Linda heter jag. Jag är en 32-årig kvinna som bor med min dotter på 8 år i de Värmländska skogarna. 2021 var ett att de värsta åren i mitt liv, måste jag få säga.
Låt oss gå tillbaka till början av året, då allt började. Jag hade under en längre tid känt mig trött och sliten. Sista veckorna i februari började jag bli väldigt yr, men jag jobbade på som vanligt. Men till slut, den första mars sa jag till chefen att "nej, jag ringer vårdcentralen och ber dem ta blodprov på mig." Jag tänkte då om det var järnvärdet som kanske spökade.
Blodproven visade sig vara väldigt dåliga, 49 låg HB på. Det ska egentligen ligga på över 120. Läkaren skickade en akut remiss till sjukhuset i Torsby, där jag fick två påsar med järn intravenöst. Läkaren började fundera på vad som kunde vara fel och varför jag hade så dåliga värden. Han bestämde att vi skulle göra en koloskopi, där man kollar tarmen, då han misstänkte glutenintolerans. När jag sedan vaknade upp efter koloskopin berättade läkaren att han hade ringt min mamma och syster, de skulle komma dit. Han hade något viktigt att berätta. Läkaren började med att säga att han funnit något som han inte hade velat sett, en tumör i min tjocktarm/ändtarm. Den såg inte snäll ut.
Jag fick en remiss till magnetröntgen i Karlstad tre dagar efter. Där svaret blev spridd äggstockscancer. Cancern hade alltså börjat i höger äggstock och sedan spridit sig in i tarmen. Mina röntgenbilder skickades till Akademiska Sjukhuset i Uppsala, där de har specialister på just äggstockscancer.
Under tre veckor fick jag vänta på svar, vad som skulle göras och vad som skulle hända härnäst. De bestämde att först skulle det bli operation och sedan cellgifter. Till Akademiska fick jag åka ensam, pga. covid fick ingen följa med mig. Det var en av de jobbigaste veckorna i mitt liv. Att vara där ensam utan någon som stöttade mig och fanns där. Men som tur var så fanns alla nära ändå via telefon.
Den 15 April var det så dags för operation. De skulle operera bort äggstockarna, äggledarna, livmodern och bitar av tarmarna. När de hade öppnat buken fick de även se att mjälten var full av tumörer och det fanns även tumörer på lever och lunga som de lyckades skrapa bort. Operationen gick alltså väldigt bra och kirurgerna var väldigt duktiga. Sämre var det med sköterskorna på avdelningen. Kände mig så ensam där jag låg i rummet. Det var inte ofta jag såg någon sköterska. Jag fick ingen hjälp med matning trots att jag hade starka smärtor och inga magmuskler för att orka sätta mig upp. Jag hade heller inte någon som tvättade mig trots kateter som skulle rengöras morgon/kväll. Det var bara någon enstaka sköterska som var trevlig och stöttande. Till sist blev det så illa att jag fick tillkalla avdelningschefen till mitt rum. Jag berättade allt och hon beklagade min situation och jag avslutade det hela med "Ja, du borde kanske skicka din personal på charmkurs."
I slutet av maj påbörjade jag min behandling med cellgifter. Jag behandlades var tredje vecka till och med sista augusti. Jag hade förberett mig på att bli liggandes och må dåligt hela sommaren. Men jag fick faktiskt må väldigt bra under sommarn, trots att cellgifterna gav mig benvärk och tandvärk. Jag kände mig lite sliten i kroppen i omgångar.
Men sommaren och hösten bjöd verkligen på mycket glädje med mina nära och kära. Alla har verkligen stöttat mig i det här, hela bygden har hållit om mig. Kanske att, genom allt jag gått igenom, man också blir mer tacksam för det man har och att man försöker att bara göra sånt som gör en glad i själen. Jag och min dotter har åkt en massa raggarbil, då jag äger en Cadillac -56 Fleetwood. Den är min andra älskling. Den har gett mig så mycket glädje och den har även skänkt glädje till andra här i bygden. Jag och några vänner startade en liten “raggar-runda" på byn, som körs varje fredag under sommarhalvåret.
Jag vet att många som får cancer inte pratar om sin sjukdom, men jag tycker att det är så viktigt att prata om detta, och speciellt äggstockscancer. Det är 700 som drabbas varje år i Sverige och 550 dör pga. för dålig forskning och kunskap om just den typen av cancer.
Jag har varit öppen om min cancer sedan den första dagen, vilket har varit väldigt skönt. Så mitt budskap till er blir förstås en önskan om att ni ska ta hand om varandra och ta vara på varje dag! Tänk på att stödja Cancerfonden och inte minst Nätverket mot Gynekologisk cancer. Forskningen räddar liv! Många kramar.
/ Linda Engström
