande av hennes egna If I had a weapon var fantastiskt) och även flyttat till Örnsköldsvik där hon studerar på Musikmakarna. Senaste singeln heter Obvious och den är sårbar och lekfull på samma gång. Joselin är som ni förstår väldigt berest och jag tycker om hur hon för in olika influenser i sin musik, hur resandet och nyfikenheten sätter fina spår i musiken hon gör idag. Spår från flera olika delar av världen. Idag gästar hon bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Ett oförglömligt musikminne för mig var min första spelning i Sverige sedan pandemin, som skedde på en restaurang i Växjö. Men innan jag berättar om den episoden vill jag gärna ge bakgrundsinformation. Under gymnasiet som jag gick på en skola i Kuala Lumpur, Malaysia, spelade jag i stråkorkester, jazzband och jag sjöng i kör. Samtidigt hade jag börjat få en del gigs, oftast i samband med skolfester, med egenskrivet material. Jag älskade att stå på scen och kontakten med publiken. 

Därför var pandemin riktigt tuff. Det första året av Covid-19 studerade jag musik i Lillehammer, Norge, och pga. pandemin fick vi inte lämna staden och kunde enbart umgås med andra elever på skolan. Det var tufft att gå ett helt år och skriva låtar varje vecka, utan att kunna uppträda med ens musik! När jag sedan flyttade till Växjö för musikstudier på Linnéuniversitetet började coronareglerna äntligen luckras upp och jag fick en förfrågan att hoppa in och spela på en finare hamburgerrestaurang i stan. De ville ha 8-10 låtar och jag såg äntligen min chans! Med stöd från vänner från skolan såg jag chansen att äntligen erövra världen! Jag förberedde min nysläppta svenska låt Säg det först och flera andra egna låtar och covers. När det väl var min tur att uppträda gav jag allt på scen, sjöng bland borden och försökte skapa en riktig popfest a’la mello. Först efter en stund insåg jag att restaurangchefen hade tänkt en stillsam musiker som sjöng stilfulla Ed Sheeran ballader med akustisk gitarr! Min musik och ansats var helt galet fel för denna publik och jag kände att jag ville försvinna från jordens yta då giget var slut! 

Men det finns en fortsättning! En klasskompis filmade katastrofen och spred till några vänner. Dessa vänner i sin tur var musiker som hade ett riktigt gig på en välkänd scen i Stockholm, och de tyckte att min show var perfekt som deras förband. På detta sätt fick jag mitt första riktiga uppträdande på en scen i huvudstaden, vilket i sin tur ledde till nya kontakter och i förlängningen öppnade fantastiska dörrar. 

Jag har ofta tänkt på vad som hänt om jag inte hade tagit chansen i restaurangen i Växjö! Jag lovade mig själv att i fortsättningen läsa rummet och förstå vilken musik som passar publiken bäst. Nästa gång en restaurang frågar efter mig skall jag sjunga lugnare bakgrundslåtar med gitarr. Men samtidigt är jag glad att jag den dagen gav allt och gav publiken den dansanta energishow de inte hade bett om. För utan den showen hade jag inte fått de ingångar i branschen som sedan kom.

/ Joselin

Lyssna på Obvious här nedan!

Musikminne från Julius Marstorp

Göteborgaren Julius Marstorp, som tidigare var medlem i fantastiska Ljushuvud, är just nu aktuell med singeln Toxic traits. Det är Julius tredje singel, där Rygg mot rygg var den första. Toxic traits tycker jag dock är det bästa Julius har släppt ifrån sig hittills. Det är vemodig discopop som fångar mig helt och hållet. Idag gästar Julius bloggen för att dela med sig av minnen kopplade till bob hunds Nu är det väl revolution på gång? 

Lite nu och då brukade mitt fyraåriga jag rota igenom cd-möbeln i vardagsrummet. Den var betydligt större än vad jag var, och det luktade gott av plast när man öppnade glasdörren. Jag hade några favoriter. Tarzan-soundtracket, Eagle Eye Cherry, Chicago men framför allt den där dubbelsingeln av bob hund. Den hade ett svart, rött och orange omslag av papper med handskriven text på. Nu är det väl revolution på gång? var första låten. Jag tror jag är kär andra. 

Jag minns inte särskilt mycket från min barndom men jag minns energirushen som kom när jag satte på första låten på den där dubbelsingeln. Det var något med skånskan och galenskapen i låten som jag inte kunde värja mig emot. Det behövdes dansas ut helt enkelt. 

Spola fram tiden typ 20 år. Jag har precis tagit de första stapplande stegen på min egen resa i musikbranschen, och sitter nu backstage efter att ha gjort min första riktiga spelning. Platsen är en festival i Ulricehamn och backstage hänger inga mindre än just bob hund. Jag har egentligen inte lyssnat på dem sen jag var fyra men blir ändå starstruck. Jag samlar mod och går tillslut fram till Conny (gitarrist). ”Vilken är din favoritdrink?” Är det enda jag får ur mig. ”Hmm, Tom Collins!” får jag som svar. 

En ganska pinsam, meningslös konversation, men som ledde till att jag återupptäckte bob hunds musik. Och när jag gjorde det var det som att jag också hittade tillbaka till den ohämmade, dansande 4-åringen i mig igen. Total känslomässig frihet. Det måste vara den absolut bästa känslan i världen, och när musik är som bäst framkallas den känslan.

/ Julius Marstorp 

Lyssna på Toxic traits här nedan! 

Musikminne från Nanie Tauno

Nadia Hjelts svenska projekt Nanie Tauno är tillbaka med singeln Verkligen över som bjuder på en hudnära och personlig text. Låten är producerad av Nadia själv och utöver sitt svenska projekt har hon även sitt engelska dito Her Narrative som debuterade vintern 2021. Hon bjuder på experimentell pop både här och i sitt engelska projekt och det låter fantastiskt hela tiden med nya detaljer som tittar fram vid varje lyssning. Spännande. Idag gästar Nadia, med sitt Nanie Tauno, bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Året var ca 2005-2006. Då jag var åksjuk och inte kunde åka skolbuss på den tiden så skjutsade vår mamma oss in till skolan varje morgon, 15 minuter bilfärd enkelväg. Under dessa år hade jag och min storasyster skapat något av en slags ritual för varje morgon vi skulle till skolan. Något ofrivilligt ibland från min sida. 

Följande brukade ske: Min mamma såg till att vi åt frukost, gjorde sig klar och gick ut och startade bilen och väntade på att jag och min syster skulle komma ut. När klockan närmade sig ”dags att VERKLIGEN åka” började tutandet. Jag blev alltid klar först och det är enkelt förklarat för att min morgonrutin bestod av att tupera mitt blekta hår och fylla i vattenlinjen i ögat med kajal. 

Min syster däremot behövde mer tid, så för att undvika att hon skulle missa bilen så brukade jag få stanna kvar i vår hall med ytterdörren på vid gavel som en buffert för att mamma inte skulle åka utan oss medan min syster plattade färdigt sitt hår.

Dessa stressiga morgondagar var innan vi hade varsin freestyle eller ens mp3-spelare, så ur bilstereon pumpade Black Eyed Peas album Monkey Business varje biltur till skolan. Pump it kan fortfarande enligt min mening vara en av de bästa soundtracksen för hysteriska morgonritualer och uppladdning inför en grå skoldag. Nuförtiden brukar det bara räcka med kaffe.

/ Nanie Tauno 

Lyssna på Verkligen över här nedan!

Disharmonikerna anordnar en releasefest på Stagebox i Trollhättan

Den 8 oktober spelar Disharmonikerna live på Stagebox i Trollhättan. Det är första livespelningen på 25 år. Nu, en vecka innan, släpps albumet Ensamma bland människor på vinyl. Man kan se spelningen som en releasefest för albumet. En fest som pandemin tyvärr sköt upp. Tillsammans med favoriterna Cirkus Miramar, David Urwitz och Peter LeMarc så är Disharmonikerna ytterligare något fantastiskt som tagit sin början just i Trollhättan. I samband med släppet av LP:n får även de som köper albumet ett exklusivt extraspår i samband med köpet, nämligen en remix av Vem gavs visionen? signerad Joni Panda. På Stagebox kommer bandet att ha premiärvisning för en ny musikvideo. Det är spåret Disharmonikerna som har belönats med en finfin video. I övrigt kommer publiken bjudas på idel överraskningar så missa inte detta! 

I samband med att jag recenserade albumet förra året så skrev jag om distansen mellan människor som den röda tråden, hur vi till slut alltid blir till främlingar för varandra. Det är ett tema som passar in i våran samtid, där bubblor av olika människor växer. Men bubblorna möts aldrig, man väljer bara att spräcka de andra bubblorna på håll. 

När jag nu, återigen, lyssnar på albumet så slås jag av hur starkt det är, det ödesmättade landskapet skapar många fantastiska bilder och som jag snuddade vid då så handlar det inte lika mycket om att hitta riff som skapar hits för radion, som att fånga en stämning, och det är Disharmonikerna fantastiska på. Texterna tar en med till olika känslor och olika platser och även om det målas upp bilder där vi människor blir till främlingar så känns det inte så när jag lyssnar. I musiken möts vi. 

Kolla in eventet här och lyssna på albumet här nedan!

Tiffany Lorentz - High & dry

Tiffany Lorentz debut-EP släpps senare i höst och igår släppte hon den nya High & dry som är den sista singeln som hon släpper innan EP:n kommer. Jag imponerades av hennes tidigare All I can be och Home, varav den sistnämnda uppmärksammats mycket, då den kom till riksfinal i P4 Nästa. I finalen fick faktiskt låten flest röster av själva juryn, men låten hamnade till sist på en hedrande 5:e-plats. Jag har i tidigare singlar märkt att musiken tar oss med på en ny Tiffany, en resa från tvivel till tro. En resa från något som skaver till något som läker, som vågar bygga på, bygga något fritt. 

Den nya singeln är kanske inte lika direkt men den växer stadigt på mig hela tiden. Medan de andra varit mer somriga i melodin, så byts här klappande händer ut mot en mer höstlik stämning. Vemod. Tiffany sjunger som vanligt fantastiskt och även om låten är vemodig så sätter Tiffanys röst fönster på vemodet och släpper in ljuset, värmen.

Jag ser fram emot Tiffanys EP. De singlarna som släppts och som kommer bygga upp EP:n bit för bit är en del av en resa jag njuter att få ta del av. 

Lyssna här nedan!