Livets Symfonier - Min blomstertid & sorgen

Vakentimmar-bekanta Livets Symfonier är nu här med debutalbumet Min blomstertid & sorgen. Där singlarna har visualiserats av ett blått paraply så pryds albumet av ett gult dito. Jag tolkar själv paraplyerna som livets skydd genom det tunga som Marcus Ekdahl målat upp i sina texter och att det gula paraplyet låter ljuset strila ner till honom. Det blåa som ett skydd mot sorgen, det gula som en öppning till ljuset, till blomstertiden som ändå fanns och finns. Albumet fungerar, tycks det mig, som ett slags terapeutiskt samtal med artistens inre. Vi tar oss med till somrarna under uppväxten när livet tycktes pågå för alltid till att fler och fler skuggor började sätta sig på livets stolar och ljuset fick allt färre sittplatser tills det helt slutade att dyka upp. Föräldrarnas skilsmässa skildras intimt och Marcus bokar en resa till oss som skildrar sjukdom, mörker och droger. 

Överlag är det vispop det handlar om, vispop med låtar och detaljer från vardagen och från livet, hur man tänkte att det skulle bli och hur det sedan blev. 

Livets symfoni följer upp singeln Aldrig normal och den känns som en slags programförklaring över albumet. Marcus sjunger ”när mörkret tar min hand så står jag ensammast av alla” och det är en berättande låt som känns som tusen knivar i magen. Han sjunger om grupptryck och hur lätt det är att trilla dit, in i mörkret, in i det destruktiva där lamporna slocknar en efter en. I just När ljusen släcks skildras en ensam väg in i mörkret. När mörkret går på kraft och ingen håller ens hand i striden. 

Naturligtvis skildras också blomstertiden och färgerna i livet, som att vara förälskad i någon för första gången. Låten heter Årstiderna och den behandlar både nervositeten och solens kraft som fyller ens hjärta. Det omskakade och omvälvande. I mitten av albumet finns också en vacker tolkning av just Den blomstertid nu kommer, som hämtad från skolavslutningarna och en slags avslutning på ett annat liv. 

På andra delen av albumet står Mammas tårar torkade ut, det är en otroligt slagkraftig låt som berör i det avskalade. En resa genom föräldrarnas skilsmässa som skildras på ett öppet och ärligt sätt och med sorgen som pass så tar Marcus oss med. Antidepp står också ut med sina över sex minuter. Låten har ett långt instrumentalt parti som färdas i ljusets hastighet i den meningen att det känns som solsken i just melodin. Det finns ett fint ljus i raderna ”Du gav mig luft när jag ville ge upp” även om låten i sig också har en sorg i sig, ett vemod, ett hjärta som går itu. 

Avslutande Höll kärleken är ett fint avslut, en slags duett med ett vackert piano. En nattlig låt där Marcus sjunger oerhört fint. Överlag är detta ett fantastiskt album där Marcus texter är bland de finaste du kan lyssna till i Sverige. Han är en fantastisk berättare som hanterar livet i sina låtar och verkligen skriver livets symfonier, där han både välkomnar ljuset och vägrar väja för mörkret.

Lyssna här nedan!