Nina De Geer debuterade nu i april med romanen Sommarsorger. Det är en relationsroman som är fantastiskt skriven och den ställer många frågor kring hur fria vi är i våra livsval egentligen. Klassresan som gjordes men var hör man hemma egentligen? Det är en fantastisk bok som jag rekommenderar varmt. Nina har drivit podden Debutera eller dö sen 2017 och nu, 2022, var det äntligen dags för Nina att faktiskt debutera. Här, i en längre intervju, berättar Nina mer om Sommarsorger, om hur man står ut med osäkerhet och att hon gillar fadda känslor.
Berätta lite kort om dig själv! - Disträ drömmare som tar in alldeles för mycket och samtidigt lever med begränsad spatial förmåga. Jag minns allting som hänt med enorm detalj men jag kan absolut inte läsa kartor eller följa en utrymningsplan.
Om du var en karaktär i en klassisk bok, vem hade du varit då och varför?
- Antagligen Jane Eyre, hon var väl rätt lat och disträ? Satt och drömde i ett fönster mest.
Din debutroman heter Sommarsorger, hur skulle du beskriva den i en mening?
- Den handlar om Agnes som vid fyrtio ännu inte har landat i sig själv på något enda sätt och till slut måste ompröva sin identitet på alla plan; i sin relation, som förälder, som dotter, på jobbet och i förhållande till den samhällsklass hon kommit att tillhöra.
När och hur fick du idén till boken?
- Jag stod och stirrade ut på ett blommande paradisträd utanför fönstret i ett hem där jag var nyinflyttad sen några månader tillbaka. Det hade varit en tung vinter på många sätt och jag trodde kanske inte att något någonsin skulle bli bra igen. Men så stod jag där i vårljuset och såg att det där döda trädet precis utanför hade levt upp, och det blev kanske en sorts lågmäld inre katharsis för mig och mitt skrivande. För ögonblicket senare fick jag bilden av den här karaktären Agnes för min inre syn. En medelålders kvinna som springer uppför en brant villagata med blommande träd och hon känner sig så främmande i området att hon i hemlighet önskar att någon kunde komma och såga ner vartenda träd. Jag såg en människa framför mig då i fullständig upplösning, någon som springer i vanliga kontorskläder för att hon måste, för att om hon stod still skulle hon gå sönder. När jag väl fått den bilden i huvudet blev det ett slags forskningsprojekt att reda ut vad som verkligen hade hänt den människan.
Vad har varit roligast respektive svårast under arbetet med boken?
- Att skriva den från början till slut var mest kul även om jag ofta gick vilse och fick många gråa hår på vägen. Det svåraste var ju sen definitivt att bearbeta den där högen med papper till en läsvärd roman. Allt som allt tog det runt fem år att få ihop historien tills den kändes bra nog. Men ändå en förbättring jämfört med mitt första romanförsök som tog sex år att skriva och sen ändå aldrig blev publicerat.
Du fick nästan 50 omslagsförslag till boken. Hur tänkte du när du valde bland dem?
- Bokens formgivare Sara R Acedo berättade för mig på en förlagsfest att hon faktiskt hade dåligt samvete för att hon gav mig 47 förslag. Men för att vara tydlig var det egentligen ”bara” fem olika grafiska teman, som Sara därefter hade gjort flera variationer på avseende detaljer som typsnitt, titelns placering m.m. Det var förstås roligt att få se så många olika riktningar som omslaget kunde ta, och samtidigt kände jag från början att det fanns en självklar vinnare. Både jag och förlaget var rörande överens om vilken version som kändes mest sann med bokens innehåll.
Berätta lite om bokens huvudkaraktärer, Agnes och Amalia!
- Amalia växer upp under fasansfulla förhållanden på ett alltmer förfallet slott under 1950-talet.
Hennes dotter Agnes växer upp under 1980-talet med en mentalsjuk mamma på en skitig
loftgång i Nynäshamn. Vid unga år gifter sig Agnes själv tillbaka in i överklassen. Men livet i
sekelskifteshuset under 2020-talet på den vackra gatan är långt ifrån okomplicerat eller befriat på
motkrav, inte ens för en kameleont som Agnes som lärt sig att överleva som inkräktare i alla
sorters förhållanden. Både kring Agnes och Amalias karaktärer har jag rotat i frågan kring hur fria
eller ofria vår livsval kan vara.
Jag tänker att du säkert kommer få många frågor om hur mycket av ditt eget liv som finns i boken. Jag, som själv skrivit böcker, har alltid fått liknande frågor. Jag tänker att många händelser, karaktärer förstås kommer någonstans ifrån men att jag själv mest baserat böcker på olika känslor, men det har inte varit så att särskilt många händelser i sig har varit hämtade från mitt liv. Hur känner du kring det där?
- Jag håller med dig om att upplevda känslor kan, och eller bör, få andra former i skrivandet än rent självbiografiska aspekter. Det vore väldigt tråkigt, tänker jag själv, att enbart skriva om sådant som är självupplevt. Men det är klart att skrivande filtreras genom våra erfarenheter och vår blick på världen. Sommarsorger börjar med en mamma och en dotter som besöker det gamla släktgodset där modern uppfostrades under fasansfulla förhållanden. En gång som flicka besökte jag ju det verkliga slottet där min pappa växte upp med farmor. Hon var en makalös horder och allvarligt psykiskt sjuk. Ingen av hennes tre barn kom undan svåra trauman. Jag kom inte heller undan min generations dos, men vid fyrtiotvå har jag gjort upp med mina egna sorger och skrivit en roman som jag skulle påstå är 98% drömsk fantasi och 2% inspiration från min släkthistoria och mina egna levda relationer.
Du har kämpat i tio år för att bli utgiven. Vad fick dig att hålla ”lågan” uppe?
- Även om detta med att vilja debutera ofta kändes som på liv och död har jag förmåga att hantera nederlag med svart humor. Och podcasten Debutera eller Dö var ju absolut min stora livlina! Den fick mig att hålla modet upp, liksom tilltron att det skulle gå att bli utgiven en vacker dag.
Hamnade du någonsin i det där stadiet där du ville ändra tankesätt från ”mitt sätt att skriva” till ”hur ska jag skriva för att bli utgiven?”
- Jag började absolut ställa mig den frågan efter flera års refuseringar. Men jag kom aldrig fram till något annat svar än att det inte går att skriva på något annat sätt än sitt eget, och att det kanske snarare handlar om att bara fortsätta hitta sin nisch och ton i skrivandet. Det finns säkert många naturbegåvningar därute, men i mitt fall handlade det mycket om att fortsätta odla min trädgård (som Theodor Kallifatides kanske skulle ha kallat det), alltså att fortsätta läsa och skriva och att utforska sin stil och jobba på med hantverket. Att lyckas med att få ett bokkontrakt handlar ju också mycket om tajming och tillfälligheter förstås, utöver att bara hitta någon som gillar det man gör.
När du gästade Debutantbloggen skrev du, efter att ha lyssnat på David Mamet, ”Det är antagligen lättare i teorin att tänka sig att man kommer vara en som står ut med osäkerhet än att faktiskt vara en som gör det i längden, år efter osäkert år.” och jag tycker det är väldigt tänkvärt att man som författare måste stå ut med osäkerhet. Hur känner du kring det idag? Hur står man ut?
- Om jag vid tiden när jag skrev det där hade vetat hur många fler riktigt tunga refuseringar som väntade mig hade jag kanske inte skrivit det ... hehe! För att stå ut med osäkerhet handlar kanske ändå mest om att fortsätta ha tillförsikt egentligen ... ibland rentav att hålla fast vid snudd på dumdristig positivism, liksom? Kanske vill jag ofta tro att jag kan stå ut med ren och skär osäkerhet till 100% men jag vet inte om det är helt möjligt för någon människa? Vi måste ju även få visualisera och drömma kring alla tänkbara maskhål i den stora osäkra rymden. Det är nog den bästa kombination. Som Joyce Carol Oates uttryckte det: “Keep a light, hopeful heart. But expect the worst.” Ja det är nog metoden tror jag för att inte bli galen om man nu drömmer om att skriva och ge ut böcker den traditionella vägen.
Hur mycket har din podd betytt för dig och ditt skrivande? - Sammanhanget som jag fick genom podcasten var en lisa för själen. Alla författare jag träffade var väldigt uppmuntrande och sa att det var klart att det skulle gå om jag bara fortsatte. Jag valde att tro på det, och det fungerade ju! Jag lärde mig nog mycket också tack vare att få läsa och prata om olika texter, och genom att få konkreta tips av kloka gäster. Jag har även fått insikter om dramaturgi och effektivt berättande genom att klippa ljudfiler. En två-tre timmar lång ljudfil blir ju outhärdlig lyssning även om det är John Ajvide Lindqvist som pratar. Att driva en podd om skrivande handlar inte bara om att dyka upp och sätta på micken utan framförallt om många, många timmars efterarbete för att sortera ut guldkornen och sätta ihop dem till ett intressant och relevant program för lyssnarna.
Om man jämför din syn på skrivande idag och den du hade när du började skriva, hur har den förändrats?
- Insikten är ju att det är så mycket mer med skrivande än att komma på en idé och sätta sig med ett blankt dokument. Om man vill att det ska bli något på sikt handlar det kanske framförallt om att framhärda även när det är svårt. Det är ju i realiteten mer svårt än lätt att skriva, enligt min erfarenhet, och i förlängningen innebär det att det alltså är vanligare med dagar när man kör fast än dagar när allt flyter på utan hinder. Att skriva innebär att skriva även när det förefaller omöjligt.
Läste du mycket som barn? Vad blev det då i så fall?
- Jo jag läste allt jag kom över. I efterhand kan jag sörja avsaknaden av intersektionalitet i flickböcker på den tiden. Jag blev ju inte klokare eller mer stärkt av att i unga år läsa om hur snygga och nätta flickorna alltid var i t.ex. Kitty-böckerna eller Sweet Valley High-serien. En hjärntvätt som jag hoppas mina barn ska få slippa. Tack och lov läste jag mycket annat också, som allt av Ursula Le Guin, Astrid Lindgren och Maria Gripe.
Har du någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken?
- Åh, jag måste nog ändå säga Blonde av Joyce Carol Oates, eller Steglitsan av Donna Tartt. Nu blev det två samtida amerikaner nämnda här enkom för att jag ju ändå är väldigt formad av (och fortfarande förtjust i) tjocka, pratiga och stämningsfulla romaner om adolescens och det svåra i att finna (eller inte finna sig själv). Jag fortsätter nog på det temat in i medelåldern i Sommarsorger, om än inte i svulstig episk form.
Vilket är ditt bästa minne, kopplat till en läsupplevelse?
- Mitt senaste överjordiska läsminne är från förra våren, då jag var antagen men ännu förhållandevis sysslolös. Jag lyssnade på Lena Endres briljanta inläsning av Elin Cullheds roman Eufori, som handlar om Sylvia Plaths sista år i livet. Det var april, den grymmaste månaden, och jag gick längs en stig i skogen och såg allt som trängde upp i marken samtidigt som jag knockades av det bländande språket och de högupplösta scenerna i romanen. Det var ren och skär eufori.
Något du vill hälsa till läsarna innan de tar sig an Sommarsorger?
- Det är bäst att undvika instruktioner till läsaren, men just nu tänker jag mycket på att det finns så många som jag älskar som jag inte skrivit om. Samtidigt som jag definitivt är skyldig till att ha lånat en del underbara detaljer här och där hos människor som jag älskar, som jag sen framförallt har använt för att förmänskliga mina antagonister. Det är klart att det finns en rädsla för att någon ska tro att jag verkligen har försökt skriva om dem som personer på elakt vis. Men det krävs många apelsiner för ett enda glas juice. Det blir nog sällan bra skönlitteratur att utgå enbart från verkliga människor när man skapar karaktärer.
Hur skulle du sammanfatta ditt 2021 om du blickar tillbaka?
- Jag blev antagen den 2 februari, dagen som kallas Groundhog Day för alla som minns Måndag hela veckan. Efter det följde många månaders stiltje innan det verkliga jobbet med förlaget drog igång först under senhösten. På det sättet kändes stora delar av året mest som att gå runt i ett förväntansfullt vakuum innan det var dags för total mörbultning i tumlaren.
Till sist, vilket är det finaste ordet du vet?
- Fadd. För att det är ett mångbottnat ord. Både drömmigt och skitigt, lite som en déjà-vu kan kännas. Här finns hela spektrumet från något rått och naket till något förställt och konstlat, en slags opålitlighet som ger mycket laddning. Jag gillar fadda känslor, helt klart.
