Och så blev jag kär för första gången. I någon som själv var kär i min bästa vän. Jag tror att jag var åtta år då. Döden slog ned i mitt liv två år senare - med full kraft slog blixten ned i taket till mitt liv. Jag saknar både Dennis och min farfar som båda gick bort samma år. Det är klart att jag också minns hölassen som vi åkte på i Kåremo om somrarna men jag vet inte, när jag tänker tillbaka, om jag njöt av det just då. Då såg jag nog mest avståndet mellan lasset och ladan och hur långt det var att hoppa emellan. Jag är bra på att romantisera saker, att sätta ett filter över det jobbiga. Det som kanske var en skräck då blir lätt en idyll när man ser tillbaka på det. Trots att det kanske inte var så.
Tonåren var också mestadels lycklig. Större delen av gymnasietiden var jobbig dock och någonstans så började kroppen packa för en flytt bort från Kalmar redan då. Jag ville inte prata om bilar, jag ville inte gå till skogen och leta efter porrtidningar, jag ville inte åka till stan bara för att titta på tjejer. Jag kräktes bakom en buske första skoldagen. Det minns jag. Och jag minns att jag fick bra betyg i idrott sista året trots att jag aldrig var på en enda lektion. Jag hade skrivit att jag cyklade hemma men låg istället och spelade tv-spel och skrev om hur bra cyklingen gick. Jag var tydligen trovärdig. Jag hade min första flickvän i gymnasiet. Vi skrek båda med till Strebers och Dia Psalma och när det tog slut skrek jag till min pappa att jag aldrig skulle bli lycklig igen. Men tji fick jag.
Jag började skriva dikter efter gymnasiet och någonstans där började en ganska djup depression och ett annat slags liv. Jag flyttade till Stockholm, vilket hade varit min högsta dröm. Det var dock en väldigt destruktiv period som hade kunnat sluta på ett helt annat sätt. Jag lärde mig om gemenskap den tiden och hittade vänner som jag kände mig hemma i. Precis som tryckta böcker så var de människor som inte kunde ändra sig i mitten av en mening. Vi byggde upp en trygghet för varandra och bar runt på den via små detaljer, som att dela på vantar, som att finna en glädje i sagor som vi hittade på för stunden som vi sedan levde ut i verkligheten. När vi mådde som sämst så skulle vi gå till den finaste platsen vi kände till och därifrån bestämde vi att det alltid var tjugotre steg till stjärnhimlen. Det var ofta vi gick de tjugotre stegen tillsammans. Det var inte alltid just den verkligheten räckte till dock och stundtals förvandlades tunnelbanevagnen till ett väntrum för döden. Med blod ristade vi in vår närvaro. På poesisidan Sockerdricka hade många börjat skriva till mig och älskade mina mörka dikter. Några år senare var det en person som stal mina texter där, men när hen blev avslöjad så berättade hen att hen trodde att jag var död så att det var därför hen tog åt sig äran för mina texter. Allt var väldigt märkligt. Jag bodde hos strippor och hos sol-och-vårare under min tid i Stockholm och mina rum där och min hjärna hade mycket gemensamt, allt var väldigt stökigt och ostädat.
Min tid i Göteborg började med att jag blev veckans idol i Göteborgs-Posten. Jag pluggade kultur i Angered men jag missade mycket av skolan då jag hellre chattade på MSN om nätterna och längtade efter att träffa nya människor, gå på konserter och handla nya kläder på Carlings. Jag hade långt svart hår och bar gärna minst lika svart nagellack och hela livet handlade både om att synas och att synas så lite som möjligt. Gömma mig bakom en annan identitet. Varje tid är ett slags omklädningsrum.
Jag började mitt första riktiga jobb två år senare och då började livet bli lite mer stabilt även om det tog lång tid för mig att känna mig trygg i ett helt nytt sammanhang. Jag har nog aldrig varit så duktig på att ge ett bra första intryck. Det är lätt att man känner, i nya sociala sammanhang, att man kommer ut naken från ett omklädningsrum och känner att alla tittar mot en. Hjärnan blir omöblerad och överfull av grejer på samma gång. På den tiden såg jag alla nya sociala sammanhang som ett öråd där jag visste att jag skulle bli utröstad. Stundtals kan jag känna så idag med - att jag är mer besvärlig och för alldaglig, allvarlig. Som att inget som kommer ur min mun kommer uppfattas som roligt. Man vill ju bara vara fräsch, rolig och omtyckt. Saker jag minns från min första tid i Göteborg var när jag åkte själv för att se Cirkus Miramar i Trollhättan och där träffade en av mina närmaste vänner den tiden. Vi hade ofta långa konversationer om livet om nätterna och en sommarnatt valde vi att gå runt i Göteborg hela natten tills vi satt, klockan fem på morgonen, på centralstationen och tittade på människor. På väg hem, på väg bort. Jag minns också en konsert med Jens Lekman och Erlend Øye på Pustervik och att bo i ett kollektiv där jag både träffade vänner och hade en hyresvärd som skrev roliga lappar som man kunde läsa om mornarna. Om allt från nya personer som flyttat in som anmälde tv-innehav till hyresvärdens förtret till personer som dränkte badrummet i vatten. ”Nästa gång får jag gå in med dykarutrustning”, skrev hyresvärden. Ett bra råd om jag får leva om mitt liv. Nästa gång jag lever ska jag gå in i livet med dykarutrustning.
Annars bestod livet mycket av tillfälliga relationer. Det var människor som borstade bort tristessen och lärde mig mer om livet. Jag startade bloggen mitt andra år i Göteborg. Gav senare ut min första bok med texter från just bloggen. Den var ganska dålig, tyvärr men ledde till att jag fick skriva mina första autografer. Ekonomiskt blev boken en katastrof. Ändå gav jag senare ut tre till. Jag lärde mig att både utseendet och fakturor kan förfalla. Jag var alldeles för bra på att lyckas med båda där ett tag.
I Göteborg har jag träffat några av de finaste personerna jag vet. Det har i år gått tjugo år sedan jag flyttade hit. Jag skulle säga att jag har haft ett ganska bra liv hittills men att mycket har präglats av en osäkerhet som alltid funnits där. Idag har jag dock inga byxben att hålla i på samma sätt. Jag behöver känna tillit till människor och veta var jag har dem. Jag var inte så selektiv med vem jag släppte in i mitt liv förr. Jag är ganska selektiv av mig nuförtiden och är bättre på att säga nej. Min lycka har aldrig haft ett bra mörkerseende men det har blivit bättre. Jag är idag gift och är väldigt lycklig med det beslutet och blir rörd av det när jag tänker på det. Jag är väldigt relationsbunden men också rädd för att vara den som är mest i en relation vilket gör att jag stundtals hellre backar än riskerar att bli för mycket. Jag har inget behov av att ha jättemånga vänner, men är gärna väldigt nära och genuin med de jag har. Jag söker inte heller nya vänner men ibland korsas vägar med människor som man känner är så otroligt välkomna i ens liv och då blir det omöjligt att backa. Jag tror att vi nog bara har ett enda liv och man kan inte backa från allt.
Jag tänker att det ofta handlar om att förstå sig själv när man blickar balåt. Jag kan se varför saker har blivit som de blivit och också se hur jag behöver inreda mitt liv för att inte hamna där igen. Det kan ta år att verkligen förstå och jag tror att den viktigaste ingrediensen i förståelsen är att hitta förståelse för någon annans erfarenheter. Visa och bli visad förståelse. Att verkligen lyssna till någon annans liv, inte bara höra om det. Precis allt börjar med att försöka förstå någon eller något.
Jag är en hycklare av rang på många sätt och känner ofta att jag inte räcker till på minst lika många sätt, men någonstans är det så att leva. Om några timmar kommer min fru hem igen och jag blir rörd när jag tänker på att jag faktiskt kan vara ett hem för henne och för många vänner. Att kunna vara ett hem utan att någon känner att de måste göra om en först innan de kan tänka sig att flytta in. Att ha så många personer som jag kan duka upp livet till och med. Det trodde jag inte när jag stod där på Astrid Lindgrens värld och såg Pippi och Emil närma sig. Jag gallskrek så högt att molnen måste förflyttat sig. Jag önskar jag kunde göra så idag också. Gallskrika så högt att molnen i huvudet skingrar sig helt.
