Vissa dagar kan jag känna mig jättesocial, men samtidigt gå ut först när den rörelsestyrda belysningen visar att ingen av grannarna är i trapphuset. Samtidigt är det förstås en stor skillnad på att stå och kallprata med sina grannar än att träffa en nära vän. Men livet är dubbelt.
Jag var inne och diskuterade arbetstidsförkortning i olika forum en tid, vilket ledde till att de som också tyckte att det var en bra idé ville att jag skulle jobba ideellt med dessa frågor flera dagar i veckan, vilket jag såg som kontraproduktivt. Det var då jag än en gång insåg att nej inte respekterades på samma sätt som ja gjorde. Sa jag nej så skulle jag tänka på det, svarade jag ja så sas det bara ”Tack, Oskar, dig kan man lita på”. Det jag lärde mig i den rörelsen var att pratar man om arbetstidsförkortning så leder det till att man ska jobba än mer, och inte ens i rum som kallade sig ”feministiska” och ”trygga” så respekterades ens nej på samma sätt som ens ja. Livet är inte bara dubbelt. Det är motsägelsefullt också.
Varför förväntas nej vara förhandlingsbart? Tänk om vi använde våra ja på samma sätt. Som vid giftermål.
”Vill du ta denne Oskar Rickardsson till din man och älska honom i nöd och lust?”
”Ja!”
”Va, du kan väl tänka över det?”
Digitalt är jag ganska introvert, vilket mest innebär att jag är dålig på att svara på saker. Den digitala kommunikationen är fin, men det är något jag helst ägnar mig åt vid sidan av att ses i verkliga livet. Jag vet inte hur mycket energi det krävs för att driva Facebook, men att vara ständigt tillgänglig är också ganska energikrävande.
En annan sak som är ganska motsägelsefull är när människor säger ”Åh, om vi bodde närmare skulle vi kunna umgås jämt.” Många jag känner har varit med om att när personen väl flyttar närmare så ses man aldrig. Inget blir riktigt på samma sätt i verkligheten som man tänkte sig att det skulle bli. Längtan blir ibland störst på avstånd.
