- Jag är väldigt stolt över Nere och ute i AC län. Jag minns hela perioden från att jag skrev låtarna, till att vi arrangerade dem och sedan spelade in skivan, som en speciell tid i livet. Johanna i parken var den första låten jag skrev på svenska, och sedan var det som att allting föll på plats. Jag kände att jag hittade min egen musikaliska röst, mitt eget uttryckssätt för första gången. Sen hade jag en väldigt inspirerad låtskrivarperiod när jag skrev de andra låtarna. Jag hittade ett koncept; låtar som handlade om geografiska platser, men också mycket om att växa upp, att gå från ungdom till vuxenliv.
- Jag hade en vinter där kring 2015-2016 när jag ofta satt uppe sent på kvällarna och skrev låtar i ett litet rum i lägenheten jag bodde i då. Det var en riktigt fin tid. Sen samarbetade jag med Mattias Malm och Petter Utbult kring arrangemangen av låtarna. De gjorde skivan flera hundra procent bättre med sina idéer. Och sen hade vi ett jättebra band med Josef Ringqvist på bas, Erik Karlsson på trummor och Jonas Lindsköld på klaviatur.
Vi åkte ner till Stockholm och spelade in grunderna till skivan under en intensiv vecka. Det var verkligen som en riktig, gammaldags skivinspelning på det sättet, där vi var i studion från morgon till sen kväll. Jag var 30 år då, och fortfarande i en fas i livet när jag kunde gå all in på musiken. Det känns väldigt romantiskt att tänka tillbaka på. Jag minns när vi packade in oss i min Saab och skulle köra hem till Umeå. Då tänkte jag att jag verkligen inte ville krocka, för vi hade ju en så himla bra skiva på gång.
Allt som tar farväl är en fin tonsättning av två av Göran Greiders dikter. Vad är det i Görans poesi som tilltalar dig?
- Det finns något melankoliskt, lite sorgset i hans sätt att skriva som jag verkligen gillar, och känner igen mig i. Han skriver enkelt, men det känns aldrig banalt. Det handlar ofta om naturen, årstider, tiden som går, djur. Teman som jag också ständigt återkommer till. På så sätt tycker jag att han känns besläktad. Jag relaterar både till ämnena och stämningen i hans dikter.
Har Göran hört av sig sen du släppte låten?
- Jag skickade en enkel demo till honom direkt efter att jag hade fått idén att tonsätta två av hans dikter. Han svarade väldigt fint att han gillade låten mycket. Sen hördes vi just innan låten skulle släppas, och han var fortfarande väldigt uppmuntrande. Sen skrev han om låten i sina egna sociala kanaler efter att den hade släppts och det kändes väldigt fint att han gillar den.
Jag föll för Ljusare sen på nya albumet. Det finns en fantastisk stämning i den. Berätta mer om den!
- Roligt att höra! Ljusare sen är nog den låt på skivan som betyder mest för mig. Jag skrev den i december 2019, när allt kändes lite deppigt och mörkt. Jag ville skriva en låt som liksom beskriver hela livet på något vis. Den börjar, som många av mina låtar, nere och ute på gatan, med vädret och årstiden. Men sen ville jag lyfta blicken och skriva om andra saker; att bli äldre, om politik, om kärlek, och till och med om livets ändlighet. Så ur ett berättarperspektiv är jag väldigt nöjd med hur den blev. Den är lite inspirerad av Paul Simon, typ American tune, den sortens låtar. Ballader som liksom växer och växer. Titeln har jag lånat från, och är en sorts hyllning till, Nick Drake och hans skiva Bryter layter.
Jag tänkte först att jag ville att någon mogen röst skulle spela in Ljusare sen. Typ en Plura eller Lill Lindfors eller så. Om de är intresserade får de gärna höra av sig!
Vad skulle du säga är den röda tråden på albumet?
- Att det är en mer hoppfull skiva än de tidigare. Låtarna handlar mer om kärlek, och att vara här och nu, kanske. Det gäller åtminstone Man kan inte gömma sin kärlek, Vackra förlorare, Bara en diamantdag till, Inga sorgsna refränger mer, Snö i april, Stråkarna och Din första sommar. Även om det verkligen finns en hel del tillbakablickande och vemod på skivan också.
Du har beskrivit det nya albumet som sista delen i en slags trilogi - hur vill du ta dig vidare nu? Finns det fler uttryckssätt du vill utforska?
- Jag tycker verkligen om att skriva låtar och att ta dem från en idé i mitt huvud till en färdig låt. Så det enda jag vet med säkerhet är att jag kommer fortsätta göra låtar och försöka spela in dem på något sätt. Jag håller nästan alltid på med någon låt. Den här skivan har jag spelat in tillsammans med min kompis Jonas Mattebo här i Umeå, och det har varit ett väldigt fint samarbete. Han är en fantastisk producent, gitarrist och sångare. Så en förhoppning är väl att fortsätta spela in med honom. Sen får vi se vad det blir.
Vad har stått ut mest under tiden som gått sedan debutalbumet släpptes?
- Det har varit jätteroligt att få ge ut sin musik och det har tillfört väldigt mycket till mitt liv. Och man blir otroligt glad för varje person som säger att de gillar musiken. Men sen har det också funnits en frustration och en besvikelse över att det varit svårt att nå ut till en bredare publik, att ta klivet till en ny nivå. Jag hade nog hoppats att skivorna skulle få lite större spridning, att man kanske hade fått spela lite mer runtom i landet och så. Speciellt andra skivan, Vagabondhjärta, som jag lade ner väldigt mycket arbete på, blev lite bortglömd tycker jag.
Robert Plant sa i en intervju en gång att det är viktigt att vara ett med sitt uttryck. Att ens musik måste utgå från det liv man lever... Håller du med?
- Jag tycker inte att det måste vara så - alla för göra precis som de vill, och det finns ju många som skriver fantastisk musik om helt andra saker än sitt eget liv. Tänk typ Ray Davies i The Kinks som ofta skriver små noveller om påhittade karaktärer, små personporträtt. Men för mig personligen känns det nästan alltid bäst att utgå från mina egna känslor, mitt eget liv. Som någon sorts auto-fiktion. Ibland tänker jag på mitt låtskrivande som att jag gör en musikal om mitt liv, givetvis med fiktiva inslag där det är fritt att brodera ut, hitta på eller ta bort som man vill.
Gillar du att jobba i studion?
- Ja, det är fantastiskt kul att höra sina idéer ta form och bli verklighet. Jag har haft förmånen att spela in med otroligt bra musiker genom åren. Och det är så jag helst vill göra – spela med folk som är mycket bättre än jag själv. Jag sätter inte något direkt värde i ”äkthet”, att jag måste spela gitarr själv på låtarna, eller så. Mitt ideal är The Wrecking Crew-upplägget från 60-talet, studiomusikerna som spelade med alla från Sinatra till The Monkees - att man anlitar de bästa och får musiken att låta så bra som möjligt.
Vilken är den värsta inspelning du varit med om?
- Jag gjorde en jullåt 2016, En decemberdröm. Jag var väldigt nöjd med själva låten, men det blev stressigt, för jag ville verkligen få ut den i december och det var på håret att vi skulle hinna. Vi spelade in den i en replokal i Umeå och det blev bara jäktigt och tjafsigt, och man gick runt i snöslask och bar på bjällror och gitarrer.
Och roligaste inspelningen?
- Alla tre skivinspelningarna har varit väldigt bra upplevelser på olika sätt. Som jag nämnde ovan är inspelningen av första skivan väldigt speciell för mig. Men att spela in stråkar är alltid väldigt mäktigt. Till andra skivan Vagabondhjärta fick vi möjlighet att spela in stråkarna på Norrlandsoperan, med en otroligt duktig stråkkvartett. Petter Utbult hade gjort jättefina arrangemang, och att höra sådana proffs spela in är fantastiskt!
- Det är nog min favoritkategori av låtar, och det finns tusen sådana som jag skulle kunna lyfta fram! Men jag tar några jag lyssnat på nyligen:
1. Chris Thompson – Where is my wild rose. En singer-songwriter från Nya Zeeland. Den här låten, från 1974, är otroligt fin, låter som en gammal folkvisa.
“And do you bloom in Dublin
I've enquired in Stephen's Green
I've searched through Londonderry
Twixt the Orange and the Green”
Den versen blev inspiration till en vers i min låt Sist i gänget kvar i stan. ”Har varit nere vid älven / Jag har letat efter dig / Har sökt i Bonnstan och vid Nordanå / Jag har sökt dig i Umeå.”
2. Ben Watt – North marine drive. Från hans skiva med samma namn från 1981. Hela skivan är otrolig. Gitarrspelet på den här låten är superfint, lite bossa-aktigt.
3. The Roches – Hammond song. Jag vet inte alls var Hammond är för ställe, men den här låten har en väldigt intressant text, skriven ur ett vi-perspektiv. En grupp kompisar som försöker övertyga någon att inte dra till Hammond, för då blir du aldrig mer densamma.
Hur påverkades du av pandemiåren? Har det påverkat din musik på något sätt?
- Jag klarade av pandemiåren på ett bra sätt tycker jag. Blev inte sjuk och levde på ganska mycket som vanligt, även om man oroade sig för äldre anhöriga ibland. Vi spelade in skivan mellan 2020 och 2022, så precis under pandemiåren. Den är inspelad under en mer utdragen tid, vi gjorde någon låt i månaden under ganska lång tid. Det var ett lugnt och skönt sätt att jobba.
Det låter mycket 60-tal om din musik. Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka?
- Åh, det finns många tidpunkter och scener man skulle vilja ha upplevt. Men 60-talet kommer alltid vara ”la belle epoque” för mig. Folkrocks-boomen i Los Angeles kring 1965, när The Byrds och Love och en massa andra kom fram med sina tolvsträngade gitarrer hade inte varit tråkigt!
Hur mycket tid spenderar du vid din skivsamling?
- Jag fick barn för två år sedan, och sedan dess har tiden vid skivsamlingen blivit försvinnande liten. Men jag gillar verkligen skivor, och albumet som koncept. Kommer nog alltid vara en artist som tänker i ”album”, även om det är en oerhört otidsenlig hållning.
Vilken var det senaste artisten du hörde som fick dig att lyfta långsamt mot taket?
- Det var nog duon The Lemon Twigs och deras ganska nya låt Corner of my eye. Den har jag lyssnat på hundratals gånger de senaste veckorna. Det är verkligen en perfekt poplåt, låter som att Brian Wilson från Beach Boys och Paul McCartney satt sig ner för att skriva en låt en solig förmiddag 1966.
Till sist, om du var en karaktär i en klassisk bok, vem skulle du vara då och varför?
- Om jag får bestämma skulle det nog vara Holden Caulfield från J.D Salingers bok Räddaren i nöden. Den klassiske tonårs-antihjälten, som försöker göra uppror mot en stel vuxenvärld. En bok jag läste på gymnasiet och har älskat sedan dess. Jag kommer nog alltid att dras mest till berättelser om ”coming of age”, alltså uppväxtskildringar, personer som är på väg att ta ett språng och bli vuxna, som handlar om identitet, drömmar som kontrasteras mot verkligheten. Även om jag är 37 år nu så är det fortfarande sådana böcker och filmer som jag dras till mest.
Vissa dagar känner jag mig dock mer som Ignatius J Reilly i John Kennedy Tooles fantastiska bok Dumskallars sammansvärjning; en lat och stridslysten odugling som beskrivs som ett ”mellanting mellan Helan och Don Qiujote med en omättlig aptit på popcorn, varmkorv och dåliga filmer.”
Lyssna här nedan!
