Fredrika Rei - Vill du säga nåt?

Fredrika Rei imponerade senast med singeln Slayer. En låt som gav en energi samtidigt som de som dränerar ens dito fick en musikalisk käftsmäll riktade mot sig. Det som skilde sig mest åt från övriga av Fredrikas låtar var råheten skulle jag säga. Den musikaliska råheten färgade av sig i texten som bland annat löd ”I’m a motherfuckin’ slayer.” Låten var uppbyggd av attityd och jag gillade de långa naglar som hade kunnat riva sönder alla energitjuvar så fort de hade närmat sig. Precis som aktuella artisterna Nelly Malou, Mount Valley samt Valentina Orioli så har Fredrika, på nya singeln Vill du säga nåt?, bytt språk till svenska. 

En sak jag gillar med Fredrika är att hon tar in det lite skeva och oväntade ofta i sin musik. Varken hon eller hennes musik tillåts stå stilla utan det är väldigt ofta något som överraskar. 

Musikaliskt rör sig låten bland nattens klubbar, textmässigt rör sig också låten i natten, fast i hjärnans berg och dalbana. Jag känner igen det, att ligga och grubbla över allt som är osagt, över allt som är obesvarat. Hjärnan går rond efter rond och funderar och funderar. Låten bär på en sensuell och nattlig vibe mitt i allt grubblande och naturligtvis känns texten ännu längre in när Fredrika sjunger på svenska. Jag hoppas det är något hon fortsatt kommer blanda upp de engelska låtarna med. Hon äger i alla fall dansgolvet, oavsett språk.

Lyssna här nedan!

Mount Valley - Alla barn

Omslag: Mount Valley 

Johanna Piroth känner vi igen från duon LOKATT och hon har även, genom sitt projekt Mount Valley, gästat bloggen. Det gjorde hon för knappt ett år sedan då debutalbumet The bird sings my name. Old owl därifrån är fortfarande en storfavorit för mig, med tillhörande fågelsång. Som en duett med naturen om att allting kommer bli bra. Mount Valley är också ett mångbottnat projekt där konst och poesin också har sina klara platser i det som Johanna skapar i projektet. 

Nu är EP:n Syrener & Gullregn på ingång. Den släpps i maj och bär en vackert somrig titel. Men titeln ska också stå i kontrast till allt som sker runtom i världen, som inte är alls särskilt vackert. Det finns förstås barn som springer runt och leker bland dessa växter, men det finns också många barn i världen som just nu är med i konflikter, som är med i fasansfulla krig. EP:n blir som en samling av mångbottnade sommarvisor och ett sätt att förstå barn och unga och aldrig ta ifrån dem deras röst, utan snarare lyssna till den och förstå den. Jag som lyssnat på hela EP:n kan lova att ni har något väldigt starkt framför er. Jag gillar hur Johanna tagit sig an projektet och jag gillar hennes ord kring det och jag som älskade Mathias Zachrissons album Känslorna känner att EP:n vandrar i liknande viktiga spår. Vi får aldrig glömma bort barnens perspektiv, aldrig tysta det. 

Alla barn heter singeln som är först ut och det är verkligen en sommarvisa proppfull av dels sommar och dels önskningar. Sommardoften finns i hela låten och samtidigt kommer en vemodig doft och tar över då och då. För alla barn borde förstås få ta del av sommaren och allt den erbjuder och få höra toner som lugnar. Så är det förstås inte, men jag stämmer verkligen in i Johannas önskan. Det är en väldigt vacker visa, där barnkören också gör sitt. Det är omöjligt att inte bli rörd.

Lyssna här nedan!

Valentina Orioli - Mina blommor lever än

Omslag: Sara Green 

Mina blommor lever än är Valentina Oriolis första singel på svenska. Artisten som debuterade redan 2017 har också imponerat sedan dess. Känslosamma Breathing slow var början och EP:n Handle With Care var en magisk blandning av rytm och dröm. Senast vi hörde från Valentina var hon gick ihop med Nelly Malou och gjorde fantastisk pop av något destruktivt. I don’t need you anyway var en fin kärleksförklaring till vänner som stöttar upp en och ser till att en aldrig ska hamna i en destruktiv relation igen samtidigt som det var ett hugg mot den som behandlat en illa. Slutet av låten där Valentina upprepar titeln fint men bestämt är fantastiskt. 

Valentina spinner just nu på en ny EP och först ut är alltså Mina blommor lever än. Den kommande EP:n är på både engelska, svenska samt italienska. Oavsett språk är Valentina otrolig på att fånga känslorna med sin röst, den har utan tvekan ett nära samarbete med hennes själ, så tydligt sammankopplade är dem. Låten är elektronisk och går i liknande drömska fotspår som Complicated från hennes debut-EP. Refrängen får det att likna en elektronisk melankolisk vaggvisa. Jag ska försöka att inte tolka så mycket av texten, då känslorna ändå blir så tydliga genom hennes röst, men känslan vittnar ändå om att stå stark efter en avslutad relation, där skulden inte har något rum, man står stark utan den och blommar vidare. En av årets finaste singlar och med balkongdörren öppen är mina grannar snart varse om det också.

Lyssna här nedan!

Nelly Malou - Jag vet en dejlig rosa

Nelly Malou hörde vi senast på singeln Take a snack. Texten, om en destruktiv relation och om att vara ”för mycket” och tvingas dämpa det på olika sätt, berörde djupt och låten, som både tände och släckte ljusen i rummet, är en av Nellys allra bästa. Där texten släckte ned så tände musiken upp och tog med en ut i natten. Den bästa musiken kommer ur både mörker och ljus, ofta samtidigt. Nelly är bra på det där och jag måste säga att mycket av den bästa musiken nuförtiden kommer från Dalarna. Det finns sedan innan en stor musikskatt där och utan tvekan så kan jag säga att den skatten bara fylls på. 

För några år sedan tolkade Robyn Jag vet en dejlig rosa och nu gör Nelly samma sak. Själv har jag alltid tyckt mycket om svenska gamla folkvisor och jag uppskattar verkligen när de förs vidare, gärna i nya kläder, nya detaljer. Glädjens blomster, Uti vår hage och Jag vet en dejlig rosa är alla fantastiska visor som aldrig får sluta upptäckas. 

Nellys version visar först av allt att hon verkligen har en fantastisk röst. Jag gillar hur rösten sakta drömmer sig fram i början och skapar just ett sådant landskap. Det är stillsamt och väldigt vackert. Efter en knapp minut kläs ytterplaggen på, låten blir större och växer till en mörk popvisa i elektroniskt skrud. Jag tycker verkligen om när mörkret slår ned i låten gång på gång och pulserar hårdare och hårdare samtidigt som Nelly sjunger ”som längtar till varann.” Det blir en väldigt fin blandning av det traditionella och moderna, mellan det sköra och det starka mörkret som tar sig in i låten. Det är en folkvisa som tar sig ut på dansgolvet och som gör det alldeles strålande. Nelly och producenten Jesper Ohlson bevarar verkligen det melankoliska i låten, samtidigt som de penslar just melankolin i modernare färger. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Johan Dahlberg

Foto: Cajsa Lithell

Johan Dahlberg debuterade förra året med EP:n Kyrie. Jag fastnade dels för hans textdrivna musik där de berättande texterna verkligen satte fart på hjärnan och jag gillar det sårbara i hans röst, hur han vågar öppna upp den sårbarheten. Det berörde och berör mig. Särskilt titelspåret var väldigt fint, med fina stämmor av Moa Rönnåsen samt Sara Engström. Nya EP:n heter Maskrosrötter och släpptes ut i världen igår. Överlag låter de fyra låtarna helt fantastiskt och jag tycker att Johan är en fantastisk berättare. Särskilt avslutningslåten Före dig är otrolig med fina blinkningar till Freddie Wadling. Idag, dagen till ära, gästar Johan bloggen med ett musikminne!

Golvet i mitt pojkrum täcks av en gråblå heltäckningsmatta. För det mesta är den ett minfält av lego, men nu står en bärbar CD-spelare mitt i rummet. Jag är åtta, kanske nio år. Ur högtalarna strömmar Peter Jöbacks röst. Han sjunger Guldet blev till sand ur Kristina från Duvemåla. Det är sorgligt och även om jag inte riktigt fattar allt vad det handlar om så drar musiken in mig i berättelsen och vill inte släppa taget. Jag sätter den på repeat. 

Jag har flyttat med min familj till Moçambique och jag ska snart fylla tretton år. Jag har två skivor med mig - Red Hot Chili Peppers Californication och Metallicas S&M som jag nyligen fått i julklapp. Den enda CD-spelaren finns i bilen. Värmen är tryckande, men jag sätter mig där och trycker igång öppningsspåret - The Ecstasy of Gold. Det här var långt innan jag kände till något om Ennio Morricone - men på något vis tror jag ändå att jag kunde ana westernlandskapet breda ut sig med sin oändliga himmel när trummorna gör entré över stråkarna ungefär halvvägs genom stycket. Berättelsen faller ur tonerna, bild för bild. 

Jag är närmare fyrtio än tretton. En vän firar sin femtioårsdag och efter en kväll av både jazzstandards och medeltidsmusik så har jag hittat två likar som delar min stora kärlek till Leonard Cohen. Med texterna på en sprucken mobilskärm och med gitarrackompanjemang sjunger vi oss igenom låt efter låt. När vi är klara verkar de flesta redan ha gått hem. Ibland tillhandahåller musiken berättelserna, ibland skapar musiken dem.

/ Johan Dahlberg

Lyssna på Maskrosrötter här nedan!

Musikminne från Lisa-Rut Sandbladh

Foto: Felicia Jensen 

Lisa-Rut Sandbladh gästade bloggen för några år sedan, i samband med releasen av den fantastiska singeln Vålnad. Hon har genom åren blandat svenska med engelska, det personliga med det politiska och allvaret med humorn. Det är mycket kontraster och väldigt fin musik, med en ofta elektronisk grund. Cancel me är en härlig comeback-singel från Lisa-Rut. En pulserande och dansant pärla som jag gärna tar med mig ut i vårnatten. Idag gästar Lisa-Rut bloggen för ett musikminne, kopplat till GES!

”Jag är en jävel på kärlek, jag är en jävel på å kyssa flickorna” mimade mitt tioåriga jag i snålblåsten. Det bisexuella temat i min nya låt Cancel me leder mig osökt till minnet av mitt livs första scengig på temat att dejta tjejer; där jag en lördagseftermiddag uppträdde för en gles och frusen publik i Lomtjärnsparken. Bredvid mig på den gamla folkparksscenen låtsatskompade min klasskamrat mig, på en alldeles för stor akustisk gitarr. 

Vad som föranledde detta scenframträdande har sedan länge fallit i glömska – men med tanke på min dåtida besatthet av GES och att Niklas Strömstedt var min första stora barndoms-crush (BSB och Hanson kunde slänga sig i väggen) var i alla fall låtvalet givet. Att det skulle bli fler låtar om kvinnor och kärlek var kanske inte lika givet då, men tioåriga Lisa-Rut var uppenbarligen bisexualiteten på spåren. Även om den tog vägen via en i högsta grad straight GES-låt.

/ Lisa-Rut Sandbladh 

Lyssna på Cancel me här nedan!

"Man får ta ansvar för att hålla uppe passionen"

Foto: Press

Skådespelaren och musikern Charlie Petersson gästade bloggen för drygt ett år sedan. Idag släpps äntligen hans debutalbum Millennialistic. Han har redan en färgstark karriär och, i min mening, så fortsätter han att ösa på med mer färg - färg som aldrig kommer flagna. Han imponerar stort både som skådespelare och musiker och på hans album så skriver han som brev till 60-talets rock, till britpopen, till den musik som präglat honom. Han tar ner oss och berör djupt i vackra hymn-aktiga My son och river till vår själ i ösiga A drug named Elleton. Nästa år är han aktuell i rollen som Sebastian Greenwood i tv-serien Take the money and run. I år spelar han huvudrollen i långfilmen Drama Kings, där han spelar mot bland andra Sten Ljunggren, Magnus Af Sandeberg samt Katarina Ewerlöf. Jag gillar Charlies öppenhet och nyfikenhet på världen och hur han tar sig an den. Idag, i en längre intervju, pratar vi om debutalbumet, om stress och om passion. 

Hur mår du Charlie? 

- Helt ärligt så är jag jävligt stressad. Jag har haft så sjukt mycket att göra senaste 3 månaderna sedan jag kom hem från en sex månaders lång tv-serie inspelning i Italien och här hemma såg jag fram emot lite uppvilande men känns mest som det varit brist på kommunikation och bråk med agenter och managers i 3 månader. Haha, det var ett alldeles för ärligt svar men fuck it. 

Kan du sammanfatta vad det är du försökt göra på ditt debutalbum? 

- Det är tio låtar som jag skrivit mellan 21-32 års ålder. Därför väljer jag att döpa albumet till Millennialistic. Jag är ju millennial och detta är bokstavligen mina influenser från de bästa banden och artisterna som jag växte upp med. Men för att göra begreppet ”Millennial” till ett verb eller adjektiv så böjde jag det till ”Millennialistic.” Jag har copyright på det namnet. 

Skulle du säga att det finns något genomgående tema på albumet? 

- Förutom ”Millennialistic”-begreppet så är det väl mer ett ofrivilligt sound än tema. Det är Mats Björke som huvudsakligen har producerat nästan alla låtar på albumet men i juni 2024 kom en ny manager in i bilden som bad mixaren Måns Billner (kanske Sveriges mest oslipade diamant) att ta Mats tidigare live-iga Mando Diao-sound till samma lyx-mixar som mainstream-artisterna sitter på = nåt typ av ofrivilligt ogenomtänkt sound som blev det bästa av live-känslan blandat med just den lyxen. 

Jag älskar kontrasten mellan det storslagna och känslosamma i My son på nya albumet. Berätta mer om den! 

- Det är nästan allas favorit. Skrev den när jag var 22-23 år gammal till min pappa efter att jag hade kraschat hans bil. Sen ville jag komma åt den där brittiska anthem-känslan som Robbie Williams och Oasis ofta nådde med sina rockballader.

Avslutar albumet gör den riviga Cliches - Nämn en kliché som du gillar som andra verkar ogilla? 

- Att en klyscha är en klyscha av en anledning. Vi hittar nästan alla svar till livet i klyschorna och mönstren som vi alla på planeten ständigt upplever i våra liv. Men ändå fortsätter vi att blunda för dom när de dyker upp. Som att vi alla tror att vi enskilt är individuellt speciella nog att undgå dom. Så ja, en klyscha är en klyscha av en anledning. 

Jag minns när du gästade min serie Fem album och både Liam Gallagher och Oasis nämndes. Hur mycket har Oasis betytt för dig?

- Jag vågade inte sjunga förrän jag hörde Liam Gallagher sjunga. För då tänkte jag ”Får man verkligen sjunga på det sättet?”.

- Sen är Noel Gallagher en jävel på att snickra låtar och han lärde mig mycket om att skriva arrangemang. 

Ska du se dem när de återförenas?

- Haha ja! Helt sjukt! Jag och tre kompisar var några av de få lyckliga som fick biljetter till ursprungspris på första sektionen mot scenen en lördagkväll i Juli på hemmaplan i Manchester. Jag kan fortfarande inte fatta det. 

Jag såg om Street Tunes häromdagen. En fantastisk dokumentär. Vad minns du bäst från den inspelningen?

- Människorna längs vägen och hur lätt psyket kändes när man hela tiden bara levde för dagen.  

Så fort jag hittar något jag älskar, som The National eller som din singel A drug named Elleton, så vill jag spela det för alla! Fungerar du på samma sätt? Känner du ett behov av att få andra att upptäcka saker du älskar? 

- Ja, hundra procent. Är inte drömmen för alla killar att tjejen man blir kär i börjar gilla samma musik som en själv och att man ligger och lyssnar igenom ett album tillsammans? Det är väl den tjejen man gifter sig med. 

Jag minns hur inne jag blev i musiken när jag var tonåring men blir kanske inte det på samma sätt längre - tror du det är möjligt att bära med sig den passion man kände inför rockmusik när man var ung? 

- Ja, men man måste ta ansvar för passionen. Det är som att vara kär i samma tjej lika mycket efter tio år som första året. Man får ta ansvar för att hålla uppe passionen. 

Vems åsikter om musik litar du mest på, förutom dina egna? 

- Ingen alls. Musik är till viss del objektiv men i grund och botten subjektiv. 

Jag slås av hur driven och nyfiken du upplevs vara på livet med flera pågående projekt. Känner du igen dig i den bilden? 

- Det är mer att jag har ADHD och måste stimulera min jävla hjärna hela tiden som gör att jag har så mycket bollar i luften konstant. Jag mår bra av det. Får ångest vid minsta stagnering. 

Du både skådespelar och gör musik. Är det svårt att få tiden att räcka till åt båda delarna? 

- Oftast inte men jag känner mer och mer att vi börjar hamna där nu. Typiskt när man ska släppa debutalbum. 

Har du någon drömroll? 

- Typ inte. Mer drömprojekt, drömregissörer, kollegor etc. Tror inte drömrollen kan definieras som drömroll förrän efter jag gjort den. 

Hur gammal var du när du insåg att du ville bli skådespelare? 

- Jag var nog 19 kanske. Eller då var jag tillräckligt passionerad över det för att våga ge det en satsning. 

Minns du första gången du stod på en scen? 

- Oj, har aldrig tänkt på det. Måste varit på dagis under någon julavslutning som tomtenisse eller något sådant. 

Foto: Press

Nästa år har serien Take the money and run premiär - hur var det att gå in i rollen som Sebastian Greenwood? 

- Det bästa men tuffaste jag gjort. Gick upp så mycket i vikt i enbart fett för rollen och var tvungen att hålla i det i sex månader. Men inspelningen och Italien var något alldeles säreget och något jag aldrig glömmer. 

I början av året läste jag att bara var tionde film svenskarna går på bio för att se är en svensk film. Varför tror du att svenska filmer inte når en större publik? 

- Politik. 

Du har tidigare berättat att innan du ens hade fyllt åtta så hade du varit i nästan varje europeiskt land - vilken är den mest minnesvärda resan du gjort? 

- Street Tunes. 

I vilka miljöer trivs du bäst?
- Den svenska skärgården och spanska städer på kvällen. 

Vad får dig att skratta? 

- Det plötsliga. När någon säger något eller något på ett sätt man inte var beredd på. 

Beskriv en perfekt dag om du fick bestämma helt och hållet hur den skulle se ut! 

- Jag vet inte förrän jag levt den. Sen förändras man genom livet så jag tror att jag skulle svara olika på den om du frågade mig en gång om året. 

Till sist, om en film skulle släppas om dig en dag - vem vill du ska spela rollen som dig? 

- Den skådespelaren har ju i sånna fall förmodligen inte ens fötts än eller är väldigt liten just nu. Men Brad Pitt runt 45 år gammal skulle göra ett jävligt bra jobb på grund av den perfekta blandningen av karaktärsskådespelare och klassisk leading man plus att hans look funkar i så många olika åldersspann.

Lyssna på Charlies debutalbum här nedan!

Theodor Backman - Återvinningscentralen

Åh, vad jag gillar det intensiva slutet i Theodor Backmans nya singel Återvinningscentralen. Kören, känslan, intensiteten. Det är fint att ha Theodor tillbaka. Ny singel och en ny EP är på ingång. Ditt Hår Min Grav släpps i maj. För de som inte känner till Theodor sedan innan så skulle jag säga att det är pop med frihet som främsta kännetecken. Musiken låter ofta fri och texterna är inte sällan spunna ur en flykt någonstans. Att sitta på en MC på motorvägen, på landsvägen - och bara leta någon ny plats att växa på. Musikaliskt påminns jag ofta om The Smiths. Gitarrpop med strängar av drömmar. Theodor är också bra på att skapa en vi mot världen-känsla, att man övervinner saker tillsammans och tar sig an det jobbiga i världen på tu man hand. 

Senast vi hörde från Theodor var på singeln Triumph som var en riktigt fin landsvägs-låt. Att vara på väg utan egentlig destination. Bara längta efter att vara på väg någonstans och känna friheten i bröstet. Den där som aldrig kan malas ner. 

Nya singeln heter alltså Återvinningscentralen och den avslutas som sagt väldigt fint. I övrigt gillar jag verkligen syntarna som vandrar på 80-talets ljuvliga gator. Jag gillar annars att låten är textdriven. Texten är genomarbetad och berättande och jag klagade lite smått på att Theodors röst var väldigt lågt mixad i förra singeln, här har vi inte det problemet vilket gör att låten också känns mer närvarande. Men det handlar förstås också om vilken känsla artisten vill ge med specifika låtar. Theodor har här mycket attityd och nerv i rösten när han sjunger om att slå tillbaka mot de som fört in mörker och svårigheter i hans liv. Ibland är enda sättet att ge tillbaka med samma mynt. 

Överlag är det en låt som både bryter mot det som vi tidigare hört från Theodor, samtidigt som det låter välbekant. En härlig känsla och jag är innerligt glad för att han bjuder oss på ny musik.

Lyssna här nedan!

Lilla Barbro - Visa mig Amerika

Foto: Fabian Rosenberg

Maja Heurling gör nuförtiden musik under namnet Lilla Barbro. Jag har lyssnat mycket på Majas tidigare verk, hon och Ola Sandström har bland annat gjort fina tonsättningar av Signe Aurells dikter. Jag föll bland annat för Vildmarksdoft som fick en att känna just den där doften. En låt vackert klädd i skog och vackert dis. Även albumet Tänk om kärlek inte övervinner allt imponerade på mig, särskilt den fartfyllda Berlin där hon funderar just på om kärlek faktiskt övervinner allt eller inte. 

Nu är det dock dags för något nytt, Lilla Barbro är hennes nya persona, med ett namn hämtat från just Signe Aurell. Första singeln från Lilla Barbro kom i mars och var ledigt klädd i dels en vacker violin och en mjuk plockande gitarr. En låt som kändes som en öppnad dörr för ljuset, för våren - och att stänga mörkret och allt jobbigt ute. Man märker att hon har ett poetiskt sjätte sinne och har ett öga för fina detaljer i texterna. 

Det märks också på nya singeln Visa mig Amerika. Det finns lite moln och regndroppar över låten, detaljer som jag inte upplevde fanns på samma sätt i debutsingeln. Här finns både en slags sorg och en längtan. En beskrivning av en relation som inte blev som bilden i huvudet. Man vill bli visad något nytt, som ett nytt land, något stort - men ibland blir det inte riktigt så och relationen tar slut. Maja sjunger fint och texten är strålande, med ett vackert arrangemang som liksom omfamnar. Det är en ännu starkare låt än debuten och jag ser verkligen fram emot debutalbumet från Lilla Barbro som släpps i september.

Lyssna här nedan!

Robin Ess - SUPERNOVA 2037

Robin Ess från Göteborg är aktuell med albumet SUPERNOVA 2037. Han har tidigare släppt flera singlar, två EP:s och debutalbumet Flowers & Flaws. Jag skulle väl säga att det åtminstone fram till det här albumet har varit mycket av en slags sökande låtar. Jag får känslan att Robin försöker hitta sitt uttryck och sin stil och bli mer bekväm i sin röst och att leva och sjunga ut i den. Så debutalbumet kanske mer ska ses som en samlingsalbum över låtar han dittills spelat in och att den röda tråden var just ett sökande och att bygga sitt eget uttryck. När jag lyssnar på debuten så måste jag säga att jag älskar soundet i Photo booth. Den hade passat fint i en film, med sitt smygande sound, med toner som från en stillsam natt eller från en lägereld. Youllusion är en snygg ordlek och jag gillar känslan i den mycket, hur Robin får melodin att skina och skratta. Hans röst låter utmärkt där. De mer melankoliska Think too much samt Don’t forget about me fungerar också fint och vittnar om att han har både en vass penna och röst att slåss med alla tankar och känslor som lätt faller över en. 

Nya albumet då. Titellåten är verkligen suverän. Den är dansant på ett fantastiskt sätt och om det hade varit lättare att fightas i bruset av alla artister idag som söker utrymme så hade det verkligen blivit en hit för Robin. Jag skulle säga att Crash landing samt About you rör sig bland samma toppar och håller samma klass. Som bonus får vi också en ny version av Don’t Forget about me, här kallad New Story. Den är ett bra bevis på att Robin redan här känner sig tryggare i sitt eget uttryck och sin röst. Jag skulle säga att låten är mycket bättre här och den rör sig också i liknande miljö som titellåten. Mindre avskalat, mer power vilket också märks i Robins röst när han sjunger. Hans samspel med melodin blir bättre och bättre. På Säger vad (Du och jag) sjunger han på svenska och det är välkommet det också. Han får gärna variera språk framöver. Låten har en fin text och en fin melodi som kramar om det ömt och sårbart. Vackert. The door går åt det mer akustiska hållet. Jag tycker att de mer ”bombastiska” låtarna passar Robin bättre, men han sjunger genomgående fint och refrängen är vacker.

Överlag är det här ett album som går i rätt riktning på alla sätt. Jag fastnar inte för allt, men topparna är mycket höga här.

Lyssna här nedan!

Staf - Alla änglar är döda

Foto: Press

Staf gästade bloggen tidigare i år i samband med att singeln Glöm mig var på tapeten. För mig är det ett band som växt till att bli Göteborgs allra bästa band. Det finns många anledningar till det. Svaren finns på bandets andra album Alla änglar är döda. Jag tycker att valet att gå från ett mer punkigt sound till ett mörkare och mer dovt sound är helt rätt och punken finns förstås kvar, i känslan bandet sprider och i energin. Men det är mer neddragna persienner här, mer melankoliska pop-låtar. Som Glöm mig då, en fantastisk singel med en smittsam refräng. Och när man precis börjat lyssna på albumet så möts man av Liv & död. Den mörka rösten i början reciterar Hamlet och när låten väl börjar så är det bland det bästa och mest intensiva jag hört på länge. Jag gillar desperationen i sången här. Jag har svårt att tro att det här inte kommer bli en live-favorit. En av de bästa svenska låtarna jag hört på flera år. Låten är inte så varierad i sig, den är mer av typen som hamrar in en känsla så långt det bara och det passar den smått desperata känslan jävligt bra. Kent sjöng ”Vi ska alla en gång dö”, i Stafs värld heter det ”Vi ska alla en gång spela schack”. Det är snyggt. 

…som idioter bjuder på en slags filosofisk punk. Både Oregano samt Inatt bjuder på fin pop. Jag gillar Inatt lite bättre och melodin som liksom gråter lite lätt mellan orden. Ibland är det svårt att veta vad man ska säga, för de rätta orden finns inte. De orden man faktiskt ville säga kommer aldrig riktigt fram. Det intensiva rabblandet av ord i slutet målar verkligen upp känslan perfekt. Ingen vill va beskriver ett förändrat liv och texten består av flera metaforer som målar upp hur livet har förändrats medan gitarrerna skriker frustrerat, i slutet av låten hinner sången ikapp och de delar frustrationen, försöker sudda bort den genom att skrika bort den. Älven är den mest stilla låten på albumet, Jag fastnar inte helt men låten har mycket nerv i det vaggande landskapet och texten är fantastisk. Att låten sprängs i slutet är också en fantastisk detalj, men låten i stort skulle jag säga är den svagaste här. 

I Amor lyfter det igen med en fantastisk energi. Låten är förhållandevis lång för en popdänga, den klingar in på nästan sex minuter, men det gör verkligen ingenting. Det lär bli ytterligare en live-favorit där publiken lår skråla ”det är inget att ha” gång på gång. Svart klänning är också en energirik låt, även om den bär på en annan slags energi. En mer längtande och bedjande sådan. Avslutande Önskar omöjliga saker är som en programförklaring från bandet och innehåller allt som utgör bandet i dagsläget. Nerv, frustration och desperation. Något stillsamt som plötsligt sprängs i luften. Där och i inledningen Liv & död låter Staf som allra bäst och jag vet någon som vill stå längs fram på alla deras spelningar i Göteborg framöver. Det är ett annat Staf idag än när bandet grundades men på alla punkter är bandet bättre.

Lyssna här nedan!

Mathea Århus - So Very Far

Foto: Martine Faber

Mathea Århus har nu släppt sitt debutalbum So Very Far. Den danske artisten har ett hel skog i sin kropp och i sin röst. Man märker att naturen betyder mycket för henne. Hennes musikaliska språk är något minimalistiskt och liksom vaggar fram en - genom hennes känslor, genom hennes liv. Hon är väldigt bra på att få in livet i hennes musik, det finns en direkthet i hennes uttryck - samtidigt som en mystik kramar om varje låt.

Jag gick på en skogspromenad igår, genom vitsippor som byggt som små vita hus mitt ute i skogen. Såna promenader är som gjorda för Matheas musik, även om musiken i sig känns som gjord för senare kvällspromenader. När kvällen börjat äta upp solstråle för solstråle och man blir lätt melankolisk. Just där är Matheas musik som mest hemma. 

Från den avskalade Yellow tree som inleder albumet till det avslutande spåret Murder song, som bär på en lite rivig och kylig elektronik, så är det ofta fantastiskt fint. Hon använder sig ofta av ordlös sång, på samma sätt som Wilma Holmes ofta gör. Jag skulle säga att bland annat det gör att Matheas röst är det absolut viktigaste instrumentet här, det är den som bär upp låtarna än mer, än högre. Även om pianot exempelvis måste nämnas i vackra Drip drop, samt det ljuva samspelet mellan olika lätta instrument i ljusa låten I remember. Det känns som en glimt av sol mitt i natten. Just melodin bär en vårledig klädsel. Hon har ett fint samarbete med Mads Dahl på albumet som bidrar med extra dynamik till låtarna. 

Heartcrow känns som ett rop från skogen. En sång om att bära på rädslan av att vara nära någon, så istället sätter man som ett staket runt hjärtat - som skydd för det som kan göra ont. Murder song är den låten som mest bryter av från de övriga. Matheas röst är fortfarande i fokus, men det musikaliska landskapet är ett annat. En låt som var som ett slagsmål med det där mörkret som gärna tar över ens liv. När livet känns tungt kan det onekligen kännas som att man blir uppäten av det jobbiga - men låten blir också ett motstånd mot det där, ett ljus som tänds i ens liv och drar med en upp. Wildflowers fortsätter med det som hörs mellan orden. Där mycket av känslan finns i Matheas hummande. Det är lika delar effektfullt och mysigt att höra det. 


Överlag är det ett underbart debutalbum och jag tänker att jag någon gång vill höra Mathea sjunga i en ståtlig kyrka, få höra hennes röst sätta sig i byggnaden. Den sortens akustik tillsammans med hennes nära sånger hade varit rent ut sagt magiskt att få lyssna till.

Lyssna här nedan!

Mia Maria Johansson - Bloss

Oj, kände jag först. Hade jag suttit på en stol så hade jag blåst bort från den. Det finns ett otroligt riv på Mia Maria Johanssons senaste singel Bloss. Mia kokar just nu ihop sitt tredje album. Senaste singeln heter alltså Bloss och det är det andra smakprovet från den kommande skivan. Första singeln ut var To leave you, som släpptes i december förra året. To leave you satte igång flera larm i huvudet och det var en låt som fick hjärtat att rusa fram - på det mest positiva av sätt. Hon släppte även en hemmainspelning av den låten, i ett akustiskt format. Ett snyggt sätt att ge låten en ny kropp med nya perspektiv. 

Mia Maria Johansson har länge imponerat på mig. Jag upptäckte henne på albumet Luft som kom 2023. Jag gick tillbaka till debuten (Slay) och lät mig imponeras även där. Lyssna exempelvis på refrängen i Out of time, som får en att vilja skrika sig ur ens lungor. Eller slutet på The end där varje ord bär en fantastisk kraft. 

På andra albumet Luft så återkommer jag ofta till Sorg på ett dansgolv. En låt att skrika med till samtidigt som man dansar sig fram genom natten. Det finns något ursinnigt och nervigt i Mias musik och jag kan inte låta bli att fastna. 

Nya Bloss gästas av Hanna Winberg från Nära Döden. Vi möts av ett fantastisk trumspel där basen och trummorna verkligen kraschar in i varandra på ett underbart sätt. Tillsammans med Mia och Hannas röster så har vi en riktig vår-banger. För mig präglas låten av vänskap samt den där känslan att man inte behöver vara något för att få leva och finnas till - det blir inget av oss - men vi lever på ändå. Och det är väldigt härligt att höra. En fantastisk singel som jag kommer lyssna på mycket under året.

Lyssna här nedan!

Anna Bodotter - Benådad

Foto: Julian Berglund

Jag har alltid gillat Anna Bodotters texter. De reflekterar på ett vackert sätt och ofta bär orden drömska och poetiska kläder - eller rättare sagt så är ofta musiken klädd i drömmar och texten klädd i poesi. Anna har berört mig i låtar som Fortfarande ganska unga samt Barndomens gudar. Många av låtarna har spekulerat kring ensamhet, som i Så länge hjärtat slår där hon sjöng om att ensamhet är något man måste lära sig, att drömmar om att köpa hus blev till ett ensamt liv längs Gröna linjen i Stockholm. Hon har skrivit om det på ett berörande sätt och hennes sång påminner ofta om Anna Järvinens, som spunnen ur drömmar. Det är svårt att uppfatta varje ord, men lätt att uppfatta varje känsla hon förmedlar. 

Nya singeln heter Benånad och rör sig också kring tankar om ensamhet. Många känner sig utlämnade och många delar av samhället försöker få en att tänka att man ska klara allt själv, fast pengarna inte räcker, fast täcket och ensamheten är lika högt uppdragna. Trots att elräkningen visar på många ensamma nätter och slutar i ekonomiskt haveri. I det livet söker vi mening och gemenskap och Anna påminner om att vi har en arm här, ett samtal där, en kram överallt när vi behöver. Vi kan klara det men vi behöver inte klara allt på egen hand. 

Det är som ofta en elektronisk grund hos Anna även om jag uppfattar elektroniken som mer rivig här, texten beskriver när livet sipprar ut samtidigt som den påminner om att vi har varandra. Kontraster och att faktiskt se människor. Det är en väldigt fin singel från Anna.

Lyssna här nedan!

Johanna Frostling - Med natten som segel

Foto: Press

Jag bodde i Stockholm i början av mitt liv som 20-åring. Allt var stort och jävligt häftigt för mig som bara levt i Kalmar fram tills dess. Jag kände mig dock ensam under mina år där och ensamheten saknade balkong, saknade utsikt och hade ingen riktig plats i katalogen. Jag tycker att Stockholm är en fantastisk stad men jag tror inte att jag riktigt kunde fylla Stockholms kostym där och då. 

Nu när Johanna Frostling är här med sitt debutalbum Med natten som segel så tar hon mig med till Stockholm igen och hon låter fler berättelser höras. De vars berättelser och liv det sällan pratas om, men som är en självklar del av stadsbilden. Jag har skrivit det tidigare men Johanna tittar inte bara mot människor när hon skriver om dem, hon ser dem verkligen och ger deras berättelser och liv förstoringsglas. Rök genom ventilationen kan vara något väldigt jobbigt, men också ett tecken på att en ensam granne fortfarande lever. 

Hur ofta tänker du på avståndet mellan vagn och plattform när du kliver av, frågar sig Johanna i en låt om ett nytt Stockholm, om en plats där världen en gång började men där nu ”vanliga” människor inte har någon möjlighet att bo. Broar ses ofta som en mötesplats, en möjlighet men här blir Guldbron en slags symbol för en förändrad stad. En kostym, förvisso utan hål nuförtiden, men som inte känns levande på samma sätt. Bye bye Slussen är en fantastisk inledning på albumet. 

Klassperspektivet fortsätter i den mer rockiga Brommamamma. Den har ett härligt sound och efter att den tagit slut sätter jag på play igen. Till min granne fortsätter att vara bland det finaste du kan höra i år, det är en text som fattar händer, som faktiskt frågar hur läget är - på riktigt. Den är ett levande ljus och något som faktiskt bränner till på riktigt. Död snö behandlar de som mest vill ha någon för sakens skull och den innehåller den fantastiska raden ”plötsligt har du tröttnat på att va ett element i hennes säng.” Låt mig besjunga dig nu tar oss med till Allsång på Skansen fast utan att visa upp enbart de vackra fasaderna och utsikten mot vattnet, här synas även de chockhöjda hyrorna och de som kanske inte sjunger allsång med kändisar men är en självklar del av Stockholm ändå. Jag älskar hur texten känns så impulsiv när Johanna sjunger den. Som om hon går på promenad genom stan och berättar om allt hon tänker på. Hon ser de vackra fasaderna liksom dubbelmoralen. En blandning av sött och salt onekligen. 

Båtar (med natten som segel) är en av mina favoritlåtar de senaste åren. ”Hur stänger man dörren till öppet hav” är en rad som jag vill tatuera över mina drömmar. Det är en perfekt poplåt om att ha svårt att få ro i en relation och ständigt söka efter stormarna, för relationerna känns som en otrygg provanställning. Man kan liksom inte riktigt omfamna tryggheten utan det är lättare att lägga armarna runt stormen. Blomma i city samt Rosa drömmar sänker farten något. Författaren Stig Larssons favorithak Rosa drömmar besöks i den sistnämnda låten. Johanna sjunger ”Vi blir aldrig som dom som hittar hit i sömnen” över ett stillsamt och betraktande landskap. Väldigt fint. Avslutande Stolta stad låter mer rå igen men blir också en fin avslutning. 

En avslutning på vad? Det är både ett album, en samhällsbetraktelse, en promenad genom det vi ofta lägger märker till men sällan ser. Johanna gör det och gör till både rå och stämningsfull popmusik. Jag sätter på Båtar (med natten som segel) igen. Högsta volym och världen där utanför smulas sönder under ett par minuter. Bye bye Slussen återkommer även den gång på gång och jag ska erkänna att jag alldeles för sällan tänker på det där avståndet, men det finns så många andra avstånd som märks mer. Det blir kväll och Till min granne slutar aldrig beröra. Den ofrivilliga ensamheten som verkligen tär, som kan krossa bröstet på vem som helst. Den kraften har den. De tre låtarna är bäst här och Johannas album är möjligen bäst i år. Det kommer bli väldigt väldigt svårt att överträffa detta.

Lyssna här nedan!

Fem album: Levina Storåkern

Foto: Eirik Havnes

Levina Storåkern från band som Diket samt Ævestaden har idag gått solo. Hennes första singel heter Som en snäcka och det är en stillsamt vacker låt. Hon talar till oss och 'refrängen' bär på toner från hennes inre, hennes själsliga dagbok. Texten bär på en rädsla av att försvinna och att bli omfamnad, buren. Önskan kommer ur det mest sårbara och ibland behöver man bara en lång mänsklig kram när livet vänder sig bort från en och får en att fundera över alltings mening. Då behöver man mänsklig närhet för att skrapa bort mörkret och fortsätta att bara få finnas. Den vackra musiken kommunicerar verkligen med texten och bär verkligen låten med varsamma händer. Otroligt vackert. Idag gästar Levina bloggen för att dela med sig av Fem album som inspirerat henne. Hon valde att ha med två inläsningar istället för ett album och där hittar man Youtube-klipp till dessa om man klickar på titeln. Detsamma gäller för albumen, men där är går länkarna till Spotify. 

 

Valkyrien Allstars - Slutte og byne (2020) 

Våren 2020 visste jag att Valkyrien Allstars hade ett nytt album på väg, det hade de haft rätt länge och vi var många som började bli otåliga. Några av låtarna hade de spelat live en stund och vissa andra hade jag fått tjuvlyssna på i form av ofärdiga mixar. Som jag längtade. Först släpptes titelspåret Slutte og byne som singel och jävlar, den gick på repeat. Kombinationen av rap och folk liknade ingenting jag hade hört förut, förutom Valkyrien Allstars själva då, men här drog de det ett steg till. En annan favorit från albumet som släpptes på hösten är Grus og sand, där Erik Sollid sjunger. Jag slutar aldrig imponeras över hur de använder traditionella melodier och kombinerar dem med nya texter, och vilka texter (!!!), det är helt genialt. Tuva Syvertsen är en av mina absolut största förebilder när det kommer till låttexter. 

Två inläsningar: Ola Julén - Orissa & Kerstin Thorvall - Jag är en grön bänk i Paris 

De är inte några album, men jag känner att jag måste nämna dem då de båda varit till stor inspiration för mitt kommande album Månadsvill. Orissa av Ola Julén introducerades jag för under 2020. Jag blev helt tagen av det. Julén skrev precis så som jag ville skriva. Det var en egendomlig upplevelse att hitta till någon som skapat något som var exakt det jag ville närma mig. Snart hittade jag en inläsning av Orissa med Ola Juléns egen röst på YouTube. I starten hör man Sveriges Radios ljudlogga, så jag förstod att den här versionen kom därifrån, även om den inte längre går att hitta på SR:s hemsida. Denna version är ljudlagd i en sorts kollageform, och det var något med det som verkligen tilltalade mig. Hela mitt kommande album är väldigt starkt inspirerat av denna inspelning inklusive hur den är ljudlagd. Jag har mejlat både Sveriges Radio och Kungliga bibliotekets metadatabas, men inte fått svar på vem som gjort ljudläggningen eller vad som ligger bakom den. Vem som har valt musiken, och varför, hur delaktig Julén själv varit när det kommer till det. Sista spåret av mitt kommande album, och det enda spåret som inte innehåller min egen text är en tonsättning av Orissa, jag tänker på den som en avslutande epigraf som ramar in hela albumet.  

Kerstin Thorvall är också en av mina absoluta favoritförfattare och jag tycker mycket om inläsningarna hon gjort av sina egna romaner. Hon läser på ett så intensivt sätt, och om man kollar andras kommentarer inne på ljudbokstjänster är det många som tycker att det blir för intensivt, och hellre vill ha en mer neutral och långsammare inläsning. Men jag älskar hennes intensitet. I inläsningen av hennes diktsamling Jag är en grön bänk i Paris, som är skitbra inläst, förekommer det även små mellanspel på gitarr och piano. Återigen, det är något med det där som verkligen tilltalade mig. Trots mejlande med både Albert Bonniers Förlag och Arkivet för Näringslivshistoria har jag inte fått svar på vad det är för musik, vem som spelar eller vad som är bakgrunden till formatet med dessa små mellanspel. Men jag upplever att musiken både lyfter texten och ibland fungerar som neutraliserande kaffebönor, och det där, hur musiken, fast den är enkel, påverkar texten går jag igång på. 

Nino Ramsby & Martin Hederos - Visorna (2004) 

Först och främst är det extremt bra låtar på albumet - låtar från flera av Sveriges bästa låtskrivare: Barbro Hörberg, Eva Dahlgren, Cornelis Vreeswijk med flera. Arrangemangen är avskalade. Samspelet mellan Martin Hederos och Nino Ramsby är så jävla bra, det känns så lyhört. Och så sjungs texterna med en helt otrolig närvaro, en ovanlig närvaro. Jag brukar inte gilla covers och nytolkningar av andras låtar. Men fy fan vad jag älskar den här skivan. Det är något i just närvaron och det avskalade i detta album som inspirerar mig. 

Helga Myhr - Natten veller seg ut (2019) 

När det här albumet kom hade jag redan lyssnat mycket på Helga Myhr genom hennes projekt Morgonrode och Kvedarkvintetten, och vi hade studerat tillsammans på Norges Musikkhøgskole. Jag visste att hon var skitbra på att sjunga och helt amazing på att spela. Ändå blev jag alldeles tagen på sängen av hennes soloalbum. Jag var inte alls beredd. Du skal ikkje døren stenge och Nu rinner frem en deilig sommer är två favoriter från albumet. Jag älskar hur Helga Myhr arbetar med alla de olika ljud hon kan få fram från hardingfelan, hur hon bygger upp spänning - och för mig var detta album en viktig ögonöppnare: shit, så här kan man också ackompanjera sig själv. 

Martin Langlie - Østerstaus (2019) 

Vad är inte att älska med den här EP:n? Det har varit min mest lyssnade utgivning flera år i rad. Det är inte alldeles enkelt för mig att sätta fingret på vad det är jag älskar så mycket med den, men jag tror att det handlar om stämningen - i både musiken och texten. Det är inte särskilt mycket text i låtarna, men tillsammans med musiken säger den ändå otroligt mycket. Det är mörkt och tungt, och det finns en sorts "nu skiter jag i detta pisset och drar vidare, jag är färdig med detta"-stämning genom hela albumet. Som en revansch kanske, men inte riktigt ändå. Något med det där tilltalar mig som bara den. Attityden. Hur musiken förstärker texten.

/ Levina Storåkern 

Lyssna på Som en snäcka här nedan!

Lovi Did This - Trenches

Foto: Anna Drvnik

Jag satt hemma med något mobilspel häromkvällen. Jag överöstes plötsligt av notifieringar om vinster och att fortsätta i all oändlighet och om att för bara några enstaka kronor få extra slag. Reklamen kom som knytnävsslag. Man tänker att man borde försöka sluta fred i huvudet när man har möjlighet att vila, men vad gör man istället? Jag tror det är lätt att skapa en distans nuförtiden och bara leta efter nya intryck, nya vägar för att fylla hjärnans väggar med mer, större, bäst. 

Jag tänker på det när jag lyssnar på Karin Beckérus och hennes Lovi Did This som idag släppt albumet Trenches. Lovi Did This skapar en väldigt visuell musik. Jag får upp många bilder i huvudet när jag lyssnar. Mycket beror nog på samspelet mellan instrumenten, Karins röst och texterna. Och många bilder hon framkallar handlar om enslighet, främlingsskap, oförståelse. Och vi riktar skjutvapen både mot människor och mot skogen. De ser bara lite olika ut, men effekten är samma. 

Merparten av albumet är på engelska. Det finns tre titelspår, varav alla pågår blott några sekunder men som bryter av på ett fint sätt. Karin sjunger plötsligt på svenska i Wedding där Pelle Ossler även gästar med den äran. Det är en mörk visaktig låt vars text vandrar runt i ett illavarslande landskap. Det låter ofta så om albumet, lite hotfullt och mörkt, men samtidigt så är det musik som verkligen kramar om hörselgången. Karins ofta sårbara och känslomässigt intensiva röst gifter sig ofta med det lite experimentella soundet. Lullaby är som en mer stillsam släkting till Wedding. Den andas verkligen film-musik och går i David Lynchs spår. Dog or the bone finns med här också, här i en mer akustisk version än singeln. Jag gillar båda mycket och hur de två versionerna ger låten olika ögon och olika saker att berätta. 

Allra bäst låter det dels i Wedding men också i singeln Imaginary Soldier. Otroligt dansant och liksom kaosartat. Ljuvligt sound som gör mig helt upprymd. 

Lovi Did This är en unik artist på många sätt. Jag återvänder ofta till hennes tidigare album Monsters. Jag kommer boka resor tillbaka till detta album minst lika ofta. Och kanske kanske skippa att boka resa hem.

Lyssna här nedan!

Ida Schönbeck - Heartbreak är min drog

Foto: Ebba Schönbeck

Ida Schönbeck har idag släppt EP:n Heartbreak är min drog. Hjärtesorg målar ju gärna om världen till svartvitt men Ida skildrar olika nyanser av den sorgen här. Ida är förstås mycket färger själv och hon gör gärna sorgen dansant. Hon får också fram mycket nerv i hennes lugna låtar och det är där, när tempot går i nattens mer långsamma trafik. Hennes Blå är ett exempel på det, där tempot rör sig som cigarettglöd som tänder upp natten långsamt. Den är som skriven för en ensam kväll eller en kväll på en rökig jazzbar. Ett annat exempel är låten som ligger först på EP:n, den sensuella Cigarett brinner verkligen och det är Idas röst som tänder på. 

I stort skulle jag säga att Ida blickar mycket inåt på EP:n och rannsakar sitt eget beteende och olika slags mönster.i relationer. Man kan behandla sig själv dåligt och dra med andra i det beteendet och visst har man någon gång känt att man helt borde lindas in med varningstejp? Men vännerna stannar kvar trots att man fuckar upp ibland, trots att man har dåliga perioder som man kanske inte helst av allt vill skylta med. Men det är mänskligt förstås och det är viktigt att aldrig glömma bort det. Jag gillar Idas självrannsakande texter och de går någonstans utanför normen också. Det är lätt att skriva om hur dum hen var som krossade ens hjärta men det är klart svårare att se sina egna brister. 

Överlag är det en bra blandning av mer raka poplåtar och lite lugnare ballader. Man kan dansa till titelspåret och sen andas ut med Cigarett och avslutande D it lätt när d svårt. På den sistnämnda står hon för en förtjusande insats vid mikrofonen och berättar att ”jag ska älska dig tills vagnen slutat gå” och låten avslutas fint med en spårvagn som ger sig iväg. En fin symbolik för relationen som bar på mycket på drömmar, men som avslutades. Och någonstans är det viktigt att släppa taget och blicka bort mot den där vagnen som plingar och ger sig av. 

Ida fortsätter imponera, allra mest när tempot sänks. De självutlämnande och reflekterande texterna är verkligen toppen och Kortedala har verkligen fött ytterligare en stjärna på pop-himlen.

Lyssna här nedan!

Benjamin Rydman - Sov hos dig

Benjamin Rydman har verkligen förmågan att fånga en med orden. Debutsingeln heter Sov hos dig och är första ingrediensen ut från det kommande albumet Jag kan inte leva som jag gjorde igen. Låten är producerad av Milan Hallberg Linde och gästar låten gör Vakentimmar-bekanta Lovisa Szalay. Om ni inte lyssnat på hennes debutsingel Svart än så gör det. 

Sov hos dig är en avslappnad låt som rymmer en värld av detaljer. Det är något som gör den väldigt intressant. Musikreferenser tar plats bland drömmar - eller om artisterna i texterna är just drömmarna man vill nå. Jag gillar det lite drömska sömniga soundet. Jag påminns till viss del om tidiga Bright Eyes, med det akustiska soundet, desperationen i Benjamins röst samt texten som upplevs både öppen och skriven i samma stund som känslorna tog plats i kroppen. 

Texten har en direkt känsla som jag verkligen gillar och jag påminns om när jag själv gick runt i Kalmar och dagdrömde mig bort, samtidigt som jag hade tryggheten där hemma. Jag behövde bara få mina drömmar att gro lite mer - där efter skulle jag kunna fly från vardagen, från att sitta ensam på ett rum eller på en buss på väg mot ingenstans. Jag får samma känsla här och jag tycker att det är en smått fantastisk debutsingel, fylld av nerv och skakiga känslor. Benjamin har inte världens mest säkra röst, men han säger mig verkligen någonting och det är klart viktigare. 

Lyssna här nedan!

Sofia HK - Det var i byn

Foto: Linda Rós Gudnadotter

Jag fick själslig post häromdagen. Det var ett kärleksbrev till livet i en by och till barndomen. Det var där i byn världen fick plats, berättar Sofia HK i sin debutsingel Det var i byn. För mig tar singeln med mig till min uppväxt. 

Om somrarna var vi ofta i Kåremo utanför Kalmar. Drömmarna har kvar sina fotspår längs de där grusstigarna än, var så säkra! Jag red för första gången. Jag blev avslängd för första gången - inte av livet utan av en häst. Det var snarare där i Kåremo jag lärde mig att tämja livet och inte falla av och det var först där i Kåremo jag kände att jag hade solen i hela kroppen, att hela solen faktiskt kan få plats där bara man har det riktigt gött. Jag hade inte mycket av det jag anser mig behöva idag, men mina drömmar hade täckning och hjärtat hade sin sovsäck, där det kunde vila lugnt - utan att rusa iväg. Det var där min värld fick plats och jag blir rörd när Sofia sjunger om sin värld, sin upplevelse och samtidigt gör det så vackert så att den plats, de känslor hon sjunger verkligen väcks till liv. 

Sofia Hultqvist Kott, som är hennes namn till vardags, får verkligen de ord hon sjunger att andas. Hennes vemodiga folkpop berättar något viktigt och i maj släpps EP:n I norr ut över ängarna. 

På Det var i byn sjunger Sofia om att rädda kryp i ån med hjälp av ett strå och att höra hennes pappas trygga fotsteg över bron. De fina barndomsskildringarna dansar tryckare med en fiol som förför på ett både vemodigt och tryggt sätt. En liten värld - samtidigt den största av alla världar. Det är ett oerhört vackert skrivet brev, med trygg och säker penna färglägger Sofia barndomen och visar kärlek till en speciell miljö. Med sig har hon musiker som Sara Parkman, Martin Hederos och Gard Nergaard. Tillsammans skapar de något väldigt fint. 

Lyssna här nedan! 

Carlos Atlantis - Främmande bekant

Omslag: Johannes Ellebrant

Det var ett tag sedan sist, Carlos Atlantis. Bandets album Magisk Realism släpptes 2023 och bjöd på lekfull och drömsk pop. Riviga drömmar kan man kalla det. Jag tyckte att bandets texter verkligen bildade en bro ut ur dimman som allt brus skapar. Det är lätt att gå vilse i all ny musik som släpps och det är lätt att missa massa guld, men jag är glad att jag hittade till bandet. De sticker ut både med sina texter och med sin speciella energi. Sedan sist så har bandet utökats. Numera ingår även Frida Nilsson i bandet.

Främmande bekant heter nya singeln och den bjuder på ett vemodigt men samtidigt avslappat handslag när jag möter den. Omslaget är både lugnande och vackert och låten delar den bilden. Det är färger som träder fram, som går igenom det gråa, betongen som står där och stoltserar men det finns något vackrare, något annat som vill fram. Man väcks till liv igen och får det där man behöver. Jag älskar känslan jag får av låten. Världen känns lite lättare i axlarna som sjunker ned. Det blir en bra dag trots allt, när färgerna bryter ned det gråa och vi börjar gunga i takt till musiken.

Lyssna här nedan!

The Jilted - Dirty Dancing

The Jilted fortsätter att släppa dansanta elektroniska toner. Min mamma älskade filmen Dirty Dancing när jag var liten. Mycket på grund av kemin mellan Patrick Swayze och Jennifer Grey kan jag tänka mig och förstås låten I’ve had (the time of my life). Det är en film med mycket sensuell dans och den där sensuella dansen fångar The Jilted bra i den nya singeln med samma namn som den klassiska filmen. 

The Jilteds musik dansar gärna nära mörkret men också nära det sensuella, det längtande. Ofta finns duons låtar där i mitten mellan begär och mörker. Där hittar vi också Dirty Dancing. Hjärtan som brinner men ord förstör, så säg ingenting, utan dansa bara vidare genom natten. Låten pulserar verkligen och det är en fantastisk låt som borde färga min nattklubbs-himmel natt efter natt. 

Det är duons mest intensiva låt hittills och allting liksom rusar fram, natten, känslorna, dansen. Mörkret är sannerligen närvarande men duon ger det verkligen ett träningspass. Några danssteg till och så är mörkret puts väck.

Lyssna här nedan!

Henning - Ontario (Feat. Slowgold)

Omslag: Jens Gustafsson

Sveriges svar på Mark Knopfler gästas av Amanda Werne och hennes Slowgold på senaste singeln Ontario. Det är en väldigt fin duett där berättandet står i fokus. Det är ett möte om ett bättre liv. Om att korsa Atlanten för det som är bättre, att korsa jobbiga känslor för att komma ut på andra sidan, med livet starkare och i behåll. 

Första gången jag mötte Henning var på en spelningen med bandet Kasban. Det bandets mål var att förmedla historier, som de berättade för bloggen. Även Henning solo förmedlar historier och han gör det tillsammans med vackra gitarrsolon som får en att drömma sig bort till någon enslig plats där man kan sluta ögonen och bara känna friheten forsa genom ens kropp. 

Nya singeln bärs verkligen upp av en gitarr som liksom spinner drömmar. Att Henning möter Amandas röst i den drömmen är verkligen ljuvligt och för mig, personligen, skapas samma magi här som i en annan duett från de senaste åren, En sommarnatt av Solen. 

Han beskriver en resa och samtidigt känslorna till de som blev kvar där han gav av sig av. De ser mot samma himmel fortfarande, men från olika platser. Guds väg är dåligt skyltad, men någon gång kommer man kanske fram till ett annat liv. 

Henning och Amanda lyfter varandra som om varje ton förvandlas till ett rep som tar dem högre och högre. En av årets finaste låtar.

Lyssna här nedan!