Det smakar så illa att bita ihop. En av de finaste perioderna i mitt liv var trots allt när jag var på väg att bita ihop men en människa kom emellan. Och vad är finare av en människa att göra än att komma emellan ett hjärta som biter ihop? Att lägga in lite värme mellan två kalla sidor.
Ett hopbitet hjärta kommer till slut aldrig våga hungra efter något igen. En del säger att bita ihop är ett bra sätt att ta sig igenom saker, men vad är att ta sig igenom och hur vet en när en är igenom? Tänk om det här är att inte vara igenom? Jag kanske är mitt i ett hjärta som aldrig riktigt sluter sig? Som varken drar in mig eller utesluter mig. En kanske kommer förbi till sist men är det förbi en vill vara? Vem vill inte hellre vara alltid än något som byts om? Vad byts om, om inte allt? Så varför ska jag komma undan? Vem kommer undan? Vem vill väl vara undan?