Jag har ganska svårt för att bli äldre. Det är fortfarande så mycket jag inte har lärt mig att hantera. När människor försvinner. Att hålla liv i relationer samtidigt som jag ska klämma in all återhämtning jag behöver. Rädsla för ensamheten är en ständigt pågående läcka i badrummet. Jag gick ju av där ett tag. Vid den hållplatsen. Jag kunde hålla mig kvar länge på ICA under den perioden. Hemma väntade kanske en livestream, men vad hjälper det när man vill vara på plats i ett sammanhang. Jag kände mig som Aftonbladet där ett tag. Jävligt spännande som nätupplaga men det var ingen som köpte den fysiska delen.
Perioden tog slut. Jag gick på en annan buss. Livet vände. Jag kände mig tryggare i mig själv. Jag lärde mig att det viktigaste var att känna sig avslappnad med de vänner man har. Det är som en mental snöröjning. Det är som den där lilla plätten på landet där man kan sitta och bara vara. Där kan ingenting nå oss.
Det är så svårt att välja väg i livet. Man kan ju riskera att välja bort en ny film för att se en annan gå i repris. Okej, jag trodde att jag hade gjort mig av med den delen av mig själv, men här är jag igen liksom. Ju äldre jag blir desto mer vill jag vara innanför. Leva ett vanligt liv. Jag vill ha kalla lördagar vid en skridskobana i Mölndal och se mina barn åka omkring. Jag vill ha ett liv som inte så många vill ta bild på. Något som inte utmärker sig. Jag längtar till att det livet tappar sin första tand, till det lär sig att springa, cykla, bygga kojor. Jag vill leva det livet i ett både vackert och ofördelaktigt ljus. Se det som det är. Stå där med en färdigrätt ibland men ändå känna mig ganska nöjd. Vi somnar tillsammans inatt också, va? Någonstans är det det allra viktigaste. Ska vi tillsammans ropa in drömmarna?
I grunden tror jag att jag har fattat många beslut just för att ha orken att få relationer att fungera. Det är nog det som är viktigast i livet. Ibland har jag nog stannat kvar för länge i olika relationer, trots att den andra varit ganska elak. Någonstans har jag alltid hittat ett försvar. Men jag tänker att det innerst inne inte kommer kännas särskilt bra förrän man gör någonting åt de där relationerna. När man märker att ens röst och magkänsla inte håller med varandra får man ta ett snack med sig själv. Fundera på vad man vill uppnå. Inte vara så rädd för att vara en ganska ospännande nätupplaga. Vara nöjd med att bli äldre och tryggare i sig själv och ha människor i ens närhet som är intresserade av en på ett genuint sätt och där man känner samma sak tillbaka. Man kan sitta på den där lilla plätten och åldras i varandras sällskap. Vara trygga med att vi alla fuckar upp det ibland men att vi inte ser på varandra som tunn is eller som lösa plankor för det. Vi finns kvar för varandra.
Min närmaste vän delade ett egengjort kollage från filmen Den lyckligaste dagen i Olle Mäkis liv för ett tag sedan, den ena i scenen frågar ”Tror du att vi blir såna där?”, den andra frågar ”Gamla?” och får till svar ”Ja, och lyckliga”. Personen säger genast att ”Det är klart vi blir”. Jag blir rörd när jag tänker på det. Jag längtar efter att själv vara där ibland. Att våga bortse från rädslorna.
