Ida Schönbeck - Ibland är allting så enkelt

Ida Schönbeck från Göteborg fångade mig för drygt ett år sen när hon släppte albumet Azalea. Mitt under sommaren släpptes ett album som var både avslappnat och känslosamt. Där Idas röst lät både säker och nyfiken och musiken byggde upp ett vackert rum, färgat av jazzig pop. Det var ett fantastiskt album och ett av de starkaste som släpptes 2021. Blå har varit min speciella nattlåt ett bra tag, en låt som lugnar och omfamnar. Idas senaste singel Ibland är allting så enkelt är hennes tredje singel 2022, där Allting har ett slut är den som burit ungefär samma kostym som Azalea i stort. Filmnegativ visade på en mer poppig riktning och den inriktningen fortsätter på Ibland är allting så enkelt, Idas mest dansanta singel hittills.

Även om jag fångades mycket av det nedtonade på Azalea så är det dansanta minst lika bra. Texten osar fest och dans och att få känna tro på framtiden igen, något som många kan behöva höra, nu när vi lever i ett kallt och oroligt samhälle på många plan. Texten tar oss från kalla sängar till fulla dansgolv och dans på bordet, till snygga rim som ”tunga moln och spårvagnskaos, dj:n spelar bara house”. Jag gillar hur man känner gemenskapen i texten, man känner hur orden för människor lite, lite närmare varandra. Det är vackert.

Ida är fantastisk även när hon höjer farten och fler borde ha Blå som nattmusik och dansa in det nya året till Ibland är allting så enkelt.

Lyssna här nedan!

"Jag lever för jag kan, jag vill och jag ska"

Idag berättar Gittel Ullebo sin historia. Det började med att hon jobbade för mycket. Utmattad försökte hon larma sin arbetsgivare, men utan resultat. Utmattningen blev till en depression som växte sig allt djupare. En höstmorgon förra året så ställde hon sig framför tåget - men mot alla odds så överlevde Gittel. Hennes högra arm var borta och hennes underben likaså. Hon lever idag också med stomi. Fysiskt har mycket ändrats, men även psykiskt. Idag känner hon lust och tro på sitt liv och hon drivs av att försöka hjälpa andra att inte hamna i samma mörker som hon själv hamnade i. Idag känner Gittel att hon lever för att hon kan, hon vill och hon ska. 

Det här är min historia, min berättelse och upplevelse om att leva med psykisk ohälsa. Ingen kan ta ifrån mig hur jag levt under många år. Det finns ingen som har gått i mina skor eller burit min ryggsäck. Men det finns säkert många som vet hur det känns att må psykiskt dålig. Det finns de som vet hur det känns när livsgnistan slocknar. När ångest, panikattacker, oro, hjärtklappningarna tar över kommandot över din hjärna och kropp. Jag vet just hur det känns. 

Jag vet också hur det känns att vakna upp på en IVA-avdelning och en läkare berättar att jag blivit påkörd av ett tåg. Troligen var det ett misslyckat självmordsförsök berättar de. Min högra arm var borta, mitt underben lika så. Jag hade brutit tre revben, frakturer på kotor och min anal hade blivit så skadad att jag i resten av mitt liv får leva med stomi. Hela min högra höft bestod av ett enormt köttsår som de så småningom skulle ta hand om. De skulle ta hud från mitt lår och lappa ihop mig med. Nu var jag även tvungen att bli vänsterhänt. Den informationen jag fick om min situation tog många dagar att förstå. 

Allt började med en utmattning. Jag jobbade för mycket och min arbetsbörda började bli ohållbar. Då försökte jag slå larm till min arbetsgivare utan resultat. Jag pressade mig mer och mer. Kraven på mig själv blev orimliga och mina krav gick inte att uppnå. Mitt självförtroende och självkänsla var i botten. Vad jag än gjorde så var jag inte nöjd eller så tyckte jag inte att jag dög. Jag var tvungen att vara duktig för andra. Vad skulle de annars tycka och tänka om mig. Min fasad utåt blev hård som en betongmur. Hemma märkes mitt dåliga mående mer och mer. 

Min utmattning gick över i en kraftig utmattning. Som sen gick över i en depression och därefter sjönk jag ner i en djup depression. Jag blev inlagd inom psykiatrin första gången i slutet av augusti 2018. De följande tre åren blev jag inlagd åtta gånger. Jag fick arton behandlingar totalt av ECT. Medicinerna avlöste varandra och mängden likaså.  

Vad jag inte förstod då var att jag skapade ett missbruk med mina tabletter. Vaknade jag på morgonen och hade lika mycket ångest som när jag somnade började jag med mer tabletter än vad som var ordinerat. Mitt minne svek mig och det gjorde även att jag tog medicinen fast jag redan tagit den. Jag hade ett helt apotek hemma och jag gömde det för min sambo. 

Jag var fylld av skuld och skam över mig själv. Men även över att jag inte klarade av min vardag. Det fanns dagar jag inte kom ur sängen. Jag klarade inte av att prata i telefon. Inte svara på ett enkelt sms. Det blev fel när jag skulle laga mat då jag inte kom ihåg hur jag skulle sätta på spisen. Att besöka läkare själv och få information gjorde att min ångest ökade markant flera dagar innan. Hela tiden handlade allt om mediciner och akuthjälp. Jag vet inte hur många gånger jag bad om att få en psykolog och samtal. Men jag fick aldrig någon psykologhjälp. Ingenting hjälpte mig att må bättre. Jag trodde aldrig jag skulle må bra igen. 

Tanken på att avsluta mitt liv kom ganska tidigt i min sjukdom. När hopplösheten och livsgnistan hade försvunnit gjorde tanken sig påmind. Jag såg ut ett träd i skogen. Hade koll på ett rep som jag sen la i min bil. Satte en pall redo som en säkerhet ifall känslan skulle komma. Tanken på att dränka mig dök upp på en Thailands-semester. Ingen skulle ändå sakna mig. Om jag inte levde mer skulle jag inte vara till besvär för mina anhöriga eller för någon annan. De skulle ha det mycket lättare om jag inte levde mer. Jag tänkte att jag gjorde det lättare för dem om jag var borta och död. Nyårsafton 2019 tog jag alldeles för mycket tabletter då jag bara ville få lugn och ro i huvudet. När jag vaknade till ett par gånger så tog jag mer och mer tabletter. Det slutade med ambulans och en ny inläggning på en psykiatrisk avdelning. 

Den 5 september 2021 cyklar jag tidigt på morgonen iväg till en järnvägsövergång utanför samhället där jag bor. Det är då tåget kör på mig. När jag vaknar upp har jag inget minne av vad som hänt mig. Jag kommer inte ihåg dagarna innan heller. Tretton dagar är totalt borta. De första dagarna på sjukhuset efter jag vaknat upp är mycket diffusa. Jag var så påverkad av mina smärtor och antagligen i ett kraftigt chocktillstånd.  

Den första månaden var det operationer och omläggning av mina sår dagligen. Dropp med antibiotika och påsar med blod varvat med sjukvårdspersonal som tog hand om mig dygnet runt. Det fanns hela tiden någon som jag kunde larma om jag behövde och det gav mig en enorm trygghet. Efter någon vecka på kirurgen märkte jag att något vände för mig. Jag började kämpa och jag var fast besluten att klara av allt som låg framför mig. Jag skulle klara detta och jag levde. 

Små små steg som jag klarade av var fantastiskt. Som att kunna sitta på sängen någon minut eller klara av att hålla i min telefon med min vänstra hand. Jag började tänka klarare och det var fantastiskt. Min överkonsumtion av tabletterna jag tidigare tog började försvinna ur min kropp.  

När jag till slut kom hem från sjukhuset några månader senare började ett annat liv för mig. Ett liv med en funktionsnedsättning. Under tiden jag varit på rehabilitering hade jag fått en protes. Det var med vingliga ben jag tog mina första steg. Jag fick träna att hantera min rullstol och en vardag med en hand/arm. Förberedelsen att klara mig själv hemma pågick hela tiden. 

Idag är jag så tacksam över att jag lever. Någon ville jag skulle leva och jag tog den chansen. Jag har aldrig älskat mig själv så mycket som jag gör nu. Livet är så härligt att leva. Idag har jag inga dåliga dagar. För jag vet hur en dålig dag kan vara. Jag ser inga hinder i mitt liv. För mig finns det bara massor med möjligheter. Jag behöver inte köra på i 120. Jag kommer fram fast jag kör i 30. Det gör ingenting att det tar längre tid.  

Jag har börjat föreläsa om min historia. Min öppenhet om vad jag varit med om hjälper mig att bearbeta det jag varit med om. Men jag hoppas att jag även kan  hjälpa någon på min väg. Viljan att hjälpa andra växer mer och mer för varje dag. Jag ser så ljust på framtiden. Det är underbart att leva. Min protes har fått namnet Gunvor. Jag använder min rullstol ibland och jag har även käpp vid behov. Min vardag fungerar jättebra fast det är mycket jag inte klarar av att göra. Men det gör mig ingenting. 

Jag lever för jag kan, jag vill och jag ska. 

/ Gittel Ullebo 

Hit kan du vända dig om du mår dåligt!

SOS Alarm 112 

Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112. 

Mind Självmordslinjen 90101 

Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen dygnet runt. Telefonnummer: 90101. Chatt: chat.mind.se 

Suicide zero 

Fakta och råd angående självmord. https://www.suicidezero.se/fakta-och-rad  

Bris   

Hit kan du vända dig om du är upp till 18 år. Öppen dygnet runt. Telefonnummer: 116111. Chatta/maila på bris.se

Göteborg behöver vara en stad som inte alltid går upp i tid

Jag har Göteborg att tacka för en hel del. Många av de finaste stunderna har varit på platser som Utopia Jazz, Café Fluß, Fyrens Ölkafé och Jazzhuset. Jag minns en releasefest på just Fyrens Ölkafé, jag minns när jag dansat till New Orders True faith på Jazzhuset och tagit några öl med en vän på Café Fluß. En stad handlar ju mycket om gemenskap och att kunna skapa ett liv som man kommer ihåg. Livet utanför arbetet. Det som bäst skapar mötesplatser är kulturen men allt fler platser för just kultur stryps just nu i Göteborg. Göteborg som går upp i tid varje morgon, speglar sig i ett av skrytbyggena som reser sig över staden och som glömmer allt mer för vem staden är till för. Göteborg växer på höjden och man kan spegla sig allt längre upp, samtidigt är det inte uppifrån som intressant kultur odlas. Det är inte lyxhotell som får människor att vilja bo i Göteborg, det är inte tjugo Espresso House som människor efterfrågar. Det är en blandad stad man behöver bygga men av någon anledning har man valt att montera ned lungorna i Göteborg, bit för bit. Om grannar klagar på att det spelas livemusik på Fyrens Ölkafé så är det lite samma sak som att flytta till centralstationen och klaga på att det går tåg därifrån. Jazzhuset är borta sen länge, Café Flußs framtid är fortsatt osäker, Fyrens hotas nu på grund av klagande grannar och nu vill Folkets Hus i princip vräka Folkteatern och dess teaterbar Folk. För att inte nämna Truckstop Alaska och Café Publik. 

Kultur behöver både bevaras och investeras i och vara blandad. Göteborg behöver också vara en stad som inte går upp i tid, som inte speglar sig i själv, utan i något yttre, som tar in andra perspektiv än det där som bara tänker på att bli större, bli mer, bli mer påkostad. Annars slutar Göteborg vara en stad där folk bygger drömmar, det blir bara en stad där folk lämnar dem. För vem orkar driva sina drömmar framåt när hotet hela tiden hasar bakom en; När kommer någon och stänger ner det här?  

Det finns något enormt viktigt i att hålla lokalhyrorna så låga som det går, annars tas lokal efter lokal över av de med störst resurser, och återigen så är det inte uppifrån som intressant kultur odlas. Det är ofta svårt för byråkrati och kulturen att samverka, tycks det som och som jag ser det är det det som sticker ut som alltmer ska slätas ut. Ibland behöver byråkratin släppa på kontrollen och låta folk dansa på nedlagda industritomter. Allt handlar inte om Karlatornet, Poseidon, Feskekörka och Avenyn. Får drömmar plats i Göteborg, har flera undrat. Är Göteborgs svar ”Ja, men bara om vi får inreda dem först.”? En levande stad ska och kan inte formas så. En stad ska inte formas av någon som tycker det är hemskt med serverad mat och dansande gäster. Kulturförvaltningen i Göteborg skriver själva att ”vi är den öppna staden som sätter konsten och kulturen i centrum” men är det något jag är minst lika trött på som alla glashus som växer fram är det fina och åter fina ord som aldrig omsätts i praktiken. Det blir som en bildtext på Instagram, men det är inget ni bevisar i tillräckligt stor utsträckning utanför de fina orden. 

Vi ska inte enbart ha staden till tystnad, vi ska inte enbart ha staden till ett kontor som lever åtta timmar om dagen. Göteborg är faktiskt den kommunen med flest anställda kommunikatörer i Sverige - och deras uppdrag tycks inte vara att enbart underlätta för invånarna, utan snarare försköna politiska beslut som gör staden gråare. Det är främst det positiva som lyfts fram, även när något negativt sker. Om det är något man vill spara in på kanske man kan vända ögonen ditåt istället för att leta upp eldsjälar som försöker bygga en eld i Göteborg, trots att staden inte hjälper till med brännvirke. 

Vem är Göteborg till för? Vem byggs staden för? Varför kan inte det som går upp i tid och det som inte gör det gå hand i hand? Är pengar verkligen det enda värdet? Är vi rädda för det som bryter det invanda, som lyfter fram friheten och möten? Känner vi hjärtat i en stad som har tjugotalet Espresso House och allt färre platser med någon slags själ? Varför används ofta alternativ kultur som dragplåster för städer men när folket kommer dit så dras dragplåstret av för att aldrig sättas på igen? Varför sätter du krokben för din egen utveckling, Göteborg och sätter dit ännu en spik i kulturens avveckling? Eller ska drömmarna slängas in bakom en exklusiv betalvägg?

Orsakan - VI TVÅ

Pia Olofssons Orsakan är fantastisk på att lyfta tunga ämnen och hon värjer inte för det svåra. Både på debut-EP:n Till er och på efterföljande singeln KEPS så behandlades saker som samtycke och sexuella övergrepp. Hennes texter sticker ut i en tid där alltmer ska vara så tillrättalagt och passa in i mängden. Det finns en omtanke om människor i hennes texter samtidigt som hon lyfter problem och saker som skaver bland normer och samhällsstrukturer. 

Nu är Orsakan aktuell med nya singeln VI TVÅ! Singelns releasefest kommer hållas i Missionskyrkan i Borlänge och Pia berättar själv att hon är trött på att spela på krogar där den stimmiga öl-stämningen råder och därför ville hon hellre hålla till i Missionskyrkan, samtidigt som hon väljer att uppmärksamma Musikhjälpen där temat för i år är att hjälpa barn som flyr från krig. Entrén till releasefesten är gratis, men man uppmanas att istället skänka till Musikhjälpen. Fint så! 

VI TVÅ behandlar känslan av att inte vara helt nöjd och skavet inom en själv blir istället till något som skylls på någon annan. Och kanske gör det som skaver inom en själv att man sätter krokben för sig själv. Man kanske inte tänker svara om någon ringer för fort men om den sen inte ringer så blir man orolig av det istället. Man blir inte riktigt nöjd oavsett vad som händer. 

Pia är grym på att sätta ord på det och även om soundet inte fångar mig helt den här gången, så gör texten det. Jag tycker om att Pias röst (som är fantastisk på att bära alla möjliga känslor) lyfts och inte döljs bakom massa instrument. Hon sjunger fantastiskt och jag tror att de som beger sig till Borlänge Missionskyrka kommer få en fantastisk kväll med en minst lika fin inramning.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Hanna Henkelman

Hanna Henkelman från Göteborg är fantastisk på att göra vardagen till fin popmusik. I senaste singeln Lämna Malmö, som släpptes i början av året, sjöng hon "Snälla kom till Göteborg, lämna Malmö för mig" och att "köpa nudlar på kampanjpris." Jag ser fram emot ny musik från Hanna då hon är fantastisk på att skildra vardagen och göra den mer speciell. Idag gästar Hanna bloggen för att dela med sig av ett musikminne, om en spelning med Terra på Pustervik i Göteborg. 

Slutet på maj, allt var grönt och temperaturen var perfekt för att jag skulle kunna ha min bästa jacka. Om två veckor skulle jag ha min debutspelning på fängelset i Göteborg. Första sommaren med släppta restriktioner var på intåg och jag hade tagit med mig tre kompisar för att se Terra spela på Pustervik. Deras låt Underbara saker hade blivit min anthem under pandemin och när jag nu skulle få se dem live för första gången kände jag mig både upprymd och ostoppbar. Jag som inte alltid älskar att trängas på spelningar kunde inte tänka mig att befinna mig på ett annat ställe än ett trångt och dimmigt Pustervik den här kvällen. 

Alla var där. Gamla kollegor, kompisars kompisar och typ alla jag någonsin varit kär i. När pandemin var som värst och jag ifrågasatte allt jag visste om livet så kändes det som att jag aldrig skulle få stå och knö sådär framför en scen igen. När jag nu stod där och musiken drog igång var det klyschigt nog som att vakna ur en lång dvala. Terras Levande fick oss alla att känna oss just så otroligt levande. Det märktes att vi alla delade samma känsla. 

Efteråt tog vi obligatoriska bilder med bandet, ansträngde oss för att konversera över klubbmusiken och jag försökte febrilt undvika någon gammal crush. En helt vanlig konsertkväll helt enkelt, men det var något särskilt med min vilja att vara där. Jag hade inte hängt på i sista stund eller blivit övertalad av en bekant att följa med. Jag hade längtat, laddat och styrt den här kvällen länge. Och jag ville inte bara den här kvällen, jag behövde den. När jag kom hem ville jag nästan tatuera in stämpeln jag fått på min hand. För det här var en kväll värd att minnas.

/ Hanna Henkelman 

Lyssna på Lämna Malmö här nedan!

Emelie Ingrid - En gång för länge sen

Emelie Ingrid är tillbaka med en ny jullåt, hennes andra i ordningen. Hennes första singel, som kom 2020, Heliga natt var också klädd i julens färger. Förra gången jag skrev om Emelie så var hon aktuell med singeln Ovanför molnen. Det var en låt som kändes som en varm kram och budskapet skänkte hopp. Emelie är bra på att sprida värme och hopp med sin musik, att vara sprickan i molnen, som bidrar till mer och mer ljus över den som har det tufft. 

Nya låten heter En gång för länge sen och sången tar sin början på en synth, men efter en kort stund kommer bjällror in och värmer upp stämningen. Det är en ballad som får ut det bästa av Emelies starka röst och när Emelies röst får svar och möts av Cornelia Sanders fantastiska kör så blir jag helt varm i kroppen. 

I grunden är det en ganska traditionell jullåt som bygger både på gemenskap men lika mycket på tro. En slags andlig gemenskap samtidigt som den bär på en önskan om fred. Stillhet. Låten inger hopp och Emelies röst inger värme. Som en öppen spis i kroppen. Jag kan tänka mig att låten kommer bli en favorit i många hem, särskilt om vinterkvällarna när snön yr mot fönstret och man sitter och dricker glögg tillsammans med någon. Då vill man höra Emelies röst försiktigt släcka mörkret, när kören kommer in är mörkret helt borta, puts väck.

Lyssna här nedan!

"Det började väl med luciatåg på dagis och gick sömlöst över till att spela med Ane Brun"

Felisia Westberg blev hyllad för det jazziga albumet Magic we make. Nu på albumet Himlavandrare, som släpps idag, påbörjar hon ett nytt projekt som drar mer åt folkmusiken, med en fot i 60-talet och en annan i 70-talet skapas ett oerhört vackert album. Idag, i en längre intervju, berättar Felisia om det nya albumet, om att sampla ett element, sitt engagemang för klimatet och om två fåraherdar som inspirerat henne i livet. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 

- Svår fråga. Men jag skulle väl kanske kunna beskrivas som öppen, ärlig, härlig, nyfiken, närvarande.

Modig också tror jag att man kan säga, tror att det behövs mod för att våga kasta sig ut i det okända, som en skapande-process innebär. Men även entusiastisk/engagerad och lustdriven, därför blir det väl att jag gör många olika saker. 

Hur reflekteras din personlighet i din musik? 

- Jadu… Kanske genom att jag spelar många olika instrument? Haha. Men just i låtskrivandet är det kanske närvaron och nyfikenheten som kommer fram, tillsammans med en mer manisk sida som inte kan släppa sökandet när det är en låtidé som kommer och pockar på. Jag förundras mycket över varandets mysterium, och jag har märkt att mina texter ofta reflekterar den förundran. Det är liksom inget jag egentligen har planerat, det har bara blivit så. 

Andra albumet brukar beskrivas som ”det svåra albumet” - hur känns det för dig? 

- På ett sätt så känns det här som det första albumet - med det här projektet. Förra skivan var ett helt annat projekt egentligen. En jazzkvintett som jag skrev musiken till, och som jag kallade FW5. Men jag valde ändå att släppa skivan under mitt eget namn, mest av den anledningen att den skulle vara lättare att hitta. Men det här känns verkligen som det svåra albumet ändå. Det har varit en resa. Alla låtar på skivan skrevs under 2014-2016 och har hängt med mig sen dess. Det svåraste var att liksom komma igång, det är så många beslut som ska tas innan man går in i en studio - vem ska vara med och spela, hur ska låten arrangeras, ska man spela in allting själv eller hyra in sig i nån dyr studio osv. Och så har jag tyckt att det är väldigt läskigt att fråga andra om de vill spela min musik… Och när det går så lång tid från att låten är skriven så blir det svårt att typ behålla en öppenhet för nya idéer - jag har fäst mig vid demos och haft svårt att släppa taget om små detaljer och till slut fick jag bara skita i det och spela in låten från grunden. Alla utom Nattens Ridå, där har jag utgått från demon från 2015 och bara bytt ut vissa grejer. 

- Så resan med att göra den här skivan har verkligen utmanat mig att släppa taget och kasta mig ut i det okända. Jag har utmanats i att se skillnad på vad som är kontrollbehov och vad som är konstnärlig vision. Jag har insett att till nästa skiva vill jag våga släppa in andra människor i processen långt tidigare, och fokusera mer på att det ska kännas kul och levande under processen snarare än att fastna vid hur resultatet ska låta. Det har också varit fett att inse att jag kan spela in själv och få det att låta bra. Jag har inte riktigt haft den tilliten innan. 

På det nya albumet har du bytt språk och jazztonerna har bytts ut mot ett delvis nytt sound, än mer åt folkmusiken. Vad beror förändringarna på? 

- Som sagt så gillar jag många olika saker, de här låtarna och låtarna på förra skivan skrevs ungefär under samma period, men det kändes inte som att de passade in under samma tak. Därför fick det bli två olika projekt. Men det känns samtidigt lite kul att släppa flera olika projekt med olika sound under ett och samma namn. En liten revolt mot att det ska gå att sätta en etikett på allt. Jag verkar vara en person som har många strängar, och jag behöver få spela på alla de strängarna för att må bra. Man kan liksom få utlopp för olika sidor av sig själv i olika sammanhang. Jag har tänkt att man måste hålla det enhetligt - att det är fel med spretigt. Men jag är typ sugen på att utmana den ramen ännu mer, för att spräcka hål på min idé om vad man INTE får göra. Jag är även med i ett reggaeband som heter Solkatten, där låter musiken helt annorlunda, men jag känner ändå att det uttrycket känns väldigt äkta. 

Tänk dig att Himlavandrare är som en fysisk plats. Vad är det för plats och hur mår människorna där? 

- ”Det finns en plats utan längtan” - kanske är det den platsen som skivan utspelar sig på? Har aldrig tänkt på det men det kan nog stämma. Jag tänker att en plats utan längtan innebär att man är framme. Att längta innebär ju att drömma om något annat än det som är. Och det är ju en stor drivkraft i sig, men väldigt ofta kan jag känna en extremt stark längtan efter den här platsen utan längtan. Där allt är komplett och perfekt och sinnet är stilla och nöjt. Men den platsen är inte riktigt någon fysisk plats, utan mer en metafor för en sinnesstämning. Men i tiden och rummet färdas man nog en del genom skivan tror jag. I Gröna Dalen finns det inga människor än, för den utspelar sig på dinosaurietiden, haha. Men där finns inga bekymmer just, utan varje dag är den andra lik för de som lever där, och de är nöjda med att beta i sin gröna blomstrande dal. I Förvandlingen färdas vi genom årstider och andra cykler som matsmältningen, andningen m.m. Mellanspåret Snö tar oss med på en glittrande promenad i skogen där snöflingor virvlar omkring. Och Hymn tar iallafall mig till en plats i bergen utanför Nice i Frankrike där idén till låten föddes, där jag kände mig väldigt alienerad och ensam och musiken blev min enda vän och trygga hamn. 

Själv har jag fastnat mycket för Evighetsfarkost. Berätta mer om den låten! 

- Åh, vad kul att du gillar den! Texten till den låten skrevs på en tågresa där jag satt och inte hade något annat för mig. Det var en helt annan melodi i mitt huvud då, det lät som en kristen lovsång och kändes för mig överdrivet pretentiös och religiös typ. Men texten hängde kvar med mig och jag kände att den hade nåt. Så jag försökte hitta en ny melodi men jag hade svårt att släppa den gamla. Så till slut en dag när jag satt på toaletten (det är där det händer) så kom melodin till första frasen och sen föll resten på plats av sig själv. 

Albumet heter Himlavandrare, vad finns i och ligger bakom den titeln? 

- Det är taget från Skywalker i första refrängen när man inte tror att det är möjligt: ”Ingen himlavandrare kan det nånsin bli av mig, naiva dagdrömmaren utan rimliga proportioner”. Sen vänder det ju och Obi Wan kommer och påminner om att använda kraften som gör saker möjliga och så plötsligt finns inga motstånd längre. Det är ju nån sorts Star Wars-analogi i det ordet får man väl ändå säga. Jag tycker också att Jesper Målsten fångade det så fint i omslagsbilden. Att det handlar om att släppa taget och ta ett steg ut i det okända. Att fortsätta gå där det inte längre finns någon väg att gå på. Inte fastna i mönster utan skapa en ny väg, och därmed hjälpa andra att våga bryta upp och finna sin egen väg. Det är inspirerat av en passage i boken Samtal med Änglar nedtecknad av Gitta Mallasz: ”VARJE STEG NI TAR ÖVER TOMHETEN BLIR EN BLOMMANDE Ö, DÄR ANDRA KAN SÄTTA SIN FOT” 

Hur ser det ut med spelningar den kommande tiden? 

- Det enda som är inbokat just nu är Releaseparty + konsert på Plan B i Malmö den 9 december. Det ska bli så kul att få spela de här låtarna live med band. Det är fri entré, så alla i Malmö - ta med alla ni känner.

- Sen har vi en spelning på gång på Heaven Up Here i Stockholm efter årsskiftet, men inget datum  spikat än. 

Har du någon rolig anekdot från en spelning du vill dela med dig av? 

- Oj, kommer inte på nån just nu. Roliga anekdoter verkar inte vara min starkaste sida… 

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp? 

- Jag gillade att lyssna på det mina föräldrar lyssnade på, så det blev mycket Kate Bush, Peter Gabriel, Red Hot Chili Peppers, Beatles White Album, Ella Fitzgerald, Björks Debut, Tom Waits m.m. 

Minns du det första albumet du föll för och gillar du det fortfarande? 

- Jag minns när jag hörde mamma spela Beatles låt Blackbird för första gången. Hon satt vid pianot och sjöng, jag var 8 eller 9 och låg och skulle sova, men jag blev helt hypnotiserad över hur vackert det var och gick upp och frågade vad det var för nåt. Det var min favoritlåt länge och ännu en av dem, och Beatles White album blev som en del av mig. Sen blev jag kär i Red Hot Chili Peppers skiva Californication, och den lär väl nog ändå få ta på sig äran för att jag började spela elbas. Och så kärade jag ju ner mig rejält i Kate Bush’s Hounds of Love och Peter Gabriels Car tidigt också. De känns båda så otroligt tidlösa på nåt sätt. Man hör nya saker fortfarande varje gång man lyssnar, och det finns så många nivåer av musiken att uppleva. 

Minns du första gången du stod på en scen och hur det var? 

- Att sjunga och spela musik var nog en så naturlig del av livet när jag var liten så jag minns faktiskt inte vad som var första gången. Det började väl med luciatåg på dagis och gick sömlöst över till att spela med Ane Brun, haha. Minns att jag sjöng Blackbird på nån avslutning i lågstadiet och att det satt en koltrast och sjöng utanför den öppna dörren när låten var slut. Det kändes heligt. 

Finns det fler uttryckssätt du vill utforska? 

- Absolut! Alltså, på ett sätt vill jag bara säga åt mig själv typ: kan du inte nöja det med att bara göra EN grej och bli riktigt bra på det? Men jag verkar älska att vara nybörjare. Jag tror att det är en grej jag är bra på, att vara just nybörjare. Som nu när jag bestämde mig för att klippa musikvideon till Skywalker själv. Jag har aldrig jobbat med rörlig bild förut, men det väckte en lekfullhet till liv i mig som jag kände igen från när jag var liten. Eftersom verktyget är nytt så har jag inte lärt mig vad det finns för begränsningar, och då är det ju bara att köra. Men jag älskar att läsa poesi, det är ett uttryckssätt som jag uttrycker mig genom en del också, men det som jag visar upp för andra är det som blir låttexter. Dans är också ett otroligt kraftfullt uttryckssätt jag skulle vilja utforska mer. 

Du är engagerad i många olika projekt, hur har du tid? 

- Ibland blir det väldigt intensivt, det är väldigt utmanande att hitta en balans i livet som frilansande musiker. Men jag behöver öva lite på att vara realistisk och tacka nej ibland när det inte går ihop. Det är svårt att hela tiden planera sin egen tid faktiskt. För mig var det nog väldigt lärorikt med ett tvärstopp i tillvaron när det kom en pandemi. 

När du studerade musikproduktion var en av delarna att man skulle skapa nya instrument av egna samplingar. Vad är det mest ”udda” som du samplade? 

- Vi hade ett samplings-projekt där jag samplade ett element, en pepsiflaska och ett pingisracket bland annat. Det blev ganska fräckt.. Terrence McKenna fick oxå bli ett instrument haha. Det ligger uppe på Soundcloud om man vill höra: https://soundcloud.com/felisia-westberg/magic-magic-magic 

- Flöjtmellotronen på Hymn är också hemmasnickrad. Inte så udda kanske men ändå. Det är kul att bygga egna ljud, tycker jag. 

Du bor i Malmö sen några år tillbaka. Är det något särskilt du saknar i kulturlivet i Malmö? 

- Nu har det ju startat en reggaefestival i Folkets Park - Skånsk Reggae. Den var efterlängtad. Annars tycker jag att kulturlivet är väldigt rikt här. Det jag saknar just nu är väl tiden att ta del av det. 

Ruvar du på några dolda talanger? 

- Haha, vad ska jag nu skryta om?! Nej då, men inget som jag har dolt medvetet i alla fall. Det kanske är vissa saker som kommer fram på den här skivan ändå i så fall, alla vet att jag spelar bas, men kanske inte alla att jag gör låtar, skriver stråkarrangemang och spelar flöjt. 

Jag har förstått att du har ett stort socialt engagemang, exempelvis för klimatet. Om du fick bestämma över det mesta i Sverige under ett år, vad, bland annat, skulle du försöka förändra då? 

- Usch. Kanske en grej skulle vara att ta bort den statliga subventionen av flyg. Då kan man tjäna in 10 miljarder och lägga dem på något annat, kanske någon sorts omställning av lantbruket till lite mer permakultur-aktigt. Sluta tillverka vapen, sluta skicka tillbaka människor till krig, kanske testa basinkomst!? Eller åtminstone sänka en normal heltid från 8 timmar om dagen eller nån annan resurs-fördelningsåtgärd, så folk kan jobba mindre och dansa mer, älska mer, måla, leka och musicera mer.

Hur skulle du sammanfatta ditt 2022 om du blickar tillbaka? 

- Skivan har stått i fokus ändå som en röd tråd genom året. Jag bestämde mig att det skulle bli en skiva i december 2021 när jag fick beviljat fonogramstöd. Jag tog det som ett tecken och körde igång processen att göra klart skivan. Sen har det varit massa andra trådar som ett nystan runt om. 

Till sist, om du var en karaktär i en klassisk bok, vem skulle du vara då och varför? 

- Jum-Jum i Mio min Mio. Han var min idol när jag var liten. En fåraherde som vandrar med sina får över fälten och spelar panflöjt. När jag var liten hade jag altid med mig en täljkniv och en blockflöjt. En annan karaktär som inspirerar mig är huvudkaraktären i Alkemisten av Paulo Coelho - också en fåraherde! Det är något bortom bergen, frihetens vindar som lockar, att inte binda sig vid något utan att ta det som det kommer. Det finns nog något i det som jag längtar efter. Sen är det ju ett stort plus om man får ha med sig en liten flöjt också.

Lyssna på Himlavandrare här nedan! 

Cloudpocket - I’m ashamed of what I used to brag about

Det är sen decemberkväll när jag skriver detta och jag har precis lyssnat om och om igen på Closer, det avslutande spåret på Cloudpockets debutalbum I’m ashamed of what I used to brag about. Jag har imponerats djupt av bandets singlar och jag anade att detta skulle bli något stort. Closer är en sån där låt som klär en decemberkväll väldigt fint. Den är som hämtad från en klassisk 80-talsfilm, med mysigt knaster som dyker in då och då i en smäktande vacker ballad. Körerna är fantastiska och hur bandet vrider och vänder på låtar likaså. En fantastisk soulballad. Bandet har en tendens att förstora låtarna ju längre de varar, så är det även med Closer, men det blir aldrig för storslaget, det blir aldrig för mycket. Bandet verkar veta exakt var gränsen går. 

Överlag är det disco och funk det handlar om, även om bandet lämnar det för att klä sin musik i andra kläder också. Som i jazziga My change of mind som hade passat perfekt i någon lounge-bar. Det är mest där och i Closer som tempot sänks, annars handlar det om dansant disco med som sagt underbara körer. Bäst, förutom Closer, är Headroom. Tempot skruvas upp än mer och plötsligt är man långt ifrån december och mitt i en sommarnatt, med vänner och dansar bort det som skaver, allt det jobbiga. 

Många av texterna handlar om tunga saker men när musiken möter texterna tas man ut ur det jobbiga och möts på andra sidan, tillsammans med vänner. Men det är inte bara Headroom och Closer som sticker ut. Känslan som låtar som Miss DJ, Vibe city och Bonafide ger är fantastisk och det här är verkligen årets absolut bästa album. 

Texterna och musiken bär på olika slags känslor, ofta det rakt motsatta, men det blir också en fin beskrivning av det dubbla i livet och musiken blir som en dröm som tar med en från det jobbiga, det som tynger, det som beskrivs i texten. Det är ett fantastiskt album som jag hoppas slår stort runtom hela Sverige. Minst.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Anna Ran

Jag har lyssnat om och om igen på Anna Rans debutalbum Desert flower. Det är ett drömskt och magiskt mästerverk där små detaljer i låtarna skapar nya världar. Anna är, utöver sitt soloprojekt, medlem i bandet Neonhaze som hon har tillsammans med Axel Larsson. Idag gästar Anna bloggen för att dela med sig av ett musikminne! 

Det första musikminnet som direkt kom upp i mitt huvud var den första låten som jag blev helt hänförd av. Min första låtförälskelse. Min första musikförälskelse. 

Jag var fem eller sex år gammal och stod i köket och sjöng till mamma så hon skulle förstå vilken låt det var: ”Innitönna ääänitöna fläj.” Hm… Hon förstod inte vilken låt det var. Ingen visste något om internet och den första webbplatsen var inte ens uppfunnen än. Det fanns inga streaming-tjänster, appar eller sökfunktioner som kunde hjälpa mig. Bara radio, cd-skivor och kasettband. Min pappa var bilmekaniker och en dag när vi satt i hans stora Volvo FL4 för biltransport, visste jag på något sätt att den låten fanns på något av kassettbanden där i lastbilen. 

Kassettspelaren var placerad ovanför oss vid taket. Jag sträckte mig upp och satte i band, vände på dom och försökte få pappa att förstå vad jag letade efter. Att jag var tvungen att höra den här låten. Nu. Jag spolade och spolade och nu äntligen hörde jag den ”Close your eyes, give me your hand darling”. Jag minns så himla väl hur jag satt där i bilen med pappa bredvid, vi stod stilla mitt på vägen framför en brant backe, och äntligen fick jag höra den igen - Eternal Flame av The Bangles. 

Nu när jag skriver det här så lyssnar jag på den igen. Det enda jag behövde göra var att skriva in namnet på den och så dyker den upp. Den är lika magisk. Men det var nåt extra magiskt med att faktiskt få vänta och längta. 

/ Anna Ran

Lyssna på Desert flower här nedan!

Musikminne från Örni

Örni är ett nytt band från Göteborg. Bandet består av Andreas Gustafsson, Jonas Slättung och Joakim Albrektson. Medlemmarna har tidigare varit med i allt från Drömriket till Göteborgselektronikerna. Örni spelar rock på svenska, ett album är på gång och till våren viskas det om spelningar! Idag gästar bandet bloggen för att dela med sig av ett musikminne. Det är Andreas som minns en resa och en skiva: Dolly Partons The grass is blue, som släpptes 1999. 

– Soup is not a fuckin meal! dundrar Declan De Barra från passagerarsätet i Elins föräldrars Volvo. The Preacher & the Bear är på turné i Tyskland tillsammans med den store irländaren med den ändå större rösten och jag är med som extra musiker/turnéapa. 

15 cd-skivor blir fort gamla när man spenderar 5-6 timmar i bilen per dag fräsandes ner för autobahn: blandningen innehåller bl a mixade electroskivor, bob hund, Beach Boys och Slayers Reign in Blood vilken snabbt blev Declans och Fredriks favorit i framsätena och som sedan föranledde förhöjt tempo på några av Fredriks gitarrintro på spelningarna. I dealen ingår ett mål mat när vi kommer till stället vi ska spela på och Declan får allt som oftast fylla på med extra allt efter han fått den goda, men vid detta tillfälle, soppbaserade menyn. 

När vi lämnar Trier och närmar oss tjeckiska gränsen kör jag och sätter som förarprivilegie på The grass is blue. Tystnad. 45 minuter utan samtal går. Efteråt kan vi konstatera att Dolly klarade det som ingen annan artist fixade på denna resa: vi lyssnade aktivt på ett album från början till slut och sjönk in i en värld som vid första anblick verkar tillhöra hillbillies, rednecks eller åtminstone amerikaner. Jag tittar ut på kullarna och får nått i ögat när Dolly sjunger Steady as the rain och måste sedan torka bort det i Endless stream of tears som innehåller raden "a broken heart won't kill you, you just want to die", vad fan är det här? Borta hemifrån, sova halvbra, vägmat, öl varje kväll, javisst. Men Dolly Parton? Visst, ett förhållande hemma som håller på att krascha, generell känsla av vilsenhet, livskris....smack! Jim Mills brutala banjo och Jerry Douglas osannolika dobro anfaller som kniv och plåster om vartannat och Dolly? Ja hon har aldrig låtit råare och hjälper inte precis till: jag kastas runt i Train, Train och försöker förstå vad som händer. Will He Be Waiting for Me, I WILL DOLLY BUHUUHUUU!!! Puuh. Hjälp, tappade det nästan där. 

Satan, titelspåret. Det är över, jag kapitulerar: 

"I've had to think up a way to survive, since you said it's over, told me good-bye, I just can't make it one day without you, unless I pretend that the opposite's true 

There's snow in the tropics 

There's ice on the sun 

It's hot in the Arctic 

And crying is fun 

And I'm happy now 

And I'm glad we're through 

And the sky is green 

And the grass is blue"

Men om man nu inte tycker att bluegrass och Dolly låter som ens kopp te? Då vill jag berätta att samtliga personer beskrivna i bilen ovan lyssnar på väldigt olika musik och att ingen har Dolly Parton högst upp på sin topplista. Denna skiva är något annat, den är en resa i traditionell, välspelad bluegrass men med låtar som har det lilla extra, bortom genren. För den nyfikne nybörjaren rekommenderar jag Silver dagger eller introspåret, Travelling prayer. Eller så tittar du på Oh Brother Where Art Thou en gång till.

/ Andreas Gustafsson, Örni 

Lyssna på Dolly Partons The grass is blue här nedan!

Musikminne från Rikki

Rikki från New Jersey släppte nu i början av december den drömska singeln Past loves. Det är den fjärde singeln i ordningen och debutalbumet väntas släppas nästa år. Det handlar om finfin pop där texterna saknar onödiga filter och behandlar kärlek, sex och relationer. Idag gästar Rikki bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

I grew up singing in synagogue in a language I didn’t understand, surrounded by old people and grocery store baked goods. I remember closing my eyes and getting completely engulfed by the sound of everyone’s voices while trying to find my own. When I was 12, my bat mitzvah was my first live performance. I remember being excited but also feeling a little too small for the weight and depth of the text I was singing. It carried a message I would grow into later, and live by: “Lech Lecha: Go forth for yourself.”

A favorite music memory to look back on is seeing HAIM live at Governor's Ball in 2016. For the first time, I was watching a band of Jewish women, sisters (!), rocking out harder than I’d ever seen before. They were having the time of their lives, each sister in their own way, and their joy was contagious. During the pandemic, they hosted a zoom class to teach the choreography to their song “I Know Alone.” I was there, dancing with their fans during the darkest of times. To me, music is about freeing your feelings. Whether you’re listening or performing, experiencing music is a release. And I’m so excited to be releasing mine now.

/ Rikki

Lyssna på Past loves här nedan!

Musikminne från Simon Lindström

Häromkvällen ringde jag upp Simon Lindström från Linköping. Simon har släppt tre singlar hittils, varav Drottningen av linkan är den senaste. I oktober spelade han förband till Lars Winnerbäck i samband med att Winnerbäck delade ut sitt kulturpris Nyponet. Nästa år väntar en EP för Simon Lindström. Under samtalet delade Simon med sig av ett musikminne, kopplat till just Lars Winnerbäck och en särskild DVD som satte igång en brand inom Simon. 

Jag har tänkt att berätta ett ganska gammalt minne som får symbolisera denna hösten på något sätt. När jag var i 4-årsåldern så lyssnades det mycket på musik hemma. Jag har ett minne av att jag sitter i vardagsrummet samtidigt som min pappa spelar musik. Där och då undrade jag vad jag skulle göra för att också kunna låta så bra. Jag fick en gitarr av min farfar lite senare. Just den gitarren har jag fortfarande nästan inte rört. Det var först i högstadiet som jag började spela något instrument, så jag var rätt sen med det egentligen. 

Men första gången jag riktigt insåg att det där med musik är nog någonting för mig, det var när jag var runt 5 år och min syster var bortbjuden på kalas. Jag var själv inte bjuden då jag inte kände hennes kompis så väl. Jag blev jätteledsen och mina föräldrar kände genast så klart att nu skulle jag få en så bra kväll som möjligt hemma istället. De gjorde pannkakor, vilket jag älskar, och sen satte de mig framför TV:n och satte på en DVD med Lars Winnerbäck när han spelar live i Linköping på Konsert & Kongress. Det var nånting som hände med mig, där och då. Jag blev genast nöjd. Det slutade med att jag satt och kollade på just den konserten flera gånger dagligen i flera års tid. Jag var så inne i konserten att, mina föräldrar har berättat detta, om någon råkade stå framför tv:n så hade jag sagt ”Du kan inte stå bredvid Lasse, han kommer vända sig om och så kommer han putta ned dig. Du står i vägen för honom!”

Jag kommer ihåg att min syster satte sig bredvid mig och tittade när Lisa Ekdahl sjöng med Lasse men så fort hon gick av scenen så gick min syster in på sitt rum igen, medan jag satt kvar. Det var någonting med just den konserten som fick mig att inse att det där är en häftig värld. Det hade egentligen inte med Winnerbäcks texter att göra, jag förstod ingenting av vad han sjöng om och kunde inte ta till mig dem på det sättet. Det jag tänkte på var att han stod på en stor scen med en massa musiker och inför en stor publik. Det var som en värld som inte existerade. Sen, ju äldre jag har blivit, har jag förstått att den världen faktiskt existerar, men det går inte bara att drömma om den. Som ung så räcker det ofta att man drömmer om någonting så mår man bättre, men ju äldre man blir så inser man att man måste jobba stenhårt också.

Dagar då jag tänker att jag vill ge upp så brukar jag se om den där konserten på Youtube och så försöker jag tänka tillbaks på när jag var liten och så inser jag att ”det är inte omöjligt” och jag får samma känsla för konserten som när jag var 4 som nu när jag är 20. 

För en månad sen ungefär så fick jag vara förband till Lars Winnerbäck. Jag tänkte inte så mycket på den där videon just då, men några dagar efteråt så gjorde jag det. Då tänkte jag att det var en bättre känsla att stå där på scenen än vad jag hade kunnat föreställa mig när jag satt där framför tv:n som liten. Det blev som en hälsning till mitt yngre jag. Samtidigt har jag alltid trott på det här och på något sätt tänker jag att det är så, att om man verkligen vill någonting så spelar det inte så stor roll hur svårt någonting är. Till slut kommer man vara där man vill vara. 

Att jag är där jag är idag är mycket på grund av mina föräldrar men främst tack vare den där konsertvideon, det var den som satte fart på det jag sysslar med idag. 

Jag har alltid sysslat med fotboll och tänkte många år att jag skulle bli fotbollsproffs men ju äldre man blir så ställs det högre och högre krav. Men sysslar man med musik så är de enda kraven de som ställs på en själv. Det blir mer vad man själv gör det till, men i fotbollen handlar pressen mer om vad andra vill att du ska uppnå. Jag insåg att det inte riktigt var min grej att spela fotboll på en högre nivå med press som jag inte kan bestämma över. 

/ Simon Lindström

Lyssna på Drottningen av linkan här nedan!

Starur - Silent nights are over

Saga Björling gör musik under namnet Starur. Första singeln hette Femme fatale och släpptes förra året. I år släpptes efterföljande Pieces och Blooming like a flower, en tolkning av Den blomstertid nu kommer, som släpptes tillsammans med Ida Gratte och Mollie Minott. Nu är jullåten Silent nights are over här. Det är en låt som inte bara bygger på julens gemenskap utan den är även byggd av sorg och tröst och även en saknad av just den där gemenskapen. 

Låten är tillägnad Sagas lillebror Tristan som gick bort i slutet av 2014. Det handlar om en värld som plötsligt byter skepnad och färg. Saknaden hörs i låten och kärleken likaså. Hon sjunger om barndomsminnen och att sitta vid elden med sin bror. Låten är filmisk och Sagas röst nästan sagolik, som om låten vore hämtad från en kommande julfilm från Disney. Man känner snön under fötterna och saknaden målar upp syskonens värld och tid tillsammans på ett otroligt vackert sätt. 

Starurs tidigare egna singlar har varit mer åt det elektroniska hållet och både Femme fatale och Pieces har låtit mycket bra. Detta är något annat, här är det rösten i stort som styr och skapar en värld full av känslor. Jag är tacksam att jag får lyssna.

Lyssna här nedan!

När man glömmer att ta en korg på Hemköp

Jag var på Hemköp och glömde att ta en korg. Det ledde till att jag plockade på mig mer än vad jag klarade av att bära. Ungefär så var det när jag höll på att bränna ut mig för några år sedan. Man får lära sig tidigt att stanna när trafikljusen visar rött, men av någon anledning lär vi inte ut samma när det kommer till att stanna upp när en människa visar rött. När inget längre kan passera så läggs snarare nya övergångsställen ut. Ett för varje intryck, ett för varje önskemål. Jag påminns om det där ibland. En vecka fick jag uppåt 200 mail angående bloggen och av de 200 så fick jag kanske 100 uppföljningar om jag hunnit kolla in det som det tipsades om i mailet. Det går inte hinna med i ett sånt flöde. Inte ens om jag det jag gjort inte varit obetalt. Det är tur att ens påsar under ögonen inte beskattas som vanliga plastpåsar i alla fall. Det är sånt den där stressen leder till i alla fall. 

Jag vet inte hur många steg en hjärna går per dag. Men ofta tänker jag att det är bra att låta den vara helt stilla ibland och att det är bra att påminna oss själva hur vi bemöter människor och hur vi ibland pushar människor att orka lite till när lite till kan vara alldeles för mycket för väldigt många. 

Den där perioden hade jag en vän som tyckte att vi var fantastiska vänner och på vissa sätt var vi det. Men såhär i efterhand så kan jag se att i nästan varje scen vi hade vår tid tillsammans var hennes. Hennes liv, hennes repliker. I perioder är det förstås så i många relationer, men om det är så alltid så kan man inte prata om en balanserad relation. Den relationen var inte själva orsaken till att jag höll på att bränna ut mig, men det var ytterligare en gång jag borde sett att de inre trafikljusen hade slagit om till rött. 

Jag blev en ganska dålig lyssnare och mer benägen att titta på sena filmer än att sova. Men vad finns det för botemedel mot att hellre kolla på en dålig film än att sova? Ofta finns det flera orsaker till att det helt plötsligt byggs upp en ny vägg framför henne hela tiden. Vart man än rör sig. Min vägg var klar till hälften när jag började ändra saker. Ett steg var att koncentrera mig på balanserade relationer. Ett annat var att undvika för mycket kommunikation via text. Det finns så många olika chatt-appar nuförtiden men just skriven kommunikation har en tendens att bli till flera a4-sidor till slut och så mycket papper klarar inte min hjärna att läsa längre. Men på många sätt så handlar det väl om att ens hjärna inte är anpassad efter att få så otroligt mycket information varje dag. Min är det inte i alla fall. 

Angående bloggen blev det lätt att människor tyckte att jag i princip kunde skriva av det som stod i artistens presstext och kanske tillägga ”jag gillar det.” På det viset kunde jag hinna med fler inlägg. Det viktiga var att publicera, få upp varje inlägg, få nämna varje artist. Men jag kände att blir det så opersonligt så är det bra mycket bättre att lägga ned hela bloggen. En gång ironiserade jag lite i mitt svar till någon som ville att jag skulle ”lägga upp något senast imorgon.” Jag svarade att jag precis jobbat dygn, varit vaken en hel natt men att jag kanske hinner med att publicera något också. Personen svarade bara ”Fint, gör så. Vänligen.” 

Jag försöker idag att gå på promenader varje dag. Det får min hjärnas stegräknare att inte röra sig. Det är vilsamt. Ofta väntar jag med att svara på olika sociala medier och när det kommer till vänner så tar jag hellre långa samtal när man träffas än att fylla hjärnan med a4 efter a4. Visst är messenger ett bra sätt att besluta saker på, exempelvis när man ses? Men för mig har det många gånger blivit till en dygnet runt-öppen psykolog-mottagning och det fungerar inte rent energimässigt och man är ingen bra vän om man aldrig säger stopp. Man sabbar alla slags system. Jag väntar ett bra tag med att svara på mail och många får inga svar alls. Trots påminnelser. Överlag tänker jag dock att man bör se över om man faktiskt behöver skicka påminnelser. Har någon inte svarat på någon så finns det säkerligen en bra anledning till det. 

Ofta vilar jag en stund efter jobbet. Det är skönt att bara ligga i sängen en stund. Låta bli att pusha sig och se till att inte pusha någon annan. Det är så mycket varje person i världen bär på och man vet aldrig när det helt plötsligt byggs upp en väg framför någon. Man vill inte bidra med att bygga på den väggen snabbare direkt. 

Wirre - Nånting vackert, nånting bra

”blundar du så ser du vart vi ska” sjunger Patrik Wirén i Smala vägar, svarta tankar. Det är andra spåret på Wirres andra EP som är betitlad Nånting vackert, nånting bra. Jag älskade Wirres första EP Här börjar det. Musiken skilde sig en hel del från Patriks band Misery Loves Co. där skriken varit både yttre och inre. Wirres musik är mer nedtonad, skriken kommer inifrån. Ett dovare vrål. Just den där textraden från Smala vägar, svarta tankar är en bra beskrivning av EP:n, den skapar många bilder och många världar ser man faktiskt bäst när man blundar. Här finns den fantastiska covern på Social Distortions Down here (w/ the rest of us) som i Wirres version heter Här nere bland oss andra och här finns också glamrockiga När vi lyfter. Nu föredrar jag kanske de låtar som är just mer nedtonade, men det är ändå en väldigt stark låt som samtidigt bryter av. 

Just Smala vägar, svarta tankar har något ödesmättat över sig, en önskan som skrapas fram ur det vemodiga, att få någonting i livet som ger mer än det tar. Något som lyckas stanna kvar. Inledande Långsjön blir tyngre ju längre den varar och den ger bilder av en sommar i tonåren där somrarna varade för alltid, åtminstone kändes det just så. Där man låg på ett biltak och pratade med någon. Texterna bär på en del nostalgi, som när en regissör går igenom gamla manus, fast här går manuset till någons liv igenom. Jag tycker att det är vackert. Mest blickar bakåt finns i Gävlevägen, vilket är EP:ns allra starkaste stund, där flyktvägar söktes i nedsläckta rum. Patrik är fantastisk på att måla de där bilderna och göra dem till stor rockkonst. 

Lyssna här nedan!

Tiger - Fåglarna

Bandet Tiger gästade bloggens serie Musikminne i januari i år. Då var bandet aktuella med låten Panna mot panna som fortfarande är en av årets bästa låtar. Det är många gånger jag sagt till mina vänner att ”lyssna på den här” och ”lyssna på den här och förstå hur bra Tiger är” och syftat till just Panna mot panna och Vi ville inte samma saker, som släpptes 2020. På ena sidan energi, på andra sidan ett vackert sätt att beröra. Det är fantastisk pop på alla sätt. Tigers debutalbum Det ljuva livet släpptes i april i år och den mjuka ljudbilden fortsatte blandas med ljuv vardagspoesi. 

Nu är Tiger på gång med ett nytt album. Tango i natten släpps i vår och nya singeln Fåglarna är andra smakprovet från det kommande albumet. Jag föll inte riktigt för första singeln, Alla mina vänner men nya Fåglarna är fantastisk och fångar både den där novembergråa och den där decembergråare känslan som man helst vill fly ifrån. När man går på nålar en novemberdag i stan och bara vill bort någon helt annanstans, både fysiskt och psykiskt. Ljudbilden är fortsatt mjuk, texten fångar den där längtan bort perfekt och Daniella Binyamin har en av de absolut bästa poprösterna i Sverige. 

Älskar er, Tiger.

Lyssna här nedan!

Svenskt Tonarkiv - Förlåt för låten. (Förlåten?)

Den proggiga popduon Svensk Tonarkiv är ett band som jag verkligen uppskattar. Duon, från Eksjö, skrev jag om första gången sommaren 2021, när de precis hade släppt sin debutsingel. I oktober samma år släppte de sitt debutalbum Ville aldrig vara apan. Senast jag lyfte bandet i bloggen var i april när de precis hade släppt I LOVE EUROPE! som, även om den inte var ett musikaliskt mästerverk, berörde mig med den fantastiska texten. 

En fin text bär även den nya singeln med det vitsiga namnet Förlåt för låten. (Förlåten?). En kärlekssång som utspelar sig i Berlin men även under Hultsfredsfestivalens sista år, där man rimmar The Cure på år. Bara en sån sak liksom. Arrangemanget är ganska luftigt, med en fin gitarrmelodi och låten känns nästan som vår i luften. Fint när december finns där utanför fönstret. Texten är som vanligt målande och det känns fint att få ta del av bandets resa. Med tanke på de singlarna som bandet hittills har släppt efter debutalbumet så verkar det som att andra albumet bär på något ännu bättre, något ännu finare än det första.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Dark Sven

Henrik Möllers projekt Dark Sven är tillbaka med dubbelsingeln Clone / King B. Båda låtarna är fantastiska och jag kommer lyssna mycket på båda då jag fastnar helt i låtarnas atmosfär och jag rycks med helt, särskilt i King B, trots sorgen och uppgivenheten den bär. Filmiskt, suggestivt och mycket bra. Idag gästar Dark Sven bloggen för att dela med sig av ett musikminne! 

Ska sorgen segra? 

Den fuktiga granveden hade motvilligt tagit sig och en vinyl med Thorsten Bergmans tolkningar av Dan Andersson knastrade i hörnet. Som ett samtal. Tog så in texten som jag hört så många gånger förr. I Visa, tillägnad all ömklighet riktar sig jaget till sorgen som en levande varelse, ett du: ”Sorg, du är ömsom sjukdom och svek. De svaga dö i in hårda lek, de starka gör du till trälar.” I de följande verserna gör diktjaget uppror mot sorgen med sång och hånar ”den gamle”. ”Har du befallt mig: tig och sitt! Skall jag stå upp och bullra. Haha vilken skön stil, där fick han/den. Myteriet slutar med att sorgen får finna sig i att läggas i en grav medan diktjaget triumferar: ”Vila i frid, du min andes svans, hindrande bihang till livet.”

Eftersom jag behövde en text till en ny vemodig sång fick jag för mig att plocka upp tråden från Andersson. Men ju mer jag gnolade till mina mollackord stod det klart att sorgen inte kunde besegras. Gravstenen borta, sorgen återuppstånden. Jag såg framför mig att sorgen var en gammal kompis som kände sig sviken. En gång hade de båda (sorgen och jaget) varit tajta och delat allt. Nu var splittringen ett faktum då jaget fått smak på det goda i livet. Stillsamt börjar så sorgen vidräkningen med jagets svek från den tidigare så mysiga samvaron. Röstläget stiger och blir plötsligt rättframt: 

”Nobody wants you really and every time you try, will make the fall hit harder.” 

Hur det hela slutar? Lyssna på King B (titeln är inspirerad från Muddy Waters I’m A King Bee.)

/ Dark Sven 

Lyssna här nedan!

Anna Bodotter - Metamorfos

Anna Bodotters tredje album Metamorfos rör sig mellan olika årstider och olika slags känslor. Från singelliv till en trevande kärlek där man inte riktigt vet om manuset för ens liv ska ändras om, där allt är lite osäkert. Vågar man tänka och längta större? Vågar man kasta sig in i något? Här finns låtar som behandlar det svåra i att vara människa men överlag så är det Annas mest hoppfulla album hittills. Och även om Annas musik fortfarande är elektroniskt drömsk och texterna fortfarande bär på en blandning av fantasi och verklighet så känns det här albumet som det där det är verkligheten som går först i mål. Det är fler blickar utåt och en stor längtan som smyckar texterna. På många sätt är känslan att det här är ett mer lyckligt album än de två första. Förstås finns rädslan och vardagsångesten som tränger på, men samtidigt finns det som ett skydd mot det, ett skydd som byggs starkare. 

Den starkaste känslan i hennes musik dock är fortfarande nyfikenheten, det finns en stark längtan i att upptäcka nya saker, nya världar, nya sätt att se på livet. Tempot varierar friskt under albumets gång och vi får bland annat Atlanten som under knappt tre minuter ger oss en perfekt poplåt. Det är albumets starkaste stund. Vi har även jullåten Stora sjön har frusit där ”stjärnor lyser som tomtebloss” och jag kan inte säga annat än att låten bär på både vemod och skönhet. Anna bygger i låten upp en fantastisk stämning och det är kanske främst där som vemodet slår starkast. I övrigt är det överlag ljusare, ett hjärta som fått tina upp. Även om mörkret visar sig här och där. 

Anna har som vanligt gjort precis allt själv, från låtarna till produktion och mixning och även om albumet nog hade mått bra av att kapa två låtar så är det Annas klart bästa album hittills, från starka poplåtar som Mördarbacken och Atlanten till fantastiska Pluto som bär på massa längtan, en önskan om att vara nära och växa med någon annan. Hon sjunger som vanligt fantastiskt och jag gillar när hennes röst lyfts fram, när varje ord blir tydligare, när rösten blir det viktigaste instrumentet. Då träffar Anna som allra hårdast.

Lyssna här nedan!