Jag tycker om att fundera om kvällarna. Att inte inte gå ut och promenera i stillhet är som att inte gå ut med överfulla sopor. Allt skräp skulle ligga kvar och tränga bort allt annat i huvudet. Till slut skulle jag få ringa Anticimex.
"Jag har en hjärna ni behöver göra något åt."
Häromkvällen funderade på hur ängsligt mycket av klimatet har blivit. Och vad det gör med oss människor. Människor runt om undrar vad som är okej att göra, okej att känna, hur man ska uttrycka sig och hur man beter sig rätt. Jag undrar dock om det ängsliga på sikt leder till att vi slutar se människor.
Häromdagen läste jag om en som ville hjälpa en misshandlad kvinna och frågade om hjälp hur hen skulle göra för att hjälpa på bästa sätt, men fick istället för råd tillsägningar om att hen borde uttrycka sig rätt och skulle hen ändå skriva om misshandel så skulle hen följa en specifik mall. Ibland känns det som att vi uppdaterar vårt ordförråd men glömmer bort innehållet - men spelar det roll om något låter bra om människor glöms bort i rädslan för att man inte uttrycker sig helt efter någon slags mall?
Jag började själv oroa mig för en person som inte tycktes må alls bra och en rad omständigheter gjorde att jag uttryckte mig att det inte var värdigt att behöva leva så. Då fick jag höra att det inte är upp till mig att bestämma vad som är värdigt eller inte. Låt hen själv avgöra det. Om någon lever i en nerkissad lägenhet så är det nog väldigt få som skulle tycka att det var värdigt, misstänker jag.
Självbestämmande är också något som det pratas allt mer om. För ett tag sedan fick jag höra om en dement person som inte fick i sig mat. Personalen sa att det var bra för hen att försöka själv och när anhöriga ville mata så menades det att de bara förstörde. Men personen klarade ju inte att äta själv. Människor har inom omsorgen varnat om att en del människor som helt enkelt inte klarar av att göra olika val blir övergivna i olika valsituationer. Att överskatta någons förmåga till självbestämmande skapar på många sätt en vanvård. Men det låter förstås bra och det är klart att man på olika sätt ska arbeta med dessa frågor, men jag är rädd för att mycket bara blir på ytan nuförtiden. Man får fråga sig vem det gynnar.
"Vadå, har ni inte borstat hans tänder på 6 månader?"
"Nej, han ville inte."
Jag mådde själv ganska dåligt en period och det var nära att bli min identitet för allt runt om mig stärkte mig i just den bilden. Klart du ska få må dåligt, Oskar. Det pratades till slut bara om det, men allt mindre om hur jag skulle komma därifrån. Alla har rätt att känna allt. Ja. Men ibland kan man behöva hjälp därifrån också. Från det jobbiga. Mitt i alla meningar om allas rätt finns risken att man glömmer att nämna att det finns vägar ut. Det är lätt att cementera något istället. Flera tankar i huvudet samtidigt behövs sannerligen hela tiden.
Det är förstås inte fel att vi uppdaterar våra uttryck och ordförråd, men det blir fel när uttryck och ordförråd står i vägen för att hjälpa människor. När man missar det komplexa bakom och när ens oro för att uttrycka sig fel gör att man låter bli att hjälpa sina medmänniskor. När olika nya uttryck får oss att inte att se till att människor har olika förutsättningar och till olika personers livssituation.
Jag gillar själv inte att samhället blivit så jag-fokuserat men det leder förstås också till att det är viktigt hur man framställs och hur andra ser på en. Man vill ju inte hamna efter. Men brinner det i ens huvud så hjälper det inte att byta kläder och brinner det i ens hus så hjälper det inte att främst fokusera på att fåtöljen inte matchar tapeten.
