Efter ett tag insåg jag att det inte spelar så stor roll var jag bor, utan bara huruvida jag har grundade relationer i staden. Även om det kanske är roligare att leva ett trist och innehållslöst liv i Los Angeles än i Oskarshamn. Kanske.
Jag vet inte om storstaden har förändrat mig så mycket. I Kalmar kallades jag för orre. I Göteborg fick jag höra att det betydde slampa. Idag är det bara de som känner mig som kallar mig det. Jag är inte särskilt aktivistisk av mig heller längre, men sådana sammanhang leder lätt till att man befinner sig på en ständig anställningsintervju. Det var som att det inte godtogs att man var trött heller. Man skulle vara som en slags maskin.
Jag vill ofta ha allt samtidigt. Nära till en bar. Nära till en grusväg där jag kan gå runt med mitt barn. Nära vänner, samtidigt som jag har nära till en klippa där jag kan sitta helt själv och vara otillgänglig. Där rusningstrafiken i hjärnan stannat och alla tankar saknar täckning.
Jag har en skogsglänta inom mig som jag vill veckla ut när som helst. Där kan jag veckla ut mina solstrålar, min bäck. Själens trädgårdsland. Där kan jag slå ut, breda ut min längtan, gå vilse i ett vimmel av vår. Där kan vi leva. Vi som stryker bort varandras skuggor försiktigt försiktigt.
Kanske skulle jag må bra av att göra annat än det bekväma. Göra något jag inte gjort på länge. Vara regnet som springer ut i solen och dansar. Ge mig ut och vandra och tälta innan båten kastar kroppen från relingen. Innan håret mot kudden kanske bara består av vissna träd och schemat kanske mest består av tvättider, gråta framför Rapport och ensamkvällar framför en korsordstidning, där jag fått stryka över bokstav för bokstav. Ersätta med nya. Jag bryr mig inte så mycket om mitt liv står högt i kurs eller inte, men jag vill våga gå dit mitt hjärta kastas. Inte sätta kurs åt motsatt håll. Jag vill göra som hundarna. Springa efter. Vad skulle annars hända? Själslig konkurs?
