Jag flyttade till Göteborg när jag var 22 år och jag hade ganska svårt att känna mig hemma där, i alla fall till en början. För någon som växt upp i en småstad så blev det ofta ganska ensamt, anonymt. Mycket i större städer handlar om utbud men det handlar minst lika mycket om avstånd, både mellan människor och till människor. Det finns mycket att göra men familjen, där man är född, ens platser där man växte upp är långt, långt borta. Jag tänker tillbaks på det där när jag lyssnar på Fågelles andra album Den svenska vreden som på många sätt också handlar om Göteborg och att inte känna sig hemma där.
Klara Andersson, personen bakom Fågelle, skapar musik som bygger mycket på stämningar och olika slags ljud, där allt möjligt kan bli till instrument, rösten, känslor, havsbrus, tågräls, fåglars sus genom luften. Jag går när jag är klar, som avslutar albumet, är som ett slags tåg från Göteborg utan återresa. Att lyssna på albumet är en slags resa mellan olika känslor, från sorg och ensamhet till att öppna ett nytt kapitel, ta sig ut till den andra sidan. Det är mycket som gnisslar genom albumets gång, lika mycket som skaver. Känslor och insikter om att platser existerar i särskilda ögonblick, men var är dem nu och det finns väl ingen väg tillbaka till ens uppväxt? Eller?
Fågelles musik är sån musik man bör blunda till och bara känna. Det är liksom ingen jakt på något, efter en melodi eller en refräng som fastnar, utan hon bygger upp stämningar och bygger en insikt om livet och hur skört det är att vara människa. Hur skört det är att känna och hur sköra relationer är. Det är ibland dansant, som i Kär i vem som helst, men ofta är det något hotande över ljudbilden, något skrämmande som byggs upp, något som är på gränsen till att spricka helt och hållet.
Jag skrev tidigare i januari om Kroppen där Thåström gästar. Det är ett av albumets starkaste spår, men jag faller mest för Ingenting, Slavar och Aldrig mera här. Och det handlar inte bara om stämningarna artisten bygger upp, inte bara om insikterna hon ger, utan texterna är ofta stor, stor poesi som är oerhört mångbottnade.
Det är ofta experimentellt och udda, vilket säkert kan skrämma bort en och annan, vilket är väldigt synd. Man får så mycket om man lyssnar igenom albumet flera gånger och verkligen tar in alla detaljer som växer fram. Livet är ofta obegripligt, stort, svårt, vackert och hemskt på samma gång. Fågelle gör stor musik om just det.
Lyssna här nedan!
