Det är varmt på Skeppet GBG i Sjömanskyrkan vid Stigbergstorget. Jag har ju följt Division 7 på sociala medier under flera års tid men missat varje spelning de haft i Göteborg. Jag har dock förstått genom både musiken de släppt och klipp att bandet är ett hjärta som bultar än hårdare live, ett band som exploderar tillsammans med musiken och bygger upp konserten med hjälp av just den hängivna publiken. Det är förstås fint att ett band med en låt som heter Majorna spelar just i Majorna, bara fem minuters promenad hemifrån mig också.
Bromander inleder den varma kvällen och han gör det bra, och jag gillar hur han till sist skriker ut energin i låtarna. Det är ett effektivt sätt att tända eldar på.
Division 7 går sedan på efter en nedräkning på skärmen vid scen och Bromander gästar under kvällen flera av bandets låtar.
Bandets debutalbum Paradis Garage är som jag tidigare nämnt ett fantastiskt album som blandar stökiga gitarrer, vemod och ett speciellt sinne för melodier tillsammans med ofta fantastiska skildringar av att vara människa underifrån. En berättelse från någons mörker, någons botten, någons litenhet. Låtar som Ingen ängel och Tungan ute i regnet är helt fantastiska med rader som ”Jag är solen i april, jag är ingenting som håller i längden.”
Utöver värmen så är ljudet dessvärre mindre bra under kvällen. Det låter stundtals lite burkigt. Men under de knappt två timmarna så är det mycket annat som fungerar och det blir verkligen att man bygger konserten tillsammans med publiken. Överlag präglas kvällen av en fantastisk energi där bandet tycks ge precis allt hela tiden och många låtar växer än mer live. Varje låt blir lite mer skitig, lite mer rå, lite mer av allt, inga rivsår döljs, inget mörker filtreras bort.
Bandet spelar 20 låtar och tycks aldrig tröttna, aldrig vilja gå av scenen helt. Men det berodde säkert delvis på publiken som tillsammans nästan bildade ett hinder för bandet att få kliva av. Den uppskattningen skulle nog få vem som helst att aldrig vilja gå av scenen. Det finns hela tiden ytterligare en gnista, ytterligare något att sätta i brand.
Bandet har utöver en fin publikkontakt en grym kontakt med varandra på scenen, där Max Söderholm är den som exploderar utåt mest och kastar sig ut i publiken medan sångaren Dara Hoel exploderar mer inåt, men sjunger helt fantastiskt.
Överlag är det en fantastisk kväll, ljudet och den otroliga värmen till trots, men energin som både Division 7 och Bromander bjöd på var fantastiskt att få ta del av.
