- Vi är ett band men i grunden är vi kompisar. Vi spelar rockmusik på svenska.
Hur kom det sig att ni valde att bilda ett band ihop?
- För att det är kul med musik och det är kul att hänga! Det är också svinkul att spela live.
Är det i Nära döden ni får utlopp för saker ni inte kan göra inom era andra bands ramar?
- Absolut. Några av oss spelar annars hardcore medan någon annan spelar pop så med detta projekt kan vi mötas i mitten och göra annat.
Hur har arbetet med albumet flutit på?
- Egentligen så har vi setts och spelat ihop sedan 2018. På sommaren 2021 kände vi att nu är det dags att göra något av det, så då tog vi tag i det och skrev klart allt snabbt och spelade in under loppet av en månad. Allt har flutit på bra, vi spelade in med bästa Staffan Tengnér som är super och skitkul! Han har också ett grymt band, Century!
Tänk er att albumet är som en fysisk plats. Vad är det för plats och hur mår människorna där?
- En etta i någon närförort, man mår ganska bra men är bakfull.
Ni bor alla i Stockholm. Hur skulle ni säga att Stockholm har färgat era texter?
- Stockholm har absolut färgat texterna, men det är inte nödvändigtvis märkbart för lyssnaren. Erfarenheterna och människorna som texterna är baserade på är ju framförallt från Stockholm så det är klart att den staden finns där i bakgrunden som en ständig närvaro.
Jag föll verkligen för den vemodiga Du lärde mig att bli en vän. Berätta mer om den!
- Den handlar väl egentligen om att växa upp. Vi försökte fånga känslan när man försöker staka ut sin egna väg i livet. Och att staka ut den är ju verkligen allt annat än enkelt. Plus att det är störigt när ens gamla barndomsvänner blir mäklare.
Det känns som att relationer och hur de förändras i takt med att man växer upp präglar albumet. Kan ni känna att tiden rusar ifrån er?
- Jo, tiden rusar väl alltid förbi. Men så är det. Vi är i livet där vi bör vara. Man försöker väl förlika sig med något oundvikligt men det handlar väl mer om att livet sker.
Andra teman jag hör är rädsla och ensamhet. Rädsla och ensamhet är ju två teman som är väldigt förknippade med varandra. Är att sätta ord på dem ett sätt att göra känslorna lättare att hantera?
- Låtarna är nog inte så knutna till känslor utan snarare händelser och situationer. Men för vissa av låtarna har innebörden blivit lite av en efterhandskonstruktion, där man kanske först när låten är skriven har förstått vad det är man faktiskt tänkt på och känt just då. Så det blir väl också någon typ av utlopp eller sätt att hantera känslor.
I Kniven låter det ”min bästa vän stack kniven i mig”. Jag funderar på om sorgen över någonting/någon man förlorat någonsin försvinner eller om den bara byter skepnad. Hur tänker ni?
- Vi tänker nog att det beror lite på vilken sorg och relation det handlar om. Ibland kan det handla om tillfälliga sorger som snabbt kan försvinna, i andra fall kanske sorgen kan växa på en och att man först i efterhand förstår vad den faktiskt innebar. Det stämmer nog att sorgen byter skepnad, men vilket håll det går åt, om den försvinner, förmildras eller förstärks tror vi skiljer sig beroende på vad och vem, hur och när, det handlar om.
Hur fungerar den där balansen mellan verklighet och fantasi i er musik?
- All bra fantasi har lite verklighet i sig, all bra verklighet har lite fantasi i sig.
- Om vi också ska dra en sportreferens så skulle vi jämföra det med en basketmatch, man siktar alltid på att göra en 360 tomahawk-dunk, vilket man för det mesta misslyckas med, så man får nöja sig med en tvåpoängare från under korgen. Men man får lika mycket poäng för båda.
Vilken effekt vill ni att er musik ska ha på lyssnaren?
- 2000 MW. Lika mycket som en kärnkraftsreaktor.
Hur kom ni fram till bandnamnet och vad symboliserar det för er?
- Vi tycker nog mest att det lät snyggt. Det kändes också passande för musiken vi vill göra.
Er live-debut skedde på på Heaven Up Here Festival - hur var kvällen?
- Otrolig! Heaven Up Here är ju legender och styr alltid bra spelningar! Har man en chans att gå på något de arrar så gör det. Det var skitkul! En ära att få spela med de andra banden.
Vad är den största kicken med att lira live?
- Den största kicken är kicken! Eller att spela fel och komma undan med det. Men det absolut bästa är ändå snacket efteråt.
Under corona var det många artister som började streama konserter via sociala medier, är det något som ni också skulle kunna tänka er att göra?
- I nio fall av tio – nej. Tror att det mest bara skulle kännas konstigt.
Vilken är er mest oväntade influens?
- Harry Styles. Kanske inte är så oväntat, men det är oväntat hur bra han är.
Till sist, om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle ni vilja besöka?
- Svårt att säga, alla vill nog lite olika. Men något vi är överens om är att det skulle vara kul att besöka typ 1975-1985 – alla hitsen, all the good stuff.
Lyssna på albumet här nedan!
