Musikminne från Tiger

En låt som garanterat kommer vara med på många årsbästalistor när året sammanfattas är Panna mot panna med trion Tiger. En melodiös låt som skapar dans i hjärnan. Själv hörde jag Tiger första gången när de släppte den finfina covern på Familjens Det snurrar i min skalle. Trion, som består av Daniella Binyamin, Oskar Nyman och Joel Isaksson, gästar idag bloggen för att berätta om ett musikminne!

Vår favoritsysselsättning med Tiger är att åka iväg tillsammans och skriva låtar och umgås. Stänga oss ute från världen i nån studio eller stuga på landet. På med raggsockor och mjukisbyxor, fram med vinlådan och gitarren. Sen sitter vi där och sjunger och spelar tills det kommer nått fint. Ibland går det snabbt, ibland tar det ett tag men oftast är det väldigt mysigt. Fritt från tandläkartider, träningpass och andra aktiviteter som fyller kalendern vanligtvis kan vi grotta ned oss i melodier och texter. Det brukar bli finast musik så. 

Vårvintern 2021 åkte vi ut till havet i Stockholms skärgård. Isen höll precis på att smälta och solen sken in genom fönstret på den lilla sommarstugan. Det var en underbar vinterhelg vid havet helt enkelt. Vi hade packat med oss en massa instrument och musikprylar, gott humör och så mycket mat vi kunde bära. Eller så mycket som gick in i Oskars mikroskopiska bil. Under den resan skrev vi inte mindre än tre låtar till vår kommande platta. Så den helgen kan ses som väldigt produktiv. 

Trots den värmande vårsolen var inte utomhus så mycket, kreativiteten krävde sitt och vi han med bara någon enstaka promenad vid havet. Mestadels av tiden spenderades inne hos gitarrer, synthar och sång. Förutom den obligatoriska promenaden till bastun på kvällen förstås. Joel och Oskar som, pga sitt finska ursprung, är inbitna bastubadare fick inviga skåningen Daniella i bastubadandets ädla konst. Och hon va inte sen på att anamma denna tradition, snabbt var det hon som föreslog att snöänglar skulle göras mellan bastuskoporna. 

Efter den resan har vi inte bara tre låtar till en kommande skiva och en massa fler låtembryon utan också en bastu-tokig skåning som en del av Tigerfamiljen.

/ Tiger

Lyssna på Panna mot panna här nedan!

Musikminne från Moa Sellergren

Fantastiska Moa Sellergren har släppt två låtar hittills, Springa och Vägen. Två finstämda och vackra poplåtar. Vi får hoppas på mer musik från Moa under 2022. Det är inte början på något stort. Det stora har redan börjat. Idag gästar Moa bloggen för att berätta om ett musikminne!

Jag har aldrig varit en sån som stänger in mig på mitt rum och pumpar hårdrocksmusik på högsta volym tills hela huset vibrerar. Inte heller en sån som tapetserat mina väggar med affischer på Justin Bieber, Beyonce eller någon annan världsstjärna. 

Har jag varit mellanmjölken? Hon som lyssnat på svenska topplistan, kollat på melodifestivalen, gått på grönan konsert och kollat på hov1? Svaret som inte känns helt skamlöst är ja. Jag har inte lyssnat överdrivet mycket på musik, och gör det faktiskt fortfarande inte, trots att musik är det jag ägnar mitt liv åt. Mitt huvud är oftast fyllt till bredden av intryck och då vill jag ha det tyst. 

Men jag, som alla andra har också mina känsligare stunder. Stunder då man bara vill låta sina känslor verkligen kännas. Och för mig är bästa receptet för det att lyssna på musik. 

Jag älskar, skulle nästan säga är beroende av att hulkgråta till Bon Iver. Lätta på trycket liksom. Wow vad dem får mig att känna saker. Någon annan som jag inte kan sluta beröras av är Billie Eilish. Jag kommer ihåg när hon släppte When the party’s over och jag satt och hemma och med blinkande ögon såg henne tömma glaset med den svarta vätskan. Jag fick min första idol den dagen. 

Men om jag ska säga min absolut starkaste musikaliska upplevelse är det inte något jag lyssnat mig till utan musik jag skapat själv. Att själv få pryda en melodi med egna upplevelser. Som ett nytt språk som är mycket lättare att använda än att prata. 

Ja, det låter smått egocentriskt, men för min del har låtskriveri varit en otrolig ögonöppnare. Euforin över att jobbiga minnen kan bli något vackert. Och något som människor faktiskt kan känna igen sig i. Herregud, så fint det är!

/ Moa Sellergren 

Lyssna på Moa här nedan!

Musikminne från Daniel Arteaga

Snygga melodier och fina texter får vi från Daniel Arteaga från Västerås. Han debuterade i fjol med Vår gamla stad, en hyllningslåt till just Västerås. Igår släpptes debut-EP:n Känner smaken av sveket men sväljer ändå som lyser upp januaris, vad det känns som ibland, bottenlösa mörker. Idag gästar Daniel bloggen för att berätta om ett musikminne!

Ett starkt musikminne är när jag för första gången var på Hultsfredsfestivalen 2009. Jag hade precis gått ut 9:an och jag och min partner in ”music” crime vid den tiden, Philip Lenhoff var båda helt sålda på Kings of Leon, The Killers och Franz Ferdinand som då skulle spela på festivalen. Vi var dock för unga för att släppas själva ifrån Västerås ner till Hultsfred på en musikfestival. Men efter mycket om och men så gick min pappa med på att vi skulle få åka men då under hans närvaro. Så med villkoret att farsen skulle följa med och hålla ett öga på oss åkte vi ner. Detta innebar även att min 4 år yngre lillasyster Rebecca också fick följa med, eftersom hon inte kunde lämnas själv hemma vid 11 års ålder. Sagt och gjort, vi packade in oss i bilen, jag, min vän Philip, farsan och syrran och åkte ner till Hultsfred. Vi lyckades få igenom att vi åtminstone fick sova på campingen medan pappa och syrran sov på hotell. 

Vi var lyriska och oerhört taggade på de 2 dagarna vi skulle få spendera på Hultsfredsfestivalen.  

Jag minns att vi tyckte att konserterna var otroliga. The Killers öppnade och avslutade med Human, vilket vi tyckte var lite väl over the top kanske. Vi hade också den där klassiska känslan av ”det här bandet är vårt band och inte ert” när Kings of Leon spelade och publikhavet sjöng med till Use Somebody men inte till låtarna på deras första 3 plattor. 

Någonstans under Kings of Leon tappade jag bort min vän, jag hittade hans skor men inte honom och blev såklart helt förtvivlad tills jag hittade honom under ett träd där han såg ut att ha det helt okej trevligt. Vi upptäcker Regina Spector under våra 2 dagar på festivalen och jag minns att någon recensent då skrev något i stuk med ”Hultsfredsfestivalen är en för stor arena för Regina som hon inte kan leva upp till” vilket jag absolut inte höll med om! 

Att ha varit på Hultsfred 2009, vilket jag tror var det sista ”riktiga” Hultsfred innan de köptes upp, är verkligen ett minne jag sent kommer glömma. Jag vill också avsluta detta minnet med ett citat ifrån min pappa som jag inte heller kommer glömma. Det är något som han sa på festivalen

”Ja, du Rebecca, inte trodde jag att vi skulle vara båda äldst och yngst på den här festivalen.”

/ Daniel Arteaga 

Lyssna på Känner smaken av sveket men sväljer ändå här nedan!

Musikminne från JVN

JVN, eller Jakob Nilsson som han egentligen heter, släppte i julas en fin cover av Goo Goo Dolls gamla klassiker Iris. Fast på svenska denna gången. Jag vill inte att världen ska se mig heter den i Jakobs version. Jakob, som är född i Kristinehamn, flyttade till Göteborg för några år sedan och har även läst en låtskrivarutbildning i Växjö. Idag gästar han bloggen för att berätta om ett musikminne!

Jag hade varit med i P4 Nästa två gånger och bestämde mig för att vara med en tredje gång. På hemmaplan i Värmland, så nu var det tänkt att jag skulle vinna, jag och min klasskamrat/producent. Vi skrev en låt som skulle passa in i sammanhanget: trallvänlig, rätt i tiden och något som skulle låta bra att framföra live. Året var 2021 på våren så världen var mitt i pandemin. Låten fick handla om att det finns hopp och det finns en tid efter denna misären. I denna tävlingen så är det en jury och publiken som bestämmer resultatet. Det gäller alltså att få människor att rösta på ens bidrag. Vi gick inför det och försökte få så många som möjligt att rösta på oss. 

Det blev dock ingen vinst, det blev ingen riksfinal, det blev ingen chans till att få vara med i Melodifestivalen. Men vi skulle ju vinna denna gång? Allt var ju planerat och vi är ju proffs på det här? Med tanke på vår kandidatexamen i just låtskrivning. Det blev ingen tredje gången gillt. En väldigt frustrerande känsla kom över mig i och med detta. Tankegången löd ungefär såhär: ”Jag är bra på det jag gör, men jag är inte bäst. Jag kommer alltid långt, längre än de flesta. Men jag vinner aldrig.” 

Jag har haft många motgångar i mitt musikliv genom åren, tappat räkningen hur många gånger jag fått ett ”Nej” eller ännu fler gånger inget svar alls. Dock försöker jag alltid efter en motgång tänka ”Bryt ihop ikväll och res dig imorgon.” Det gjorde jag även denna gång. Något jag inte såg under den här perioden, eller jag såg det men jag tog det inte till mig ordentligt, tror jag. Det var hur otroligt många som hade hört av sig och berättat för mig hur mycket just den här låten hade betytt för dem. Låten heter Ljuset bryter genom och de berättade om hur den här låten hade kommit med lite ljus till dem när det kändes som mörkast i deras liv. 

Jag kommer ihåg en kvinna specifikt som hade förlorat sin man i Covid-19. Hon berättade för mig att min låt hade hjälpt henne att hitta hopp i hennes liv. 

Musik är mitt liv och min högsta önskan är att jag ska kunna leva på den. Men när man får sådana här historier i sitt knä, då förstår jag vad det egentligen handlar om. Jag kanske inte vann, det kanske inte gav mig framgång. Men jag kan säga att jag känner mig som den största vinnaren i världen varje gång jag lyckas på något sätt beröra en människa med min musik.

/ JVN 

Lyssna på Jag vill inte att världen ska se mig här nedan!

"Hela bygden har hållit om mig"

Småbarnsmamman Linda Engström från Ekshärad i Värmland drabbades av äggstockscancer förra året. Det visade sig att den också hade spridit sig till andra organ. Idag gästar Linda bloggen och berättar om beskedet, tiden på sjukhuset och hur hon hanterade sin värld i ovisshet, samtidigt som hon kände att hela bygden höll om henne. 

Linda heter jag. Jag är en 32-årig kvinna som bor med min dotter på 8 år i de Värmländska skogarna. 2021 var ett att de värsta åren i mitt liv, måste jag få säga. Låt oss gå tillbaka till början av året, då allt började. Jag hade under en längre tid känt mig trött och sliten. Sista veckorna i februari började jag bli väldigt yr, men jag jobbade på som vanligt. Men till slut, den första mars sa jag till chefen att "nej, jag ringer vårdcentralen och ber dem ta blodprov på mig." Jag tänkte då om det var järnvärdet som kanske spökade. 

Blodproven visade sig vara väldigt dåliga, 49 låg HB på. Det ska egentligen ligga på över 120. Läkaren skickade en akut remiss till sjukhuset i Torsby, där jag fick två påsar med järn intravenöst. Läkaren började fundera på vad som kunde vara fel och varför jag hade så dåliga värden. Han bestämde att vi skulle göra en koloskopi, där man kollar tarmen, då han misstänkte glutenintolerans. När jag sedan vaknade upp efter koloskopin berättade läkaren att han hade ringt min mamma och syster, de skulle komma dit. Han hade något viktigt att berätta. Läkaren började med att säga att han funnit något som han inte hade velat sett, en tumör i min tjocktarm/ändtarm. Den såg inte snäll ut. Jag fick en remiss till magnetröntgen i Karlstad tre dagar efter. Där svaret blev spridd äggstockscancer. Cancern hade alltså börjat i höger äggstock och sedan spridit sig in i tarmen. Mina röntgenbilder skickades till Akademiska Sjukhuset i Uppsala, där de har specialister på just äggstockscancer. 

Under tre veckor fick jag vänta på svar, vad som skulle göras och vad som skulle hända härnäst. De bestämde att först skulle det bli operation och sedan cellgifter. Till Akademiska fick jag åka ensam, pga. covid fick ingen följa med mig. Det var en av de jobbigaste veckorna i mitt liv. Att vara där ensam utan någon som stöttade mig och fanns där. Men som tur var så fanns alla nära ändå via telefon. Den 15 April var det så dags för operation. De skulle operera bort äggstockarna, äggledarna, livmodern och bitar av tarmarna. När de hade öppnat buken fick de även se att mjälten var full av tumörer och det fanns även tumörer på lever och lunga som de lyckades skrapa bort. Operationen gick alltså väldigt bra och kirurgerna var väldigt duktiga. Sämre var det med sköterskorna på avdelningen. Kände mig så ensam där jag låg i rummet. Det var inte ofta jag såg någon sköterska. Jag fick ingen hjälp med matning trots att jag hade starka smärtor och inga magmuskler för att orka sätta mig upp. Jag hade heller inte någon som tvättade mig trots kateter som skulle rengöras morgon/kväll. Det var bara någon enstaka sköterska som var trevlig och stöttande. Till sist blev det så illa att jag fick tillkalla avdelningschefen till mitt rum. Jag berättade allt och hon beklagade min situation och jag avslutade det hela med "Ja, du borde kanske skicka din personal på charmkurs." 

I slutet av maj påbörjade jag min behandling med cellgifter. Jag behandlades var tredje vecka till och med sista augusti. Jag hade förberett mig på att bli liggandes och må dåligt hela sommaren. Men jag fick faktiskt må väldigt bra under sommarn, trots att cellgifterna gav mig benvärk och tandvärk. Jag kände mig lite sliten i kroppen i omgångar. 

Men sommaren och hösten bjöd verkligen på mycket glädje med mina nära och kära. Alla har verkligen stöttat mig i det här, hela bygden har hållit om mig. Kanske att, genom allt jag gått igenom, man också blir mer tacksam för det man har och att man försöker att bara göra sånt som gör en glad i själen. Jag och min dotter har åkt en massa raggarbil, då jag äger en Cadillac -56 Fleetwood. Den är min andra älskling. Den har gett mig så mycket glädje och den har även skänkt glädje till andra här i bygden. Jag och några vänner startade en liten “raggar-runda" på byn, som körs varje fredag under sommarhalvåret. 

Jag har under hela resan aldrig känt mig så dålig att jag inte orkat med saker, utan jag har orkat hitta på en del. Ett exempel var när jag var och fick min fjärde dos cellgifter. Då åkte jag raka vägen från Sjukhuset i Karlstad till Malung på Dansbandsveckan. Mina favoriter Streaplers stod på scenen och det ville jag inte missa. Det blev en lyckad kväll. Dansen och dansband ligger mig varmt om hjärtat. Min läkare sa till mig att "Du ska vara glad att du varit aktiv och dansat mycket och har din positiva inställning till livet, det kan hjälpa dig på vägen." 

Jag vet att många som får cancer inte pratar om sin sjukdom, men jag tycker att det är så viktigt att prata om detta, och speciellt äggstockscancer. Det är 700 som drabbas varje år i Sverige och 550 dör pga. för dålig forskning och kunskap om just den typen av cancer. Jag har varit öppen om min cancer sedan den första dagen, vilket har varit väldigt skönt. Så mitt budskap till er blir förstås en önskan om att ni ska ta hand om varandra och ta vara på varje dag! Tänk på att stödja Cancerfonden och inte minst Nätverket mot Gynekologisk cancer. Forskningen räddar liv! Många kramar. 

/ Linda Engström

Musikminne från DISA

Disa Engström solodebuterade 2018 under namnet DISA. Tidigare hade Disa frontat bandet Pretty Princess. Första EP:n Chase Away the Sunshine släpptes 2019 och där blandade Disa med att sjunga på både engelska och svenska. Efter det har det dock bara varit släpp på engelska. I oktober förra året så släppte hon den förtjusande låten Billy. En låt som var inspirerad av både Gyllene Tiders låt med samma namn och karaktären Johnny från filmen Känn ingen sorg. Mer Gyllene Tider är det i singeln GT40 som släpps idag - en låt som handlar om när Disa var på Halmstad-bandets 40-årsjubileum. Idag gästar Disa bloggen för att berätta ett musikminne!

Jag var uppe på takterrassen på Skövdes högsta hus, också kallat ”skrapan”. Huset må inte riktigt leva upp till sitt namn med sina 50 meter men utsikten är ändå ganska fin där uppifrån. Det var första gången jag var där och jag tittade ut över min gamla hemstad som plötsligt kändes så liten. 

Anledningen till att jag var där var att jag skulle vattna den stora blomkrukan på takterrassen. Jag hade precis börjat sommarjobba som miljövärd i ett centralt område i Skövde och ”skrapan” var ett av områdets hus. Det tog flera minuter att fylla vattentanken i krukan och medan jag stod där tittade jag hoppfullt ner mot Boulognerskogen som ligger precis nedanför. Den så kallade skogen är egentligen en vanlig stadspark. En park jag förknippar med idrottslektioner på högstadiet, valborgsmässoafton och med en badplats som då och då stängs ner på grund av dålig vattenkvalitet. 

Just den här dagen var Boulognerskogen omringad av höga stängsel med presenning på så att man inte såg in. Jag hade jobbat i närheten av parken hela dagen och hört hur det byggdes och lät där inifrån. Varje gång jag gick förbi försökte jag hitta någon typ av öppning eller hål jag kunde se in i men lyckades aldrig. När det var dags för vattning såg jag min chans och åkte med glädje upp till 16:e våningen i ”skrapan”. Min förhoppning var att mina arbetsuppgifter på takterrassen även skulle innebära en perfekt överblick av parken tillika en unik insyn i vad som hände där. Jag konstaterade dock snabbt att så inte var fallet. Takterrassen låg för högt upp och det enda jag såg var gröna och fylliga trädkronor, helt omöjliga att se igenom. Det gjorde inte så mycket dock. Det var ändå en väldigt härlig känsla att stå där uppe en solig dag i juli och se ut över Skövde. För jag visste att där nere står mitt favoritband Gyllene Tider och om några timmar skulle jag också stå där och se dem live för första gången. 

Jag tänker ofta tillbaka på den där dagen. Trots att konserten var fantastisk och att jag hade en jätterolig kväll är det nästan alltid arbetsdagen och stunden på taket jag återkommer till. Känslan av att något är på gång. Det bästa med en liten stad är att man verkligen känner i hela staden hur allt livas upp och påverkas när något roligt händer. Även människor som inte skulle på konserten var ute på gatorna och var glada. Folk satt på filtar utanför konsertområdet och alla pratade om kvällens konsert. Folkfester i småstäder är något av det bästa jag vet! När jag ett år senare satt med gitarren och skrev om den här dagen var det just den känslan jag ville fånga. Resultatet blev GT40 som släpps idag. Jag hoppas ni tycker att jag lyckats!

/ DISA

Lyssna på GT40 här nedan!

Ful i kanten

En podd jag gärna vill lyfta är Ful i kanten som drivs av Erica Hallström och Nelly Nahlbom. Nelly känner ni säkert igen sen tidigare då jag intervjuade henne i november i samband med hennes EP-släpp. Hon gör musik under namnet Nelly Malou. Även Erica gör fantastisk musik, då under namnet Cebratrack. Hennes senaste singel heter Fiction. 

Jag har länge känt att vi så gärna pratar om det fina i att visa oss mänskliga, men samtidigt så märks det inte alls i samhället, där våra mest mänskliga sidor ses med förakt nästan. Det är ofta våra prestationer som lyfts i slutändan, det som leder oss någonvart. Samtidigt kan man själv sitta där, inte orka svara på messenger och bara vilja lägga ner för man känner sig inte så genomtänkt som man kanske förväntas vara.

 

Nelly och Erica driver en väldigt mänsklig podd och jag känner att det är jävligt fint. Det är ofta både roligt, öppet och filosofiskt och det är två personer som inte tar sig själva på så stort allvar och väldigt breda ämnen diskuteras. Det är så mycket som diskuteras i podden som på många andra ställen inte alls gör det, men där det sannerligen också borde talas om. Minst lika mycket. Det är en hel del saker som tas upp där jag känner att ”precis så är det.” 

Det känns bra att lyssna på något som känns så mänskligt. Som får en att både nicka igenkännande och känna att man fan inte är ensam om att vara mänsklig. Även om man kan få för sig det ibland - att man är den enda som fuckar upp. Men så är det ju aldrig.

Lyssna på Podden på bland annat Spotify. 

Musikminne från Nicole Haber

Nicole Haber från Toronto släppte i slutet på december den melodiösa och catchiga singeln How did we get here. Den följde upp den fina singeln Took it too far. Nicole debuterade 2018 då bland annat EP:n Vibes släpptes. Sen dess har det blivit en hel del singlar och blandningen av electro och pop lär få många att vilja dansa nätterna igenom. Idag gästar Nicole bloggen för att berätta om ett musikminne!

I’ve been in and out of many studios throughout my time as a musician, and have worked with a lot of different producers and writers over the years. There’s always so many different personalities you encounter in a music setting. Every moment that I'm in a studio tends to be memorable in its own way, but working on How Did We Get Here with Mike Tompa was one of the most memorable. 

A lot of people don't know this about me, but I'm shy. When I'm in settings with new people I tend to be a little over-the-top to overcompensate for my awkwardness. So anytime I go to meet a new producer or co-writer or musician, I find myself in this awkward state of what am I doing / who am I? I remember feeling really nervous when I met Mike for our first session, but we ended up talking for almost 2-4 hours before we even came up with a single idea. 

What was interesting to me was during this 2-4-hour period, We shared a lot of our life stories with each other. I learned more about Mike in those two hours that I'd known about some of my closest friends. I was telling him about my musical upbringing and all of the stages in my life that brought me to where I was at that moment, and he told me a bunch of his stories. Which I might add, were some of the most interesting stories that I've ever heard. It seemed like the guy lived in a freaking movie, I swear to god, it was crazy. I was really interested in our conversations. Needless to say we didn't get much writing done on our first session. We came up with a really simple instrumental line and I ended up taking that home and working on the lyrics by myself. 

When I got home that night, I felt this surge of energy and inspiration. I ended up writing the whole song that night and it was all about the conversations we had in those few hours. I never had a song come so naturally before. The lyrics just flew out of me as if it was something I needed to say for a long time. It was honest, it was raw, and it was a perfect reflection on how I felt my life was going. When I brought the song in to show Mike on our next session, I think we both felt refreshed on how simple and innocent the song was. It was just very true to our personal stories. The concept of not being exactly where you thought you would be, but being content with where you're at is something that I don't think a lot of us appreciate enough. We always just look down on it, instead of accepting it and embracing it. 

All I knew was that after that, we started every single session with about an hour or two of just talking and getting to know each other more before we started making the music. It really helped grow How Did We Get Here and made it become this beautiful song full of nostalgia, freedom, and good times. These themes were also a huge influence on the visuals and branding for the track's release. It was an experience that I don’t think I’ll ever forget. That was well over a year ago now and now that the song's finally out I feel like I'm living that experience all over again, and it's magical.

/ Nicole Haber 

Lyssna på singeln här nedan!

Musikminne från Katarina Hemlin

2021 fyllde Göteborg 400 år och soundtracket till firandet av staden skrevs av Katarina Hemlin, som själv växte upp i stadsdelen Guldheden. Jubileumslåten Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg är både finstämd och melankoliskt romantisk och Katarina har en fantastisk röst. Idag gästar Katarina bloggen för att berätta om ett musikminne! 

Ni vet Den låten? Den där som man inte kunde värja sig mot, som kändes så djupt utan att man egentligen förstod riktigt varför? Den där överjordiska, magiska låten som fick allt att verka gigantiskt och pyttelitet samtidigt? Kanske är det så för en del att det finns flera såna låtar, men för mig är det en specifik som sticker ut. En som av någon outgrundlig anledning inte kan slitas ut. Den bara förblir Den låten. Och den ursprungliga upplevelsen kommer fortfarande tillbaka ibland, om än lite blekare. 

Första gången jag hörde Den låten var jag 11-12 år, har svårt att minnas riktigt säkert, och det är ju hursomhelst inte tidpunkten som är väsentlig. Vad jag minns tydligt är hur jag försvann i den, och att, även om jag alltid älskat och känt mycket för musik, var detta något nytt. Hela albumet, där Den låten är titelspåret, var bara som ett slags moln av.. ja jag vet inte riktigt vad. Men att Den låten inte liknade någon annan stod alldeles klart och jag hade svårt att föreställa mig tiden innan jag hörde den. Och här hade berättelsen kunnat vara slut, om det inte hade varit för det som hände något år senare. 

Jag var bjuden på ett 13-årskalas hos en klasskamrat. Det var den där åldern när man fortfarande var ett barn, men inte tyckte det själv, och det var nog eftersträvansvärt att vara “cool”. Jag var (och är än) en mes i den meningen att jag inte klarade av exempelvis skräckfilm, som det var så mycket av just då. Men jag hade turen att vara i ett kompisgäng där det var helt okej att inte vilja vara med på sånt. Så trots att det skulle kollas skräckfilm på det där födelsedagskalaset, som var med övernattning, kunde jag utan bekymmer följa med eftersom alla redan visste att jag inte skulle vilja titta. Jag hade med mig min iPod så jag kunde sitta och lyssna på musik med ryggen mot tv:n medan de andra kollade. Inga problem. Men så någonstans på vägen råkar jag se något, vända mig om och snappa upp lite av berättelsen, varpå jag försiktigt fortsätter följa med i förhoppning om att det där läskiga ska bli bra i slutet. Samtidigt har jag fortfarande min iPod igång med min bästa musik - albumet med Den låten. Skräckfilmen slutar inte bra, de gör ju sällan det, och jag blir jätterädd. Fortsätter att vara det ganska länge. Och Den låten fastnar i den där rädslan. Smutsas ner av den. Och de överjordiska, magiska tonerna dränks i ett slags ångestladdat obehag. Jag kan inte höra låten utan att kastas tillbaka i det otäcka.

Så här var det sedan ett tag. Jag vågade nästan inte närma mig Den låten och det var en stor sorg att jag förlorat den. Men tiden gick och rädslan avtog. Obehaget trubbades av och minnet plågade inte längre som det hade gjort. Så en dag återvände jag försiktigt till Den låten, spelade upp den, förberedd på att den kanske fortfarande skulle vara förgiftad, men så var det inte. Den var fri igen, ljuvlig igen, och jag fylldes på nytt av det där obeskrivliga. 

Nu är detta många år sedan, men min kärlek till Den låten är oförändrad. Flera gånger har den varit min “årets mest lyssnade” och ändå kan den fortfarande få mig att börja gråta. Det är bara något väldigt, väldigt speciellt med just - 3 Rounds and a Sound av Blind Pilot. I alla fall för mig. 

Musik påverkar minnen och minnen påverkar musik. Jag tänker att det är mycket därför musiken känns så djupt.

/ Katarina Hemlin 

Lyssna på Katarinas Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg här nedan!

Lina Englund - Swoon

En EP jag fastnade för i slutet av förra året är Lina Englunds Swoon. Det är något visst med att gå i en mörk och kall storstad och lyssna på Linas sånger. Eller stänga in sig i lägenheten och släcka alla lampor. Bara andas i kapp med mörkret och lyssna. 

Where are you now var tveklöst en av förra årets vackraste låtar. Jag tror att Lina aldrig sjungit vackrare någon annan gång än just i den låten. Hennes röst tillsammans med det jazziga soundet, där nya små detaljer växer upp hela tiden, skapar en fantastisk låt på alla sätt. Det är en tonsatt sorg som känns. Som borrar sig in i kroppen. Det är där EP:n når sin topp, men även i de övriga fyra låtarna dras jag med, särskilt gäller det inledande What if she needs you? och To me it says it all som har en svävande vacker refräng. Jag älskar även kraften i Linas röst och melodin i Into your arms. 

Precis som på albumet War is over har hon samarbetat med vännen David Shutrick och jag tror att de två kan fortsätta skapa vacker musik tillsammans. Detta är sårbart, vackert och stort. Som en varm kram över hjärtat.

Lyssna på Swoon här nedan!