Musikminne från Douglas Diamond - Diamantsamba

Douglas Diamond släpper idag dubbelsingeln Sound of music/Never too late som är en singel som visar hur mångbottnad han är som artist. Sound of music är rivig 60-talsrock och Never too late är en mindre rivig låt som samtidigt bär på ett gung som växer ju längre låten varar. Som ett fint möte mellan Dungen och The Beatles. Douglas, som släppte debutalbumet Rare love 2020, lovar mer musik under året och även flera spelningar. Idag gästar Douglas Diamond bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Jag hade precis släppt min debutskiva i smyg. Det var i slutet på den första corona-sommaren 2020, och jag befann mig då på en gata i Portugal vid namn Rua das Madres, Mödrarnas gata. Varje dag hade jag öppna fönster och i högtalarna spelades bossa nova, samba och soul. Utomhus var det soligt och varmt, men i mig var det mörkt och kallt – jag kände mig vilsen. Inte skulle jag gå runt och vara nere i detta paradis tänkte jag, så jag ägnade mig mycket åt matlagning, olika konstprojekt och lade låtskrivandet på sidan i en slags förtappad känsla. Jag kände att jag inte kunde skriva musik längre. En trekvartsgitarr var vid sidan av sängen och fick alltid några trudelutter spelandes på innan jag gick och lade mig för kvällen, mer än så blev det aldrig. 

Det var för svårt att skriva. Först blev det musik i Leonard Cohen-anda, sen blev det någon slags Vreeswijk-grej i sambatakt och soulfalsett, men lade av innan låtarna skrevs färdigt. Jag gav upp. Känslan var melankolisk, nedstämd, och jag kände att jag inte kunde skriva något mer, att det liksom inte var min grej längre, det där med musik. Men fastän att jag försökte tillbringa dagarna med andra saker, som att göra vinbaserade maträtter, eller meditation i kontrast till det hårda festandet, så slutade det alltid med att jag plinkade på gitarren på ett eller annat sätt – jag kände ju att jag behövde få ut något. Det var något i mig. Dock så slutade det med att allt annat som inte var musik bara blev för mycket. Strängare corona-lagar var på väg att sättas in i Portugal, det var knapert med pengar och vinet blev godare än vatten. Det slutade med att jag inte hade något annat val än att fly tillbaka till Sverige, kanske mestadels för att bryta mina dåliga vanor, som skulle blivit värre om jag stannade kvar. 

Jag kommer tillbaka till Sverige i starkt vemod strax innan juletiden och känner mig mer tom än vad jag någonsin gjort. Men så händer det något: jag skriver låtar igen, och låtarna blir hela, och även jag närmar mig det hela, långsamt i takt med musiken. Jag skriver å skriver å skriver och kan bara inte sluta! Sen kommer våren, och då skrev jag tio låtar som handlade om mitt vackra, men ängsliga Portugal, sen tio låtar till som handlade om bitterljuv kärlek. Tio låtar om Mödrarnas gata, tio låtar om oansvarig vinkonsumtion, tio låtar om änglar och demoner. Tio låtar om olika möten med Gud, Djävulen och alla däremellan. Det var som att universum lyssnade och förstod min frustration men ändå prövade mig för att se om jag verkligen ville göra musik. Jag kan säga nu med självförtroende att den frustrationen är hemsk, men åh, vad den är givande när den är besvarad i det enda som håller en vid liv – musiken och kärleken till den. 

Sånt där kommer och går, skapande, och man får bara hålla i, helt enkelt. Det finns inget annat sätt … att leva i frukten av sitt skapande är det som gör livet värt att leva.

/ Douglas Diamond 

Lyssna här nedan!