 |
| Foto: Press |
Jag bodde i Stockholm i början av mitt liv som 20-åring. Allt var stort och jävligt häftigt för mig som bara levt i Kalmar fram tills dess. Jag kände mig dock ensam under mina år där och ensamheten saknade balkong, saknade utsikt och hade ingen riktig plats i katalogen. Jag tycker att Stockholm är en fantastisk stad men jag tror inte att jag riktigt kunde fylla Stockholms kostym där och då.
Nu när Johanna Frostling är här med sitt debutalbum Med natten som segel så tar hon mig med till Stockholm igen och hon låter fler berättelser höras. De vars berättelser och liv det sällan pratas om, men som är en självklar del av stadsbilden. Jag har skrivit det tidigare men Johanna tittar inte bara mot människor när hon skriver om dem, hon ser dem verkligen och ger deras berättelser och liv förstoringsglas. Rök genom ventilationen kan vara något väldigt jobbigt, men också ett tecken på att en ensam granne fortfarande lever.
Hur ofta tänker du på avståndet mellan vagn och plattform när du kliver av, frågar sig Johanna i en låt om ett nytt Stockholm, om en plats där världen en gång började men där nu ”vanliga” människor inte har någon möjlighet att bo. Broar ses ofta som en mötesplats, en möjlighet men här blir Guldbron en slags symbol för en förändrad stad. En kostym, förvisso utan hål nuförtiden, men som inte känns levande på samma sätt. Bye bye Slussen är en fantastisk inledning på albumet.
Klassperspektivet fortsätter i den mer rockiga Brommamamma. Den har ett härligt sound och efter att den tagit slut sätter jag på play igen. Till min granne fortsätter att vara bland det finaste du kan höra i år, det är en text som fattar händer, som faktiskt frågar hur läget är - på riktigt. Den är ett levande ljus och något som faktiskt bränner till på riktigt. Död snö behandlar de som mest vill ha någon för sakens skull och den innehåller den fantastiska raden ”plötsligt har du tröttnat på att va ett element i hennes säng.” Låt mig besjunga dig nu tar oss med till Allsång på Skansen fast utan att visa upp enbart de vackra fasaderna och utsikten mot vattnet, här synas även de chockhöjda hyrorna och de som kanske inte sjunger allsång med kändisar men är en självklar del av Stockholm ändå. Jag älskar hur texten känns så impulsiv när Johanna sjunger den. Som om hon går på promenad genom stan och berättar om allt hon tänker på. Hon ser de vackra fasaderna liksom dubbelmoralen. En blandning av sött och salt onekligen.
Båtar (med natten som segel) är en av mina favoritlåtar de senaste åren. ”Hur stänger man dörren till öppet hav” är en rad som jag vill tatuera över mina drömmar. Det är en perfekt poplåt om att ha svårt att få ro i en relation och ständigt söka efter stormarna, för relationerna känns som en otrygg provanställning. Man kan liksom inte riktigt omfamna tryggheten utan det är lättare att lägga armarna runt stormen. Blomma i city samt Rosa drömmar sänker farten något. Författaren Stig Larssons favorithak Rosa drömmar besöks i den sistnämnda låten. Johanna sjunger ”Vi blir aldrig som dom som hittar hit i sömnen” över ett stillsamt och betraktande landskap. Väldigt fint. Avslutande Stolta stad låter mer rå igen men blir också en fin avslutning.
En avslutning på vad? Det är både ett album, en samhällsbetraktelse, en promenad genom det vi ofta lägger märker till men sällan ser. Johanna gör det och gör till både rå och stämningsfull popmusik. Jag sätter på Båtar (med natten som segel) igen. Högsta volym och världen där utanför smulas sönder under ett par minuter. Bye bye Slussen återkommer även den gång på gång och jag ska erkänna att jag alldeles för sällan tänker på det där avståndet, men det finns så många andra avstånd som märks mer. Det blir kväll och Till min granne slutar aldrig beröra. Den ofrivilliga ensamheten som verkligen tär, som kan krossa bröstet på vem som helst. Den kraften har den. De tre låtarna är bäst här och Johannas album är möjligen bäst i år. Det kommer bli väldigt väldigt svårt att överträffa detta.
Lyssna här nedan!
