I samband med att jag recenserade albumet förra året så skrev jag om distansen mellan människor som den röda tråden, hur vi till slut alltid blir till främlingar för varandra. Det är ett tema som passar in i våran samtid, där bubblor av olika människor växer. Men bubblorna möts aldrig, man väljer bara att spräcka de andra bubblorna på håll.
När jag nu, återigen, lyssnar på albumet så slås jag av hur starkt det är, det ödesmättade landskapet skapar många fantastiska bilder och som jag snuddade vid då så handlar det inte lika mycket om att hitta riff som skapar hits för radion, som att fånga en stämning, och det är Disharmonikerna fantastiska på. Texterna tar en med till olika känslor och olika platser och även om det målas upp bilder där vi människor blir till främlingar så känns det inte så när jag lyssnar. I musiken möts vi.
Kolla in eventet här och lyssna på albumet här nedan!