Jag åkte dit helt själv och det var första gången jag reste ensam. Jag var mest nervös för två saker:
att tekniken inte skulle fungera, eller att jag skulle få migrän. Jag hade testat min nya setup för att
spela elektronisk musik live en gång tidigare i radio, men då
var det bara en låt och vi hade
soundcheck dagen innan, så om något inte fungerade så skulle det finnas tid att ordna det.
Nu skulle jag spela två gånger, den första gången visserligen bara två låtar men för 3000 personer
–
och utan något soundcheck alls. Jag tänkte att jag får väl sjunga a capella om tekniken inte
fungerar. Men det gick bra, som tur var. Andra gången jag spelade på Medeltidsveckan var det dags
för min riktiga konsert på 50 minuter. Det var tänkt att det skulle finnas tid för soundcheck
och
iordningställande en timme före spelningen, men bandet före mig drog över femton minuter.
När jag satt och väntade utanför ruinen där jag skulle spela så kom det fram tre barn. De undrade
om jag hette Josefin Berger, och jag sa ja. Den ena av dem sa
att hon som var yngst hade sett min
orchvideo och skulle vilja ha min autograf. Det fick hon såklart. Jag tyckte det var väldigt gulligt.
Första gången någon ber om min autograf när jag bara sitter och väntar någonstans.
När jag kom in för att spela frågade ljudteknikern hur lång tid jag brukade behöva för att ställa
iordning mina saker och jag svarade att jag vet inte riktigt, för det här är första gången jag kör
elektroniskt på det här viset. Han undrade senare om jag brukade ha den volymen ut som jag hade
nu, och jag sa ja av bara farten, men det visste jag ju inte heller egentligen. Men hur som, så gick allt
bra, jag hade kul under konserten och efteråt kände jag mig sugen på att uppträda mer.
Varför jag hade varit nervös över migränen var för att jag hade haft mer migrän än vanligt i maj och
juni, och jag kunde inte längre förlita mig på min min migränmedicin då den bara fungerade kort
och sedan istället hade börjat ge mig mer återkommande migrän.
Halva veckan bodde jag på vandrarhem. Det fanns dåligt
med mörkläggning till fönstren så jag
vaknade klockan sex på morgonen (somnade runt ett-två) första morgonen. Eftersom för lite sömn kan
utlösa migrän så virade jag mitt tält som jag skulle använda senare under veckan runt
våningssängen, och då blev det mörkt. Jag gick bland annat även långa sträckor varje dag vilket
också förmodligen var bra. Jag fick inga anfall på hela veckan och kunde njuta av hela upplevelsen
av att vara där vilket jag är väldigt tacksam för. Det blev en fin vecka med många härliga minnen.
Det enda missödet under veckan var att min mobil plötsligt inte kunde laddas. Jag var helt
beroende av min mobil för att hitta tider till bussar och schema för vad som hände på festivalen.
Och inte minst för att hitta i Visby. Jag har världens sämsta lokalsinne och behövde förlita mig helt
på Google maps för att hitta till campingen där jag bodde andra delen av veckan. Men det ordnade
sig som tur var när jag köpte en ny mobilladdare.
På färjan hem träffade jag på en kille och det visade sig att han också gjorde musik och vi började prata om musikproduktion. Det kändes fint att kunna diskutera det med en främling eftersom jag för två år sedan i stort sett inte kunde något om ämnet. Jag har skrivit egna låtar sedan tonåren, men att spela in och producera är ju något annat. Jag studerar just nu Musikproduktionsprogrammet på Musikhögskolan Ingesund, och det kändes som ett kvitto på att jag faktiskt lärt mig en del.
Med det sagt så har jag väldigt mycket mer att lära – och att producera är väl inte något man egentligen någonsin blir fullärd kring. Som så mycket när man gläntar på locket är det en hel värld.
/ Josefin Berger
Lyssna på A new dawn (Where I can blossom) här nedan!
