lördag 22 oktober 2022

Jag hör redan våra barns fötter ropa till oss

Jag vaknade med ett ryck. Som om någon bett regnet att ösa ner och väcka mig. Slå mot fönstret tills han vaknar. Även om det så skulle gå sönder. 

Jag och en vän gick till Änggårdsbergen där vitsipporna hade rest sig på fem. Solens armar var starka, men inte tillräckligt för att blommorna skulle domna bort helt. Jag speglade mig i vattnet och tänkte att här har många stormar passerat. Vad har de tagit med sig? Vissa delar av mig har varit träd, men jag har växt, blivit byggnader starka att stå emot. Kanske behövde jag blåsa bort några gånger. Jag tänkte att om mitt liv hade varit ett manus så hade jag velat se det i tryck. Just där och då. Jag kände mig lycklig. Vi fortsatte att gå mellan ett område där alla hus bär hatt, till den stadsdel där vi båda vill bo. Jag tänkte att det är så många drömmar som tar sin början i blyerts. Samtidigt så många som fastnat vid ett övergångsställe där hjärnan aldrig slagit över till grönt. Vem vågar när det är rusningstrafik i hjärnan, vem vill orsaka en frontalkrock? Skulle jag inte följa mina drömmar skulle de snarka djupt varje natt. Väcka mig. 

Jag vill våga lämna själen olåst. Jag ska låta skeppen passera igenom mig. Kanske blir de till vrak, men jag kan inte utgå ifrån det. Jag ska bära min bröstkorg full av blommor. Det ska vara en trädgård att vårda. Det ska vara där min själ får beta. Den ska få springa över till din bröstkorg om nätterna. Det är något visst med att se solen gå upp i någon. Ta tag i någons leende och följa med till översta våningen. Det är själens glädjerus. 

Jag träffade en gammal bekant på spårvagnen. Hon frågade hur jag mådde. Jag svarade bra och hon samma sak. Aldrig mår man så bra eller tänker så positivt som när man träffar en person lite snabbt en gång om året. Börjar det gå utför när man börjar ses längre stunder? När man faktiskt gör verklighet av det där som båda säger, att man måste ses snart? Det är värt risken. 

Jag vet att jag hade sagt det till mig själv när jag var tio år och stod på scen på Sjöängsskolan i Lindsdal och mimade till Go west med Pet Shop Boys. Jag vet att jag hade sagt det till mig när jag var tjugo år och flyttade till Stockholm. Jag hade velat säga det till mitt sjuåriga jag att du, jag ringer dig senare. Vi måste prata lite om livet och vad det kommer innebära. Jag skulle vilja krama om mig och fortsätta med att säga att det kommer finnas stunder då du bryter ihop. Men det kommer likväl finnas stunder där du bryter upp. Man är alla årstider och ibland flera under samma dag. Man vänjer sig på något sätt. Man får lära sig att även ensamheten har armar, men de är sällan av hud, varma och påklädda, de är ofta nakna, kalla, av blyerts. 

Jag kände mig ofta ensam då när jag var sju. Tre år senare dog min då närmaste vän. Hur har det påverkat mig? Det jag vet är att ingen som är tio ska behöva förlora sin bästa vän så tidigt. Nu har jag växt till en hållplats. Jag har människor som valt att stanna här. Ofta blir det kortare möten, men vi säger som det är när vi ses. Det är många som har hjälpt mig att gå över tröskeln till solen. Många som tänds upp i mitt huvud när åskan går. Det är fullt i bröstkorgens bänkrader. Jag hoppas vår promenad tillsammans är milslång än. Jag har packat själen för det. 

I april började jag snickra ihop en stol och väva en matta. Jag ska ta med dem till ditt bröst någon dag. Sitta där inne och försöka se vad du ser. Ser du oss gamla tillsammans? Somnar vi ofta i soffan till repriser av Bonde söker fru? Får min hand bli rynkig över just din mage? Svär våra barn åt oss? Står de vid fotändan när vi vaknar på morgonen? Är våra kroppar fulla av skärvor och vrak, eller klarade skeppen sig ut på andra sidan? Ta av dig skorna, gå runt i min kropp och känn efter. 

Tyst nu. Jag hör redan våra barns fötter ropa till oss. Lägg ut ängen och väck solen. Det är dags att springa till dem.