Elin Wiigh - Ring klocka ring

Omslag: Tilda Gunnarsson 

Okej, såhär är det. Jag har ofta känt att många av mina tankar och känslor sällan har hittat rätt plagg. De får alltid den där sockan som blir över och så skaver något. Tankarna har handlat mycket om osäkerhet, att försöka passa in, pleasa folk, aldrig göra någon besviken, att inte våga misslyckas offentligt och så vidare. Jag skulle dock säga att i Elin Wiighs texter så får mina tankar de där plaggen som de sökt. Det finns ett helt rum av trygghet i hennes texter där hon verkligen öppnar upp sig och delar med sig av sin inre värld. Nelly Malou och Säg mig är andra artister som lyckats med det där, att ge fönster till känslor och tankar som man gärna stänger in i ett mörkt rum annars. 

Jag skrev om Elins singel Jag är ett monster förra året. Det var en fantastisk låt där hon sjöng ”Stanna med mig när jag har tappat greppet/stanna med mig när jag har sabbat alla vänskaper”. Låten lyfte både skam, rädsla och bar samtidigt på en förståelse för hur livet kan yttra sig, hur man vill klä livet på ett visst sätt, men det kommer ut ur garderoben på ett helt annat - och man måste försöka ställa om. Man vill ju inte sabba någonting, man vill bara få finnas till och få känna sig älskad för den man är. 

I maj kom singeln Jag måste välja. En låt om att inte kunna vara alla till lags, även om man så gärna försöker med just det. Men man måste välja ibland och vilken del av ens själ ska man lyfta? Vilken del av ens själ ska få må bra? Det är lätt att när något löser sig så rivs något annat upp istället. Lagen om alltings jävlighet liksom. Låten var stillsam och vacker, Elins röst likaså. 

Efterföljande Men du var också en lugn låt, där Elin i texten ber om att den andra ska stanna. Om att faktiskt för en gångs skull känna något för någon och så väljer den andra att flytta bort från stan, från den där rösten som ber och som önskar att allt var annorlunda. En fantastisk sånginsats från Elin genom hela låten. Verkligen en låt som hade kunnat ge hela städer gåshud om det vore möjligt. 

Senaste singeln heter Ring klocka ring och är en berörande låt om julen och när den inte riktigt är sådär glimrande och vacker som den förstås också kan vara. Det är ju ofta en högtid som kanske mer än någon annan förväntas vara så perfekt och ofta blir den inte det. Kanske inte bara för att man försöker så mycket att skapa det perfekta, utan också för att problem inom familjer som sedan länge skavt ofta börjar märkas än mer när alla samlas. När blir ett hus till ett hem egentligen? Om det glittrar i de fina fönstren men ett krig pågår inombords? Elins röst är fylld av känslor och jag rörs verkligen, skakas om. 

Hon går sin egen väg i musiken och tänder lampa efter alla lampa för de som känner att deras känslor och tankar inte har en egen väg, ett eget sammanhang. Elin visar vägen dit. Hon är en otrolig artist.

Lyssna här nedan!

Fem album: Vera Vinter

Foto: Tina Axelsson

Vera Vinter är en artist som varit med mig i över tio år. Jag minns att jag älskade hennes debut Idyll och drömde mig bort till låtar som Det handlar om träd och förstås även titelspåret. Det handlade både om relationer till andra och till henne själv. Tryggheten i naturen och att sakna det man växte upp i. Ibland måste man sätta ens barndomsminnen under lupp och återvända till dem. Jag tänkte själv på hur mycket jag saknade att åka hölass eller leka kurragömma i skogen utanför Kalmar. Att bara stå bakom det största trädet och räkna. Men plötsligt, när man slutar räkna, så är barndomen puts väck. Och vips står man klädd för ett annat liv - eller försöker vara förberedd för det på något vis. 

Veras nya album heter Från mitt berg och det bärs upp av nio låtar fulla av ödmjukhet och insikt skulle jag säga. Det är sånger som både blickar bakåt och framåt och som känner en slags tacksamhet för livet, både för de ljusa stunderna och också de rivit en, skakat om en. Någonstans möts allt som man varit med om och man kommer till en slags insikt om var man har hamnat och hur. Låtarna på albumet klär gärna upp sig i stråkar och i mötet med Veras poetiska texter och röst så njuter jag verkligen. Allra finast blir det i 1992 med en fantastisk kör och Vera som sjunger ”Jag var bland molnen och du lät mig stanna där/vi reste stegar till en hemligare värld.”

Idag gästar Vera serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Fem album som inspirerat mig och mitt skapande! 

The Cranberries - No Need to Argue (1994) 

Jag och min syster upptäckte The Cranberries i tonåren. Förmodligen var det min storasyster som köpte CD-skivan på Thore Henriksson i Kalix. En affär som förutom teknik hade skivor och musik. Vi spelade den flitigt på hennes rum hemma i Stora Lappträsk. Jag hade börjat sjunga i ett band genom Kulturskolan ungefär i samma veva och innan vi började skriva egna låtar repade vi in Zombie som vi körde när kommunens alla skolor hade avslutning för "Våga säga nej till droger-projektet" i Folkets hus i Kalix. Att försöka sjunga som Dolores O'Riordan (hoppa mellan huvudklang och bröstklang) på en scen inför andra var ett stort steg för mig. Läskigt och befriande. 

Emmylou Harris - Wrecking Ball (1995) 

Pappa kollade på nån dokumentär och ropade på mig från vardagsrummet. Jag minns att jag såg nån vitklädd artist på teven. "Sånt här borde du sjunga" sa han till mig. – Aldrig i livet sa jag, jag ska göra pop! Men ganska snart efter det lånade jag Emmylou Harris skiva Wrecking Ball på Kalix bibliotek. Jag har aldrig, förr eller senare blivit så påverkad av en skiva. Hennes spruckna, släpiga och nasala röst gick igenom allt och vred liksom om hela min själ. Daniel Lanois, som producerat albumet, hade byggt reverb-rika, delikata rum för varje låt som var skrivna av storheter som Neil Young, Lucinda Williams, Steve Earle med flera. 

Allan Edwall - Grovdoppa (1979) 

En bit in på 00-talet var jag rätt vilsen, både i livet och i musiken. Min pappa hade gått bort, jag hade varit i Japan och släppt en skiva, men åkt hem igen. Flyttat till Stockholm, pluggat diverse kurser på Universitetet och samtidigt jobbat som städerska på Louis Vuittons väskbutik. Jag längtade efter ett musiksammanhang där jag kände mig hemma men det var motigt. Jag skrev på engelska och spelade i en duo men det var inte mina egna berättelser som kom fram i musiken. Sen fick jag Allan Edwalls visor på CD i present, den gick på repeat. Det hände nåt med mig, jag blev stärkt i mina egna erfarenheter genom Allans musik och texter om bruksorten, mjölkcentralens kalla glass och lilla bäcken som rinner mot havet. Efter det kändes det ologiskt att inte skriva på svenska. Jag ville ju försöka få nån annan att känna lika starkt som jag kände när jag lyssnade på Allan. 

Bob Dylan - Oh Mercy (1989) 

Jag upptäckte Dylan rätt sent, typ i 25-årsåldern. Oh Mercy-plattan fick jag på vinyl i present av min kompis Danne som jag pluggade musik med på Folkhögskola. Jag hade inte gått musikgymnasium eller pluggat musik alls innan och plötsligt gick jag i en klass där alla älskade musik, hade gått på Södra Latin eller Rytmus och var tokgrymma på sina instrument. Det var energi och prestationsångest om vartannat men en fri och härlig tid då jag tvingades utmana mig själv musikaliskt. Såhär i efterhand ser jag att jag växte mycket under den tiden. Men där och då var det ganska jobbigt. Kanske är det ofta så, i livet och med musik, att de upplevelser och stunder som bjuder på extra motstånd (som Dylan först gjorde för mig) är de som stannar kvar längst och går på djupet i en. Oh Mercy är en skiva jag ofta återkommer till. Den är så svängig, rå, rak och mystisk, allt på samma gång. 

PJ Harvey - Stories from the City, Stories from the Sea (2000) 

PJ Harvey upptäckte jag efter att jag flyttat till Stockholm. Jag var ute mycket och lyssnade på band och artister live på klubbar som Bonden, Mosebacke och Hannas Krog. Jag försökte hitta min plats i staden. I nån veva träffade jag på artisten Katharina Nuttall. Hon och Ane Brun skulle arra en hyllningskväll till PJ Harvey där olika folk fick framföra tolkningar. De bjöd in mig och jag valde låten We float som jag repade in med husbandet de satt ihop för kvällen. Konserten gick av stapeln på Bio Rio i Hornstull nån gång i mitten av 00-talet och sen dess har jag lyssnat på alla Polly Jean Harveys släpp och sett henne spela live. Jag älskar hur hon berättar med sin röst. Både viskar och ryter, helt o-brydd om vad som är "perfekt”.

/ Vera Vinter

Lyssna på Från mitt berg här nedan!

Fem album: Slightlykilld

Foto: Press

Polina Morgun och Kirill Bogdanov bildar tillsammans London-baserade Slightlykilld. Duon är för närvarande aktuella med singeln Rotation. Jag gillade tidigare singeln Green lights mycket. Det var en sån låt som hade kunnat bära hur mycket som helst utan att någonsin tappa greppet. En tung och fantastisk rocklåt. I september kom senaste singeln Rotation. Samma tyngd finns där, både i produktion samt i Polinas röst som verkligen fyller upp mätaren till max. Det är fantastisk låt om en, som jag tolkar, relation som gått i kras och man dras fram och tillbaka till personen fast man egentligen bara önskar att man kunde glömma allt som varit. Idag gästar duon serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Skunk Anansie - Post Orgasmic Chill (1999) 

This is an absolutely brilliant album - I’ve played it to bits. Skin has one of the most remarkable voices out there, and I mean it. Every track is full of raw power and energy. I love those vocal transitions, how she moves from those delicate and filigree moments to something completely fierce and powerful. It was such an important realization to me that heavy alternative music can be so beautiful, refined and masterfully performed. I go back to all Skunk Anansie’s albums whenever I need to reconnect with my true self and get my mojo back. 

/ Polina 

Metric - Art of Doubt (2018) 

I’m in love with its vibe. There’s something about the album’s aesthetic that really draws me in. It’s danceable, but quite melancholic. I like the blend of Emily’s voice and the sophisticated vocal melodies, and of course, I feel very connected to Emily’s lyrics.

/ Polina 

Nine Inch Nails - Pretty Hate Machine (1989) 

An incredible record - the sound and the music were far ahead of their time. I heard it when I was a kid and didn’t fully understand what I was listening to, but the impression never left me. It’s an album you can study endlessly, and the most interesting thing for me - and I think I’m not alone in this - is that it never feels old. 

/ Kirill

Radiohead - OK Computer (1997) 

The first thought that hit me when I heard it was: how the hell is this made? How is it played, written, and recorded like that? And even though I now understand much more about how this album was created, it still feels like a benchmark for me - a record that shows you how music can see through walls. It made me realise there are no real limits to musical thinking. 

/ Kirill 

Depeche Mode - Violator (1990)

This is our shared and unquestionable choice. It’s not just an outstanding album - it’s the point from which both of us, living in different cities, wanted to start making music and, of course, learn English just to understand what all those songs were about. Violator is a true masterpiece, combining brilliant, unforgettable melodies with a dark, industrial atmosphere. There isn’t a single filler track on the record. And of course, the band’s outfits were absolutely gorgeous.

/ Polina & Kirill 

Lyssna på Rotation här nedan!

Fem album: Björns vänner

Foto: Peter Westrup

Min kärlek till bandet Björns vänner började väl någonstans i uppväxtskildringen Åkrar och himmel. Jag minns tiden som ung tonåring när jag bytte namn på msn till "Vi kan vänta med sånt för vi älskar varann." Fina tider. Sen dess har det fortsatt och jag har följt bandet med både spänning och värme. Det handlar nog också mycket om just värmen som bandet utstrålar - och förstås de fantastiska texterna. 

Bandet har präglat mitt sätt att skriva och lagt in flera lager i min humor. Det senaste albumet All tid i världen släpptes i början av månaden och det är ett album där det möjligen är så att fler låtar än någonsin hoppar in i den dystra moll-korgen. Det känns både mer reflekterande på det viset, som det lätt blir när man blir äldre, samtidigt som musiken känns mycket "just nu." Allra bäst låter albumet i låtar som Liv, lämna mig ifred samt i avslutande Ensam. Den känns som en lite uppgiven hand som man fattar och sen håller man den hela natten. Allt blir bra igen. I helgen spelar bandet på festivalen Viva Sounds i Göteborg. Missa för allt i världen inte det. Idag gästar Björns vänner serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Dennis Wilson - Pacific Ocean Blue (1977) 

Dennis Wilson? Bad boyen i Beach Boys och den enda av dem som var en “true dedicated surfer”. Beach Boys har aldrig intresserat mig särskilt mycket, men sen var det någon som tipsade mig om denna skiva, Dennis Wilsons enda soloskiva. För mig är Pacific Ocean Blue ett fantastiskt album för att det känns så brutalt ärligt; hans lite trasiga och raspiga röst och personliga texter gör att det låter äkta och sårbart. Produktionen kombinerar storslagna körer, piano, stråkarrangemang, gospelgroove och Pink Floyd-flum på ett sätt som känns både tidstypiskt och tidlöst på samma gång. Låtarna är varierade men har ändå någon röd tråd och hänger ihop i en varm, nästan havsdoftande atmosfär / california soul. Ett riktigt stort mysterium är dock att de valde att ha med samt att sätta låten What´s Wrong (någon slags honkytonk-Ringo Starr-jönsig låt), som nummer två - mellan mästerverken River Song och Moonshine, där ska man vara snabb med att trycka på skip-knappen för att inte komma ur stämningen…

/ Markus 

Manic Street Preachers - The Holy Bible (1994) 

1990-talet är ett formativt årtionde för mig på många sätt inte minst musikaliskt. Jag hittade musik som var mer min och inte under så stor påverkan av andra. The Holy bible är en skiva från den eran som jag ofta återvänder till och tycker är inspirerande. Skivan är en ö i Manic street preachers diskografi på flera sätt. Innan den var skivorna stora och pompösa, inspirerade av glam och Guns N’ Roses, och efter pompösa igen men mer polerade. Denna skivan är mer punkig och minimalistisk, inspirerad av band som inspirerat bandet som unga som Pil, Gang of four, Wire, Joy division, men bitvis skiner det tidigare uttrycket igenom. Det är vackert, om än sterilt och kargt. Textmässigt är det svart. Anorexi, självhat, dödsstraff och förintelsen bland andra ämnen som fanns i Richey Edwards huvud några månader innan hans försvinnande. Det är en ofta förbisedd skiva även om den ofta är med på bästa skivorna någonsin i brittisk musikpress. För mig är det en klassiker och jag tycker att skivan förtjänar att lyftas som en sådan. 

/ Tias 

Queen - Queen II (1974)

Jag kunde egentligen ha valt vilket som helst av Queens första fem album, men den här ligger mig närmast hjärtat. Det var några år under min sena barndom då jag nog bara lyssnade på Queen. Minns i alla fall inget annat. Den här skivan är alltså till stora delar episk fantasyrock, vilket säkert gick väl ihop med att spela rollspel och läsa Tolkien. Bandets karaktäristiska spännvidd, infallsrikedom och avsaknad av all rädsla för att vara pretto är redan on full display. Det är musikaliska utsvävningar som bara någon av Freddie Mercurys kaliber kan ro i land, det kryllar av majestätiska körer och Brian May spelar stämmor med sig själv så fort han får chansen. Någonstans har det nog satt spår i min musikaliska fantasi, viljan att det ska vara åtminstone en liten gnutta episkt. 

/Richard 

The Velvet Underground - The Velvet Underground (1969)

Jag såg en intervju med Stephen Malkmus från Pavement, där han sa att The Velvet Underground inte riktigt kom till sin rätt förrän John Cale hade hoppat av och slutat gnissla över allting med sin elviola. Det är förstås idiotiskt sagt men också hundra procent sant. Den här, deras tredje platta, visar i alla fall att Lou Reeds låtskrivande klarade sig hur fint som helst utan de vassa kanterna. För här snackar vi riktigt runda kanter. Den i särklass mysigaste The Velvet Underground-skivan. Många av låtarna är lågmälda, men även på de rockigaste spåren kommer trycket mer från lirandet än från soundet, delvis för att Mo Tucker fortfarande spelar på sitt nedbantade trumset. Det är också en perfekt samling lättlärda låtar som är roliga att sjunga och samtidigt har nog med hantverk i sig för att bredda paletten för en låtskrivarnovis. 

/ Richard 

Cardiacs - Sing To God (1995)

Cardiacs var ett band som alltid var lite lockande men också avskräckande. Jag lånade skivor av dem på Malmö stadsbibliotek i min ungdom, och roades av att jag inte riktigt begrep vad som pågick. Men det var lite för kantigt för att det skulle bli något som jag faktiskt skulle lyssna på, och det skulle dröja tjugo plus år innan jag kom att älska dem. De spelar musik som kanske enklast kan beskrivas som en blandning av frenetisk punk och proggrock, med ett alldeles eget språk i såväl texter som harmonik. De blandar komplexa och maniska cirkuspartier i konstiga taktarter med storslagna singalongs nånstans mellan fotbollsramsa och halleujakör, och får alltihop att funka genom ren och skär vilja. Hålet som fick mig att slutligen ramla ner i det här underlandet var Dirty Boy, en nio minuter lång bergsbestigning till låt, som inleder disk 2 på dubbelalbumet Sing To God. Det är en skiva nästan helt bestående av extraportioner, som man fröjdas och förundras över att den ens existerar, och där man efter trettio lyssningar plötsligt upptäcker att det finns hela jättebra partier som man aldrig ens hört innan. 

/ Richard

Lyssna på All tid i världen här nedan!

Leo leone - Upp till ytan

Herregud vilken röst Leo Hiselius har. Leo leone, som hans artistnamn lyder, gästade bloggen i början av året och är nu aktuell med sitt andra album Upp till ytan. Hans debutalbum kom förra året. Jag tyckte om Toppbrand 2018 mycket och särskilt låten Ljudet av en klocka, men även exempelvis vackra Månljuset med raden ”Vi är kustens längsta stränder.” Texterna kändes där liksom här både diffusa och självutlämnande. Som en dröm man vaknar upp ifrån som känns djupt personlig, samtidigt som man bara minns lite smått vad den egentligen handlade om - men känslan av drömmen sitter kvar. 

Många av låtarna bär på just drömska kläder och både Leos röst och soundet i allmänhet förstärker den känslan. Han får samtidigt varje ton och ord att kännas personlig och avklädd. Jag förstår inte allt han sjunger om eller vad, men det är som att han fångar olika sinnesstämningar i sina låtar. Han skapar som ett dansgolv för alla känslor och ofta blir det en långsam men avslappnad dans. 

Texterna är oerhört välskrivna och skriver Leo en bok någon gång blir jag inte förvånad. Han sjunger bland annat om att han ”känner hela skiten” och att han är på strålande humör, trots att hissen luktar piss. Majregn är som en hyllning till hans barn, som ett slags syskon till titelspåret på senaste albumet från [ingenting]. Det är en låt som gör mig oerhört hörd och Leos sätt att sjunga orden lägger lager på lager av känslor. Det är brokigt och oerhört vackert. Han sjunger ”små ögon är allt jag har” där både sorg och en oändlig värme finns i orden. En tacksamhet som sköljer över sorgen. 

Grönaste ögon är en kännande låt om att försöka gå vidare efter att ha blivit till porslin som kastats in i väggen, där löften blev till lögner. Så blå är en fantastisk ballad som viskas fram som om Leo stod precis intill en. Det är en låt som känns som den står intill en avgrund och är på bristningsgränsen. Det är en sorgsen och sprucken dröm som lindar om Leos röst i låten. Men det är mycket vackert. 

Sista isen svänger ordentligt och Leo skrattar till och med i låten och det är bara att le som lyssnare. Låten tycks handla om drömmar som spruckit, som om för många andra liv gått över dem. Musikaliskt är det en fantastisk bluesdänga oavsett. 

Ängel i taket är fortfarande makalös och blir än finare i det här sällskapet av låtar som verkligen skapar som en slags scener från ett liv, från drömmar, från ögonblick. Vinden är en av de finaste låtarna på albumet, där drömmarna klär sig i 70-talsdoftande färger. Vacker text, vackra musikaliska detaljer och en underbar kör. Det är en låt som jag höjer volymen till nästan omedvetet, men den liksom borrar sig in i hjärnan på ett underbart sätt och de fem minuterna den varar känns alldeles för korta. 

Jag fastnar inte riktigt för avslutande Floden. Om den hade varit längre så hade den säkert kunnat byggas upp till någonting stort, men den hinner aldrig dit riktigt. 

Överlag är detta dock en fantastisk skara scener, öppenhjärtliga känslor från en artist som inte hakar upp sig på algoritmer, utan snarare ger en stor stort del av sig själv och levererar något väldigt mänskligt. Drömmar, minnen, porträtt från ett liv. Det här är låtar som jag kommer bära med mig länge.

Lyssna här nedan!

Svart Tulpan - Mina läsarsånger

Omslag: David Samuelson 

Anders Ericssons Svart Tulpan är tillbaka med singeln Mina läsarsånger, vilken är skriven tillsammans med Mauro Scocco. Mauro bidrar också med ett dödsmetall-riff som Anders själv uttrycker det. 



Svart Tulpan är överallt just nu känns det som (i min bubbla i alla fall). Och det känns ännu mer så när jag lyssnar på Anders låtar. Stämningen han så fint bygger upp präglar allt runtomkring. Minns när jag första gången hörde Som folk är mest. Den grå spårvagnsturen blev något helt annat. Måndagen klädde om och skapade en känsla av att det var lördag och fest. Bra musik fungerar förstås så och jag älskar hur Anders går in i 80-talet, plockar med sig de bästa därifrån och sedan sätter in bit för bit därifrån i sin egen kostym. 

Anders gästade även Sofia Härdig på låten Collision och är med på tre låtar på Kuggurs nysläppta album Interglacial. Lyssna exempelvis på There’s no reason to be afraid därifrån. En fantastisk dansant låt.

Tanken med Mina läsarsånger var delvis att skapa en hårdare och mindre melodiös låt. Allt är förstås relativt, men jag skulle inte säga att låten är särskilt hård på det viset. Det jag kan säga dock är att det är det bästa som Anders släppt under Svart Tulpan hittills. För mig är det en självklar hit där jag märker att hans ”jag ska, jag ska” förvandlar mitt huvud till ett Liseberg där allt bara snurrar runt i vinterkvällen. Jag blir lycklig av att lyssna och för mig är det här en av årets absolut bästa låtar. Det är en sån låt som man vill avsluta året till med ett löfte om att bli bättre sen. Lyssna och njut och ta med er låten ut i fredagsnatten.

Lyssna här nedan!

"Eftersom samtidsmänniskan slutat med ryggdunk så får man ta till AI för bekräftelse"

Foto: Daniela Gullström

Tobias Isaksson och hans Azure Blue har idag släppt en cover på Radioheads klassiker Creep. Jag tycker att det är en fantastisk tolkning som Tobias verkligen lägger ett Azurskt lager på. Flera lager till och med. I början av nästa år släpps EP:n Adolescent Counterpart och Creep är först ut därifrån - och jag påminns verkligen om hur fantastisk Azure Blue är. Idag, i en längre intervju, pratar vi om 90-talet och att känna sig utanför och vem kom egentligen på det där med att jobba nio till fem? Det funkar verkligen inte för alla och både jag och Tobias tycker det är en ganska så usel idé. 

Tobias - hur är läget? 

- Det är bra tack! Hur mår du själv? 

Det är okej, tack. Skönt med helg nu och julen närmar ju sig med stormsteg. Du har tidigare berättat att just julen alltid varit din favorithögtid. Vilken låt är mest jul för dig? 

- Ja, det stämmer. Det är svårt att välja en enda låt men A Christmas Gift For You From Phil Spector är den perfekta julskivan med tidlösa jullåtar, wall of sound-estetik och oantastliga artister som The Ronettes, Darlene Love och The Crystals. Min svenska favorit är Busungarnas Tomten, jag vill ha en riktig jul. 

Din nya EP Adolescent Counterpart består av tolkningar av 90-talsfavoriter. Vad var det som fick dig att vilja återvända till just det årtiondet? 

- Jag blev inbjuden att spela några 90’s britpop-covers på SoHo House i Stockholm för det talades om ”Britpop Summer” i samband med Oasis återförening. Att välja låtar, producera egna versioner och spela dem live blev en riktig nostalgitripp. 

Först ut är Radioheads klassiker Creep. Det är ju en låt som är både älskad och överanvänd. Hur hittade du något nytt i den? 

- Bra fråga. Jag ville inte välja för svåra låtar för vi var tre akter som spelade på ett event för endast medlemmar och inbjudna. Jag frågade till och med Chat GPT om inte Creep var för uttjatad men fick svaret att en tolkning i mitt sound skulle bli en perfekt blandning av nostalgi och förnyelse. Eftersom samtidsmänniskan slutat med ryggdunk så får man ta till AI för bekräftelse! 

Du säger att du ”utmanar indienormativet” genom att välja en så pass självklar låt. Vad betyder det för dig att göra det? 

- Att välja obskyra eller otippade låtar att göra covers på är standard för indietalibaner. Så att ta en låt som är så stor att originalartisten vägrar spela den är så fel att det blir rätt! 

I pressutskicket nämner du känslan av utanförskap. Har du kvar den känslan idag, eller blev det här ett sätt att möta ditt yngre jag? 

- Utanförskap är en känsla. Jag har aldrig varit utstött men man kan känna sig konstig ändå. Allt handlar om konformitet idag. Alla måste vara sams och laga mat ihop i TV. Jag vägrar allt det där men brottas med mig själv för det. Jag är det svarta fåret i min familj och i många sociala sammanhang där alla andra jobbar nio till fem. Det där funkar inte för alla. Vem kom på den usla idén? Den här covern är mitt sätt att erkänna att jag inte är som alla andra. Men det är mitt val. 

Ditt sound har alltid haft något drömskt, varmt och analogt. Hur arbetade du med produktionen den här gången för att få fram rätt känsla? 

- För covers finns regler som säger att vem som helst får tolka vilken låt som helst så länge man inte ändrar låtens struktur och text. Så för att en cover ska ha något syfte tycker jag man bör försöka tillföra så mycket som möjligt av sitt eget ID. Jag valde Creep för jag kände direkt att den passade mitt drömska sound. Sen är själva hantverket en massa jobb med sången, analoga synthar och jag envisas med att köra ljuden genom hårdvara. Om Radiohead skulle råka höra låten vill jag ju inte att de ska tycka den suger. Och det tror jag faktiskt inte. Det är inte alltid det känns så. Oftast stör jag mig på något när jag lyssnar på en egen låt. 

Vad händer i studion när du tolkar någon annans låt? Letar du efter ditt eget uttryck eller försöker du spegla originalets känsla genom ditt filter? 

- Det är inte alla låtar som skulle funka lika bra att tolka. Jag var till exempel varken bekväm med Oasis, Pulp eller The Stone Roses som alla är stora favoriter från den eran. Det kan handla om Liams dialekt, Jarvis sångstil eller The Stone Roses rytmer. Men för de låtar som funkar kör jag bara på så låter det som Azure Blue. 80% av känslan sitter direkt. Sen kommer tvivlet och självföraktet längs vägen så slutfixet blir ofta utdraget. 

Finns det fler 90-talslåtar du spelade under gymnasiet som du varit sugen på att tolka igen? 

- Det händer att jag spelar och sjunger Suedes The Living Dead och en del andra låtar. Men det är en utdragen process att göra låtar så de fyra låtar jag valt att tolka nu säger tillräckligt och sitter ihop fint på en EP. Min amerikanska label Matinée ska trycka CDs och jag älskar alla möjliga fysiska format. Om någon mutar med vinylsläpp kan jag gräva vidare i minneslunden annars blir det lagom så här. 

EP:ns titel är alltså Adolescent Counterpart - känns det som att du på något sätt samarbetar med ditt tonårsjag på den här EP:n? 

- Titeln anspelar på att göra om ungdomens favoriter i en ny tappning. Eftersom jag lyssnat på och spelat låtarna som tonåring så kan man se en koppling. Men det är hemskt att tänka att det tagit så många år för att komma dit jag är idag som producent. Haha. 

Du har gjort musik under flera olika perioder av livet och haft både internationell och nationell uppmärksamhet. Hur känns det att blicka tillbaka på allt nu? 

- Jag har alltid varit produktiv och skrivit nytt även om det blivit några tillfälliga glapp mellan utgåvor. Jag har släppt 10 (snart 11) album sen 2004 plus en hel del samarbeten, remixer och co-writes. Det är svårt att zooma in på någon speciell period så här spontant men om någon öppnar pandoras box så börjar anekdoterna flöda. 

Jag tycker att på The Night of the Stars kändes det som att du nådde en ny toppnivå - hur bygger man vidare därifrån utan att upprepa sig? 

- Tack, det var snällt sagt! Jag ser det som en ständig utveckling även om vissa skivor oundvikligen blir bättre än andra. Jag har ett album med Nite Flights nästan färdigt så egentligen kom Azure Blue tillbaka som en distraktion när det dök upp en spelning och en idé om en EP. Men jag har aldrig gjort ett helt cover-släpp innan så det känns nytt. Jag låter lite som en idrottare nu men det är bara att jobba vidare. 

Om du skulle skicka ett brev till dig själv när du stod och sjöng Creep på gymnasiet - vad skulle du skriva? 

- Du duger. 

När du lyssnar på 90-talsmusik idag, vad slår dig mest? Nostalgin, ljuden eller minnena? 

- Jag har en playlist som heter Popsöndag som jag och min fästmö lyssnat sönder på våra roadtrips så jag har lyssnat en del på 90-tals britpop ett tag. Men jag lyssnar på många olika genrer. 30 år är en lång tid. Det blir mest påtagligt när man ser musikvideos eller gamla bilder och liveklipp. 

Hur hoppas du att någon som var tonåring på 90-talet, och någon som är tonåring idag, ska uppleva din version av Creep? 

- Jag hoppas att 90-talstonåringen tänker ”Aha kan den låta så här” och tycker det är en fräsch uppdatering. Och att den nutida tonåringen blir nyfiken på att lyssna mer på min musik. 

Till sist, hur ser 2026 ut för Azure Blue? 

- Jag släpper den här EP:n och mitt andra studioalbum med Nite Flights. Sen hoppas jag kunna presentera ett nytt soloprojekt jag jobbat med till och från sen 2018.

Lyssna på Creep här nedan!

"I feel more alive than ever"

Den georgisk-amerikanska artisten Alex Sandra, egentligen Aleksandra Marshaniia, är aktuell med EP:n LOWEST. Hon har synts flertalet gånger i bloggen och jag skulle säga att hennes musik har blivit hårdare med tiden, samtidigt som texterna verkligen alltid lyfter något viktigt. De tar ställning och behandlar ämnen som våld, övergrepp och sexism. Hon ger gärna en röst till de som kanske saknar en och har svårt att göra sig hörda. Hennes texter berör som sagt ofta en hård verklighet och hon yttrycker sig med en fantastisk styrka. Jag berörs av hennes uttryck och slår sönder allt det destruktiva och motar bort allt jobbigt mörker när jag lyssnar. Idag pratar jag med Aleksandra om nya EP:n, om det gångna året och att få närma sig det "jaget" hon har strävat efter i hela sitt liv. 

How are you doing at the moment, both personally and creatively? 

- Right now I’m in a really intense but beautiful place. Personally, I’m finally allowing myself to grow into the version of me I’ve been trying to become for years. There’s been a lot of healing, a lot of confronting old trauma, and a lot of rebuilding. Creatively, I feel more alive than ever. I’ve never felt this aligned with my sound, my visuals, my message - everything I’m doing finally feels like me, unapologetically. 

Could you tell us a little bit about your new EP LOWEST and what inspired it's sound and themes? 

- LOWEST is the darkest, most vulnerable body of work I’ve released so far. It comes from the lowest point of my life — surviving trauma, surviving abandonment, and learning how to rebuild when you feel completely stripped of your identity. Sonically it blends metalcore heaviness with emotional depth: cinematic textures, raw vocals, and lyrics that don’t hide behind metaphors. The title track LOWEST came from a real experience of being kidnapped at 17 after being targeted for my mother’s debts. That moment shaped so much of who I became, and this EP is me finally turning that pain into something powerful instead of something that defined me. 

Looking back at the past year, what will you remember the most - both personally and in terms of your musical journey? 

- This year felt like a transformation. Personally, I’ll remember finally letting myself be honest - with my emotions, with my relationships, and with the truth of what I survived. Musically, I’ll never forget finishing my album. The recording sessions were intense and emotional, but also full of joy. I’ve built an incredible team, played shows I used to dream about, grew a community of fans who connect with the heaviness and honesty in my songs, and really stepped into my identity as an artist. This was the year everything started feeling real. 

What are your plans for next year? 

- Next year is going to be huge. I’m releasing my debut full-length album BIOMASS in spring 2026 and rolling out the final singles leading into it. I’m shooting my biggest music video yet, dropping more features and collaborations, expanding my Patreon, and touring - including a big U.S. fall tour and a regional California run in the spring. It’s the year I take everything I’ve been building and push it to the next level.

Lyssna på EP:n här nedan!

STINA - Alla barnen

Omslag: Bim Mehdi / David Andreas

Första gången jag hörde STINA (Lindberg) så satt jag uppe vid Masthuggskyrkan på en av murarna som omger den. Det var vår och en sån där dag när man vet att ingen är mätt på solen, snarare otroligt utsvultna på den. Vips så vaknade hela staden och hela ens jag till liv. Som att solen hittar livets startknappar. Hennes debutsingel Fattat att jag lever klädde hela staden så fint den dagen. Som ett soundtrack för livet och dess återkomst. På något sätt känner man sig fri när solen kommer tillbaka och för mig är Fattat att jag lever en slags hyllning till att få känna sig fri i att få leva det liv man verkligen vill leva - utan att någon drar i en hela tiden. 


Efterföljande Monkeymind var också fantastisk. Låten började stilla men utvecklades till en finfin poplåt. Det är lätt att ens tankesätt blir som ett slags fängelse och man söker hela tiden efter vad som är rätt och vad som är fel - men ibland får man bara försöka stänga och vila från allt som ”ska” och allt som ”måste.” 

Nya singeln heter Alla barnen och det är kanske den mest poppiga singeln hittills. Med det sagt så om musiken låter lättsam så har det funnits ett starkt djup och allvar i alla hennes texter hittills. Hon har ett öga för det mänskliga och för hur viktigt det är att både människor och livet i sig är ombonade på de bästa av sätt. Det handlar både om en jakt på frihet men också att låta hjärnan få vila samt här då att verkligen få bli sedd. Att få betyda något för någon är något som gör hjärnan mer ombonad. Allt blir till ett sökande efter att få må så bra som det bara går. Vad kan tomhet göra med människor och skapa av vår brist på sammanhang? Vad kan vi göra bara för att få tillhöra något, känna att man har ett värde? Det finns också tyvärr människor som går över allas gränser i jakten på kontroll och makt. Det är förstås förkastligt. De som låter det destruktiva krascha någons liv, fullständigt. 

Låten är mycket dansant och Stinas röst dansar till melodin som står i stark kontrast med texten men som alltid är det i de där kontrasterna som den finaste musiken finns. I radio körde hon en akustisk version av låten och det vore spännande med ett sådant släpp också, där viss kraft försvinner men där en annan kraft ökar. Oavsett vad hon beslutar sig för så är hon en fantastisk artist som värmer nu när Göteborg klätt sig i snö, isiga gator och en vind som blåser igenom hela kroppen. En låt att dansa bort den där kylan till samtidigt som man grunnar på de som beter sig destruktivt och låter sitt mörker gå ut över någon annan.

Lyssna här nedan!

Fem album: Glenn Udéhn

Foto: Hannah Håkansson

I mars nästa år släpper Vakentimmar-favoriten Glenn Udéhn sitt album Det kommer att vända. Det har alltid varit mycket prat om Håkan Hellström i samband med att Glenns namn nämnts, men jag tycker att det blir en ganska orättvis jämförelse. Det är klart att det finns likheter, men det är minst lika mycket som skiljer. Jag är glad att få ha varit med från början och fått följa Glenns utveckling och varit en del i allsången till Lilla London brinner på utsålda scener. Jag kan lova er att det kommande albumet är väl värt att vänta på, där vi delvis bjuds på ett mer smutsigt sound. Idag släpps singeln Trasig från botten där Alice B gästar! Intäkter från låten går till den fina organisationen Aldrig ensam som arbetar för bättre psykisk hälsa. För mig är låten ett fint möte mellan Glenn och Alice. En låt om hopplöshet där fågelkvitter och duons röster injicerar hopp efter hopp i det hopplösa. Glenns tveklöst finaste ballad hittills och jag misstänker att den kommer avsluta många konserter med just allsång. Idag gästar Glenn serien "Fem album" och Spotify-länkar, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Hallå där ute! Här följer fem album som har format mig som person och musiker, men kanske framförallt min nya platta som släpps i vår. Jag har alltså inspirerats mycket på mitt nya album av indiepop som är 10-20 år gammal på svenska. Album som kanske klassas som gammelindie nuförtiden, men det är exakt såhär jag alltid har velat och vill låta. 

Florence Valentin - Spring Ricco (2009)

En platta som fick mig att börja konsumera annan musik än Håkan Hellström och Säkert!, där jag var helt fast. Detta var med samma känsla men med texter annat än brustna hjärtan och trasiga själar. Denna skiva ledde mig vidare till Glasvegas, Billy Bragg och allt som Thåström rört vid. En fantastisk skiva textmässigt och reverb-mässigt! Om jag nånsin gör något hälften så bra som detta kan jag dö lycklig. Lyssna en extra sväng på: Vårt hem, vår borg, Du kommer gå långt och Jag är hellre blind än ser mitt liv utan dej. 

Markus Krunegård - Markusevangeliet (2008)

Gitarrer som låter som gitarrer, texter som inte utspelar sig i Göteborg fastän dom känns som att dom utspelar sig i Göteborg. Här fastnade jag efter att min kompis Tobbe visade mig Krunegårds framträdande på Allsång på Skansen med albumets hit Jag är en vampyr. Markus blandar känslor, satir och samhällskritik på ett naturligt och för mig väldigt inspirerande sätt. Lyssna en extra sväng på: Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp, Idioter och Noiserock i Japan. 

Terra - Terrarism (2016)

Göteborgs stolthet just i detta nu och förmodligen fram igenom evigheten. Jag såg Terra på Oceanen där nångång när första plattan släpptes och gick från mina mespoplåtar till tanken att ”såhär önskar jag att jag kunde låta.” Gitarrer som distar och trummor som slamrar. Vi är lika nära punken som poppen som rocken. Otroligt! Här kommer natten är det bästa som Göteborg nånsin spottat ur sig, alla genrer inkluderade. Lyssna en extra sväng på: Svarta lådan, Tack för att du väntar och Här kommer natten. 

Alice B - Alice b (2012)

Alice B har sedan sitt debutalbum varit en ständig röst i mina lurar sen första plattan släpptes däromkring 2012. Gbg Gbg Gbg på svenska, jämförd med Mr. Ullevi och med en röst som slår dom allra flesta i känsla och ton. Alice blev tidigt jämför med Håkan Hellström som en kvinnlig Håkan med låtar som utspelar sig i Göteborg och med ett sound som låter som Göteborg alltid har gjort. Och detta får hon med all rätt en positiv ”påminner om Håkan”-stämpel. Där skiljer vi oss åt, jag och Alice (min musik har istället laddats med ”en sämre version av Håkan Hellström”). Att Alice är med och gästar på singeln som släpps i detta nu är för mig större än stort! In och lyssna direkt! Lyssna en extra sväng på: Vi har ingenstans att ta vägen, I den här staden och Balladen om Brunnsparken. 

Hurula - Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för (2014)

När jag trodde att reverb och låtar som lät som Spring Ricco inte längre skulle dyka upp med svenska texter så kom Hurula in och golvade mig. Jag hade precis gjort klart min första skiva och var superstolt, men slogs direkt av "Fan SÅ vill ju jag att min musik ska låta!”. Det var just albumet Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för som var i lurarna och kanske är jag inte där än, men med mitt nya album ett steg åt det hållet, 15 år för sent. Lyssna en extra sväng på: Sluta deppa mig, Jag ville glömma dig och Skjut mig.

/ Glenn Udéhn

Lyssna på singeln här nedan!

Fem album: Lily Oktober

Foto: Daniel Rosenqvist

Lily Moodysson gör musik under namnet Lily Oktober. Hon är för närvarande aktuell med debut-EP:n Push. Hon har tidigare nämnts i bloggen då hon bland annat gästat Dygna på albumet Pärleporten. Push består av fyra folkpop-låtar. Jag måste säga att jag blir lugn av att lyssna till Lilys röst som guidar oss självklart genom hennes värld. Stundtals påminns jag om mina gamla favoriter Trespassers William. Särskilt i stämningen som hon klär låtarna i. Det är avskalat och melankoliskt samtidigt som hennes röst blir ett fönster i det sorgsna som släpper in ljus och värme. Waste, som är skriven från en krossad dröm, en relation som tog slut, är en fantastisk låt som trollbinder, liksom efterföljande Horse. Allra finast låter det dock i öppningsspåret The same, som är klädd i drömska kläder, redo för natten. Stillsamt och vackert. Idag gästar Lily bloggens serie "Fem album" och Spotify-länkar, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Phoebe Bridgers - Stranger in the Alps (2017)

Min stora idol. Phoebe Bridgers har verkligen format mitt sound och låtskrivande, och jag skulle nog egentligen vilja sätta båda hennes album på denna listan. Jag tror att jag ibland har tänkt att riktigt sorglig och gripande musik måste vara “skitig” eller typ jobbig att lyssna på, men det här albumet är så jävla vackert och perfekt och berör mig ändå som få annat gör. Det är ett självklart val för mig som jag återkommer till jämnt. 

The Cure - Disintegration (1989)

I min familj är The Cure heliga. Jag har väldigt många Cure-minnen från min barndom, allt från att jag tittade på musikvideor till att vi firade Robert Smiths födelsedag med tårta. Deras musik har alltid spelats hemma, så självklart har de påverkat mig jättemycket. Vemodet i Robert Smiths röst, det storslagna, det tunga. På Disintegration finns många favoriter, inte minst Pictures Of You, som jag tycker är en av världens bästa låtar. 

Cleo Sol - Mother (2021)

Ett fantastiskt album fullt av äkta soul. Det finns så mycket kraft i musiken och hennes röst. Men låtarna utmärker sig också i hur simpla de är, i allt från arrangemang till produktion. Det är ett album som verkligen visar att less is more, vilket jag ofta försöker påminna mig själv om när jag gör musik. Och låtarna är långa, det tycker jag om. 

Lana Del Rey - Norman Fucking Rockwell (2019)

Det är svårt att välja vilket av Lanas alla album jag vill sätta på den här listan, men Norman Fucking Rockwell är kanske ändå det bästa. Det är inte så där showigt och storslaget som till exempel Born to Die, utan ett ganska lågmält och lugnt album. Då tycker jag att Lana är som allra bäst. Texterna är fina och konstiga. Soundet är eget och snyggt, och det finns så många små detaljer att upptäcka i produktionen. Hon är verkligen one of a kind och kommer alltid att inspirera mig. 

Veronica Maggio - Handen i fickan fast jag bryr mig (2013)

Jag hade Veronica Maggios två första album på en iPod när jag var liten och blev snabbt ett fan. Jag fick Handen i fickan fast jag bryr mig signerat av henne på Åhléns vid Sergels torg, det var en väldigt stor dag för mig som tioåring. Jag tror jag kan varenda låt utantill. Det är färgstarkt, dramatiskt och riktigt kul att lyssna på. Ett album som verkligen har stärkt min popådra.

/ Lily Oktober 

Lyssna på EP:n Push här nedan!

"Corporate life is seriously not for me"

Foto: Soufyane Moussaoui

Den marockanska artisten Malak är någon som jag har följt under en längre tid. Det är fint att få följa hennes utveckling och jag har länge tänkt på hennes musik som en slags drömrester, som att hennes röst är skuren ifrån drömmarna. Sömnen och drömmarna blir som ett slags skydd mot det verkliga, mot världens grymheter. Hennes röst gör mig lugn och sätter upp som ett staket mot det jobbiga, det skapar en gräns där det som skaver inte får passera. Senaste singeln heter Sleeps, lullaby to venus och är som en vacker godnattvisa. Idag pratar jag lite med Malak om singeln och planerna för nästa år. 

Tell me about your new single! 

- Sleeps, lullaby to venus is almost sang like a whisper. The concept of it entails a fragile, virgin and pure character untouched by the cruelty of the world, and when exposed to it, she chooses to sing to it to help sleep and not fully wake up on her. As the first song from my upcoming project entitled Effluvium, it sort of just opens you up to a whole world I’ve long had trouble understanding as a human. 

What's your plans for next year? 

- My plan for next year is to finally release this project and hopefully gig a lot more, which is one of the best bits of the job really. So we’re hoping to get booked more, fingers crossed! 

What will you remember the most from this year? 

- 2025 was really a major turnaround in my life. I had a whole major slap on my face and finally got convinced that corporate life is seriously not for me. That realisation itself helped me have many reflections and surely inspired this project in so many ways, where you can clearly hear this great battle I was having for choosing the right thing and fear to end up choosing wrongly. 

- 2025 was also the year where I met many great people, that i continue to appreciate to this day which inspired one of the songs from the project titled Walking from a distance. I had my first tour as an opener and performed at MOMO festival which was massively cool, hoping to do more shows and tours in the future. 

Lyssna på singeln här nedan!

Ett one night stand med fredagen den trettonde

Jag hade precis varit på Vårdcentralen. Läkaren konstaterade att jag inte var död. Jag bad om en second opinion. Jag hade vaknat den morgonen med en viss ångest. Allt kändes så mycket, som om mitt huvud var Pustervik och skulle försöka rymma Håkan Hellströms publik på Ullevi. Det var som att jag hade en öppen dörr till huvudet och folk gick ut och in. Det kändes som ett one night stand med fredagen den trettonde. Allt sitter i huvudet. Det kanske är sant, men jag vet inte varför jag har gett allt det jobbiga en soffa där. En filt. Något att bli bekväm i. Mina dörrvakter har alltid varit att skämta om jobbiga saker. Det hade varit bekvämt att verkligen ha dörrvakter till huvudet om nätterna. När oron över något försöker komma in bara få yttra ”Du har druckit lite för mycket. Gå hem med dig”. De där tankarna tränger sig gärna före i kön - som om mitt huvud vore ett perfekt dansgolv för dem. Det kanske det är. 

Vissa dagar är huvudet som en full inkorg. Tänk att ändå få en massa skräppost av typen ”Du har vunnit tjugo miljoner, klicka på den här länken för att hämta dem!” och ”Hi Oskar, you’re the love of my life!”. Man bara ”Jag är gift.” Tänk att skräp hittar hem även där det är fullt. 

Hemma såg köket ut som en adventskalender den tjugofjärde december. Luckorna var ständigt öppna. Min hjärna kändes också så. Ganska rörig. Som en byggarbetsplats där de enda ställningarna som intogs var fosterställningen. Som ett tonårsrum med kläder slängda överallt. Jag kände mig värdelös på mitt jobb. Det kändes lite som att jag borde bett Missing People att söka efter min arbetsförmåga. Polisen hade redan gett upp sökandet. Det var många scener från dagen som jag hade velat klippa bort och det kändes som att många av mina tankar hade undertexter. Tänk att jag har vänner och en fru som plogat bort många av de där tankarna. Mentala plogbilar. De är verkligen bäst. 

Just den här perioden kändes ganska ensam dock. Som att jag var utsåld och inställd på samma gång men sanningen är förstås att tio timmars jobb, inklusive pendling, flera dagar i veckan mest är en biljett till att ligga i soffan när man väl kommer hem. Med ångesten utsläppt. Nej, ofta sätter jag upp den i tofs så att den inte stör sömnen och liksom kittlar hjärnan för mycket. Men man tänker på hur viktigt det är att underhålla relationer och visa att man finns. Inte bara i nätupplagan. Ibland vill man vara en nyhet som enbart finns att läsa utanför internet. Tänk om ens nätupplaga tar över och mitt fysiska jag läggs ned? Vem vill ha lösnummer-kramar när man kan få tusen digitala styrkekramar? Varför inte välja den Oskar som man kan logga ut ifrån? 

Ibland låter det som att jag vill vara en publiksuccé med utsålda föreställningar och fullbokade veckor. Det vill jag inte. Jag trivs ganska bra i mindre sällskap där alla i sällskapet känner att de får luft, där man inte behöver brottas om den. Jag vill vårda mina relationer, även den med mig själv. Ibland känner jag att jag borde gå i pension från arbetet med mig själv, men någonstans är det värt det att fortsätta. Häromdagen kände jag ”Oj, det här hade kunnat vara en av mina allra bästa vänner” och även när man kanske vet att den andra inte riktigt känner så, så blir såna känslor som ett fyrverkeri i hjärnan och man somnar väldigt gott sen. Man blir sin egen mentala plogbil och är det något man måste lägga ned så är det förstås nätupplagan. Ångest går att ladda ned, kramar gör det sannerligen inte.

Sofia Härdig - Thursday morning in bloom (Feat. I'm Kingfisher)

Sofia Härdig fortsätter att släppa specialversioner från hennes senaste album Lighthouse of glass. Senast hörde vi Anders Ericssons Svart Tulpan gästa fina Collision och nu gästar Thomas Jonsson och hans I’m Kingfisher Thursday morning in bloom. För mig, som ser Sofias senaste album som ett slags återuppbyggande av hennes jag, så känns det extra fint att hon nu bjuder in andra och får in deras perspektiv och att de tillsammans bygger upp något nytt. Först det egna uppbyggandet, sen andras perspektiv som läggs på ens eget. 

Stundtals är duetter något som tycks vara gjorda på två olika planeter där inga ord någonsin flyttar in i varken närvaro eller värme. Istället för att visa en delad själ blir det mest tomt. Men i både Collision (med Anders) och kanske att det känns ännu starkare här så tycks Sofia ha ena foten i Thomas själ och tvärtom. Här är närvaron så tydlig och låten växer än mer när det känns som att artisternas röster verkligen möts, som två händer från olika mörka sidor av livet som försöker greppa varandras ljus en sista gång. 

Det är överlag ganska uppgivna röster som möts - men samtidigt så märkbart fyllda av känslor och närvaron som de två injicerar i låten går knappt att beskriva. Genom låten har de huvudroller i varandras liv. Allt är ödesmättat, dramatiskt och låten promenerar runt på en regnig bakgata någonstans i New York. På väg till kärlekens bakgata, åtminstone är det så det känns. Musiken är jazzig och ni som läser bloggen vet att jag har gillat när I’m Kingfisher rört sig kring jazz innan. Jag vrider upp volymen, plötsligt är det som att hela rummet har gåshud. Jag, väggarna, golvet, orden jag skriver. Sofias starka röst mot Thomas drömska dito. Tillsammans har de skapat en framtida klassiker.

Lyssna här nedan! 

Hilma Phalén - Möt mig där i vår

Jag skrev om Hilma Phalén och hennes singel Spring Eva Spring i början av oktober. Nu har hon samlat både den singeln samt tre andra låtar, varav en, Leva inte dö, som vi inte fått höra innan. Jag gillar som bekant Hilmas vispop och jag tycker att texterna sticker ut. Jag gillar texter som verkligen rör om lite, som sätter lite eld på ens tankar och får något att bränna till i huvudet och Hilma gör just så med sina texter. Hon är en fantastisk berättare som rör sig mellan allvar, humor och hon penslar orden med både värme och mod. Jag tror många hittar både en soffa och en favorithörna i hennes texter, att de helt enkelt känner sig hemma i dem och hennes låtar gav hopp om något ännu större redan på debutalbumet En pessimistisk syn på livet. 

Jag skulle säga att EP:n Möt mig där i vår känns som ett något soligare syskon till den där pessimistiska synen. Även om tillvaron målas i grått på inledande Nu vet du att jag vill så skiner ändå melodin av hopp om att någon ska komma till ens tillvaro och måla om den i vackra nyanser. Någon som ger en något att längta till, någon som man kan sitta med i solen på uteserveringarna i Linköping. Kär i din bror bär på både humor och allvar och är som jag beskrivit det tidigare som ett tivoli i magen. Det är en låt att må bra av och som målar dit fjäril efter fjäril i ens mage. Spring Eva Spring känns också som en flykt bort från mörkret, en löptur där mörkret skakas av mer och mer för varje kilometer man springer. Mörkret ska inte hinna ifatt en. 

På vissa sätt känns Hilmas musik som ett syskon till Maud Lindströms dito. Texterna bär på samma öppenhet och det finns en klar likhet i deras uttryck och i de välarbetade berättande texterna. 

I nya Leva inte dö bjuds vi på en längre livsbetraktelse som jag tänker kan handla både om en vänskap och som ett slags samtal med sig själv. Kanske både och. Att brottas med livet samtidigt som man försöker ha något slags hopp om framtiden och ens drömmar. Livet är komplext och oavsett så gillar jag Hilmas betraktelser om livet och dess vändningar. Jag längtar bara efter att få höra fler insikter. Hon är utan tvekan redo för en stor stor publik.

Lyssna här nedan!

Magda Novels - Vol. 1 Shadow work

Foto: Lisalove Bäckman 

Magda Andersson har släppt en hel del fin musik sen innan, både på svenska i sitt eget namn samt som medlem i bandet Ye Banished Privateers. På svenska finns bland annat två låtar som följer varandra på albumet Korsa gränser. Dina kläder samt efterföljande Min bror rör mig båda till tårar. Den första låten är präglad av en stark sorg där en nära persons kläder finns på vinden och man önskar den bara nära igen. Min bror präglas av en bror som upplevt mycket jobbigt men där syskonkärleken skriker ut ett löfte om att alltid bära honom. Det är väldigt vackert. 

Magdas nya soloprojekt heter Magda Novels och debutalbumet Vol. 1 Shadow work är ute idag. Med sig på albumet har Magda musikerna Satria Bimantara Karsono, Michel Beeckman, Jessica Nordström och Niklas Lindroth och en tanke med projektet och albumet i stort är inte hänfalla sig åt censur utan våga skriva om alla möjliga slags känslor och inte låta dem hamna just i skuggan. Att berätta historier precis som de utspelade sig och att inte bara visa upp de ljusaste sidorna av sig utan även de man gärna döljer vanligtvis. Att liksom landa i sin mänsklighet, sin rätt i att vara just mänsklig. 

Jag påminns mycket om det i tredje spåret på albumet, House of mirrors där Magda sjunger ”I swear my mind seems like a mirror maze” med klar och stark röst. Hon beskriver att man förväntas dansa som om ingen ser en, men att hon dansar som ett rådjur och stelnar till i strålkastarnas ljus. Låten beskriver hur lätt det är att tvivla på sig och jag blir rörd av hur texten både talar till mig och håller om mig samtidigt. Det är svårt att alltid veta livets steg. Efterföljande What’s left to lose? Är en annan favorit där Magdas röst injicerar ett slags lugn i mig. Låten i sig är annars ganska mörk om att försöka samla upp skärvorna och någonstans hitta modet i att kunna älska igen, bortom allt det som gick sönder. 

Det musikaliska landskapet målas upp av indierock och folk. Magdas röst är det som målar med den starkaste färgen dock. Som en egen genre. 


Undefined är en låt som har en text som min hjärna ofta klätt sig i under hela mitt liv. Det är så enkelt att oroa sig och aldrig känna att man har en riktig plats, ett riktigt sammanhang. Det är lätt att känna att man är en filt som inte alls passar till den soffan som alla andra har så man kastas bort och går runt utan något sammanhang, utan någon riktig färg. 

Magdas texter är avklädda, raka och oerhört talande. Driftwood är en av de vackraste låtarna på albumet, med sin svävande melodi och sin poetiska text. 

En annan topp på albumet är Circles om vikten av att kommunicera och inte förstå var väggarna hör hemma i kommunikationen. Det finns en väg och det är en mer öppen sådan. Kärleken bottnar inte riktigt annars. 

Avslutande covern på Ani Di Francos You had time är förstås också otrolig. Den håller sig relativt hudnära originalet och den som lyssnar och inte känner att Magda har en unik röst måste nog lyssna igen. Hon gör verkligen låten rättvisa och den kläs i liknande färger som resten av albumet. 

Det är både texterna och just rösten som lyfter albumet mot ännu högre höjder. Här finns en otrolig öppenhet, en tändsticka åt det som göms i skuggorna. Det är tio fantastiska låtar som Magda bjuder oss på.

Lyssna här nedan!