 |
| Foto: Martine Faber |
Mathea Århus har nu släppt sitt debutalbum So Very Far. Den danske artisten har ett hel skog i sin kropp och i sin röst. Man märker att naturen betyder mycket för henne. Hennes musikaliska språk är något minimalistiskt och liksom vaggar fram en - genom hennes känslor, genom hennes liv. Hon är väldigt bra på att få in livet i hennes musik, det finns en direkthet i hennes uttryck - samtidigt som en mystik kramar om varje låt.
Jag gick på en skogspromenad igår, genom vitsippor som byggt som små vita hus mitt ute i skogen. Såna promenader är som gjorda för Matheas musik, även om musiken i sig känns som gjord för senare kvällspromenader. När kvällen börjat äta upp solstråle för solstråle och man blir lätt melankolisk. Just där är Matheas musik som mest hemma.
Från den avskalade Yellow tree som inleder albumet till det avslutande spåret Murder song, som bär på en lite rivig och kylig elektronik, så är det ofta fantastiskt fint. Hon använder sig ofta av ordlös sång, på samma sätt som Wilma Holmes ofta gör. Jag skulle säga att bland annat det gör att Matheas röst är det absolut viktigaste instrumentet här, det är den som bär upp låtarna än mer, än högre. Även om pianot exempelvis måste nämnas i vackra Drip drop, samt det ljuva samspelet mellan olika lätta instrument i ljusa låten I remember. Det känns som en glimt av sol mitt i natten. Just melodin bär en vårledig klädsel. Hon har ett fint samarbete med Mads Dahl på albumet som bidrar med extra dynamik till låtarna.
Heartcrow känns som ett rop från skogen. En sång om att bära på rädslan av att vara nära någon, så istället sätter man som ett staket runt hjärtat - som skydd för det som kan göra ont. Murder song är den låten som mest bryter av från de övriga. Matheas röst är fortfarande i fokus, men det musikaliska landskapet är ett annat. En låt som var som ett slagsmål med det där mörkret som gärna tar över ens liv. När livet känns tungt kan det onekligen kännas som att man blir uppäten av det jobbiga - men låten blir också ett motstånd mot det där, ett ljus som tänds i ens liv och drar med en upp. Wildflowers fortsätter med det som hörs mellan orden. Där mycket av känslan finns i Matheas hummande. Det är lika delar effektfullt och mysigt att höra det.
Överlag är det ett underbart debutalbum och jag tänker att jag någon gång vill höra Mathea sjunga i en ståtlig kyrka, få höra hennes röst sätta sig i byggnaden. Den sortens akustik tillsammans med hennes nära sånger hade varit rent ut sagt magiskt att få lyssna till.
Lyssna här nedan!
