En som inte kränker, som inte är otrogen, som tar hand om sina barn och ger dem kärlek varje dag, en som inte ser pappaledighet som en uppoffring, som inte flyr när det blir jobbigt, varken till någon annan eller till spriten, som inte prioriterar alkohol framför sin familj, som vaktar sina barns liv med sitt liv, en som behandlar medmänniskor väl och aldrig ser våld som en lösning. En människa som tar avstånd från förtryck och som både lyssnar och hör, tittar och ser. En som inte våldtar eller beter sig som ett svin. En som inte drar sexistiska eller rasistiska skämt och är beredd att stå upp för sina tankar. En som inte ser hushållssysslor som en uppoffring utan både städar och tvättar minst lika gärna som sin partner. En som inte ser ner på andra, som varken dömer eller klankar ner. En som är lyhörd för både ord och kroppsspråk, som älskar med kroppen och språket.
Tycker ni att en sådan person förtjänar cred och uppmärksamhet för det? Ska alla säga att den personen är duktig som ställer upp och diskar? Som ställer upp och tar hand om sina barn? Varför ska självklarheter applåderas? Har träffat familjer där mannen slår sig för bröstet för att han städar lika mycket som sin fru. När någon diskuterar problem inom mansrollen så ska många genast hävda sig och säga saker som ”så bra att jag inte känner igen mig” och ”jag skulle minsann aldrig göra något sådant”. Det är just det där, att nästan kräva beröm för att en beter sig som en bör. Det centrala i strävan efter jämställdhet får inte vara att dela ut morötter i form av beröm.
Jobba på att bli jämställda på riktigt, nöj dig inte med att bara vara glad över att din partner är snäll eller ”hjälper till” med disken. Det är härligt att vara fin som person, men en behöver inte påtala det. Det är underbart med snälla människor, men om en behöver påpeka att den är snäll hela tiden så säger det en hel del.
