Har jag varit mellanmjölken? Hon som lyssnat på svenska topplistan, kollat på melodifestivalen, gått på grönan konsert och kollat på hov1? Svaret som inte känns helt skamlöst är ja. Jag har inte lyssnat överdrivet mycket på musik, och gör det faktiskt fortfarande inte, trots att musik är det jag ägnar mitt liv åt. Mitt huvud är oftast fyllt till bredden av intryck och då vill jag ha det tyst.
Men jag, som alla andra har också mina känsligare stunder. Stunder då man bara vill låta sina känslor verkligen kännas. Och för mig är bästa receptet för det att lyssna på musik.
Jag älskar, skulle nästan säga är beroende av att hulkgråta till Bon Iver. Lätta på trycket liksom. Wow vad dem får mig att känna saker. Någon annan som jag inte kan sluta beröras av är Billie Eilish. Jag kommer ihåg när hon släppte When the party’s over och jag satt och hemma och med blinkande ögon såg henne tömma glaset med den svarta vätskan. Jag fick min första idol den dagen.
Men om jag ska säga min absolut starkaste musikaliska upplevelse är det inte något jag lyssnat mig till utan musik jag skapat själv. Att själv få pryda en melodi med egna upplevelser. Som ett nytt språk som är mycket lättare att använda än att prata.
Ja, det låter smått egocentriskt, men för min del har låtskriveri varit en otrolig ögonöppnare. Euforin över att jobbiga minnen kan bli något vackert. Och något som människor faktiskt kan känna igen sig i. Herregud, så fint det är!
/ Moa Sellergren
Lyssna på Moa här nedan!
