Jag är inte en bra kille™

En som inte kränker, som inte är otrogen, som tar hand om sina barn och ger dem kärlek varje dag, en som inte ser pappaledighet som en uppoffring, som inte flyr när det blir jobbigt, varken till någon annan eller till spriten, som inte prioriterar alkohol framför sin familj, som vaktar sina barns liv med sitt liv, en som behandlar medmänniskor väl och aldrig ser våld som en lösning. En människa som tar avstånd från förtryck och som både lyssnar och hör, tittar och ser. En som inte våldtar eller beter sig som ett svin. En som inte drar sexistiska eller rasistiska skämt och är beredd att stå upp för sina tankar. En som inte ser hushållssysslor som en uppoffring utan både städar och tvättar minst lika gärna som sin partner. En som inte ser ner på andra, som varken dömer eller klankar ner. En som är lyhörd för både ord och kroppsspråk, som älskar med kroppen och språket.

Tycker ni att en sådan person förtjänar cred och uppmärksamhet för det? Ska alla säga att den personen är duktig som ställer upp och diskar? Som ställer upp och tar hand om sina barn? Varför ska självklarheter applåderas? Har träffat familjer där mannen slår sig för bröstet för att han städar lika mycket som sin fru. När någon diskuterar problem inom mansrollen så ska många genast hävda sig och säga saker som ”så bra att jag inte känner igen mig” och ”jag skulle minsann aldrig göra något sådant”. Det är just det där, att nästan kräva beröm för att en beter sig som en bör. Det centrala i strävan efter jämställdhet får inte vara att dela ut morötter i form av beröm.

Jobba på att bli jämställda på riktigt, nöj dig inte med att bara vara glad över att din partner är snäll eller ”hjälper till” med disken. Det är härligt att vara fin som person, men en behöver inte påtala det. Det är underbart med snälla människor, men om en behöver påpeka att den är snäll hela tiden så säger det en hel del. 

Mellan hopp och förtvivlan

Oskar.
Vi behöver prata.

Bita ihop

Det smakar så illa att bita ihop. En av de finaste perioderna i mitt liv var trots allt när jag var på väg att bita ihop men en människa kom emellan. Och vad är finare av en människa att göra än att komma emellan ett hjärta som biter ihop? Att lägga in lite värme mellan två kalla sidor. 

Ett hopbitet hjärta kommer till slut aldrig våga hungra efter något igen. En del säger att bita ihop är ett bra sätt att ta sig igenom saker, men vad är att ta sig igenom och hur vet en när en är igenom? Tänk om det här är att inte vara igenom? Jag kanske är mitt i ett hjärta som aldrig riktigt sluter sig? Som varken drar in mig eller utesluter mig. En kanske kommer förbi till sist men är det förbi en vill vara? Vem vill inte hellre vara alltid än något som byts om? Vad byts om, om inte allt? Så varför ska jag komma undan? Vem kommer undan? Vem vill väl vara undan? 

Av aska är mitt hjärta kommet

Av aska är mitt hjärta kommet och ur aska ska mitt hjärta åter älska. Huvudet är hjärtats livboj, tankarna som hindrar en explosion. Känslan av det första hjärtat jag skulle kunnat likna vid en spegel. Bara världen finns kvar och resterna av dig - eller är det tvärtom? Jag lämnade den världen men inte tanken på den. Det tar mycket längre tid. Jag ser spår var jag började och var du blev jord. Vad och vem växer där? Jag ligger ensam, hur ligger du? Nätter som ropar hud mot hud när jag vill ha allt mot allt. Av aska är mitt hjärta kommet och ur aska ska mitt hjärta åter älska.

I kroppen min - en fotoutställning om Kristian Gidlund

Foto: Emma Svensson

Jag var på Emma Svenssons utställning I kroppen min om Kristian Gidlund för ett par dagar sen. Den kändes oerhört mycket. Jag köpte en av bilderna att få inramad. 50% av intäkterna går direkt till Cancerfonden och resterande 50% används för att stödja projektet så att utställningen ska kunna visas runt om i Sverige. Jag rekommenderar er alla att ta er till utställningen och/eller sätta in pengar till Cancerfonden. 

Livet, en stund i taget. Cancer. De som drabbas. Jag önskar livet, ängarna, kullarna, haven åt deras håll istället för något som dras längre ifrån. Jag hoppas livet fortsätter väcka er, gång på gång, ge er nytt ljus, nya sätt att gro och växa på. Antingen hittar en den vackraste platsen i livet eller så hittar en den i hjärtat. Förhoppningsvis hittar en den i båda. Jag hoppas ni inte bara har en hand, utan ett helt hjärta att hålla i. En rygg att luta er emot. Spring och älska i ljusets hastighet. Spring mot en ny dag. I er ska det växa nya dagar.

Här kan ni köpa printar från utställningen direkt från Emma Svenssons hemsida och här kan ni på valfritt sätt stödja Cancerfonden. Gör det. Kristian Gidlunds bok I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början går att köpa på Bokus, CDON och Adlibris.  

Att vara helaktig i barnens uppväxt

Det talas om att vara delaktig i olika saker, men varför talar man aldrig om att vara helaktig i något? Inte bara vara en del av allt, utan vara en hel av allt, tillsammans med någon annan som också är en hel av allt. Hel behöver inte innebära att en är det ensam. En grej en borde vara en hel i är sina barns uppväxt. En kan inte bara slänga bort den och hoppas på en ny några år senare. Nu är jag inte förälder själv så jag kan inte påstå att jag vet hur det är att vara just förälder, men genom andra kan jag i alla fall ana. Ett föräldraskap ser dock så klart olika ut för alla föräldrar.

Det finns statistik på att tre fjärdedelar av alla föräldradagar tas ut av mamman och att det finns en grupp pappor som inte tar ut några dagar alls. Varför det fortfarande är så har nog många orsaker, men det är som sagt föräldrarnas egna val. Har båda kommit överens om det och tycker det är bra så är det så. Oavsett hur mycket föräldraledighet en tar ut så tror jag, generellt sätt, att båda föräldrarna behövs i stor utsträckning. En ska inte vara en del av en familj, alla ska vara en hel. Det är klart att jag kommer vara hemma om jag en dag får barn. Många verkar se det som någon slags uppoffring, vilket jag har svårt att förstå. Är det ett problem att stanna hemma med sina egna barn? Vari ligger i så fall problemet? Klart jag kommer vara hemma. Jag tycker det låter väldigt härligt att stanna hemma med ett barn. Vi skulle bygga kojor, vara i skogen, bada, cykla, läsa sagor och komma på nya lekar. Jag skulle visa var jag brukade åka hölass om somrarna och jag skulle försöka ta med dig i en traktor, precis som min morfar tog med mig. Klart att det skulle vara skuggor ibland, men så blir det ju oavsett och hjälps en åt så går det. Då menar jag inte bara med barnet utan även i hemmet så det inte blir så att en person får göra allt. Det får inte vara så att det bara är den ena parten som ser fläckarna på golvet eller i relationen eller att det bara är den ena parten som plockar ur diskmaskinen eller byter blöjor.

Jag vill också tillägga att jag tycker det är tråkigt att så många tar upp mammakroppen när barn kommer på tal och det i meningen att den är osmaklig. Att föda ett barn lämnar spår och jag hoppas att de allra flesta tycker att det är värt det och att alla ska slippa kommentarer om sina kroppar. Det viktiga efter en lång graviditet borde ändå vara först och främst att barnet och barnets föräldrar mår bra. Barndomen kommer inte igen, varken din egen eller dina barns. Var helaktig i deras. Det kommer jag vilja vara.

Vera Vinter - Idyll

Trafikljusen växer upp där det förr enbart fanns grönska. Jag tar cykeln dit där hästars hovar går ner gräset, där sjön väntar några meter bort. Doften av gräs som då och då tas över av lukten av bensin. Bilar. Så tar de sig fram. De som saknar vingar. Staden och naturen möts jämt, stressen och lugnet. Att vilja ligga på en äng och bara se dagen gå. Känna hur staden trängs längre och längre bort. När jag växte upp åkte jag ofta hölass och red ibland på hästar. Vi byggde kojor och upptäckte ofta något nytt i skogarna eller i sjöarna. Ibland känner jag mig längre ifrån det där än de knappt tjugo år som har förflutit sedan dess. Ibland kan jag sakna det som är långt ifrån höjd och fart. I Vera Vinters musik lever Norrbottniska miljöer upp. Björkar, skridskois på sjön, gränser som suddas ut men också en slags isolering. I Stora Lappträsk, den lilla byn där hon växte upp, finns bara fem gårdar. I den vackra Det handlar om träd sjunger hon om vägar där ingen har kört på tio år och att ligga på en sten och se hur molnen ändrar form. Blir rörd av hennes vackra röst och orden når längst in. Samtidigt, i exempelvis Överallt, beskrivs storstaden och dess isolering som ter sig annorlunda, fast som i grunden kanske är densamma. ”Överallt finns det händer ingen håller i, i den här jävla stan” sjunger hon i låten som är en duett med Markus Mustonen från Kent. Hon bor i Stockholm numera. Det lilla har bytts ut mot det stora. Överlag är skivan präglad av ett stort vemod, som bryts av lite i Flora, som bjuder upp till lite vårlig dans. Idyll är annars som ett möte mellan staden och landsbygden. Avståndet till hemmet, till barndomen.

Musiken är mestadels lugn, försiktig, viskande. I Bjärka sjunger hon på Kalixmål. Det är fantastiskt fint och jag hör ingenting på skivan som känns mindre. Detta är bland det finaste jag har hört på flera år. Titellåten Idyll avslutar skivan och hon sjunger om att inget skavde då och om en himmel som gick att nå. Den sorglösa tillvaron som kanske inte går att nå längre, mer än i ögonblick. Ibland växer ett barn upp i en igen fastän det var år sedan en lämnade barndomen. En inser vad en hade och vad som kanske inte finns längre. Men minnena når fortfarande dit. Det har gått snart ett år sedan Vera Vinters debut släpptes. Jag hoppas den kommer växa i många människor än. Det är lätt att sitta i en storstad och sakna barndomen som växte långt bort, den som fanns där vid sjöar och åkrar, där bara fötter sprang in i det öppna och aldrig längtade bort. 

Jag andas, välkommen in

jag låg raklång i din luft
hela dagen
och barnet sprang nedanför
och lämnade fotspår i sjön 

en mager himmel
och barnet springer sig trött i din famn
ljuset ifrån sjön växer när du tittar
och jag ser dig kyssa hennes andning
ser hjärtat ta nya slag
en dag som suddas ut
två människor jag vill ha kvar

"En människa som har levt är jättevacker. Att man ser att den här personen har skrattat i sitt liv"

Foto: Jonas Borg

Göteborg, i mitten av augusti. Kulturkalaset pågår för fullt. Människor strövar runt medan sommaren har stannat av. Den är på väg bort. Snart äts den sista värmande solen upp. Då passar det bra med musik som värmer lite. Vissångerskan Sanna Hogman föddes i Västervik men bor numera i Göteborg. Hon är uppvuxen i en musikalisk familj, där mamma Ingrid är vissångerska och grundare av Visskolan i Västervik, hennes pappa Anders spelade progg på 70-talet i Mendoza och systern Sophia spelar i Abalone Dots. I våras släpptes hennes debutskiva Buss 18 till dig. I låten med samma namn sjunger Sanna "Jag blir varm i hela kroppen, när buss 18 närmar sig, jag springer efter bussen, för den tar mig till dig". Vardagligt, nära - närdagligt! 

Din debut släpptes i våras, hur kom den till? 
- En del låtar har funnits under jättemånga år, kanske tio-tolv år. Jag bestämde mig för ganska längesedan att jag skulle ge ut en skiva men tiden har aldrig riktigt varit inne. Sen insåg jag att det är nu jag ska göra det här så jag tog fram de gamla låtarna och arrangerade upp dem med mitt band. Sen skrev jag lite nya låtar för att hitta en röd tråd. Jag jobbade med skivan ungefär ett år tillsammans med musikteknikern Åke Linton. 

Vill du berätta lite om texten till Buss 18 till dig?
- Jag hade träffat en kille, jag var väldigt nykär och så brukade jag sitta på buss 18 på väg till honom från Hisingen till Johanneberg. Det är ganska sorgligt, för egentligen skrev jag låten under själva uppbrottet. Låten handlar om de starka känslorna som kommer när man är väldigt kär i någon och man sitter och är på väg till personen. Det är nästan den där stunden innan man ses som är det häftigaste, man sitter där och är förväntansfull och pirrig i magen: Snart är man där! 

Dina texter är ofta ganska vemodiga, medan musiken är glad. Hur kommer det sig? 
- Jag vill inte smeka orden medhårs för när jag gör det så blir det lite för brutalt. Det är lättare att ta till sig orden om man inte stryker orden medhårs och lägger till en lika sorglig melodi! Det är så med livet också, allt är inte bara sorg, jag tänker att även om man förlorar någon exempelvis, så finns det alltid ett hopp och ett ljus i allting. Texterna är sorgliga men den glada musiken hjälper till att bära orden. Buss 18 till dig är ju egentligen en lycklig text.

Även fast du skrev den under ett uppbrott?
- Precis!

Har han fått höra låten?
- Ja, det har han, han blev ganska berörd!
 
Är det svårt att hitta en balans mellan att skriva personligt och att bli för privat?
- Jag tycker faktiskt inte det. Jag känner i magen om jag blir för privat. Känns det som att det sticker till så backar jag. Det är förstås inte helt lätt att hitta den där balansen, men för min egen del så känner jag att jag måste berätta ärligt från hjärtat. Då blir man förstås lite personlig ibland utan att för den skull lämna ut sig själv. Jag berättar inte alla detaljer exempelvis.

Du är uppvuxen i en musikalisk familj. Hur känner du att det har påverkat dig? 
- Det har påverkat mig väldigt mycket! När jag var liten så spelade vi alltid väldigt mycket. Mamma sjöng med oss och min pappa och min morfar satt ofta och spelade nyckelharpa. Jag följde ofta med mamma på spelningar så för mig har det kommit väldigt naturligt. Jag har levt i det sen jag var liten så det har känts som ett naturligt sätt att leva så, att ge andra av ens visor och ens musik.
 
Var det självklart att du skulle satsa på musiken?
- Jag sjöng ju en del för min mamma men sen när jag gick i gymnasiet så började jag känna att jag inte ville hålla på med musik. Jag ville bli journalist istället! Min syster höll på mycket med musik och hela min släkt så jag kände att jag blev lite trött på det, så då reste jag utomlands istället! Men efter ett tag så kände jag att det är musiken jag vill syssla med. Det var ingen som påverkade mig i det beslutet utan jag var tvungen att resa runt jorden för att inse att jag också ville syssla med musik!

Om du inte hade kommit iväg, tror du att du hade kommit till samma insikt?
- Nej, det tror jag inte. Om jag hade gått musikestetiska programmet och gått hela den där vägen som många andra gör, då vet jag inte om jag hade sysslat med det idag. Jag var tvungen att gå min väg för att hitta det på riktigt. Insikten kom lite senare för mig, men då blev det riktigt starkt.

Jag kan tänka mig att det finns någon slags press, om många i ens närhet sysslar med musik, att en själv ska göra det, kände du själv något av det?
- Jag kunde känna så när jag gick musikhögskolan. Jag gick där under fyra och ett halvt år och jag kände väldigt mycket press, armbågar och en jobbig hierarki som jag upplevde fanns på musikhögskolan. Jag trivdes inte där även om jag är glad att jag gjorde det. Det gav mig väldigt mycket och via skolan fick jag möjligheten att plugga utomlands.

- Men överlag var det en miljö som jag inte kunde vara kreativ i. Jag skrev nästan ingenting under de åren. Det var först när jag gick ut som allting kom! 

Känner du att du behöver ett större lugn för att vara kreativ? 
- Ja, verkligen och framför allt har jag ett behov av att vara ensam. Jag klarar inte riktigt av att vara med andra som också håller på med liknande saker och som slåss om utrymme. Jag behöver få vara i min egen bubbla och det var svårt att hitta den där. 

Du reser väldigt mycket. Är det just under resorna du finner mycket av din inspiration?
- Ja, absolut. Jag finner inspiration i möten med nya människor, att få se nya platser och upptäcka mig själv i nya sammanhang!

Du reser ofta själv, är det för att hitta den där bubblan?
- Ja, lite så. Sen tycker jag det är mycket enklare att träffa nya människor från andra länder om jag åker själv. Åker jag med någon så blir det mer att man hänger tillsammans. Jag reser inte bara själv, men ibland känner jag för att göra det och bara få göra det som faller mig in.

Hur kom det sig att du flyttade till Göteborg?
- Jag kom in på musikhögskolan här och jag trivdes jättebra! Jag har bott här tidigare när jag var lite yngre. Jag var tillsammans med en kille som bodde här och han visade mig staden. Jag har alltid tyckt om Göteborg. Det finns ett så snällt klimat här. Efter musikhögskolan prövade jag att bo i Stockholm ett tag. Jag tycker Stockholm är vackrare som stad, med närheten till havet, men jag var tvungen att flytta tillbaka till Göteborg. Stockholm kändes lite för tufft för mig. Det var lite för stressigt och här känner jag mig mer hemma.

Det kanske finns ett större lugn här?
- Ja, verkligen. Ska man hitta ett lugn där så måste man ut till förorterna och jag trivs inte jättebra allt för långt ut i ett högt hus. Jag är lite romantisk, jag vill att det ska vara lite fint!
 
Du känner att du hittat det här?

- Ja, jag bor på Hisingen, vid Kvilletorget, och där finns det jättefina områden att ströva runt i. Och sen kan man åka ut till havet om man vill. Jag gillar det. 

Vad tycker du mest om med Göteborg?

- Mentaliteten! Att alla är så himla varma, snälla och goa liksom. 

Är det något speciellt du tycker mindre bra om?
- Jag älskar att bada på sommaren. Jag önskar att det fanns större möjligheter att bada nära staden och att havet växte in mer i själva staden. Nu är det mer en hamnstad vilket det förstås finns lite charm i det med. Men jag skulle gärna ha lite närmare till vattnet.

Du gick nyligen ut i radio och gav en känga till de arrangörer som nästan bara anlitar manliga artister. Vad tror du den mansdominansen beror på?
- Jag tror arrangörerna är lite för bekväma och gärna vill köra på säkra kort. Fortsätta på samma spår år efter år. Män får ju på ett sätt tidigt lära sig att ta för sig mer än kvinnor. Det kanske gör att de tar mer plats och syns mer, men det finns ju minst lika många kvinnor därute, som verkligen är jätteduktiga. Så jag tror arrangörerna är lite för bekväma faktiskt. De behöver anstränga sig mer. Det är något vi alla behöver göra om vi vill ha ett mer jämlikt samhälle. Det handlar ju inte om att det inte finns lika många duktiga kvinnliga artister liksom.

Vad tror du att vi andra kan göra?
- Man kan höra av sig till bland annat festivaler och säga att man gärna vill se att de bokar fler kvinnliga artister, så de får en tankeställare. Visa sin röst och göra sig hörd.

Hur har det sett ut på visfestivalerna där du har uppträtt?
- Det har varit 90% män skulle jag säga. Det är helt galet! Det ger lite fel verklighetsbild också, att bara få lyssna på killars låtar och enbart matas med dem. Tror vi behöver höra musik från alla människor, få lite mer mångfald.

Det är inget du skulle vilja ta upp i dina texter också? 

- Jag är ju lite mer poetiskt lagd så jag vet inte hur det skulle bli om jag började skriva politiska texter, men varför inte egentligen? 

För några år sedan gjorde du ett sminkprojekt och lade upp på Youtube där du kritiserade ideal. Fick du mycket respons på det?
- En del blev väldigt engagerade i det hela medan andra blev provocerade. En kille kom fram på bussen och sa att han tyckte att det var bra, medan andra blev provocerade. Det är ju bra när man lyckas provocera folk också.

Vad tror du själv är bästa sättet till att komma bort från all utseendefixering?
- Tidningarna måste sluta retuschera bilder. Tänk på alla tonåringar exempelvis som ofta har ganska dåligt självförtroende, så går de och ser alla dessa bilder, då blir det som ett ideal, att det är så man ska se ut. Det är likadant upp i åldrarna också. 35-åriga kvinnor som ser ut att vara 16-17. De använder ett filter som gör att hyn ser ut som en barbiedockas. Jag har varit med om det själv. Man ser 15 år yngre ut. Det blir ett ideal som blir väldigt svårt att leva upp till om man inte väljer att operera sig eller lyfta sig och det vill man ju inte. En människa som har levt är ju jättevacker. Att man ser att den här personen har skrattat i sitt liv. Om tidningarna slutar spy ut alla dessa bilder på oss och istället visar verkliga människor så är det i alla fall en bit på vägen.

Det känns som att män och kvinnor drabbas på olika sätt av det?
- Ja, män åldras på något sätt med heder. Män över 45 har ju ganska lätt att få roller exempelvis, medan kvinnor får det allt svårare. Om det inte är en karaktärsskådespelare då.

Tillbaka till din musik lite. Du har en engelsk låt med på skivan. Hur tänkte du kring det?
- Den bara kom till mig på engelska. Det är en av de gamla låtarna och jag gillade verkligen musiken till den. För mig ligger det närmare att skriva på svenska, men jag hade ingen tanke på att översätta den. Då hade det blivit en annan låt. Den fick en liten känga av kritiker, men det får man alltid när man gör något som sticker ut.

Läser du mycket recensioner?


- Jag läser alla! Det var kul att skivan fick så mycket fina recensioner. Men det var en tidning (Lira) som började med att skriva väldigt fint för att sedan avsluta recensionen med att skriva ”men jag förstår inte hennes selling-point”. Jag ville ringa upp henne och säga ”du, jag kan berätta det för dig, ditt dumma pucko!”, haha. 

Så du påverkas ändå en del?
- Ja, jag blir arg! Men jag försöker att inte påverkas så mycket, alla har ju olika smak. Det är ju där tjusningen ligger lite, att man berör vissa medan andra kanske berörs av något annat. Överlag fick jag jättefina recensioner och det är jag verkligen väldigt glad för, men man är väl lite känsligare när det är första skivan också.

Är engelskan något du vill utforska till större del i framtiden eller vill du fortsätta lägga fokus på svenskan?
- Jag kommer behålla mitt fokus på svenska texter. Det känns närmare hjärtat och med engelskan blir det som att jag går en omväg. Jag har skrivit en del på spanska också faktiskt, men fokus kommer ligga på svenska. Jag har ett jazzband också och där sjunger vi på engelska, där skriver jag dock inte så mycket låtar själv.

Vad lyssnar du själv på?
- Jag lyssnar faktiskt inte alls på visor. Då skulle jag nog bli lite trött på det. Jag lyssnar ganska mycket på världsmusik och en del på house och techno. Jamie Woon gillar jag och Ane Brun. Joni Mitchell, Eva Cassidy, Joan Baez och Tracy Chapman. Haha, det är bra, nu sa jag massa kvinnor!

Hur ser du på framtiden?
- Jag ser väldigt ljust på framtiden! Nu ska jag snart träffa Martin Schaub som bland annat jobbat med Daniel Lemma tidigare. Han ska kanske producera nästa skiva! Jag hade tänkt börja spela in den i höst faktiskt.

Kommer den bli i liknande stil som debuten?
- Ja, ganska mycket samma, men möjligen mer suggestivt och lite mer svängigt. 

Besök gärna Sanna Hogmans hemsida och lyssna på henne på Spotify. 

Fas-ister och pressetniska regler

Sverigedemokraterna går nu ut med att Jimmie Åkesson i själva verket strävar efter att bli fantasiminister. Sverigedemokraterna har ju nämligen ganska bred fantasi, som har tagit dem över 4%-spärren men inte över verklighetsspärren. I den världen så kan de få in artiklar i både Aftonbladet och DN men ändå hävda att deras frågor sopas under mattan. Då Jimmies fantasi är flexibel så ska han även axla posten som närvarominister så att han ständigt kan återupprepa sitt mantra om att det är bättre att hjälpa till i närområdet än att flyktingar får komma till Sverige. Ändå är det hjärta och medmänsklighet som lyser med sin frånvaro. Jimmie vill även bli månminister då den stora drömmen är att han ska få stå där på månen och vifta med sin flagga - och lysa med sin frånvaro! Bredvid honom ska Erik Almqvist stå och vifta med ett laser-järnrör.

Det är viktigt att komma ihåg att alla dagar är valdagar. Små val, stora val, fria val - men alla får inte välja fritt och alla får inte leva fritt! Alla får inte tänka, känna eller ens älska fritt. Många människor vill exempelvis att papperslösa ska kastas ut ur landet och inte ha rätt till vård. Så långt har egoismen sträckt sig, men jag undrar hur rak den ryggen är. Det är även många som är för medmänsklighet så länge det inte ligger dem till last! Så länge det sker någon annanstans än i deras närhet. Hur kan medmänsklighet vara till last för någon? Egoism stänger bara ute och helt plötsligt sitter folk och räknar på vilka grupper som lönar sig ekonomiskt och inte. ”Lönar sig ekonomiskt” är ett av de mest urvattnade begreppen att använda när det kommer till att bry sig. Vilket ofta innebär att en inte gör just det!

Tyvärr handlar styre idag om att försvara positioner och intressen och hålla alla möjliga ryggar fria. Engagemang är något som kommer underifrån. Styret kan ge bistånd med vänster hand och sälja vapen till diktaturer med den högra. Egoismen jämnar ut sig till ett land där folk får stå och ha människor under sina fötter utan att de bryr sig. Regeringen består av fas-ister och under dem gror fascister. De går med olika ben men rörelserna är densamma. Är Tobias Billström bättre än Jimmie Åkesson? På vilket sätt i så fall?

De med mycket hat inom sig vill gärna vara anonyma. Då är det lättare att få ur sig hatet eller skriva saker som "Stoppa invandringen, SD 2014"! Hat och egoism är tydligen lätt att känna men inte alls lika lätt att stå för. Det anonyma hatet är minst lika skrämmande dock. I den världen är minskad invandring svaret på allt. Med tanke på hur anonyma många Sverigedemokrater verkar vara så kan en fundera på om de egentligen heter något annat. Samtidigt skriver Jimmie Åkesson en artikel i Aftonbladet där han skriver allt han hävdar att han inte får skriva. Där han uttrycker allt det han säger sig inte få uttrycka. Artikeln publiceras men Jimmie säger att så inte är fallet. Aftonbladet styrs av pressetniska regler, hävdar Jimmie Åkesson och hänvisar till Axpixlat, även känt som Sverigedemokraternas partiprogram.  

Bokmässan 2013

Vem hör väl när själen ropar?

Min själ ropar hela tiden, över Majorna, bort över Hisingen, över varje huvud, genom varje hjärta. Men vem hör väl när själen ropar? 

"I tell you one more time that I love you"

Rawfoodbaren i Göteborg

För att få till ett vettigt samhälle så tycker jag att vi bör bygga affärer som bland annat hyr ut nyttiga saker som verktyg, cyklar, kläder och datorer vilket i längden kommer leda till att vi konsumerar mindre och blir en del av ett ekologiskt kretslopp. Naturligtvis bör vi också se över våra kostvanor. Många tycker att ekologiskt mat exempelvis är för dyr - men kanske är det snarare så att den dåliga maten är för billig och ofta innehåller onödiga tillsatser. Ibland är tillsatser något som folk föredrar framför den äkta varan, vilket är väldigt synd! En bör fråga sig varför maten är billig och vad som styr priset på matvaror, var råvarorna är producerade och hur de fraktas hit. 

En restaurang som både är eko och reko är Rawfoodbaren i Göteborg. Restaurangen öppnade i september 2012 och ligger i centrala Vasastaden (Viktoriagatan 18). Lokalen är aningen liten men det bidrar till en mysig stämning. Personalen är trevlig och hjälpsam och förklarar gärna hur rätterna görs och vad de innehåller. Har man inte tid att äta just i restaurangen så finns även avhämtning. Det går även att köpa idel god och råsaker att ta med sig hem, bland annat Løvs ljuvliga teer. All mat är vegetarisk och rå. Raw food får inte upphettas till mer än 42 grader eftersom man då förstör viktiga enzymer och vitaminer. Ett undantag finns dock på Rawfoodbaren. Kaffe serveras nämligen för den som är sugen på det. Menyn uppdateras ofta och det finns mängder av spännande alternativ. Själv bestämde jag mig för en pizza. Portionen är stor och en blir verkligen mätt. Pizzan innehåller bland annat cashewost, svamp och rödlök och kan ej liknas vid vanlig pizza, varken i smak eller utseende. Det är verkligen inget negativt dock! 

Priserna ligger på drygt 100 kronor. Jag skulle inte klassa maten som dyr med tanke på vad den innehåller. Sett till kvalitet och hållbarhet så är den billig för jorden. Jorden slipper betala ett lika högt pris som den tyvärr får för mycket annan mat. Jag valde även att testa att färskpressad juice som bestod av rödbeta, morot, apelsin och ingefära. Väldigt god. Priset (65 kronor) kan möjligen avskräcka någon, men tänk gärna på vad jag tidigare skrev. För den som är mer sugen på att fika så finns även där en hel del att välja på, bland annat chokladtårta. Jag rekommenderar verkligen er att besöka Rawfoodbaren både en och flera gånger. Både din kropp och jorden är värd det. Något som också är bra att bra mat håller en mätt längre. Kost som en mår bra av i längden helt enkelt! 

Besök och gilla gärna Rawfoodbaren på Facebook.

Frågor och svar

Var står du politiskt? Skulle du kalla din blogg politisk?
 
Jag bryr mig mycket om miljön och i stort sett alla frågor hör ihop. Mänskliga rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling och en ärlig kamp för dessa saker hittar jag bara till vänster. En grön vänster! Och klart min blogg är politisk då det mesta är politik egentligen. Hur vi tar oss fram, vilken värld vi vill ha och så vidare.

Tror du allt löser sig genom att vi handlar ekologiskt?
 
Nej, alltså, när vi väl handlar tycker jag det är bra att vi gör det medvetet. Men att handla ekologiskt är ju fortfarande att konsumera. Ofta bör vi kanske snarare helt välja bort att konsumera. I den mån det är möjligt. Och allt löser sig inte genom att vi exempelvis slutar handla onödiga saker heller så klart men varje liten sak blir en del av något större.

Varför tror många att bry sig om miljön är att ta ett steg tillbaka?
 
Jag läste en gång att en av de bästa sakerna en kan göra för miljön är att bli kär, då det leder till att en förbrukar mindre energi! Och det är väl något av de finaste steg en kan ta trots allt. Men nej, det är inget steg tillbaka att bry sig, det är ett steg mot nya vägar. Det är fräscht.

Hur fungerar du. Vill du gärna övertala människor om att dina tankar om en bättre miljö, om feminism och så vidare är rätt väg att gå?
 
Jag vill ju gärna tro att det är rätt väg, vilket det kanske inte är, men jag vill gärna tro det. Däremot vill jag inte på något sätt pracka på mina åsikter, men jag vill gärna visa på andra möjligheter.

Vad tycker du om ordet hen?
 
Det är henskt! Ett henvete! Nej, men. Jag anser att hen är ett väldigt bra ord att använda då en känner att det behövs. Sedan är det många som tror att hon och han ska ersättas av hen, vilket väl aldrig har varit tanken. Tycker det är bra när människor läser på innan de dömer, vilket en inte kan kräva så klart, men det är önskvärt.

När blev du så engagerad i olika frågor?
 
Jag vet inte riktigt när allt började, men jag lyssnade mycket på punk i gymnasiet. Kanske började det med det och ju mer en engagerar sig desto mer inser en att allt hör ihop, alla frågor. Det gör det svårt att begränsa sig i sitt engagemang, vilket till viss del så klart är fint!

Vad tycker du om kvinnor som ammar på offentlig plats?

Jag tycker att begränsa amning per definition är samma sak som att begränsa kvinnor. Förstår inte varför folk blir så upprörda vilket de tyvärr blir.

Får man se ut hur man vill om man är feminist?
 
Ja, så klart! Utseende är något en själv ska bestämma över, oavsett vad andra tycker. Att säga att en måste se ut på ett visst sätt blir så exkluderande. Jag siktar mot en värld där alla får se ut precis som de vill utan att bli behandlade på olika vis. Kroppar ska inte vara skyldigheter. En måste ingenting!
 
Vad tycker du om kroppsbehåring?

Tycker det är synd att det ofta blir debatt om det. Tycker att en ska få välja själv om en vill ha hår eller inte, utan att någon ska döma en för det

Du skriver mycket om kärlek. Är du kär jämt?
 
Egentligen så handlar allt om kärlek. Att få vara en hel i en helhet, tillsammans med en annan som är en hel i en helhet. Det är svårt att få kärleken att komma fram i en värld som inte präglas av den, vilket världen på många plan inte gör, men desto större anledning till att försöka! Men jag är inte kär jämt, däremot har jag märkt att kärleken inte styrs huruvida den andra är kär tillbaka. Vilket så klart är både fint och jobbigt.  

Kan man älska någon för mycket?
 
Jag är själv sådan att jag älskar för mycket. Vad som nu är för mycket? Kanske bättre att vara för mycket än för lite? Om den andra är likadan!

När började du skriva poesi? 

Det var längesedan nu och jag kommer fortsätta tills döden skiljer mig åt. 

Vad tycker du är värst av de som är rasister och står för det eller de som säger sig hata rasism men beklagar sig över invandrare vid köksbordet?
 
Då tycker jag att nummer två är värre. De är ju som de förstnämnda bara att de ljuger om det.

Vill du ha barn någon gång?
 
När jag var mindre så ville jag ha ett barn som skulle heta Valentina. Det kommer kanske aldrig bli så men det är en fin dröm. Kanske bör det stanna vid just en dröm också.

Vilken kroppsdel gillar du bäst på tjejer?
 
Sådana frågor har jag rätt svårt för. Jag gillar kärleken, känslan, värmen. Det har nog inte så mycket med kroppsdelar alls att göra. 

Vilken är den bästa filmen du har sett?
 
Jag gillar verkligen Sad Movie. Det är kanske inte den allra bästa jämt, men i stunder är den det. Och stunder ska inte underskattas!

Vad läser du själv för bloggar?
 
Jag läser bland annat Hej Blekk, Fanny, Schmenus, Why my cat is sad, Stökboet och Zettermark med Z och en massa andra!

Utan verkstad så ägs sjukhusen snart av oljemiljardärer

Jag ser Göteborg springa fram, men staden springer inte fram, utan runt. På sitta sätt har den inte lärt sig att gå. Det är farligt att rusa fram när en inte ens lärt sig att gå. Staden byggs större medan samtidigt är det allt fler människor som inte riktigt ryms. Hemlös, arbetslös, papperslös, maktlös. För några tag sedan så rasade Göta älvbron rätt ner i vattnet. Det skedde bara i min värld. Den ledde till lycka och den kände sig nödgad att rasa. Annars hade jag försökt ta mig över igen. Men i hur många världar och kroppar har den inte rasat innan? Göteborg är en av landets mest segregerade städer och många ser hela Hisingen som något farligt. Som om bron delar upp. Göteborg är en uppdelad stad och förut var jag säker på att jag alltid ville bo där. Nu är jag osäker. Förut växte höghus från min kropp, nu försöker ängar och insjöar växa fram. Jag blir ganska trött på all yttre trafik. Det finns så mycket annat.

Vi konsumerar så mycket. Kanske är det för att stilla en tomhet. Jag känner mig själv tom ganska ofta. Samtidigt vill jag ofta fylla tomheten med saker som inte finns. Då är det trots allt lättare att handla. Men vi konsumerar så mycket och när vi väl inser att vi bara har tagit och tagit av världen som våra barn ska växa upp i så är det kanske redan för sent. Vi spelar både med pensioner och liv. Ingen vinner riktigt, förutom någon slags girighet kanske. Vi får i alla fall säga vad vi vill och tack vare FRA hör alltid någon oss också. Frågan är om någon verkligen lyssnar. Sjukhusen blir väl till slut som fotbollslag som ägs av oljemiljardärer. Frågan är hur planen ser ut inne på sjukhusen. Sjukdomar privatiseras inför tomma läktare. Så fort något går snett säger chefen för verksamheten att de ska se över sina rutiner. Nästa gång samma sak. Nästa igen. Något förlåt kommer aldrig. Munnen kan inte förmå att säga något som hjärtat inte känner.  

De nya moderaterna är som de gamla moderaterna. De nya sverigedemokraterna är som de gamla sverigedemokraterna. Det spelar ingen roll vad en kallar sig när andra åsikter lyser igenom. Istället för att världen byggs på så rustas den ner och folk förlorar rättigheter snarare än får dem. De blir både papperslösare, maktlösare, tröttare och snarare störtade än stöttade. Pesten ligger sked med koleran. Vi låter dem ligga där.  Varken yttrandefriheten, jämställdheten eller olika former av rättigheter känns särskilt självklara längre. Samhället är för kort, precis som livet är det. Kortsiktiga val. Snabb lycka. Våra liv är som mikrovågsugnar. Snabb värme. Vi behöver bli mer långsiktiga. Låta kortsiktigheten växa bort och vi måste sluta stänga av när allt blir jobbigt. Stänga av-mentaliteten är en av de allra farligaste mentaliteterna. Ur det växer bara cynism och likgiltighet och är det inte dess motsatser vi vill åt? Det är så många som tvingas leva under jord i ett samhälle vi kallar öppet. Vad gror i sådana samhällen? Många lämnar ett hem i stress och kommer till ett jobb med liknande villkor. Odrägliga hemförhållanden. Odrägliga arbetsförhållanden. Både världen och människor ska kostnadseffektiviseras. Vad är priset när allt tycks sakna värde? Mycket snack behöver bli mycket verkstad. Mycket snack och verkstad. Och den verkstaden bör präglas av drägliga arbetsförhållanden. Sen börjar revolutionen. Må den börja en tidig sommarmorgon. De vackraste revolutionerna börjar just då. Fråga gräset eller himlen. Eller kroppen som ska ta oss dit.

Över hjärtat taget

Ibland önskar jag att två oxar drog mitt hjärta över livet. Ibland vill jag bara ligga ner och låta gräset sjunka ner bredvid mig. Min hjärna blickar framåt men mitt hjärta blickar tillbaks. Ibland vill jag att vägarna ska lura mina fötter. Vill komma dit där jag får älska till punkt. Där du får göra det. Där sorgen inte tar tag i orden, där det bara är värmen som virvlar runt mellan magen och huvudet. Men det är inte så, över hjärtat taget. Stenen slår inte ut i blom och inte isen heller. I bästa fall så smälter den. Världen är kanske som finast i din själ. Den borde förlängas. Din själ. Världen med för den delen. Då får vi lära oss att älska till punkt.

Anna Järvinen på Liseberg, 31/7 2013

Göteborg. Sena juli, snart förbyts solstrålarna mot höstlöv som äter upp marken. Det finns en sorg i luften. Kanske kommer det snart ett hjärta som äter upp den. Kanske inte. Det blåser lite lätt när vi kommer till Liseberg. Vid Taubescenen sitter några hundra människor och väntar på Anna Järvinens röst, musik, sånger. Den som tar sig fram på tå över försiktiga toner men som gör det självsäkert, elegant. Jag såg Anna för första gången för snart fyra år sedan. Hon sjöng vackert och innerligt på stadsteaterns foajebar. Öronen tog emot, bröstet samlade. Livet var väldigt nära. Anna sjöng nattmusik som är en fantastisk låt på alla plan. Att med musik ha hela livet. 

Innan Anna kliver upp på Taubescenen så tar tonerna av Porslin sin början, låten som hon deltog i melodifestivalen med. Det låter vackert, stilla. Som ömsinta varma fingrar en kall höstdag. Temat i låten är otrohet, men Annas röst är långt ifrån all känslomässig kyla. Hon fortsätter med Lilla Anna från Anna själv tredje. Jag gillar verkligen hur det känns som att en saga tar plats i texten. Det är inte alltid man förstår Annas texter, men de känns och öppnar upp nya sidor av livet. Konserten fortsätter i ett ganska lugnt tempo, med Vals för Anna och Boulevarden som höjdpunkter. Men låtar som Götgatan och Äppelöga springer fram längs lugna gatan. En välbehövlig tempoväxling. Tyvärr är inte ljudet jättebra under konserten då rösten lätt dränks i både vind och instrument men överlag är konserten väldigt fin. Efteråt pratar jag med Anna om melodifestivalen och om hon håller på att skriva nya låtar. Hon har precis börjat, hälsar hon. En vacker kväll som gärna hade fått vara längre. Ögonblick som kastas ner i hjärtat, som inte bryr sig om att ta sig upp igen. De trivs bra där.