Den starkaste känslan i hennes musik dock är fortfarande nyfikenheten, det finns en stark längtan i att upptäcka nya saker, nya världar, nya sätt att se på livet.
Tempot varierar friskt under albumets gång och vi får bland annat Atlanten som under knappt tre minuter ger oss en perfekt poplåt. Det är albumets starkaste stund. Vi har även jullåten Stora sjön har frusit där ”stjärnor lyser som tomtebloss” och jag kan inte säga annat än att låten bär på både vemod och skönhet. Anna bygger i låten upp en fantastisk stämning och det är kanske främst där som vemodet slår starkast. I övrigt är det överlag ljusare, ett hjärta som fått tina upp. Även om mörkret visar sig här och där.
Anna har som vanligt gjort precis allt själv, från låtarna till produktion och mixning och även om albumet nog hade mått bra av att kapa två låtar så är det Annas klart bästa album hittills, från starka poplåtar som Mördarbacken och Atlanten till fantastiska Pluto som bär på massa längtan, en önskan om att vara nära och växa med någon annan. Hon sjunger som vanligt fantastiskt och jag gillar när hennes röst lyfts fram, när varje ord blir tydligare, när rösten blir det viktigaste instrumentet. Då träffar Anna som allra hårdast.
Lyssna här nedan!
