måndag 5 augusti 2013

Utan verkstad så ägs sjukhusen snart av oljemiljardärer

Jag ser Göteborg springa fram, men staden springer inte fram, utan runt. På sitta sätt har den inte lärt sig att gå. Det är farligt att rusa fram när en inte ens lärt sig att gå. Staden byggs större medan samtidigt är det allt fler människor som inte riktigt ryms. Hemlös, arbetslös, papperslös, maktlös. För några tag sedan så rasade Göta älvbron rätt ner i vattnet. Det skedde bara i min värld. Den ledde till lycka och den kände sig nödgad att rasa. Annars hade jag försökt ta mig över igen. Men i hur många världar och kroppar har den inte rasat innan? Göteborg är en av landets mest segregerade städer och många ser hela Hisingen som något farligt. Som om bron delar upp. Göteborg är en uppdelad stad och förut var jag säker på att jag alltid ville bo där. Nu är jag osäker. Förut växte höghus från min kropp, nu försöker ängar och insjöar växa fram. Jag blir ganska trött på all yttre trafik. Det finns så mycket annat.

Vi konsumerar så mycket. Kanske är det för att stilla en tomhet. Jag känner mig själv tom ganska ofta. Samtidigt vill jag ofta fylla tomheten med saker som inte finns. Då är det trots allt lättare att handla. Men vi konsumerar så mycket och när vi väl inser att vi bara har tagit och tagit av världen som våra barn ska växa upp i så är det kanske redan för sent. Vi spelar både med pensioner och liv. Ingen vinner riktigt, förutom någon slags girighet kanske. Vi får i alla fall säga vad vi vill och tack vare FRA hör alltid någon oss också. Frågan är om någon verkligen lyssnar. Sjukhusen blir väl till slut som fotbollslag som ägs av oljemiljardärer. Frågan är hur planen ser ut inne på sjukhusen. Sjukdomar privatiseras inför tomma läktare. Så fort något går snett säger chefen för verksamheten att de ska se över sina rutiner. Nästa gång samma sak. Nästa igen. Något förlåt kommer aldrig. Munnen kan inte förmå att säga något som hjärtat inte känner.  

De nya moderaterna är som de gamla moderaterna. De nya sverigedemokraterna är som de gamla sverigedemokraterna. Det spelar ingen roll vad en kallar sig när andra åsikter lyser igenom. Istället för att världen byggs på så rustas den ner och folk förlorar rättigheter snarare än får dem. De blir både papperslösare, maktlösare, tröttare och snarare störtade än stöttade. Pesten ligger sked med koleran. Vi låter dem ligga där.  Varken yttrandefriheten, jämställdheten eller olika former av rättigheter känns särskilt självklara längre. Samhället är för kort, precis som livet är det. Kortsiktiga val. Snabb lycka. Våra liv är som mikrovågsugnar. Snabb värme. Vi behöver bli mer långsiktiga. Låta kortsiktigheten växa bort och vi måste sluta stänga av när allt blir jobbigt. Stänga av-mentaliteten är en av de allra farligaste mentaliteterna. Ur det växer bara cynism och likgiltighet och är det inte dess motsatser vi vill åt? Det är så många som tvingas leva under jord i ett samhälle vi kallar öppet. Vad gror i sådana samhällen? Många lämnar ett hem i stress och kommer till ett jobb med liknande villkor. Odrägliga hemförhållanden. Odrägliga arbetsförhållanden. Både världen och människor ska kostnadseffektiviseras. Vad är priset när allt tycks sakna värde? Mycket snack behöver bli mycket verkstad. Mycket snack och verkstad. Och den verkstaden bör präglas av drägliga arbetsförhållanden. Sen börjar revolutionen. Må den börja en tidig sommarmorgon. De vackraste revolutionerna börjar just då. Fråga gräset eller himlen. Eller kroppen som ska ta oss dit.