torsdag 22 augusti 2013

Vera Vinter - Idyll


Trafikljusen växer upp där det förr enbart fanns grönska. Jag tar cykeln dit där hästars hovar går ner gräset, där sjön väntar några meter bort. Doften av gräs som då och då tas över av lukten av bensin. Bilar. Så tar de sig fram. De som saknar vingar. Staden och naturen möts jämt, stressen och lugnet. Att vilja ligga på en äng och bara se dagen gå. Känna hur staden trängs längre och längre bort. När jag växte upp åkte jag ofta hölass och red ibland på hästar. Vi byggde kojor och upptäckte ofta något nytt i skogarna eller i sjöarna. Ibland känner jag mig längre ifrån det där än de knappt tjugo år som har förflutit sedan dess. Ibland kan jag sakna det som är långt ifrån höjd och fart. I Vera Vinters musik lever Norrbottniska miljöer upp. Björkar, skridskois på sjön, gränser som suddas ut men också en slags isolering. I Stora Lappträsk, den lilla byn där hon växte upp, finns bara fem gårdar. I den vackra Det handlar om träd sjunger hon om vägar där ingen har kört på tio år och att ligga på en sten och se hur molnen ändrar form. Blir rörd av hennes vackra röst och orden når längst in. Samtidigt, i exempelvis Överallt, beskrivs storstaden och dess isolering som ter sig annorlunda, fast som i grunden kanske är densamma. ”Överallt finns det händer ingen håller i, i den här jävla stan” sjunger hon i låten som är en duett med Markus Mustonen från Kent. Hon bor i Stockholm numera. Det lilla har bytts ut mot det stora. Överlag är skivan präglad av ett stort vemod, som bryts av lite i Flora, som bjuder upp till lite vårlig dans. Idyll är annars som ett möte mellan staden och landsbygden. Avståndet till hemmet, till barndomen.

Musiken är mestadels lugn, försiktig, viskande. I Bjärka sjunger hon på Kalixmål. Det är fantastiskt fint och jag hör ingenting på skivan som känns mindre. Detta är bland det finaste jag har hört på flera år. Titellåten Idyll avslutar skivan och hon sjunger om att inget skavde då och om en himmel som gick att nå. Den sorglösa tillvaron som kanske inte går att nå längre, mer än i ögonblick. Ibland växer ett barn upp i en igen fastän det var år sedan en lämnade barndomen. En inser vad en hade och vad som kanske inte finns längre. Men minnena når fortfarande dit. Det har gått snart ett år sedan Vera Vinters debut släpptes. Jag hoppas den kommer växa i många människor än. Det är lätt att sitta i en storstad och sakna barndomen som växte långt bort, den som fanns där vid sjöar och åkrar, där bara fötter sprang in i det öppna och aldrig längtade bort. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar