Musikminne från SOLE

I december i år så kommer jag definitivt känna att en av årets absolut finaste låtar släpptes i februari, så fin är SOLEs singel du jag tiden som är en duett mellan Sole Gipp Ossler och hennes bror Mons Gipp Ossler. Det är en tung låt, som exploderar i ett slags skrik. Två skrik som möts, gitarr och människa. Det är oerhört starkt och fängslande. Sole släppte under namnet SOLE debutalbumet ett eget rum 2020 och i år kommer uppföljaren! Idag gästar SOLE bloggen för att dela med sig av ett musikminne, kopplat till Anna Von Hausswolff och till hennes pappa Pelle Ossler. 

Det var på Skeppsholmen, juli 2016. Music & Arts-festivalen var igång. Pappa skulle äntligen spela låtar från sin då osläppta skiva Evig Himmelsk Fullkomning live inne på Teater Galeasen. Jag såg fram emot att se pappa, höra honom med hela bandet i en av Stockholms häftigaste lokaler och platser. En plats där konsten får leva fritt, där människor från olika platser, liv och konstformer möts och skapar inom fyra tjocka stenväggar. 

Jag satt i gradängen och såg på medan bandet soundcheckade när det plötsligt brakade ut ett stort och tungt ljudlandskap från stora scenen precis utanför teatern. Jag gick ut på teaterns balkong för att se vem det var som spelade. Mitt uppe på den stora scenen, bakom ett klaviatur stod en kvinna med blont hår och skreksjöng allt vad hon hade. Musiken var mullrig och mörk med långa svepande orgeltoner som drog sig ut och la sig likt ett täcke över hela Stockholm. Anna Von Hausswolff. Jag hade aldrig hört något liknande, det gick rakt in i hjärtat. Att hon var kvinna dessutom, som vrålade ut, vackert och kraftfullt mitt i ett enda stort ”oljud” - finns det något coolare? 

Sedan var det pappas tur att spela. Han svettades, ”hur ska jag kontra efter en sån mäktig spelning”. Det gjorde han, självklart, jäklar vad bra det var. Stenväggarna omslöt och slängde omkring tonerna från pappas elgitarr till ett enda stort fantastiskt kaos. Låtarna var stora, hårda, mörka, och texterna var obehagligt aktuella. Otrolig är han, om jag får säga det själv; en stor idol, kanske den största. 

Även om jag var helt ovetandes då tror jag att denna dag hade en enorm betydelse för mig och min konstnärlighet. Jag tror att såväl Anna som pappa öppnade en dörr, en tanke, hos mig. Jag har länge känt mig vilse i musiken, hur mycket jag än älskat att vara i den så har det tagit lång tid för mig att hitta min egen plats där jag känner att jag får vara hela mig och inte bara en bråkdel eller yta; där min kreativitet får friheten att vara precis vad den vill. Jag kände mig aldrig tillräckligt bra för en specifik genre, och fick aldrig den drivkraften att fördjupa mig i någon på akademisk nivå (något jag beundrar hos alla dessa fantastiska musiker runtomkring mig). Jag drogs istället till det okända, det som inte riktigt går att ta på; kreativiteten, skapandet, uttrycket. Att låta allt gå sin egen väg, utanför ramen, och utan min egen styrning. Det har varit det viktigaste och roligaste under hela min resa, att bara testa mig fram och ge mitt uttryck möjligheten att få sätta ton på något helt eget och helt annat. Att hitta min egen väg; mitt eget fantastiska kaos och oljud.

/ SOLE 

Lyssna på singeln här nedan!