Den tröja jag ville använda var i tvätten, så jag skippade den och gick och lade mig under täcket. Trönej. Natten hade varit ett midnattslopp. Startskottet gick nästan direkt efter att solen löstes upp i vattnet. Stjärnorna mot mörkret. Jag mot tvivlet. Jag är bara ett snedsteg från att himlen ska bli mitt hem. Det är skrämmande att tänka så. Men jag känner att jag ännu är 50 år från att söka bygglov ovanför träden. Det är så mycket jag vill uppnå. Främst rör det relationer egentligen. Men man vet aldrig, kanske blir jag bara lösryckta citat i andras liv. Eller så kanske jag sitter med flera av de jag känner nu och dricker varm choklad på ett gemensamt ålderdomshem. Ska vi bestämma det? Visst är det så ibland, att man springer in i någons liv och så känner man snabbt att man vill fortsätta springa in i dennes liv tills livet tar slut? Det finns mångas liv jag vill springa i. Det är många som är mina fyra väggar. Många som är min själs inredning. Rubrikerna i mitt liv.
Nätter när jag ligger och ser dig sova så tänker jag att du, du måste ingå i existensminimum. Din famn finns där min ork tar slut. Jag ser mot dig igen, börjar räkna födelsemärken på din rygg. En tår tränger bort min blick. Jag sluter ögonen. Våra liv är rum som vi ska fylla med saker att minnas, tänker jag. Det är inte åtta timmar på jobbet jag kommer minnas. Det är dessa stunder, dessa ögonblick. En kram jag får, en blick som stannar kvar och vägrar att gå. Två ögonvrår som möts och hånglar. Jag vill inte leva ett liv där jag oroar mig för att bli avstängd från twitter eller Instagram. Det är så mycket värre att bli utestängd från livet, vara en plats som ingen sätter sig på. Det är så många gånger jag suttit på bussen och oroat mig över att det inte ska finnas något uttag för mobilen, men det är klart mycket värre att inte hitta något uttag åt sig själv. Att inte hitta någon kontakt ämnad för att ladda upp ens egen energi.
Många låter sina inneboende barn bli hemlösa efter en stund. Jag vill inte leva så. Det naiva och strukturerade kan mötas.
Det är mycket jag har med mig i min väska. Det är viktigt att minnas man sällan får någon faktura för de själsliga räkningarna. De kan förbli obetalda under en lång tid. Den enda som kan påminna om dem är en själv. Själen kan vissa röda siffror plötsligt om man inte är på sin vakt. En del räkningar kan förbli obetalda i hela ens liv. Finns det ens någon själslig kronofogde?
Vi sitter på en innergård i Majorna. Jag vilar mina fingrar i din utsträckta hand. Ibland knuffas det jobbiga bort i ens liv. Det kanske inte faller ned för ett stup utan kommer tillbaka längre fram, men man får leva för stunder. Stunder bortom det otillräckliga, stunder bort tvivlet och sorgen. Stunder som slår ned som en blixt i en. Människor som öppnar dörren till ens liv och väljer att stanna där, som följer med på ens resa. Jag tänker på det när vi sitter där på innergården. Nu fortsätter vi att odla våra liv. Kan du ser hur de växer där, långt över träden?
