Musikminne från HENRIKES

HENRIKES är Josefin Henriques elektroniska projekt. Där samarbetar hon med producenten och låtskrivaren Märta Grauers. För en dryg vecka sedan släpptes singeln Night train som är en fantastisk låt som bottnar i vaggande elektronik där Josefins grymma röst stjärnlägger låten. Mycket fint. Debut-EP:n Naive again kom 2021 och innehöll bland annat fina Nostalgia, som ni säkert hört, då det är ledmotivet från Sofias Änglar - Den stora återföreningen. Night train är hämtad från HENRIKES kommande EP Out of the blue som även firas med en releasespelning på Vassa Eggen i Stockholm den 1 april! Idag gästar Josefin för att berätta om ett musikminne!

Det är en vårdag 2016. En sådan dag när våren ligger i luften och entusiasmen över det gör att för få klädesplagg sitter på kroppen som i sin tur huttrar oförstående. Men tack vare vårkänslorna är upplevelsen ändå glad och förväntansfull. 

Just glad och förväntansfull är jag denna dag. Till en början, utan att riktigt veta varför. Sedan befäster sig känslan mer specifikt inför kvällen; jag har lärt känna några nya vänner som bjudit hem mig på middag till en av de. På tunnelbanan på väg hem för att göra mig i ordning händer någonting oväntat. Jag ser att Aurora ska spela i Stockholm. Hon hade gästat mina hörlurar allt oftare den senaste tiden och jag var nyfiken, på ett sätt som jag blir för vissa röster. Jag fattar impulsivt beslutet om att jag behöver gå på spelningen. Det är bara det, att den också är ikväll. 

Jag kastar snabbt ut frågan i middagsgruppen, kanske vill någon hänga på. Det blir inget napp. Eftersom jag nu verkar ha landat i att jag inte har något val i den här frågan ser jag ändå bokningsbekräftelsen dyka upp i inkorgen. Jag har bokat. Direkt därefter följer en tids fundering kring prioriteringarna i livet. Att lära känna nya vänner eller att gå på en konsert. Eller, är det möjligt att göra både och? 

I just det här fallet blir det så. Jag går på middagen, ursäktar mig efter ett tag och hoppar på en buss till Debaser. Där uppslukas jag snabbt av Auroras universum och hennes röst går rakt in i hjärtat. Ensam står jag bland publiken, med stora ögon och öron. Aurora sjunger tills tårarna rinner. Plötsligt är konserten över och jag går ut i vad som fortfarande är en ljus vårkväll. Jag torkar bort en tår, ringer mina nya vänner som fortfarande är kvar på middagen, hoppar lycklig på bussen tillbaka och tar vid där jag lämnade. 

Kanske ger jag inte världens bästa intryck som mitt under första middagen tillsammans säger ”ursäkta mig, jag har fått för mig att jag behöver kila iväg på en spelning, vi ses om en stund”. Men som tur är accepterade de mig ändå. Och minnet av den kvällen har stannat med mig.

/ HENRIKES

Lyssna på senaste singeln Night train här

En öppen planlösning mellan lycka och oro

Jag var tretton och det pågick ett Tour de France i hjärnan. Jag hade inga trafikljus i min kropp, ingen som sa stopp, bort. En hjärna som behövde dropp blev värd för ett cykellopp. Jag lärde mig långsamt hur man kämpar ned en tanke, jag trodde kriget började i mitt huvud men det var längre söderut. Jag somnade ofta i bilen, jag somnade alltid där skogen släppte taget, där staden tog vid, och jag drömde om något större, om att komma fram till något lyckligt eller åtminstone komma halvvägs dit.  

Jag var sexton och och höll dig i vänsterhanden och i höger hand en pizzakartong. Vi hånglade i en kall trappuppgång, men på den tiden var det som att alla hjärtan bar rånarluvor eller åtminstone kändes det så. Allt jag var och allt jag gjorde hade byggnadsställningar runt sig, ett första steg mot utveckling eller avveckling, beroende på hur man såg det. Mitt gym var min hjärna, jag bar på många vikter och mitt huvud hade en öppen planlösning mellan lycka och oro.

Jag var tjugo och flyttade till Stockholm. Kanske var det där jag första gången gjorde mitt mående till en slags uteservering. Något för folk att ta del av och få ha åsikter kring. Min motor läckte bensin och fast mitt liv kastade ankar var det få som gick ombord. Det värsta hände aldrig i Stockholm men inte det bästa heller, de flesta dagarna var ett tomrum utan insikt, en förort till döden. 

Jag var tjugosex och hade precis släppt min första bok. Min morfar var svårt sjuk och gick i dialys. Han sa att han ville ha boken och jag vet inte om han någonsin hann öppna den, men bara vetskapen att han hade den gjorde mig otroligt rörd. Jag minns vad jag skrev i den, med vetskapen om att ord aldrig riktigt täcker alla känslor. Han var min förebild och än idag kan jag minnas hans röst, särskilt hur han ropade på vår katt Sixten.   

Jag var trettio och vandrade längs livet och funderade på om jag borde gå därifrån. Varje dag var en tuff rond, jag funderade på om någon skulle hitta mig eller bara hamna hos mig. Jag ville inte att livet skulle vara som en färdigrätt utan kryddor, jag ville sitta vid ratten men varje kväll kände jag att jag hade allt svårare att stå ut med mig själv.   

Jag var trettioåtta och på promenad, regnet nickade och jag undrade vad du precis hade frågat. Jag sa att jag är så kär att jag spricker i varje söm. Vi gick förbi mörkrets dörrvakter och jag sa att jag ville lära mig att leva på lägre spänning, medan mina läppar vandrade under din klänning. Det var kanske första gången mitt hjärta stod på scen, någon som lyckades passera min hjärna vid entrén.   

Jag är trettionio och jag fastnar inte längre i mitt huvud, jag vågar äntligen ta hissen ned. Min oro har fortfarande muskler men jag orkar inte tänka på det. Det vore så typiskt om det var nu grävskoporna tog mig. Många kvällar ligger blanka och kalendern är tom, jag trivs rätt bra med det. Du somnar intill mig varje natt, du påverkar mitt solsystem och jag ditt nervsystem men förhoppningsvis mer än så. 

Jag har inte lärt mig varför man lever men med dig vill jag leva på. Kärlek var visst för invärtes bruk så kom ge mig dina drömmar, lägg dem på en picknick-duk. Det är snart vår och jag vill leva nu.

Musikminne från SOLE

I december i år så kommer jag definitivt känna att en av årets absolut finaste låtar släpptes i februari, så fin är SOLEs singel du jag tiden som är en duett mellan Sole Gipp Ossler och hennes bror Mons Gipp Ossler. Det är en tung låt, som exploderar i ett slags skrik. Två skrik som möts, gitarr och människa. Det är oerhört starkt och fängslande. Sole släppte under namnet SOLE debutalbumet ett eget rum 2020 och i år kommer uppföljaren! Idag gästar SOLE bloggen för att dela med sig av ett musikminne, kopplat till Anna Von Hausswolff och till hennes pappa Pelle Ossler. 

Det var på Skeppsholmen, juli 2016. Music & Arts-festivalen var igång. Pappa skulle äntligen spela låtar från sin då osläppta skiva Evig Himmelsk Fullkomning live inne på Teater Galeasen. Jag såg fram emot att se pappa, höra honom med hela bandet i en av Stockholms häftigaste lokaler och platser. En plats där konsten får leva fritt, där människor från olika platser, liv och konstformer möts och skapar inom fyra tjocka stenväggar. 

Jag satt i gradängen och såg på medan bandet soundcheckade när det plötsligt brakade ut ett stort och tungt ljudlandskap från stora scenen precis utanför teatern. Jag gick ut på teaterns balkong för att se vem det var som spelade. Mitt uppe på den stora scenen, bakom ett klaviatur stod en kvinna med blont hår och skreksjöng allt vad hon hade. Musiken var mullrig och mörk med långa svepande orgeltoner som drog sig ut och la sig likt ett täcke över hela Stockholm. Anna Von Hausswolff. Jag hade aldrig hört något liknande, det gick rakt in i hjärtat. Att hon var kvinna dessutom, som vrålade ut, vackert och kraftfullt mitt i ett enda stort ”oljud” - finns det något coolare? 

Sedan var det pappas tur att spela. Han svettades, ”hur ska jag kontra efter en sån mäktig spelning”. Det gjorde han, självklart, jäklar vad bra det var. Stenväggarna omslöt och slängde omkring tonerna från pappas elgitarr till ett enda stort fantastiskt kaos. Låtarna var stora, hårda, mörka, och texterna var obehagligt aktuella. Otrolig är han, om jag får säga det själv; en stor idol, kanske den största. 

Även om jag var helt ovetandes då tror jag att denna dag hade en enorm betydelse för mig och min konstnärlighet. Jag tror att såväl Anna som pappa öppnade en dörr, en tanke, hos mig. Jag har länge känt mig vilse i musiken, hur mycket jag än älskat att vara i den så har det tagit lång tid för mig att hitta min egen plats där jag känner att jag får vara hela mig och inte bara en bråkdel eller yta; där min kreativitet får friheten att vara precis vad den vill. Jag kände mig aldrig tillräckligt bra för en specifik genre, och fick aldrig den drivkraften att fördjupa mig i någon på akademisk nivå (något jag beundrar hos alla dessa fantastiska musiker runtomkring mig). Jag drogs istället till det okända, det som inte riktigt går att ta på; kreativiteten, skapandet, uttrycket. Att låta allt gå sin egen väg, utanför ramen, och utan min egen styrning. Det har varit det viktigaste och roligaste under hela min resa, att bara testa mig fram och ge mitt uttryck möjligheten att få sätta ton på något helt eget och helt annat. Att hitta min egen väg; mitt eget fantastiska kaos och oljud.

/ SOLE 

Lyssna på singeln här nedan!

"Ibland tänker jag på mitt låtskrivande som att jag gör en musikal om mitt liv"

Olov Antonssons tredje album är äntligen här. Jag har verkligen uppskattat de två tidigare albumen och Hänger kvar i en dröm är minst lika bra. Som jag tidigare sagt så är Olovs musik som en vandring genom musikhistorien, där han kanske främst vandrar genom 60-talet men det han tar med sig gör han något nytt av. Fantastiskt. Här nedan berättar Olov mer om hans tredje album, om att tonsätta Göran Greider och om önskan att få vara Holden Caulfield. 

Hur ser du på ditt debutalbum idag? 

- Jag är väldigt stolt över Nere och ute i AC län. Jag minns hela perioden från att jag skrev låtarna, till att vi arrangerade dem och sedan spelade in skivan, som en speciell tid i livet. Johanna i parken var den första låten jag skrev på svenska, och sedan var det som att allting föll på plats. Jag kände att jag hittade min egen musikaliska röst, mitt eget uttryckssätt för första gången. Sen hade jag en väldigt inspirerad låtskrivarperiod när jag skrev de andra låtarna. Jag hittade ett koncept; låtar som handlade om geografiska platser, men också mycket om att växa upp, att gå från ungdom till vuxenliv. 

- Jag hade en vinter där kring 2015-2016 när jag ofta satt uppe sent på kvällarna och skrev låtar i ett litet rum i lägenheten jag bodde i då. Det var en riktigt fin tid. Sen samarbetade jag med Mattias Malm och Petter Utbult kring arrangemangen av låtarna. De gjorde skivan flera hundra procent bättre med sina idéer. Och sen hade vi ett jättebra band med Josef Ringqvist på bas, Erik Karlsson på trummor och Jonas Lindsköld på klaviatur. Vi åkte ner till Stockholm och spelade in grunderna till skivan under en intensiv vecka. Det var verkligen som en riktig, gammaldags skivinspelning på det sättet, där vi var i studion från morgon till sen kväll. Jag var 30 år då, och fortfarande i en fas i livet när jag kunde gå all in på musiken. Det känns väldigt romantiskt att tänka tillbaka på. Jag minns när vi packade in oss i min Saab och skulle köra hem till Umeå. Då tänkte jag att jag verkligen inte ville krocka, för vi hade ju en så himla bra skiva på gång. 

Allt som tar farväl är en fin tonsättning av två av Göran Greiders dikter. Vad är det i Görans poesi som tilltalar dig?  

- Det finns något melankoliskt, lite sorgset i hans sätt att skriva som jag verkligen gillar, och känner igen mig i. Han skriver enkelt, men det känns aldrig banalt. Det handlar ofta om naturen, årstider, tiden som går, djur. Teman som jag också ständigt återkommer till. På så sätt tycker jag att han känns besläktad. Jag relaterar både till ämnena och stämningen i hans dikter. 

Har Göran hört av sig sen du släppte låten? 

- Jag skickade en enkel demo till honom direkt efter att jag hade fått idén att tonsätta två av hans dikter. Han svarade väldigt fint att han gillade låten mycket. Sen hördes vi just innan låten skulle släppas, och han var fortfarande väldigt uppmuntrande. Sen skrev han om låten i sina egna sociala kanaler efter att den hade släppts och det kändes väldigt fint att han gillar den. 

Jag föll för Ljusare sen på nya albumet. Det finns en fantastisk stämning i den. Berätta mer om den! 

- Roligt att höra! Ljusare sen är nog den låt på skivan som betyder mest för mig. Jag skrev den i december 2019, när allt kändes lite deppigt och mörkt. Jag ville skriva en låt som liksom beskriver hela livet på något vis. Den börjar, som många av mina låtar, nere och ute på gatan, med vädret och årstiden. Men sen ville jag lyfta blicken och skriva om andra saker; att bli äldre, om politik, om kärlek, och till och med om livets ändlighet. Så ur ett berättarperspektiv är jag väldigt nöjd med hur den blev. Den är lite inspirerad av Paul Simon, typ American tune, den sortens låtar. Ballader som liksom växer och växer. Titeln har jag lånat från, och är en sorts hyllning till, Nick Drake och hans skiva Bryter layter. Jag tänkte först att jag ville att någon mogen röst skulle spela in Ljusare sen. Typ en Plura eller Lill Lindfors eller så. Om de är intresserade får de gärna höra av sig! 

Vad skulle du säga är den röda tråden på albumet? 

- Att det är en mer hoppfull skiva än de tidigare. Låtarna handlar mer om kärlek, och att vara här och nu, kanske. Det gäller åtminstone Man kan inte gömma sin kärlek, Vackra förlorare, Bara en diamantdag till, Inga sorgsna refränger mer, Snö i april, Stråkarna och Din första sommar. Även om det verkligen finns en hel del tillbakablickande och vemod på skivan också. 

Du har beskrivit det nya albumet som sista delen i en slags trilogi - hur vill du ta dig vidare nu? Finns det fler uttryckssätt du vill utforska?  

- Jag tycker verkligen om att skriva låtar och att ta dem från en idé i mitt huvud till en färdig låt. Så det enda jag vet med säkerhet är att jag kommer fortsätta göra låtar och försöka spela in dem på något sätt. Jag håller nästan alltid på med någon låt. Den här skivan har jag spelat in tillsammans med min kompis Jonas Mattebo här i Umeå, och det har varit ett väldigt fint samarbete. Han är en fantastisk producent, gitarrist och sångare. Så en förhoppning är väl att fortsätta spela in med honom. Sen får vi se vad det blir. 

Vad har stått ut mest under tiden som gått sedan debutalbumet släpptes?  

- Det har varit jätteroligt att få ge ut sin musik och det har tillfört väldigt mycket till mitt liv. Och man blir otroligt glad för varje person som säger att de gillar musiken. Men sen har det också funnits en frustration och en besvikelse över att det varit svårt att nå ut till en bredare publik, att ta klivet till en ny nivå. Jag hade nog hoppats att skivorna skulle få lite större spridning, att man kanske hade fått spela lite mer runtom i landet och så. Speciellt andra skivan, Vagabondhjärta, som jag lade ner väldigt mycket arbete på, blev lite bortglömd tycker jag. 

Robert Plant sa i en intervju en gång att det är viktigt att vara ett med sitt uttryck. Att ens musik måste utgå från det liv man lever... Håller du med?  

- Jag tycker inte att det måste vara så - alla för göra precis som de vill, och det finns ju många som skriver fantastisk musik om helt andra saker än sitt eget liv. Tänk typ Ray Davies i The Kinks som ofta skriver små noveller om påhittade karaktärer, små personporträtt. Men för mig personligen känns det nästan alltid bäst att utgå från mina egna känslor, mitt eget liv. Som någon sorts auto-fiktion. Ibland tänker jag på mitt låtskrivande som att jag gör en musikal om mitt liv, givetvis med fiktiva inslag där det är fritt att brodera ut, hitta på eller ta bort som man vill. 

Gillar du att jobba i studion? 

- Ja, det är fantastiskt kul att höra sina idéer ta form och bli verklighet. Jag har haft förmånen att spela in med otroligt bra musiker genom åren. Och det är så jag helst vill göra – spela med folk som är mycket bättre än jag själv. Jag sätter inte något direkt värde i ”äkthet”, att jag måste spela gitarr själv på låtarna, eller så. Mitt ideal är The Wrecking Crew-upplägget från 60-talet, studiomusikerna som spelade med alla från Sinatra till The Monkees - att man anlitar de bästa och får musiken att låta så bra som möjligt. 

Vilken är den värsta inspelning du varit med om? 

- Jag gjorde en jullåt 2016, En decemberdröm. Jag var väldigt nöjd med själva låten, men det blev stressigt, för jag ville verkligen få ut den i december och det var på håret att vi skulle hinna. Vi spelade in den i en replokal i Umeå och det blev bara jäktigt och tjafsigt, och man gick runt i snöslask och bar på bjällror och gitarrer. 

Och roligaste inspelningen? 

- Alla tre skivinspelningarna har varit väldigt bra upplevelser på olika sätt. Som jag nämnde ovan är inspelningen av första skivan väldigt speciell för mig. Men att spela in stråkar är alltid väldigt mäktigt. Till andra skivan Vagabondhjärta fick vi möjlighet att spela in stråkarna på Norrlandsoperan, med en otroligt duktig stråkkvartett. Petter Utbult hade gjort jättefina arrangemang, och att höra sådana proffs spela in är fantastiskt! 

Du har tidigare nämnt att du gillar musik om platser. Nämn tre låtar du älskar om specifika platser som du inte skrivit själv! 

- Det är nog min favoritkategori av låtar, och det finns tusen sådana som jag skulle kunna lyfta fram! Men jag tar några jag lyssnat på nyligen: 

1. Chris Thompson – Where is my wild rose. En singer-songwriter från Nya Zeeland. Den här låten, från 1974, är otroligt fin, låter som en gammal folkvisa. 

 “And do you bloom in Dublin 

I've enquired in Stephen's Green 

I've searched through Londonderry 

Twixt the Orange and the Green” 

Den versen blev inspiration till en vers i min låt Sist i gänget kvar i stan. ”Har varit nere vid älven / Jag har letat efter dig / Har sökt i Bonnstan och vid Nordanå / Jag har sökt dig i Umeå.” 

2. Ben Watt – North marine drive. Från hans skiva med samma namn från 1981. Hela skivan är otrolig. Gitarrspelet på den här låten är superfint, lite bossa-aktigt. 

3. The Roches – Hammond song. Jag vet inte alls var Hammond är för ställe, men den här låten har en väldigt intressant text, skriven ur ett vi-perspektiv. En grupp kompisar som försöker övertyga någon att inte dra till Hammond, för då blir du aldrig mer densamma. 

Hur påverkades du av pandemiåren? Har det påverkat din musik på något sätt?  

- Jag klarade av pandemiåren på ett bra sätt tycker jag. Blev inte sjuk och levde på ganska mycket som vanligt, även om man oroade sig för äldre anhöriga ibland. Vi spelade in skivan mellan 2020 och 2022, så precis under pandemiåren. Den är inspelad under en mer utdragen tid, vi gjorde någon låt i månaden under ganska lång tid. Det var ett lugnt och skönt sätt att jobba. 

Det låter mycket 60-tal om din musik. Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka?  

- Åh, det finns många tidpunkter och scener man skulle vilja ha upplevt. Men 60-talet kommer alltid vara ”la belle epoque” för mig. Folkrocks-boomen i Los Angeles kring 1965, när The Byrds och Love och en massa andra kom fram med sina tolvsträngade gitarrer hade inte varit tråkigt! 

Hur mycket tid spenderar du vid din skivsamling? 

- Jag fick barn för två år sedan, och sedan dess har tiden vid skivsamlingen blivit försvinnande liten. Men jag gillar verkligen skivor, och albumet som koncept. Kommer nog alltid vara en artist som tänker i ”album”, även om det är en oerhört otidsenlig hållning. 

Vilken var det senaste artisten du hörde som fick dig att lyfta långsamt mot taket? 

- Det var nog duon The Lemon Twigs och deras ganska nya låt Corner of my eye. Den har jag lyssnat på hundratals gånger de senaste veckorna. Det är verkligen en perfekt poplåt, låter som att Brian Wilson från Beach Boys och Paul McCartney satt sig ner för att skriva en låt en solig förmiddag 1966. 

Till sist, om du var en karaktär i en klassisk bok, vem skulle du vara då och varför? 

- Om jag får bestämma skulle det nog vara Holden Caulfield från J.D Salingers bok Räddaren i nöden. Den klassiske tonårs-antihjälten, som försöker göra uppror mot en stel vuxenvärld. En bok jag läste på gymnasiet och har älskat sedan dess. Jag kommer nog alltid att dras mest till berättelser om ”coming of age”, alltså uppväxtskildringar, personer som är på väg att ta ett språng och bli vuxna, som handlar om identitet, drömmar som kontrasteras mot verkligheten. Även om jag är 37 år nu så är det fortfarande sådana böcker och filmer som jag dras till mest. Vissa dagar känner jag mig dock mer som Ignatius J Reilly i John Kennedy Tooles fantastiska bok Dumskallars sammansvärjning; en lat och stridslysten odugling som beskrivs som ett ”mellanting mellan Helan och Don Qiujote med en omättlig aptit på popcorn, varmkorv och dåliga filmer.”

Lyssna här nedan!

"Den eldsjälsberoende kulturen ligger i respirator på många håll i stan"

Örni, den trevliga Göteborgstrion som ni kunde läsa om i bloggen i december är nu här med sitt självbetitlade debutalbum. Bandet som består av Andreas Gustafsson, Jonas Slättung och Joakim Albrektson spelar i Majorna i Göteborg den 3 mars, på Café Hängmattan. Missa inte det. Idag, i en uttömmande intervju, berättar bandet mer om sig själva, om att låtskriveri är som matlagning och om att den mindre kulturen, den mer spontana ligger i respirator på många håll i Göteborg. 

Berätta lite kort om er! 

(Andreas) - Örni bildades av Jonas och mig som känt varandra i många år, professionellt och privat. Båda var väl medvetna om varandras låtskrivande och 2020 hade jag mixat Jonas projekt, Vandrande pinne. Tiden var mogen i maj 2022 och vi träffades för att börja skapa material med Jonas på bas och sång och mig på gitarr och sång. Bandet ville ha fyra medlemmar: trummor, bas, gitarr och något monofoniskt; kanske saxofon eller moog eller.. ja, något. Det var lättare att ragga trummis så efter att ha fått några intresserade tog Joakim Albrektson platsen. Örni blev en trio. Och den där sista platsen, den monofoniska, kanske blir fylld någon dag, vi får se. 

(Jonas) - Vi är en nystartad trio bestående av rutinerade musiker; gamla rävar – nytt band! 

 

Hur skulle ni själva beskriva ert sound? 

(Joakim) - Som högsommar i Härjedalen. Eller, som en blandning av september, oktober och november (alltså också som artisten, musikteatergruppen och rockbandet). 

(Jonas) - Luftig och spretig rock på svenska. 

(Andreas) - En rockig trio med ett genuint försök att låta varje låt få originella delar. 

Jag minns en serie som hette Örni som fanns när jag var barn - men var kommer erat namn ifrån? 

(Andreas) - Vi testade rätt många namn och resonerade efter ett tag som så att det borde få ett riktigt namn, något man kan döpas till. Sedan varför det blev Örni och inte Berndt minns jag inte riktigt.

(Jonas) - Tror det var din fru, Andreas, som tyckte vi skulle heta Earnie-Earnie. Bra idé, men vi kortade ner det och stavade det på svenska. 

Jag brukar be artister som precis släppt ett album att jämföra det med en fysisk plats - som vilken plats är erat debutalbum och hur mår människorna där? 

(Jonas) - En sommarstuga med grill, bad och mycket gräsklippning. 

(Joakim) - Härjedalen, där en mår som en förtjänar. Eller Högsbo industriområde. Där mår man likadant. 

(Andreas) - Platsen är en stor livescen och alla får en bekväm soffa att sitta i, mitt på scenen med bandet runt omkring. Människor med öppna öron och näsa för detaljer mår mycket bra där. 

När ni gästade bloggen för att dela med er av ett musikminne så handlade minnet om Dolly Partons album The grass is blue. Har det albumet inspirerat er någonting på erat album? 

(Andreas) - Det finns faktiskt en banjo på vår skiva (lyssna i slutet av Offerkoftan) men den kanske inte är direkt inspirerad av Dollys album. Det som däremot är det, är att det inte finns några transportsträckor eller låtar som tillåts vara tråkiga på The grass is blue. Det har också varit vårat mål.

(Jonas) - Mig inspirerar Dolly genom sina kompositioner och sin proffessionalitet. 

Jag föll för Bollmåne som sticker ut på albumet på ett fint sätt - berätta mer om den! 

(Andreas) - Bollmåne är en låt Jonas hade som i stort sett var klar. Det som tillkom var mitt plockiga gitarrkomp och senare Joakims snyggt minimalistiska trummor. Med min skånska sång blev den möjligen ett uns mer speciell och kändes väldigt klar redan på de första repen. 

(Jonas) - Bollmåne är en lite romantisk betraktelse, en liten reflektion över vilken tur man kan ha ibland. Tacksamheten över att få dela ett ögonblick med någon. Det är kul att så många gillar den – även om den inte är representativ för skivan, egentligen. 

Michael Nyman har jämfört musikkomposition med fotboll. Han säger att han dribblar melodin mellan de olika ljuden i ett stycke. Vad skulle ni jämföra det med? 

(Jonas) - För mig är låtskriveri mer som matlagning: det är kul att testa nya saker men man har också vissa recept som man vet att man är bra på. Slänger jag i charlottenlöksfond så blir i stort sett allt gott. Lägger jag H moll, A, G och E7 så blir det i stort sett alltid bra. Men vad händer om jag slutar på F istället? 

(Andreas) - För mig är musik ännu ett sinne. Det sitter djupt inne i kroppen och melodierna hakar upp sig i rytmer och flyger över landskap av komp som kan vara ackord eller bara en ton. Ibland sitter vi fast i marken och kämpar för att komma loss, därefter flyger vi som en våg upp på ett högre plan. Detta är exakt vad som händer i Husbondens röst om du lyssnar vid tiden 3:06, Jonas och jag försöker dra upp maskinen, vid 3:17 lyckas vi. 

(Joakim) - Musikkomposition är musikkomposition. Hårt arbete och livets erfarenheter i lagom mix.

(Jonas) - Musikskapande är också som matlagning för det är något man måste igenom för att bli mätt och nöjd. Att lyssna på annan, färdig musik är mer som take-away: det är alltid gott men det saknar din egen personliga touch. 

Er live-debut kommer ske på Café Hängmattan i mars - vad har ni för förväntningar på kvällen? 

(Joakim) - Otäckt höga. Osunt höga. Oanständigt höga. Framförallt för att den absolut bästa publiken kommer att vara där. Och den bästa publiken förtjänar det bästa bandet. 

(Andreas) - Att vi lyckas underhålla med vår musik, att vi och publiken har kul. Och så vill vi sjunga riktigt bra.

(Jonas) - Att det blir lite som en förlossning. Att många av våra musikervänner dyker upp, eftersom de är nyfikna på var vi har varit, vad vi har pysslat med det senaste året. Och att vi ställer skåpet; vi ska visa att Örni är ett band att räkna med. 

Vilken är er mest oväntade influens? 

(Joakim) - Jazzen. 

(Jonas) - Jag antar att du menar oväntad för dem som hör Örnis musik? Folk som inte känner mig kanske studsar när jag säger till exempel Povel Ramel, Beethoven och Prince. Annars influeras jag av det mesta på den breda rockskalan. 

(Andreas) - Oj, det kan nog finnas en del märkligt på folks spellistor, om vi nu bara pratar om musik? Vi har en gemensam Spotifylista, vill du ha länken? 

Gärna! I slutet på april ska Veronica Maggio anordna en minifestival. Om ni skulle det göra någon gång, vad skulle känneteckna den festivalen? Nämn tre artister som skulle få spela då! 

(Jonas) - Den skulle äga rum i naturskön omgivning, ute på landet. Jag skulle boka Eels, Peter Gabriel unplugged samt ett återförenat Jellyfish. 

(Joakim) - Kärlek och glädje. Spela skulle BAO, Nisennenmondai och Modern Lovers få göra. 

Robert Plant sa i en intervju en gång att det är viktigt att vara ett med sitt uttryck. Att ens musik måste utgå från det liv man lever... Håller ni med? 

(Joakim) - Jajjamän! 

(Andreas) - Ja, för vår musik tror jag den måste det. Våra texter berör oss och gör de inte det är de inte bra nog. 

(Jonas) - Den gör ju alltid det, oavsett hur mycket man försöker vara ”objektiv”. Som exempel kan nämnas den eviga gamla diskussionen om Beatlarna John Lennon kontra Paul McCartney; Lennon sades vara mer ”äkta”, han grävde inom sig och “talade sanningen” medan McCartney sades skriva mer hittepå-texter och utgå från olika låtsas-settings i sitt komponerande. Men allt de skrev filtrerades ju fortfarande utifrån deras egna liv, erfarenheter och personligheter. På samma sätt (utan att jämföra med Lennon/McCartney i övrigt) funkar det för mig: ibland bara kommer låtar och det känns som att jag bara är någon sekreterare som antecknar det som väller fram; vid andra tillfällen sätter jag mig och tänker ”nu vill jag skriva en sån här låt”. Vid båda dessa två, högst olika, tillvägagångssätt är den låt som blir till hundra procent jag. Så, för att återgå till början: all musik man skriver utgår alltid från en själv. Och det liv man lever, ja. 

De senaste månaderna har det pågått en stor diskussion om kulturlivet i Göteborg, hur känner ni att Göteborg mår som kulturstad? 

(Joakim) - Relativt bra, det var i alla fall inte bättre förr. 

(Jonas) - Det beror väl på vad man menar med kultur. Den etablerade, kontrollerade och börsnoterade kulturen, den som fått stämpeln ”trevlig” av tillståndsmänniskorna, den mår väl alldeles finfint. Men den mindre, spontana, do it yourselfiga och eldsjälsberoende bakgårds- och svartklubbskulturen – den ligger i respirator på många håll i stan. Det är för jävligt, rent ut sagt, att allt ska dras i nån slags franchise- och nöjespalatsaktig riktning. Det behövs tio spelställen, minst, i Göteborg med kapaciteten hundra till tvåhundra personers publik. 

Redan innan allt med Corona drog igång var det många livescener som försvann och många konserter bokades till Liseberg istället. Hur ser ni på den utvecklingen? 

(Joakim) - Är det verkligen så? 

(Andreas) - Tja, vill inte folk betala för att se livemusik kommer det inte att finnas livemusik. Det vi vill ha måste vi betala för så där behövs lösningar på det. 

Om ni fick bestämma över det mesta i Göteborg under ett år, vad skulle ni göra då? 

(Jonas) - Göra om 50 procent av kontoren i innerstan till lägenheter, införa hyrestak, göra city bilfritt, plantera grönområden överallt, sätta upp solceller på varenda tak och för i helvete måla hus i olika glada färger! 

(Joakim) - Ge makten till folket! 

(Andreas) - Jag skulle nog samarbeta med politiker jag har förtroende för med ambitionen att lösa ovanstående fråga samt måla upp en stor vision av hur vi vill att staden ska vara om 1, 5, 25 och 100 år. 

Om man jämför er syn på musik idag och den ni hade när ni började syssla med musik, hur har den förändrats? 

(Joakim) - Till det bättre, hoppas jag. 

(Andreas) - Idag finns det subjektivt bra och dålig musik inom alla genrer och allt är i ständig förändring. När jag började spela var jag mest intresserad av den råaste rösten och bästa gitarrsolona.

(Jonas) - Jag har helt klart gått mot att söka uttrycket mycket mer, både när jag lyssnar och när jag skapar. Jag är både mer öppen och mer säker på vad jag gillar, konstigt nog. Eller snarare: jag gillar mer saker men har mindre tålamod med det jag inte gillar. 

Vi lyssnar ju på musik på ett annorlunda sätt idag. Hur känner ni med omslag och hela albumformatet nu när den mesta musiken släpps digitalt? 

(Jonas) - På vår nivå, där vi gör i stort sett allt själva, så är digitaliseringen ett måste för att nå ut. Men för mig personligen, som älskar vinylskivor, så är naturligtvis målsättningen att vi ska kunna släppa plattor i fysisk form. Men själva albumformatet är ju egentligen inte nödvändigt alls längre. Det är bara att spela in och släppa musik, ur hand i mun, och så har åtminstone jag jobbat i några tidigare band. Men det finns också något fint i att dokumentera en ”period” i en grupps historia genom att släppa ett album. 

(Andreas) - Det var en stor magi att köpa ett nysläppt vinylalbum och känna doften när man tagit av skyddsplasten. Och sedan vara uppslukad i timmar utan distraktioner. Idag kan man ha all musik i världen i fickan och faktiskt välja hur distraherad eller inte man blir av omvärlden. Tråkigt att inte få omslagsmagin men bättre för miljön och inte minst plånboken. Sedan kan ju artister välja att släppa vinyl och annan merch om man vill ha något fysiskt att ta på. 

(Joakim) - Jag älskar ett bra omslag och handlar därför vinyl då och då. 

Om alla i bandet skulle välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 

(Joakim) - Det går inte att välja... men en som jag alltid lyssnar på så här års är Blue Train med och av John Coltrane. 

(Jonas) - Revolver med The Beatles. 

(Andreas) - Abbey Road med The Beatles. 

Lyssna på albumet här nedan eller klicka er in här! 

"Jag håller inte på med utpressning, men ska börja med det nu 2023"

Kim Kennegård har sin studio på promenadavstånd från där jag bor. Bara en sån sak. Under namnet Idanceforcookies gör hon smycken som kändisar bär och prints som fyller deras väggar. En av hennes ringar var en del i en snuskig ring-kupp under Melodifestivalen. Under en längre pratstund med Majornas egna konstnärsjuvel så pratade vi mer om kuppen i SVT, om vad hon skulle skapa om hon fick göra ett eget sällskapsspel, om att prata när man går på bio och om hennes önskan om att kunna vaska snus.

Häromveckan var du inblandad i en snuskig ring-kupp i SVT! Berätta mer om vad som hände! 

- Du! Jag fick ett meddelande på Instagram om att min ring ”men kuken” skulle vara med när låten Raggen går framförs och SVT hade sagt nej. Det brukar vara så - jag får ett meddelande av någon. Tyvärr inte mer spännande än så. Men kommer ha med nya smycken när samma grupp tävlar i semifinalen - men då med lite mer smakfulla smycken. Nu undrar du: VAD FÖR SMYCKEN? Ja, givetvis en ring med en bild på korv med bröd. Givetvis. 

Ditt namn nämndes inte men har du fått en ökad efterfrågan på ringen sen dess? 

- Eftersom jag inte nämndes så: Absolut inte. Nix. No. Nej. 

Om du ska nämna tre saker som verkligen stått ut under alla år som du haft ett eget företag, vilka blir det då? 

 - Åh herregud, tre saker! Du menade givetvis sex saker. 

Positivt 

1. Fantastiska kunder som är så jäkla snälla och framförallt roliga. 

2. Roligt på jobbet nästan jämt. 

3. Hårt slit lönar sig osv. 

Negativt 

1. Posta paket varje dag 

2. Folk man känner som inte förstår hur viktigt det är att ibland dela ett litet inlägg pga. algoritmer. 

3. Algoritmer. 

Hur skulle du sammanfatta ditt 2022 om du blickar tillbaka? 

- Jag gjorde mitt bästa. 

Förra gången vi pratade sa du ”när pyjamas och tända ljus finns med i ens arbetsdag, så har man det ändå rätt gott.” Är det ofta du har möjlighet att jobba i pyjamas? 

- Hallå, det har varit pandemi?! Fast jag hade haft så ändå. Men äntligen så går alla min medmänniskor i matchande myskläder. Tråkigt att det skulle behövas en pandemi för att folk skulle vakna. Jag har ju butik så egentligen borde jag väl ha nån blommig klänning och nån tjusig frisyr. Men jag vet inte. Jag är periodare. Trivs med att vara ful nu. Kanske blir snygg imorgon. Vi får se. 

Du bor i Majorna - vad har du för smultronställen där? 

- Min studio på Karl Johansgatan 9, Röda sten för närheten till vattnet och Filuren. Filuren är en liten leksaksbutik där jag nästan varje fredagsmorgon ramlar in för att köpa lego. 

 

Om du skulle skapa ett eget sällskapsspel, vad hade kännetecknat det spelet? 

- Cash. Det hade inte funnits något höger och vänster och spelplanen hade varit fylld av gröna växter och regn, mycket regn. Hela tiden hade det regnat. Vinsten hade varit pengar, inte nån jävla ära. 

Om du kunde återinföra en modetrend eller ett gammalt slanguttryck, vad skulle det vara? 

- Benvärmare och ”tira masti”. 

Zara Larsson vill kunna prata på bio - är du för eller emot samtal under bion? 

- Jag skulle aldrig gå på bio. Att höra folk knapra baconsnacks med öppen mun är som att dö långsamt.

Hur ser en riktigt, riktigt go helg ut för dig? 

- Okej, nu ska vi se här. En stock snus för jag vill kunna vaska snus, typ byta varannan sekund. Jag gör det inte. Men man vill ju kunna - lyx lyx lyx, du vet. Tolv iskalla Cola Zero i kylen. Jag måste åtminstone ha en liten titt på havet. Mitt barn och kille är med. Det ska regna och alla ska vara glada. Mormor är frisk och kanske en kompis kommer över och masserar min rygg. PMS finns inte och givetvis inte krig - men det är väl underförstått. Ta bort nazism och koriander när vi ändå är igång. 

Har du något speciellt partytrick? 

- Jag är 1.78 cm lång - bara det är ju party. Ville bara få det sagt för jag blev nyligen så lång. Nån jävel (Margareta på MVC, jag tittar på dig) måste mätt mig fel under livets gång, för helt plötsligt är jag två centimeter längre. Det kanske inte var ett svar på frågan? Men det var ett svar. 

Hur har pandemin och sen inflationen påverkat din produktion? 

- Inte min produktion. Men det går i vågor med försäljningen. Man är ju nära konken ofta - men det pratar jag inte om på sociala medier för att folk blir så stressade och vill handla för att vara snälla. Jag håller inte på med utpressning, men ska börja med det nu 2023. 

Är det något speciellt du började med under pandemin som du fortsatt att hålla på med? 

- Gissa vem som köpte ett Playstation 5, ett headset och blev en sexig gamergirl? Japp. Jag. 

Är det fortfarande Håll käft-ringen som säljer bäst? 

- Absolut inte! Det är en ring det står stark på med ett litet venussymbol. Jag kämpar på och lägger ut nya texter på daglig basis, men icke sa nicke. 

Du är ofta väldigt rolig och träffsäker! Är det någon gång din humoristiska ådra inte helt jobbat till din fördel? 

- Du menar om jag ibland drar skämt så att hela rummet tystnar och stämningen blir tung-andad? Nej, det har aldrig hänt. Det är bara succé succé succé. 

Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång? 

- Alltid: https://youtu.be/LKhkvSRQZYo 

Runt 0:38 när den andra kommer, haha! 900.000 av alla visningar är nog jag. 

Är det något nytt fränt som du planerat att göra detta året? 

- Jag vill illustrera en bok och göra designen på alkoholfri öl. Det är en plan. Jag tänker att alla med bryggeri kan maila mig ungefär NU. Julafton med Pelle Svanslös-tema med min kompis och familj. Göra flera porträtt och massa nya smycken. Vill ha mer muggar och kläder också. Vill så mycket. Vill också åka spårvagn. Det var nog det. 

Till sist, om du var en karaktär i en klassisk bok, vem skulle du vara då och varför? 

- Finns för många att välja på! Men vi säger så här: är den smart, rolig, stark och modig och samtidigt lite svag och rädd, då är det jag. 

Kolla in Kims konst på hennes hemsida och följ henne på Facebook här och Instagram här!

Musikminne från Douglas Diamond - Diamantsamba

Douglas Diamond släpper idag dubbelsingeln Sound of music/Never too late som är en singel som visar hur mångbottnad han är som artist. Sound of music är rivig 60-talsrock och Never too late är en mindre rivig låt som samtidigt bär på ett gung som växer ju längre låten varar. Som ett fint möte mellan Dungen och The Beatles. Douglas, som släppte debutalbumet Rare love 2020, lovar mer musik under året och även flera spelningar. Idag gästar Douglas Diamond bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Jag hade precis släppt min debutskiva i smyg. Det var i slutet på den första corona-sommaren 2020, och jag befann mig då på en gata i Portugal vid namn Rua das Madres, Mödrarnas gata. Varje dag hade jag öppna fönster och i högtalarna spelades bossa nova, samba och soul. Utomhus var det soligt och varmt, men i mig var det mörkt och kallt – jag kände mig vilsen. Inte skulle jag gå runt och vara nere i detta paradis tänkte jag, så jag ägnade mig mycket åt matlagning, olika konstprojekt och lade låtskrivandet på sidan i en slags förtappad känsla. Jag kände att jag inte kunde skriva musik längre. En trekvartsgitarr var vid sidan av sängen och fick alltid några trudelutter spelandes på innan jag gick och lade mig för kvällen, mer än så blev det aldrig. 

Det var för svårt att skriva. Först blev det musik i Leonard Cohen-anda, sen blev det någon slags Vreeswijk-grej i sambatakt och soulfalsett, men lade av innan låtarna skrevs färdigt. Jag gav upp. Känslan var melankolisk, nedstämd, och jag kände att jag inte kunde skriva något mer, att det liksom inte var min grej längre, det där med musik. Men fastän att jag försökte tillbringa dagarna med andra saker, som att göra vinbaserade maträtter, eller meditation i kontrast till det hårda festandet, så slutade det alltid med att jag plinkade på gitarren på ett eller annat sätt – jag kände ju att jag behövde få ut något. Det var något i mig. Dock så slutade det med att allt annat som inte var musik bara blev för mycket. Strängare corona-lagar var på väg att sättas in i Portugal, det var knapert med pengar och vinet blev godare än vatten. Det slutade med att jag inte hade något annat val än att fly tillbaka till Sverige, kanske mestadels för att bryta mina dåliga vanor, som skulle blivit värre om jag stannade kvar. 

Jag kommer tillbaka till Sverige i starkt vemod strax innan juletiden och känner mig mer tom än vad jag någonsin gjort. Men så händer det något: jag skriver låtar igen, och låtarna blir hela, och även jag närmar mig det hela, långsamt i takt med musiken. Jag skriver å skriver å skriver och kan bara inte sluta! Sen kommer våren, och då skrev jag tio låtar som handlade om mitt vackra, men ängsliga Portugal, sen tio låtar till som handlade om bitterljuv kärlek. Tio låtar om Mödrarnas gata, tio låtar om oansvarig vinkonsumtion, tio låtar om änglar och demoner. Tio låtar om olika möten med Gud, Djävulen och alla däremellan. Det var som att universum lyssnade och förstod min frustration men ändå prövade mig för att se om jag verkligen ville göra musik. Jag kan säga nu med självförtroende att den frustrationen är hemsk, men åh, vad den är givande när den är besvarad i det enda som håller en vid liv – musiken och kärleken till den. 

Sånt där kommer och går, skapande, och man får bara hålla i, helt enkelt. Det finns inget annat sätt … att leva i frukten av sitt skapande är det som gör livet värt att leva.

/ Douglas Diamond 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Råhypnos

Pablo Rautenberg och Nadja Virgé bildar den göteborgska duon Råhypnos. Senaste albumet What is Real? kom i november förra året och är en nära och känslosam skiva i gränslandet mellan darkwave och indiepop. Duon har gått från det råa elektroniska till att på senaste skivan bli mer akustiskt och finstämt. Nu i dagarna släppte Råhypnos en video till låten Fields of electricity som är hämtad från What is Real?. Idag gästar Nadja bloggens serie Musikminne!

Man kan väl säga att vi båda (Nadja & Pablo) delar en fascination för människor med lite udda och skariga kanter. Många dokumentärer vi diskuterat genom åren har handlat om trasiga, karismatiska, psykotiska ja, människor som fastnat på näthinnan på något sätt och ger avtryck. Kan ju även finnas inom den egna familjen. Man behöver inte alltid gå så långt för att få inspiration. Ett gemensamt intresse för livets upp- och nedgångar. Oftast så blir låttexterna till. Vi fastnar i samtal kring en film, dokumentär, händelse i livet. Stort och smått blandat med dröm, elände, längtan till något annat. Existentiella frågor, ofta knutna till en skum karaktär av något slag eller en udda historia. 

Ett fint musikminne för oss är när vi spelade på ett slutsålt Musikens Hus i Göteborg 24 maj 2019. En kväll i den mörka musikens tecken tillsammans med två grymma band, King Dude (US) och Rob Coffinshakers Underground Fire. Vi hade med oss ett gäng musiker som bidrog med sina imponerande egenskaper, tacksamt! Ett fint minne. Spelningen gick bra! Det var en superkul kväll! 

Men när lamporna släcks, lokalen stänger ner, man är nästan sist kvar och undrar vart alla tog vägen? Lite lätt dragen och endorfinerna börjar lugna ner sig, man börjar fundera på hur man ska komma hem. Verkligheten kommer i kapp, det börjar landa lite… Skum känsla. Känslan av att vara rockstjärna känns avlägsen (den känslan leker man ju med ibland.) Det har dessutom börjat regna…Bilder som flashar till i huvudet som om man är med i en egen dokumentär. Men inget filmcrew syns till, man är ensam med taxibilarna, rödljusen och kebabkön. 

Hem till verkligheten, stapplandes med sina finskor över kullerstenarna. Läppstiftet utsmetat sen länge, en fullsatt stadsbuss, ingen limo här inte. Skickar ett en meters långt mess till Pablo om hur tacksam och glad jag är. Vilken rolig kväll, visst var det bra? Eller? Ja... en ofta förekommande företeelse som vanligt när vi gjort något kul ihop. 

Vi startade detta som en kul idé och hade inga tankar eller planer på hur det skulle utveckla sig, vi har bara fortsatt sen dess. Billigare än att gå till psykolog och man har dessutom roligt när man ses. Kreativa stunder som, om man har tur, mynnar ut i spännande musik.

/ Nadja Virgé, Råhypnos 

Lyssna på senaste albumet och kolla in musikvideon till Fields of electricity här nedan!

Bunny Slope - Floating on clouds

Bunny Slope gjorde sin debutspelning i augusti förra året och har spelat både på Nomad och Kafé 44 i Stockholm. Bandet präglas av en underbar DIY-känsla och vill göra allt från scenkläder till produktion själva. När jag precis hade flyttat till Göteborg så lyssnade jag i princip bara på dels The Smiths och dels en massa obskyra tweepop-band. Jag älskade allt från Trembling Blue Stars till When I was 12. 

Jag påminns om den där tiden när jag hör Bunny Slope och det är verkligen inte bara nostalgin som får hjärtat att hoppa till, utan jag kommer på mig med att sjunga refrängen. På väg till jobbet, på väg hem.

Första singeln heter Floating on clouds och är en blandning av rivigt och mjukt med en fantastisk Call and response-sång i verserna. Bandet själva väljer att definiera sig som tweerock på grund av det mer riviga soundet, som en kontrast till det lite gulliga och naiva i texten. Jag gillar kontrasten i det och det är väl något som är tydligt i vad hela bandet handlar om; kontraster mellan olika ytterligheter som skapar fantastisk popmusik. 

Till singeln släpps även en musikvideo som även den rymmer stora kontraster, mellan det gulliga, lugna till något psykedeliskt, odefinierbart. I vilket fall som helst är det här en fantastisk debutsingel som är som en hyllning till att vara ung, naiv och kär. 

Lyssna här nedan och kolla in den fina videon!

"Det är störigt när ens gamla barndomsvänner blir mäklare"

Jag föll verkligen för Nära dödens debutsingel Hur är det fatt? Efterföljande En sista släpptes i januari och nu är debutalbumet Slänger ingenting här och det är ett album som, tillsammans med Division 7s debutalbum, kommer vara med i diskussionerna om det bästa släppet i år när vi väl sammanfattar året. Det är melodisk punkig pop som åtminstone fångar mig fullständigt. Idag berättar bandet mer om det nya albumet, om Stockholm och om relationer som förändras med tiden. 

Hur skulle ni beskriva er själva? 

- Vi är ett band men i grunden är vi kompisar. Vi spelar rockmusik på svenska. 

Hur kom det sig att ni valde att bilda ett band ihop? 

- För att det är kul med musik och det är kul att hänga! Det är också svinkul att spela live. 

Är det i Nära döden ni får utlopp för saker ni inte kan göra inom era andra bands ramar? 

- Absolut. Några av oss spelar annars hardcore medan någon annan spelar pop så med detta projekt kan vi mötas i mitten och göra annat. 

Hur har arbetet med albumet flutit på? 

- Egentligen så har vi setts och spelat ihop sedan 2018. På sommaren 2021 kände vi att nu är det dags att göra något av det, så då tog vi tag i det och skrev klart allt snabbt och spelade in under loppet av en månad. Allt har flutit på bra, vi spelade in med bästa Staffan Tengnér som är super och skitkul! Han har också ett grymt band, Century! 

Tänk er att albumet är som en fysisk plats. Vad är det för plats och hur mår människorna där? 

- En etta i någon närförort, man mår ganska bra men är bakfull. 

Ni bor alla i Stockholm. Hur skulle ni säga att Stockholm har färgat era texter? 

- Stockholm har absolut färgat texterna, men det är inte nödvändigtvis märkbart för lyssnaren. Erfarenheterna och människorna som texterna är baserade på är ju framförallt från Stockholm så det är klart att den staden finns där i bakgrunden som en ständig närvaro. 

Jag föll verkligen för den vemodiga Du lärde mig att bli en vän. Berätta mer om den! 

- Den handlar väl egentligen om att växa upp. Vi försökte fånga känslan när man försöker staka ut sin egna väg i livet. Och att staka ut den är ju verkligen allt annat än enkelt. Plus att det är störigt när ens gamla barndomsvänner blir mäklare. 

Det känns som att relationer och hur de förändras i takt med att man växer upp präglar albumet. Kan ni känna att tiden rusar ifrån er? 

- Jo, tiden rusar väl alltid förbi. Men så är det. Vi är i livet där vi bör vara. Man försöker väl förlika sig med något oundvikligt men det handlar väl mer om att livet sker. 

Andra teman jag hör är rädsla och ensamhet. Rädsla och ensamhet är ju två teman som är väldigt förknippade med varandra. Är att sätta ord på dem ett sätt att göra känslorna lättare att hantera? 

- Låtarna är nog inte så knutna till känslor utan snarare händelser och situationer. Men för vissa av låtarna har innebörden blivit lite av en efterhandskonstruktion, där man kanske först när låten är skriven har förstått vad det är man faktiskt tänkt på och känt just då. Så det blir väl också någon typ av utlopp eller sätt att hantera känslor. 

I Kniven låter det ”min bästa vän stack kniven i mig”. Jag funderar på om sorgen över någonting/någon man förlorat någonsin försvinner eller om den bara byter skepnad. Hur tänker ni? 

- Vi tänker nog att det beror lite på vilken sorg och relation det handlar om. Ibland kan det handla om tillfälliga sorger som snabbt kan försvinna, i andra fall kanske sorgen kan växa på en och att man först i efterhand förstår vad den faktiskt innebar. Det stämmer nog att sorgen byter skepnad, men vilket håll det går åt, om den försvinner, förmildras eller förstärks tror vi skiljer sig beroende på vad och vem, hur och när, det handlar om. 

Hur fungerar den där balansen mellan verklighet och fantasi i er musik? 

- All bra fantasi har lite verklighet i sig, all bra verklighet har lite fantasi i sig. 

Michael Nyman har jämfört musikkomposition med fotboll. Han säger att han dribblar melodin mellan de olika ljuden i ett stycke. Vad skulle ni jämföra det med? 

- Om vi också ska dra en sportreferens så skulle vi jämföra det med en basketmatch, man siktar alltid på att göra en 360 tomahawk-dunk, vilket man för det mesta misslyckas med, så man får nöja sig med en tvåpoängare från under korgen. Men man får lika mycket poäng för båda. 

Vilken effekt vill ni att er musik ska ha på lyssnaren? 

- 2000 MW. Lika mycket som en kärnkraftsreaktor. 

Hur kom ni fram till bandnamnet och vad symboliserar det för er? 

- Vi tycker nog mest att det lät snyggt. Det kändes också passande för musiken vi vill göra. 

Er live-debut skedde på på Heaven Up Here Festival - hur var kvällen? 

- Otrolig! Heaven Up Here är ju legender och styr alltid bra spelningar! Har man en chans att gå på något de arrar så gör det. Det var skitkul! En ära att få spela med de andra banden. 

Vad är den största kicken med att lira live? 

- Den största kicken är kicken! Eller att spela fel och komma undan med det. Men det absolut bästa är ändå snacket efteråt. 

Under corona var det många artister som började streama konserter via sociala medier, är det något som ni också skulle kunna tänka er att göra? 

- I nio fall av tio – nej. Tror att det mest bara skulle kännas konstigt. 

Vilken är er mest oväntade influens? 

- Harry Styles. Kanske inte är så oväntat, men det är oväntat hur bra han är. 

Till sist, om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle ni vilja besöka? 

- Svårt att säga, alla vill nog lite olika. Men något vi är överens om är att det skulle vara kul att besöka typ 1975-1985 – alla hitsen, all the good stuff.

Lyssna på albumet här nedan!

Musikminne från The Vapour Veils

Stockholmskvartetten The Vapour Veils släppte i slutet av januari singeln The night som är hämtad från EP:n The dying dandy som släpps i mitten på mars. Kvartetten, som består av Magnus Haderborg, Carl Efvergren, Andreas Liljefors och Totte Åberg, släppte debutalbumet The last hurrah förra året och det finns en längtan i texterna och melodierna som gitarrerna driver på. Det är både vackert och dansant och I am human and I need to be loved var en av förra årets bästa låtar. Den 12 februari spelar bandet tillsammans med Krake på Reimersholme Hotel i Stockholm, missa inte det! Idag gästar bandet bloggen för att dela med sig ett minne från bandets första rep som ledde till ett besök på akuten... 

The Vapour Veils som band har bara existerat i ca. ett och ett halvt år och våra gemensamma minnen begränsar sig hittills mest till äventyrliga eskapader i natten och långa, svettiga rep med tillhörande mysiga candle light dinners på pizzeria Korall i Stockholmsförorten Sätra. 

Vi brukar skippa de där två timmars-repen en, två gånger i veckan efter jobbet/studierna och genomför riktiga långkörare på helger istället. Vi brukar mötas upp i lokalen när vi vaknat till liv och kör på till omkring 15-16 innan vi intar en stadig frukost/lunch/middag på Korallen i Sätra. 

Pizzeria Korall är den där sortens kvarterskrog där inredningen senast byttes ut i ungefär samma veva som Håkan Hellström klippte av sig sin hästsvans till förmån för den där boy band-pagen som han höll på med under ett par år i slutet av 1990-talet. Klientelet har hängt där längre än så och består uteslutande av lokala förmågor som sitter och hänger över sina rullatorer utanför entrén fem minuter innan öppning, sju dagar i veckan, redo att inta sina stammis-platser. 

Där, i skenet från ett ensamt värmeljus i botten av ett solkigt glas som mellan varven troligtvis även tjänstgör som askkopp på uteserveringen samt till att servera jordnötter i utan att passera en diskborste där emellan, försöker vi parera de kantstötta ölglasen från att skära upp våra läppar medan vi smider planer för återstoden av kvällen. Mätta och belåtna återvänder vi sedan till lokalen för ytterligare några timmars repande tills avsaknaden av fingeravtryck är total och vi tyngda av våra instrument har intagit en kroppshållning som får ostbågar att se löjligt raka ut. 

I vilket fall som helst, ett gemensamt minne kopplat till musik som vi har utspelade sig just en sådan helg. Det är också vårt allra första minne som band; från vårt första rep närmare bestämt, som också var nära att bli vårt sista. 

Även om vi har känt varandra i några år så har vi aldrig spelat tillsammans i ett band förut. Kemin infann sig ganska snabbt och vi repade in ett par låtar innan stämningen blev riktigt elektrisk! 

Lukten av bränt kött spred sig i lokalen medan bandets låtskrivare, sångaren/gitarristen Magnus, stod fastnaglad likt en annan Star Wars-karaktär som drabbats av kejsarens vrede vid en gammal gitarrförstärkare som uppenbarligen inte fungerade riktigt som den skulle. Elchocks-behandlingen ledde till att Magnus hamnade på akuten men överlevde utan några större men. Inga synbara i alla fall.

Man skulle kunna säga att det slog gnistor om oss redan från början.

/ The Vapour Veils 

Lyssna på The night här nedan!

Division 7 & Bromander på Skeppet GBG, 4/2 - 2023

Det är varmt på Skeppet GBG i Sjömanskyrkan vid Stigbergstorget. Jag har ju följt Division 7 på sociala medier under flera års tid men missat varje spelning de haft i Göteborg. Jag har dock förstått genom både musiken de släppt och klipp att bandet är ett hjärta som bultar än hårdare live, ett band som exploderar tillsammans med musiken och bygger upp konserten med hjälp av just den hängivna publiken. Det är förstås fint att ett band med en låt som heter Majorna spelar just i Majorna, bara fem minuters promenad hemifrån mig också. 

Bromander inleder den varma kvällen och han gör det bra, och jag gillar hur han till sist skriker ut energin i låtarna. Det är ett effektivt sätt att tända eldar på. Division 7 går sedan på efter en nedräkning på skärmen vid scen och Bromander gästar under kvällen flera av bandets låtar. 

Bandets debutalbum Paradis Garage är som jag tidigare nämnt ett fantastiskt album som blandar stökiga gitarrer, vemod och ett speciellt sinne för melodier tillsammans med ofta fantastiska skildringar av att vara människa underifrån. En berättelse från någons mörker, någons botten, någons litenhet. Låtar som Ingen ängel och Tungan ute i regnet är helt fantastiska med rader som ”Jag är solen i april, jag är ingenting som håller i längden.” 

Utöver värmen så är ljudet dessvärre mindre bra under kvällen. Det låter stundtals lite burkigt. Men under de knappt två timmarna så är det mycket annat som fungerar och det blir verkligen att man bygger konserten tillsammans med publiken. Överlag präglas kvällen av en fantastisk energi där bandet tycks ge precis allt hela tiden och många låtar växer än mer live. Varje låt blir lite mer skitig, lite mer rå, lite mer av allt, inga rivsår döljs, inget mörker filtreras bort. 

Bandet spelar 20 låtar och tycks aldrig tröttna, aldrig vilja gå av scenen helt. Men det berodde säkert delvis på publiken som tillsammans nästan bildade ett hinder för bandet att få kliva av. Den uppskattningen skulle nog få vem som helst att aldrig vilja gå av scenen. Det finns hela tiden ytterligare en gnista, ytterligare något att sätta i brand. 

Bandet har utöver en fin publikkontakt en grym kontakt med varandra på scenen, där Max Söderholm är den som exploderar utåt mest och kastar sig ut i publiken medan sångaren Dara Hoel exploderar mer inåt, men sjunger helt fantastiskt. 

Överlag är det en fantastisk kväll, ljudet och den otroliga värmen till trots, men energin som både Division 7 och Bromander bjöd på var fantastiskt att få ta del av.