Jag vet inte hur många steg en hjärna går per dag. Men ofta tänker jag att det är bra att låta den vara helt stilla ibland och att det är bra att påminna oss själva hur vi bemöter människor och hur vi ibland pushar människor att orka lite till när lite till kan vara alldeles för mycket för väldigt många.
Den där perioden hade jag en vän som tyckte att vi var fantastiska vänner och på vissa sätt var vi det. Men såhär i efterhand så kan jag se att i nästan varje scen vi hade vår tid tillsammans var hennes. Hennes liv, hennes repliker. I perioder är det förstås så i många relationer, men om det är så alltid så kan man inte prata om en balanserad relation. Den relationen var inte själva orsaken till att jag höll på att bränna ut mig, men det var ytterligare en gång jag borde sett att de inre trafikljusen hade slagit om till rött.
Jag blev en ganska dålig lyssnare och mer benägen att titta på sena filmer än att sova. Men vad finns det för botemedel mot att hellre kolla på en dålig film än att sova? Ofta finns det flera orsaker till att det helt plötsligt byggs upp en ny vägg framför henne hela tiden. Vart man än rör sig. Min vägg var klar till hälften när jag började ändra saker. Ett steg var att koncentrera mig på balanserade relationer. Ett annat var att undvika för mycket kommunikation via text. Det finns så många olika chatt-appar nuförtiden men just skriven kommunikation har en tendens att bli till flera a4-sidor till slut och så mycket papper klarar inte min hjärna att läsa längre. Men på många sätt så handlar det väl om att ens hjärna inte är anpassad efter att få så otroligt mycket information varje dag. Min är det inte i alla fall.
Angående bloggen blev det lätt att människor tyckte att jag i princip kunde skriva av det som stod i artistens presstext och kanske tillägga ”jag gillar det.” På det viset kunde jag hinna med fler inlägg. Det viktiga var att publicera, få upp varje inlägg, få nämna varje artist. Men jag kände att blir det så opersonligt så är det bra mycket bättre att lägga ned hela bloggen. En gång ironiserade jag lite i mitt svar till någon som ville att jag skulle ”lägga upp något senast imorgon.” Jag svarade att jag precis jobbat dygn, varit vaken en hel natt men att jag kanske hinner med att publicera något också. Personen svarade bara ”Fint, gör så. Vänligen.”
Jag försöker idag att gå på promenader varje dag. Det får min hjärnas stegräknare att inte röra sig. Det är vilsamt. Ofta väntar jag med att svara på olika sociala medier och när det kommer till vänner så tar jag hellre långa samtal när man träffas än att fylla hjärnan med a4 efter a4. Visst är messenger ett bra sätt att besluta saker på, exempelvis när man ses? Men för mig har det många gånger blivit till en dygnet runt-öppen psykolog-mottagning och det fungerar inte rent energimässigt och man är ingen bra vän om man aldrig säger stopp. Man sabbar alla slags system. Jag väntar ett bra tag med att svara på mail och många får inga svar alls. Trots påminnelser. Överlag tänker jag dock att man bör se över om man faktiskt behöver skicka påminnelser. Har någon inte svarat på någon så finns det säkerligen en bra anledning till det.
Ofta vilar jag en stund efter jobbet. Det är skönt att bara ligga i sängen en stund. Låta bli att pusha sig och se till att inte pusha någon annan. Det är så mycket varje person i världen bär på och man vet aldrig när det helt plötsligt byggs upp en väg framför någon. Man vill inte bidra med att bygga på den väggen snabbare direkt.
