Första gången jag hörde Den låten var jag 11-12 år, har svårt att minnas riktigt säkert, och det är ju hursomhelst inte tidpunkten som är väsentlig. Vad jag minns tydligt är hur jag försvann i den, och att, även om jag alltid älskat och känt mycket för musik, var detta något nytt. Hela albumet, där Den låten är titelspåret, var bara som ett slags moln av.. ja jag vet inte riktigt vad. Men att Den låten inte liknade någon annan stod alldeles klart och jag hade svårt att föreställa mig tiden innan jag hörde den. Och här hade berättelsen kunnat vara slut, om det inte hade varit för det som hände något år senare.
Jag var bjuden på ett 13-årskalas hos en klasskamrat. Det var den där åldern när man fortfarande var ett barn, men inte tyckte det själv, och det var nog eftersträvansvärt att vara “cool”. Jag var (och är än) en mes i den meningen att jag inte klarade av exempelvis skräckfilm, som det var så mycket av just då. Men jag hade turen att vara i ett kompisgäng där det var helt okej att inte vilja vara med på sånt. Så trots att det skulle kollas skräckfilm på det där födelsedagskalaset, som var med övernattning, kunde jag utan bekymmer följa med eftersom alla redan visste att jag inte skulle vilja titta. Jag hade med mig min iPod så jag kunde sitta och lyssna på musik med ryggen mot tv:n medan de andra kollade. Inga problem. Men så någonstans på vägen råkar jag se något, vända mig om och snappa upp lite av berättelsen, varpå jag försiktigt fortsätter följa med i förhoppning om att det där läskiga ska bli bra i slutet. Samtidigt har jag fortfarande min iPod igång med min bästa musik - albumet med Den låten. Skräckfilmen slutar inte bra, de gör ju sällan det, och jag blir jätterädd. Fortsätter att vara det ganska länge. Och Den låten fastnar i den där rädslan. Smutsas ner av den. Och de överjordiska, magiska tonerna dränks i ett slags ångestladdat obehag. Jag kan inte höra låten utan att kastas tillbaka i det otäcka.
Så här var det sedan ett tag. Jag vågade nästan inte närma mig Den låten och det var en stor sorg att jag förlorat den. Men tiden gick och rädslan avtog. Obehaget trubbades av och minnet plågade inte längre som det hade gjort. Så en dag återvände jag försiktigt till Den låten, spelade upp den, förberedd på att den kanske fortfarande skulle vara förgiftad, men så var det inte. Den var fri igen, ljuvlig igen, och jag fylldes på nytt av det där obeskrivliga.
Nu är detta många år sedan, men min kärlek till Den låten är oförändrad. Flera gånger har den varit min “årets mest lyssnade” och ändå kan den fortfarande få mig att börja gråta. Det är bara något väldigt, väldigt speciellt med just - 3 Rounds and a Sound av Blind Pilot.
I alla fall för mig.
Musik påverkar minnen och minnen påverkar musik. Jag tänker att det är mycket därför musiken känns så djupt.
/ Katarina Hemlin
Lyssna på Katarinas Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg här nedan!
