Jag var sexton och och höll dig i vänsterhanden och i höger hand en pizzakartong. Vi hånglade i en kall trappuppgång, men på den tiden var det som att alla hjärtan bar rånarluvor eller åtminstone kändes det så. Allt jag var och allt jag gjorde hade byggnadsställningar runt sig, ett första steg mot utveckling eller avveckling, beroende på hur man såg det. Mitt gym var min hjärna, jag bar på många vikter
och mitt huvud hade en öppen planlösning mellan lycka och oro.
Jag var tjugo och flyttade till Stockholm. Kanske var det där jag första gången gjorde mitt mående till en slags uteservering. Något för folk att ta del av och få ha åsikter kring. Min motor läckte bensin och fast mitt liv kastade ankar
var det få som gick ombord. Det värsta hände aldrig i Stockholm men inte det bästa heller, de flesta dagarna var ett tomrum utan insikt, en förort till döden.
Jag var tjugosex och hade precis släppt min första bok. Min morfar var svårt sjuk och gick i dialys. Han sa att han ville ha boken och jag vet inte om han någonsin hann öppna den, men bara vetskapen att han hade den gjorde mig otroligt rörd. Jag minns vad jag skrev i den, med vetskapen om att ord aldrig riktigt täcker alla känslor. Han var min förebild och än idag kan jag minnas hans röst, särskilt hur han ropade på vår katt Sixten.
Jag var trettio och vandrade längs livet och funderade på om jag borde gå därifrån. Varje dag var en tuff rond, jag funderade på om någon skulle hitta mig eller bara hamna hos mig. Jag ville inte att livet skulle vara som en färdigrätt utan kryddor, jag ville sitta vid ratten
men varje kväll kände jag att jag hade allt svårare att stå ut med mig själv.
Jag var trettioåtta och på promenad, regnet nickade och jag undrade vad
du precis hade frågat. Jag sa att jag är så kär att jag spricker i varje söm. Vi gick förbi mörkrets dörrvakter och jag sa att jag ville lära mig att leva på lägre spänning, medan mina läppar vandrade under din klänning. Det var kanske första gången mitt hjärta stod på scen, någon som lyckades passera min hjärna vid entrén.
Jag är trettionio och jag fastnar inte längre i mitt huvud, jag vågar äntligen ta hissen ned. Min oro har fortfarande muskler men jag orkar inte tänka på det. Det vore så typiskt om det var nu grävskoporna tog mig. Många kvällar ligger blanka och kalendern är tom, jag trivs rätt bra med det. Du somnar intill mig varje natt, du påverkar mitt solsystem
och jag ditt nervsystem
men förhoppningsvis mer än så.
Jag har inte lärt mig varför man lever
men med dig vill jag leva på. Kärlek var visst för invärtes bruk så kom ge mig dina drömmar, lägg dem på en picknick-duk. Det är snart vår och jag vill leva nu.
