"Jag tänker att kultur rent historiskt är det som gör att människan berättar om sin samtid"

Fantastiska Kristina Issa släppte sitt nya album den 19:e november. Det är betitlat Where do we go? och det är ett musikaliskt varierande album som på ett vackert sätt behandlar olika slags uppbrott. Kristina spelar just nu även i musikalen Kärlek skonar ingen och den 9:e december spelar hon två gånger om på Folkteatern i Göteborg. Här, i en längre intervju, berättar Kristina om hur hon själv hanterar uppbrott, om uppväxten i Katrineholm och om kulturens värde. 

Hur är läget, Kristina? 

- Det är bra, väldigt mycket upp och ner i huvudet, men annars är det faktiskt väldigt fint! 

Du släppte nytt album den 19:e november, vad kan du berätta om det? 

- Det är ett album som har tagit tid och varit en kamp men också varit extremt roligt att göra! Jag och mitt band har slitit och haft jättefint med det. Men eftersom det är mina låtar finns det något sorts ansvar på mig att det låtarna handlar om måste jag veta och lära känna, och för mig så handlar albumet om uppbrott som jag själv gått igenom och att ha fått dela det med mitt band har varit otroligt fint och läkande! 

Vad symboliserar titeln på albumet för dig? 

- Where do we go, är egentligen en mening jag sjunger i Heart in two där huvudkaraktären frågar mig vart vi ska gå för att läka det här hjärtat som gått sönder. Men jag valde att använda det för att så många gånger i mitt liv jag inte vetat vart jag ska ta vägen eller att det ibland är svårt att veta hur man ska ta beslut. Jag har mycket dödsångest och vet specifikt inte vad man gör med den känslan för den kommer alltid vara där framför mig, om det är jag som säger hej då till livet eller att säga farväl till en annan som går ur livet. - Så “Where do we go?” 

Albumet är producerat av Simeon Pappinen Hillert och ni har samarbetat tidigare - hur lärde ni känna varandra? 

- Det är en spännande fråga, Simeon och jag lärde känna varandra under en föreställning vi båda jobbade med, men först var vi båda lite försiktiga mot varandra fram tills Simeon nämnde något om “rick and morty” och jag var den enda i rummet som fattade den referensen och då blev vi kompisar på riktigt. Han passade också bra in med oss i vårat band och blev direkt våran kompis i bandet och vi ser honom som en till medlem även om han kanske inte ser sig själv som det, haha! Men sen hörde jag också hans egna musik och fattade att vi gillar pop på samma sätt, rått, roligt och rytmiskt. 

Hur kommer det sig att du spelar i Kärlek skonar ingen? 

- INGEN VET! Skojar, haha! Alltså jag fick ett samtal en dag av Simon Ljungman och han sa att han ville göra det här ihop, och jag sa "jag har aldrig lyssnat på Håkan", då sa han "det gör inget, det kanske är bra”. Sen blev det så! 

Vad har du själv för relation till Håkan Hellströms musik? 

- Nu har jag ju musikalen och genom att ha jobbat med musiken och texterna har jag börjat se Göteborg med nya ögon. Jag trodde att jag kände Göteborg eftersom jag ändå bott här i 9 år snart men efter Kärlek skonar ingen och Håkans musik så har jag fått ett filter som visar det otroliga med staden och det råa som jag tror bara Håkan kan skriva om. 

Berätta om din roll Amira. Vad är hon för slags person? 

- Hon är en överlevare, som bara vill börja om. Men något i henne kan hon inte släppa hur hårt hon än försöker, och för att överleva så kommer det ut. 

Är det något speciellt du börjat med under Corona som du kommer att fortsätta med? 

- ALLTSÅ hur tråkigt svar kan det här vara, förlåt på förhand, men jag gillar zoom-möten ändå som är kortare än 60 min. 

Du har tidigare berättat att du ska vara med i en serie på SVT, kan du berätta mer om serien och din roll där? 

- Försvunna människor heter serien, ni får kolla på den så kan vi ta det då! Sen kommer en storfilm snart också där jag och mitt band kanske dyker upp! 

Ditt album handlar om olika slags uppbrott, vad skulle du säga är det bästa sättet att återhämta sig efter ett uppbrott? 

- Herregud, ärligt talat så har jag ingen aning. Många säger att man ska prata med sina vänner och det är väl sant, men jag säger också gråt och var ledsen och skriv ner allt du känner om du måste för att sen bränna upp eller spara det. 

Är du själv bra på att hantera uppbrott? 

- Vet inte, jag tror inte jag är dålig på det, men det tar tid. 

Är att skriva om uppbrott ett sätt att ta sig vidare? 

- Det är klart, men samtidigt tar allting tid egentligen. 

Du har tidigare beskrivit din uppväxt i Katrineholm som väldigt tuff, hur har det påverkat den du är idag? 

- Det är en lång historia men ni vet det gamla vanliga, utanförskap, känna sig som någon som inte hör hemma, svårt att vara blatte. Jag tror att det har format mig extremt mycket utifrån det att jag ville visa vad jag gick för, för att kunna motbevisa mobbarna liksom. 

Idag bor du i Bergsjön i Göteborg, vad har du för smultronställen där? 

- Jag bor inte i Bergsjön längre. Jag har flyttat till Guldheden men här har jag Änggårdsbergen som är en magisk plats med magisk natur. 

Varför valde du att flytta till Göteborg? 

- Jag började Musikhögskolan helt enkelt! 

Du ska spela på Folkteatern den 9:e december, vad kan publiken förvänta sig? 

- En närvarande föreställning med mycket kärlek. 

Du skrev musiken till Paddington i barnradion 2017, hur var det att skriva ny musik till en klassiker? 

- Jag har skrivit till fler klassiker efter den, som Matilda av Roald Dahl, och jag vann nyss New york radio award för en produktion som heter Modigast i världen. Det känns bra helt enkelt. 

Det har pratats mycket om kulturens värde under corona, men jag har märkt att kulturen sällan värderas när det verkligen gäller. Det finns så mycket arbete bakom som nästan tas för givet, många tänker att kultur borde vara gratis och vill hamna på lista för att slippa betala inträde. Vad har du för tankar kring detta?

- Jag tänker att kultur rent historiskt är det som gör att människan berättar om sin samtid, det är inte historieböcker eller annat utan det är hur kulturen rör sig som vi berättar om det vi går igenom. Rent politiskt tycker jag att kultur ska vara något alla kan ta del av, kan få uppleva men att det skulle vara gratis är en svår tanke, men något mittemellan att kultur har ett värde men kanske inte alltid ur pengar, utan hur staten lägger värdet på kultur och att det inte ska vara privat utan finnas ett sätt att hålla det öppet med många uttryck genom bidrag är viktigt för mig som kulturutövare. 

Nu när restriktioner och så håller på att släppas, vad saknar du mest i kulturlivet i Göteborg?

- Nu börjar det öka igen, men det som varit tydligast är ju att sakna spontaniteten att bara dra på en konsert och få lyssna till grym musik.

Lyssna på Where do we go? här nedan! 

Azure Blue - Define your dreams

Tobias Isakssons Azure Blue är tillbaka med singeln Define your dreams. I år firar han tio år som artist och nästa år släpps ett nytt album, det sjätte i ordningen. Singeln bjuder på drömsk sång och mjuka synthar. 

Melodin är perfekt, som något Pet Shop Boys eller Mesh hade varit stolta över. Den får mig att drömma om klubbar i Göteborg igen. Samtidigt som den melankoliska texten påminner om när livet är både smärtsamt och vackert på samma gång. På samma gång tänder den upp ljus i mörkret. Som det ofta är på just klubbar. Eufori och sorger möts. Men man är där tillsammans i mörkret och man delar samma känslor.

Lyssna på singeln här nedan!

"Låten är hennes rop på hjälp, där hon berättar att allt han behöver för att kunna fortsätta är att vi inte ser"

Göteborgska Divers består av Lina Horner, Hans Olsson, Viktor Turegård, Erik Ivarsson, John Lönnmyr och Johan Jansson. De släppte nyligen den suveräna låten Keep my mind och följer nu upp den med As the angels marching, med ett starkt budskap. Igår var det Orange Day, dagen då FN uppmanar hela världen att uppmärksamma och manifestera våld mot kvinnor och där passar låten utmärkt in. Som bandet själva säger "Låten är hennes rop på hjälp, där hon berättar att allt han behöver för att kunna fortsätta är att vi inte ser."

Hur skulle ni beskriva er själva? 

- Vi är ett rätt spretigt gäng på sex musiker som varit aktiva i Göteborgs musikliv länge och kommer från olika håll musikaliskt men när vi möts i Divers kompletterar vi varandra sjukt bra! Vi delar en känsla som är helt självklar när vi spelar tillsammans, oavsett om det är i replokalen, studion eller på scen. Ofta är tyglarna rätt fria när vi börjar med en ny låt men allt faller på plats när vi jammar på den tillsammans. 

Ni spelade nyligen på Skeppet i Göteborg. Hur var det att spela live och möta publik igen? 

- Det var magiskt att spela live igen och förhoppningsvis blir det mycket mer av det nu framåt och sen också i samband med albumsläppet i vår. 

Det har pratats mycket om kulturens värde under corona, men jag har märkt att kulturen sällan värderas när det verkligen gäller. Det finns så mycket arbete bakom som nästan tas för givet, många tänker att kultur borde vara gratis och man går om man hamnar på en lista och slipper inträde. Vad har ni för tankar kring detta? Är det något ni själva märkt av? 

- Ja, tyvärr är ju det något som känns igen allt för väl. ”Ni får ju jobba med något ni älskar, så ni behöver väl inte ha betalt…” är ju ganska vanligt förekommande fraser. Ett tydligt exempel på huruvida kulturen värderas var ju svårigheterna under stor del av pandemin där kulturens stöd länge lyste med sin frånvaro men där stödet till andra yrkesgrupper snabbt kom på plats. 

- Många av oss musiker är ju vana att klara oss på lite så förhoppningsvis löste många tillvaron på nåt sätt ändå. Sen är ju kultur och musik i de flesta fall något som vi som utövar det måste göra för att vi har ett behov att uttrycka något, så vi slutar ju inte för det. Men ja, ersättningen i musikbranchen är ju för de allra flesta ett skämt och vi tror allmänt att även många som också är utövare i kultursektorn kunde vara bättre på att stötta varandra, köpa biljetter och inte i första läget förvänta sig gästlisteplatser. 

Berätta om nya singeln As the angels marching! 

- Där Keep My Mind, första singeln från kommande albumet, var suggestiv och malande med sitt centrala mantra är As The Angels Marching effektivare i sin form. Delarna flyter på snabbare men är samtidigt inte helt tydliga så hela låten blir ett flöde. Vi skrev den för att sätta ord på det som händer när vi inte ser, ville sätta ett annat ljus på den där skenheliga mannen vi nog alla träffat, som utåt är en schysst snubbe, men som bakom fasaden är någon annan. Ville också sätta nytt ljus på den som lever med honom. Låten är hennes rop på hjälp, där hon berättar att allt han behöver för att kunna fortsätta är att vi inte ser. 

Tänk er att det kommande albumet är som en fysisk plats. Vad är det för plats och hur mår människorna där? 

- Ljus och mörker är tydligare där. Det ligger som ett skimmer runt den som lever på den platsen och det onda och det goda är draget till sin spets. Kontrasterna är mycket större i den världen. Smutsigt och vackert på samma gång. Som att det är i ett vakuum där luften står still fast det samtidigt är syrerikt och lätt att andas… Människorna är självrannsakande sökare som strävar mot att ta sig igenom ångest och mörker mot en ljusare tillvaro. 

Tidigare var det mer fokus på dig, Lina. Nu heter ni bara Divers. Hur skiljer sig Divers idag från tidigare när det var ”ditt” band? 

- Vi skriver mer tillsammans nu, alla är med och bidrar på ett tydligare sätt än tidigare. Det har också tillkommit en ny medlem i form av Hans Olsson och vi är fler som hjälps åt med allt vi behöver göra i bandet. 

Om man jämför er syn på musik idag och den ni hade när ni började syssla med musik, hur har den förändrats? 

- (Lina) Musiken nu är något som är en del av oss på ett annat sätt än när vi började. Från början var det som att vi närmade oss musiken utifrån och nu finns den tydligare inuti oss. Eller så är det för mig i alla fall. Jag behöver inte närma mig den, bara få ut den och göra den till något bra som andra också kan höra.  

- Men kanske är synen på att jobba med musik också lite krassare idag, med tanke på hur klimatet är och bilden av att det är fokus och hårt arbete som gäller är tydligare nu.

Nu när restriktioner och så håller på att släppas, vad saknar ni mest i kulturlivet i Göteborg? 

- Nu när allt börjar rulla igång igen känns det verkligen som att både publik och alla på scenerna längtat och törstat efter liveupplevelsen! Mötet mellan band och publik och magin där det gnistrar. Hoppas verkligen att den törsten får finnas kvar länge och blandas med nyfikenhet på det oväntade. Hoppas att alla kan våga chansa lite mer och även besöka scener och konserter där vi inte helt vet vad vi kan och ska förvänta oss. Ett kulturliv som lever, inte bara scener där de stora arrangörerna styr vad vi ska konsumera utan både och. Kanske kan sakna en undergroundkänsla där vi låter oss överraskas.

Lyssna på singeln här nedan!

Glenn Udéhn - Mitt i natten

Det var tre år sen som vi hörde från Glenn Udéhn senast. Albumet Det går åt helvete nu var kanske inte riktigt lika starkt som debuten, men en bra uppföljare och innehöll låtar som Du står kvar (en av Glenns starkaste låtar), Det lyser över staden och titellåten. Albumet fick överlag oförtjänt hård kritik av pressen. Jag tänker att det är lätt att bli jämförd med olika artister som redan skapat historia i en stad och blivit en del av en stads identitet. Men det skapar också orättvisa jämförelser. 

Nu är Glenn tillbaka i alla fall. Ett nytt album släpps nästa år och första singeln, som släpps idag, heter Mitt i natten och det är en låt som pendlar mellan två olika känslor, en hjärna som tvivlar och hyllar en på samma gång. Det är lätt att känna igen sig i hur natten påverkar en på olika sätt. Hur tvivlet kan äta upp en. Samtidigt som man kanske överdriver åt andra hållet ibland. Det är väldigt fint. Låten är i midtempo och jag inser när jag lyssnar hur mycket jag saknat Glenns musik. Man känner i sig och det är något väldigt tryggt med det, när allt varit osäkert runtom hela världen. 

Det var nära att Glenn lade av med musiken helt, har han berättat och naturligtvis är jag glad att han är tillbaka. Samtidigt som, när Glenn sjunger "Gud vad kul att du fortsätter", så tolkar jag det som det är lätt att såna kommentarer fälls, samtidigt som man inte tänker så mycket på artistens egna villkor, som inte alltid är så himla nice. All ångest, pengar, tid bakom musiken. Det är viktigt att tänka på.  

Lyssna på låten här nedan!

Folke Nikanor - Främmande

Ett av detta års bästa album kommer från Niklas Johanssons projekt Folke Nikanor. Hans tredje album Främmande är det första där alla låtar är sångbaserade. Genom de tolv låtarna så gästas Folke av artister som Randiga Rut, Anna Järvinen, Paulina Palmgren och Moa Piraten. Paulinas insats i Djuret är fantastisk och låten är en av de starkaste svenska låtarna jag hört på flera år. Vissa låtar känner man direkt att det här, det här… Det går inte alltid att förklara storheten i saker, men den känns. Fantastisk låt. 

Det är ett album som präglas av många olika känslor men främst av möten. Musiken av Folke Nikanor, texten av den gästande artisten. Varje möte slutar med något ljuvt. Den mest tydliga känslan är vemod som flyter omkring i den drömska musiken. Anna Järvinen sjunger i I det guldiga prasslet. Som jag nämnt tidigare så är det inte alltid lätt att uppfatta alla ord som Anna sjunger, men hon förmedlar en känsla med sin röst som ingen annan. 

En annan låt som passar bra som vän när natten tränger sig på, är just Natten där Sofia Jannok sjunger. Låten ger en till en början en ganska meditativ känsla, som sedan slutar i en full omfamning. Här finns mycket detaljer att upptäcka i melodierna, i känslorna de förmedlar - i kombination med en text, en röst som kanske säger något annat. Kanske samma sak. Jag hör något nytt varje gång jag lyssnar. Res dig ur askan avslutar albumet. Melodin med detaljer som från en speldosa. Lekfull. Moa Piraten vaggar en in i texten med sin röst. 

Överlag så sprider albumet ett lugn. Det är vackra visor. Psalmer för själen. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Paul Roland

Förra gången jag pratade med Paul Roland var runt jul 2013. Hans karriär har fortsatt, både den litterära och den musikaliska. Första albumet kom redan 1980. Hans litteratur, över 40 böcker har det blivit, har vandrat omkring i det ockulta och mystiska. Hans musik vandrar mellan gotisk rock och psykedelisk pop. Senaste albumet, Lair of the White Worm, släpptes förra året. Idag gästar han bloggen för att berätta om två musikminnen!

I have memories of two significant gigs that come to mind (and many more if I was asked!) 

The first was in 2005 when I re-formed my old band to play the Wave Gotik Treffen ‘dark scene’ festival in Leipzig. I had only played one live gig in 7 years at the time (and that was an acoustic set at the Herbstnachte Festival in Berlin the year before) so I was quite anxious how it would go down with the hardcore electro pop and goth crowd. When we arrived at the main hall Mozart and his band were putting on a real macabre theatre performance with fire and half naked dancers. I thought, ‘we don’t stand a chance with this audience!” as we had never really dressed up in period costumes to impress a crowd or put on a show. We relied on the music alone and I think that might have severely limited our chances of being invited to festivals like this. 

Then when we went into the smaller hall where we were due to play there was a band with about 100 people standing in front of the stage. I was beginning to think it had been a bad idea to come out of ‘retirement’ when they finished their set and the audience went out leaving absolutely no one in the place! I think that was one of my lowest moments. Now I knew for sure that this had been a mistake. But we had been invited to play and so we set up and started. I don’t know if it was Witchfinder General which we used to start with or Reanimator which was soon to replace it as the opening song but almost as soon as the first chords were struck there was a stream of people coming in to see who was on stage. 

Before the end of the first song the hall was packed to the back wall and we came off pretty euphoric and I must confess, very relieved! In the backstage area afterwards I asked a young woman about the food for the bands and as soon as she spoke in her thick Sheffield accent I realized she wasn’t a waitress but a singer in the Human League who were headlining that year! 

The other significant gig memory I have is of playing at the Metal Magic festival in Denmark about three years ago which saw us playing around midnight after traveling for 12 hours. As soon as we arrived at the site it was obvious that this was a seriously hardcore metal crowd and I fully expected to be pelted with bottles and be left singing to one man and his dog (if I was lucky!) 

Some of the audience would have intimidated an Orc, but again, I was completely stunned by the reception. I assumed no one in the audience knew my songs, but as soon as I stepped on stage there was a roar and cheers. It was a tremendous buzz especially as the new band were so on top of it despite us never having played together before! The bass player had flown over from Italy and the electric violinist had learned her part from the records so we hadn’t managed to have a full band rehearsal! It was madness but somehow it worked. 

The only regret I have is that I had to shout over the noise of the band and half the time that meant I was almost singing in a different key! But it didn’t seem to bother anyone and we were later told by the organiser that it was the “5th best performance in the 11 years of the festival’s history”. I don’t know how they arrived at that ranking, but it was Ok by me. Better still, we get to return next July and do it all over again.

/ Paul Roland 

Lyssna på senaste albumet här nedan!

Boy Omega - In love but out of sight

Senast vi hörde från Martin Hasselgren var i oktober när han med Jari Haapalainen släppte singeln 03:15 under namnet För Levande & Döda. Nu är Martins Boy Omega tillbaka med en ny singel. Den första låten på fem år och den första från det kommande, åttonde, albumet It’s dangerous to go alone. Take this. Ja, jag älskar också Zelda-referenser. 

Låten, In love but out of sight andas sorg, samtidigt som den sprider något hoppfullt över sig. Sorg över det som varit men samtidigt hopp om det som ska komma framöver. 

Tillsammans med Martin sjunger Maja Milner från Makthaverskan och deras röster passar verkligen ihop. Den lite drömska stämningen, Majas och Martins röster ihop, tillsammans med det ljuva pianot och blåset i slutet, skapar en nästan filmisk stämning. Vilket musikvideon förstärker. En av de finaste musikvideorna jag sett på flera år faktiskt. En väldigt stark comeback från Boy Omega och jag hoppas albumet kommer vara i samma drömska och filmiska stil där elektronik och hjärta möts.

Lyssna på singeln här nedan och kolla in den fina musikvideon! 

Ragnar Ægir - All this time

Isländska Ragnar Ægir släpper sin fjärde singel idag. Den är betitlad All this time och följer upp de tidigare I’m at home, Not too loud och The Surface. Senast bjöds vi på ett antal remixer av singeln I’m at home, bland annat från Tobias Isakssons Azure Blue. 

All this time bjuder på ett fantastiskt arrangemang och en text som blandar sorg, hopp och försoning. Kanske blev det inte som man ville och då behöver man försonas med den insikten, pausa en stund och ge sitt hjärta åt andra drömmar, åt ett annat liv. Låta livet koppla av innan man ger sig iväg igen. Låta kaoset stilla sig. 

Musikaliskt är det melodiös ganska lugn, men samtidigt storslagen, pop och melodin fastnar verkligen. I en rättvis värld kommer detta bli en låt som fastnar i många många personers hjärtan.

Lyssna på singeln här nedan!

Musikminne från Puppy Eyes

Göteborgsbaserade bandet Puppy Eyes spelade häromdagen på Fyrens Ölkafé för att fira albumrelease. Debutalbumet heter Real talk och är en fin blandning av svävande och avslappnade toner. Jag blir lugn och harmonisk av bandets musik. Idag gästar de bloggen för att berätta om ett musikminne!

  

En kväll när vi var ganska nyinflyttade i vår replokal på Ringön så körde Agge och Ogl en jam session. Detta skedde i all sin enkelhet, vi testade lite nytt och rev i vanlig ordning av några evergreens signerade Grateful Dead, Neil Young, Townes van Zandt med flera. Fredagskväll, stämningen såklart på topp. 

Vår replokal var placerad ganska nära ingången i det stora replokalskomplexet. Gulaktiga lysrör gav ett dunkelt ljus i det smårökiga, nedklottrade plåtskjulet som mycket väl hade kunnat vara korridoren som ledde besökarna in på ett sunkigt punkhak. Kanske var det därför dörren till vår replokal helt plötsligt öppnades. 

In stapplade tre killar med haschig blick och småtaggade leenden. Det var inte första gången detta hände och vi tänkte inte så mycket på det, utan nickade bara kort åt dom och fortsatte spela. Våra oannonserade gäster verkade uppskatta det de hörde och gjorde sig hemmastadda. Nån satte sig skräddare på golvet och rådiggade till det vi spelade, en annan stod bakåtlutad mot dörren och knäckte en bärs. Vi gick över från den fasta formen på låten vi spelade, in i ett ganska spaceat jam. Vi lirade säkert på i uppemot 10 minuter innan vi slog av. När vi gjort det hade vi nästan glömt att vi spelat inför en liten publik, så applåderna som följde kom något oväntat. 

”Shit va nice, är ni förbandet eller?", sa en av snubbarna. 

”Öööh nej, det här är vår replokal”, svarade vi. 

Det visade sig alltså att besökarna skulle på spelning i en lokal i närheten, och att de hela tiden trott att vi var förbandet. Detta var rätt kort efter att vi startat Puppy Eyes, och får väl därför ses som vårt första gig. Det hela slutade med att vi drog på lite go musik och tjötade med dem. De var svinsköna och bjöd med oss på gigget de egentligen kommit för att se, så kvällen fortsatte bara några hundra meter därifrån med ett skumt gothband från Seattle. Kanonkväll!

/ Puppy Eyes 

Lyssna på Real talk här nedan!

Mats Westling - Inåt, uppåt, framåt...

Mats Westling gästade i slutet av förra året bloggen för att berätta om ett musikminne. Han var då aktuell med den poetiska boken Mitt hjärtas röst. Främst är Mats dock känd för musiken. Det nya albumet Inåt, uppåt, framåt… är det sjunde i ordningen. Albumet inleds med den vackra Du lät mig kyssa himlen och det är en låt som visar sig vara signifikativ för albumet. Vi bjuds på melodiös pop med välarbetade texter. 

Mest fastnar jag för hur starkt Mats lyfter fram sorgen i titelspåret. Jag gillar hur han pratsjunger sig genom verserna och hur han beskriver det som att han tagit ”sorgen i hand”. Jag tänker att all sorg är något vi måste våga möta, måste våga omfamna. Den kanske inte försvinner av det, men den omvandlas kanske så småningom. Fint att låten följs upp av den ljuva Moder sol som spritter av en lycka som konstaterar att ”Det här är min värld.” 

Allra bäst låter det dock i singeln Höjdrädd, som börjar försiktigt med ett piano, men som lyfter till en riktigt svängig pärla. Egentligen är det bara Rötter i mitten av albumet som jag inte riktigt fastnar för. Annars är det ett mycket starkt album.

Lyssna på albumet här nedan!

"Att det blivit blått styre i Göteborg har bara medfört så mycket dåliga saker för staden"

Fantastiska Matilda Sjöström släppte singeln Hoppas med soloprojektet Det Brinner i slutet på oktober. En fantastisk låt. Ett nytt album kommer till våren. Idag släpper också Steget, duon hon har tillsammans med Nils Dahl, den nya låten Bara en gång till. Här, i en längre intervju, berättar Matilda mer om det kommande albumet med Det Brinner och om ett Göteborg som förändrats men som hon fortfarande älskar. Jävligt mycket. 

Hur mår du, Matilda? 

- Jag mår bra. Mycket att göra igen, vilket är underbart men shit vad jag blivit ovan med att ha massa bollar i luften. Lite virrig, haha!

Du har beskrivit att du har en stark eld inom dig, hur har du hanterat den elden under corona? 

- Ja, det var riktigt jävla jobbigt faktiskt. Jag har spelat in massa ny musik, har joggat och tränat massor OCH pysslat som en tok. Lyssnat på ljudböcker och gjort egna örhängen av krymp-plast. Jag har försökt hålla igång alltså. Annars blir jag så sjukt deppig. 

Hur har din relation till Göteborg förändrats genom åren? 

- Den har nog inte förändrats alls. Jag älskar Göteborg så jävla mycket. 

Om du fick bestämma över det mesta i Göteborg under ett år, vad skulle du göra då? 

- Oj. Jag skulle se till att kapitalismen som frodas i stan blev omkullvält så gott det gick. Jag skulle fixa billiga hyror på båda lägenheter och lokaler (fastighetsägare är så jävla rika) så att kulturen och folket skulle få plats på ett sätt som verkligen är på väg bort helt i vår fina stad. Så jävla sorgligt är det. Att det blivit blått styre i Göteborg har bara medfört så mycket dåliga saker för staden. Kulturen blir bortputtad i vanlig ordning och all plats som är attraktiv ägs av stora tråkiga företag som inte bryr sig ett smack om det som verkligen är vackert.

- Platser som förut frodades av blandningen av människor och deras konst blir platser som mer och mer är döda och fula. 

Göteborg har blivit en stad som romantiseras mycket i olika låttexter, vilket kritiserats en del, exempelvis i boken Nattens armar når oss inte nu. "Att romantiseringen inte tar ansvar för konsekvenserna" Kan du hålla med om att det finns ett problem i romantiseringen?

- Självklart kan det bli så. Att det liksom gömmer undan det fula som händer varje dag. MEN det är ju oerhört svårt att påverka stort med låttexter, så länge vi lever i en kapitalistisk värld kommer pengar vara gud och de som har deg kommer ha makten. Tyvärr. Vi som älskar att skapa kommer aldrig vara som dom. 

Hur skiljer det sig det kommande albumet från Bara öppna ögon kan se? 

- Hmm, tyvärr är den nog både mörkare och argare än förra plattan. Går det ens? Haha, nej men det är faktiskt jävligt roliga produktioner, snyggare och fetare och jag tycker att gråtdisco-benämningen passar ännu bättre på denna platta. Det är ännu mer Prince-romantiserande grejer och de popigaste melodierna har de värsta texterna. Så jag är oerhört taggad på att dela med mig av skivan till världen.

Senaste singeln heter Hoppas. Berätta om texten till den! 

- Jag har jobbat mycket de senaste åren att förlika mig med att jag varit en medberoende-person typ hela mitt liv. Jag har gömt mig mycket bakom att alltid vara den som ställer upp och typ erkänt mig själv som nån slags hjälte på grund av det. Men bakom fasaden finns massa andra saker som inte är så smickrande. Så låten handlar om att göra upp med det. Jag har läst böcker och lyssnat på poddar om medberoende och har kunnat börja nån slags resa med mig själv och min omgivning. Jag är fortfarande ganska skör runt destruktiva grejer och lägger mycket skuld på mig själv, men försöker liksom gå genom det och vara i det. Förhoppningsvis kommer jag ut på nån sida sen och mår bättre.

Är det något du började att göra under pandemin som du kommer fortsätta med? 

- Nej, haha!  

Du spelade på Fyrens ölkafé i oktober. Hur kändes det att spela live igen? 

- Alltså det har varit så otroligt mäktigt att möta en så jävla övertaggad publik. Jag hade inte glömt vad det betyder men FAN VAD DET BETYDER MYCKET. Att få se alla dessa ansikten och hur de sjunger med i varenda text. Alltså jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Är så JÄVLA glad för detta. 

På tal om spelningar, har du någon rolig anekdot från en spelning du vill dela med dig av?

- Jag har tyvärr oerhört svårt att komma på någon. 

Vad är den största skillnaden att skriva till Steget och till Det Brinner? 

- Det är inte så stor skillnad. Jag vågar vara mer av olika saker i de olika projekten. Det är nog så med alla människor, vi tar fram olika saker inom oss i olika situationer liksom. Umgås du med en riktigt galet rolig person på krogen, så tar du fram det roligaste i dig själv. Pratar du med nån som är upprörd över något så tar du fram andra egenskaper som funkar i det sammanhanget. Umgås du med farmor på en söndagsfika kanske en annan del av dig själv dyker upp. Det är liksom olika saker med delar av dig själv som du gillar och alla bor i samma kropp. 

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka? 

- Helvete vad fett det hade varit att få vara med om funkens uppgång. Det verkade vara så jävla sjukt och snöigt. (Tales from the tour bus – Kolla in funk-avsnitten – så sjuka!) 

Om man jämför din syn på musik idag och den du hade när du började syssla med musik, hur har den förändrats? 

- Eftersom det är en jävligt hård bransch jag valt att stanna i, har jag behövt sätta upp regler och spärrar för att undgå att bli bitter, totalt utnyttjad och se det fina i musiken för att kunna fortsätta. Jag har kommit fram till att jag älskar musiken så otroligt och att det är den som definierar mig som person, så jag behöver inte grubbla så mycket (nu för tiden) om varför vi fortsätter när vi typ alltid jobbar så sjukt jävla mycket och typ aldrig får betalt. För att jag älskar det. För att jag är så tacksam att jag kan göra det. Och att andra vill ha det. Det är så himla viktigt och det visste jag inte förr. 

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp? 

- Jag lyssnade mycket på det mina päron spelade hemma såklart. Favoriten var Stevie Nicks (still going strong) men lyssnade också mycket på vad mina storasyskon lyssnade på. Ramones, The Clash och Björk. När grungen kom var den såklart oerhört viktig för mig och Nirvana, Cranberries och Skunk Anansie var avgörande för mig i tonåren. Även reggaen va oerhört viktigt. 

Minns du första gången du stod på en scen och hur det var?

- Jag stod på scen redan som barn och älskade det. Var trummis i en ”rockgrupp” på fritids när jag var typ 6 år. Minns känslan av att älska adrenalinet och att få vara nån men minns typ inget annat, haha!  

Vad i livet mår du bäst av att göra? 

- Skratta med min familj och vänner. Äta god mat och dricka gott vin, men främst är det ju att skapa och släppa musik och sen få spela den live. Det älskar jag såklart mest av allt. 

Till sist, om du var en karaktär i en klassisk bok, vem hade du varit då och varför?

- Oj! Klassiska böcker har jag nog aldrig läst, haha! Jag hade ju önskat att jag var Vinn i trilogin Dimfödd. Hon är så otroligt jävla cool men lever också med erfarenheten av att alltid bli lämnad, inte kunna lita på nån och ha ett stort självhat. Igenkänningen är ändå rätt stor. Sen att hon har magiska krafter, det hade jag så gärna haft ju!

Lyssna på Hoppas av Det Brinner och Bara en gång till med Steget här nedan!

"Man kastas mellan att tycka att man är ett geni och att man inte är vatten värd"

Serieromanen Baby blue (Ordfront förlag) av Bim Eriksson är en av årets bästa böcker, i mitt tycke. Bim beskriver ett samhälle där sorglig musik är förbjuden, där negativa känslor inte får någon plats längre och staten börjar använda sig av drastiska åtgärder för att bli kvitt ohälsan och göra något åt de människor som avviker. Här, i en längre intervju, berättar Bim mer om sig själv, om förbud mot viss slags musik och om att allt vi gör blir publikt. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 

- Jag skulle beskriva mig själv som intresserad och vetgirig, ganska roligt, ibland tjurskallig, men för det mesta väldigt snäll. 

Hur kommer det sig att du började teckna? 

- Jag har alltid tecknat. Jag började teckna som barn, sen slutade jag aldrig. Jag tycker det är konstigare att så många slutar teckna. Räcker man över en penna till en vuxen och ber hen teckna något blir de flesta kallsvettiga och stammar fram en ursäkt till att inte greppa pennan. 

Läste du mycket serier som barn också? Vad blev det då i så fall? 

- Jag vill minnas att serietidningar liksom alltid fanns i hemmet när jag växte upp. Bamse, Fantomen, Kalle Anka, Turtles, tidningen MAD och mycket annat. Men jag har inte reflekterat så mycket över det, jag har nog mest tänkt att serietidningar var en så naturlig del av att växa upp på 90-talet. 

Du mådde själv dåligt när du började skriva boken, hur påverkade ditt mående skapandet av boken? Hur mår du idag? 

- Alltså, i författarrollen tycker jag alltid att man mår ganska dåligt, man kastas mellan att tycka att man är ett geni och att man inte är vatten värd. Det är extremt påfrestande. Sen intalar man sig att det kommer bli bra när man äntligen är klar, men så är det inte. Jag har landat i att även om jag inte fattar det då, så mår jag alltid bäst av att vara i skapandet. 

Jag tänker på det här med ett lyckofascistiskt samhälle, är det inte lite ett sånt vi har varit med och skapat på sociala medier också? Vi kan avfölja de ”känslorna som inte får plats”. Hur tänker du kring det? 

- Jag håller nog inte med om att vi bara väljer att se det fina och lyckliga i sociala medier. Jag kan tycka att vi tvärtom frossar i andras känslor, oavsett åt vilket håll det spretar åt, så länge känslorna är starka.

Har du några tankar om vad som skulle kunna främja en bättre psykisk hälsa generellt? 

- Jag tror att vi behöver stora strukturella förändringar, det kommer inte räcka med små riktade insatser här och var. Det har vi sett, och det funkar inte. Mer än så tror jag inte att jag ska gå in på frågan just nu, då kommer vi bli sittande här hela dagen. Haha. 

Mycket i dagens samhälle handlar om status, att utåt visa hur bra vi har det på olika sätt, varför tror du att det har blivit så? 

- Jag tror inte det är något som uppstått nu, jag tror att det alltid har varit så. Bara med den skillnaden att vi nu har verktygen att hela tiden göra våra liv tillgängliga för andra, allt vi gör blir publikt, på en helt annan skala än tidigare. Jag tänker att det är det som är nytt. Men jag tror att människor alltid velat visa upp sig från sin bästa sida. Mycket av diskussionen kring sociala medier handlar om att bilden av oss själva som förmedlas där är skev eller förljugen. Detta för att vi visar upp lycka och framgång. Men om vi skulle vända på det, om det skulle vara en skyldighet att också visa upp sorg och nederlag, det skulle ju också bli helt knäppt. 

I samhället i serien så förbjuds sorglig musik, i dagens samhälle pratas det också om förbud mot annan slags musik. När jag växte upp pratades det om det skadliga i att lyssna på Kent och Broder Daniel… Hur ser du på att musik ofta får den rollen? 

- Jag kan förstå att musik lätt kan få den rollen, men jag tycker det är dumt. Det är att angripa symptomen istället för själva problemet. Men jag tänker att det lätt kan bli så, det är mycket enklare att säga att musiken är problemet och föreslå förbud, än att sätta sig ner och börja nysta upp ett stort och komplext samhällsproblem. I boken har jag velat påvisa det absurda i såna typer av åtgärder. Jag menar, man blir nog inte olycklig av att lyssna på sorglig musik, men man kanske lyssnar på sorgligt musik om man är olycklig. Men det är två helt olika saker. 

Du beskriver själv att du dragit allt till sin spets, men många åtgärder känns igen från hur pandemin har hanterats? Är så mycket draget till sin spets - egentligen? 

- Ja, jag vill ändå påstå att det absolut är draget till sin spets. Även om många av åtgärderna i boken är inspirerade av verkligheten, både före och under pandemin. Men för att berätta den här typen av uppskruvad historia tror jag det är nödvändigt att läsaren kan känna igen sig. Då tror jag att man släpper på garden och följer med i berättelsen på ett helt annat sätt. 

Du har skrivit på boken under fyra år - hade du historien klar från början eller har den vänt med tiden?

- Jag tror jag hade själva stommen till berättelsen och hur jag ville att det skulle kännas ganska klar för mig från början. Men allt annat har nog nystats fram under arbetets gång. 

Hur skulle du beskriva huvudkaraktären Betty? 

- Jag tänker att Betty är en ganska vanlig person, hon är godhjärtad, osäker och ganska naiv när vi först får stifta bekantskap med henne, men hon utvecklas konstant under berättelsens gång och blir tillslut en helt annan. Betty är väldigt mycket ett blankt blad när historien börjar, precis som läsaren.

Jag kan känna med hälsa generellt att alla vet om problemen, men de som lyfts är de som tagit sig ur problemen, de som börjat föreläsa etc. Tänker att det kan bli svårare att nå full acceptans bortom stigmat om de som lyfts bara är de som kommit ur det hemska? Vad har du för tankar om det?

- Jag håller nog inte med, jag tycker det finns väldigt många som pratar om det, från massor av olika perspektiv och situationer. 

Det finns en stor stigmatisering kring psykisk ohälsa. Hur har det stigmat påverkat dig? 

- Det har säkert påverkat mig på massor av sätt, men jag känner typ att jag inte orkar bry mig mer? Det kände jag redan när jag skapade min första bok. Det var ju självbiografisk, där jag berättade och listade i princip alla mina känslor och tillkortakommanden. Och det var ingen som höjde på ögonbrynen. 

Ja, din första serieroman släpptes för fem år sedan. Hur känner du för den idag? 

- Jag känner värme och tacksamhet för den. Den är väldigt mycket ett tidsdokument över ett feministiskt uppvaknande mellan åren 2014 och 2016, den är ärlig, arg och punkig. Utan den hade jag nog inte gjort det jag gör idag. 

Vad mår du bäst av att göra?

- Köpa böcker, läsa böcker, spela brädspel, dricka vin med vänner samtidigt som vi diskuterar något väldigt spännande. Mår också väldigt bra av att få fika, mycket och länge. 

Vad får dig att skratta? 

- Min sambo får mig att skratta, varje dag. 

Har du någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken? 

- Serieromanen Flugornas ö av Emma Rendel. 

Till sist, vilket är det finaste ordet du vet? 

- Oj, vad svårt, finns så många. Jag har alltid tyckt att ordet symbios är himla fint. Men jag har också en ny bubblare; proveniens.

Baby blue finns att få tag på bland annat Bokus och Adlibris. 

"Du behöver inte alltid vara duktig och prestera bra, och särskilt inte när du är i sorg"

Borlänge-artisten Nelly Malou släpper idag sin debut-EP I Like You Better In White. En EP med fem låtar som berör in till huden. Det är mörkt, men samtidigt innerligt, varmt, vackert. Idag, i en längre intervju, berättar Nelly om vad som får henne att känna sig levande, om hennes bästa tips för att komma över någon och om hennes vänskap med artisten Valentina Orioli. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 

- Jag tycker det här är den svåraste frågan att svara på. Jag är så många saker, och förändras ständigt. Tycker generellt att man är lite olika personligheter med olika människor, och sen en annan när man är ensam. Kanske nästan är lättare att beskriva sig själv som en färg. I så fall är jag grön. En blandning mellan gul och blå. Gul som i sprudlande glad och blå som i väldigt melankolisk. 

Hur reflekteras din personlighet i din musik? 

- Många skulle nog tycka att min musik inte går ihop med min personlighet, eftersom jag utåt kan uppfattas som väldigt skämtsam, glad och social. Medans min musik är mörk, rå och drömmig. Jag skulle säga att den personen jag är när jag är ensam i mina djupaste tankar reflekteras i min musik. Min musik har alltid fungerat som en ventil för allt jobbigt som händer i livet. Så det är den delen av min personlighet som speglas. 

På EP:n fastnade jag mycket för Déjà Vu. Berätta mer om den! 

- Vad roligt att du fastnade för just den! Det är nämligen min personliga favorit och för mig, det viktigaste spåret på EP:n. Jag skrev den låten några månader efter att jag hade blivit dumpad. Det var ett väldigt dåligt och chockartat break-up och jag kände att jag hade en massa saker jag hade behövt få sagt. Så jag gjorde det genom Déjà Vu, och illustrerade en person som ringer till någons telefonsvarare och pratar in en massa meddelanden. För mig har den låten varit en viktig del i att få ta tillbaka makt och egenvärde. 

Första låten på EP:n heter Alive. Vad får dig att känna dig extra levande? 

- Jag känner mig definitivt mest levande i varmt väder med människor jag älskar runt mig. 

Du bor i Borlänge. Det är en stad som benämnts som Sveriges fulaste i en omröstning. Vad skulle du vilja lyfta fram för vackert med staden? 

- Haha ja, precis. Nu kommer alla Borlänge-bor bli besvikna på mig, men jag tycker också att Borlänge är en väldigt ful stad. Jag planerar att flytta därifrån. Men med det sagt så finns det faktiskt några guldkorn! Mina favoritställen i Borlänge är Hermans Café, relax-avdelningen på äventyrsbadet Aqua Nova och den godaste sushin jag ätit i hela mitt liv på Dala Sushi i Kvarnsveden. Ett måste att besöka om en har vägarna förbi Borlänge! 

Du bor tillsammans med Valentina Orioli som också är artist. Hur har hon påverkat dig som artist? 

- Jag tror absolut vi har påverkat varandra mer än vad vi tänker att vi har. Vi sitter i varsitt sovrum med varsin hemmastudio och ropar ofta in varandra för att rådfråga och kontroll-lyssna olika saker vi skapat. Hon kan ge mig väldigt bra idéer när det kommer till lead sång. Hon är väldigt duktig på melodier och har mycket bättre koll än mig på populärmusiken just nu. Utöver själva skapandet har hon påverkat mitt självförtroende som artist jättemycket, genom pepp och hejarop! Hon har fått mig att våga ta mer plats och tro på mig själv mer. 

Hur lärde ni känna varandra? 

- Vi lärde känna varandra genom att vi jobbade på samma jobb, i en restaurang i Borlänge. Efter vårt första arbetspass tillsammans hade vi redan pratat personligt och upptäckt att vi båda gjorde musik. Då bestämde vi oss för att gå på en kompis-dejt. Ca. ett halvår senare flyttade hon in hos mig och nu har vi bott ihop i över tre år! 

Singeln One Second behandlar en komplicerad kärleksrelation. Vad är ditt bästa tips för att komma över någon? 

- Mina bästa tips är: Bryt kontakten med personen helt, i alla fall till att börja med. Det är svårt att komma över någon som gör sig påmind hela tiden genom sociala medier osv. 

- Distrahera dig själv och dina tankar på valfritt sätt i början. Jag gick under jorden i 3 veckor och det enda jag klarade av att göra under den tiden var att spela Stardew Valley och lyssna på podcasts. 

- Ta en promenad om dagen i dagsljus. Frisk luft hjälper faktiskt. Omge dig med människor du älskar och litar på. Som låter dig älta tills du är klar. 

-  Basic, men drick vatten och ät mat. Ger man inte sin kropp förutsättningar för att fungera så är det omöjligt för psyket att kunna fungera. Låt dig själv fucka upp lite. Du behöver inte alltid vara duktig och prestera bra, och särskilt inte när du är i sorg. Sätt ett datum, och fram till det datumet behöver du bara göra dom absolut nödvändigaste sysslorna. Låt det ta sin tid. Varje dag du klarar är en seger. För varje dag som går så kommer du ett steg närmare att läka. 

Behöver du något särskilt omkring dig för att kunna skriva? 

- Jag behöver vara ensam. Behöver också Sveriges dåliga väder, haha! Har tex. svårt att skriva på sommaren för att jag generellt mår bättre då och vill umgås med vänner istället. 

Hur har arbetet med själva EP:n flutit på? 

- Det har varit väldigt upp och ner. Den här EP:n har varit som ett hjälpmedel för mig att kunna läka efter ett tufft break-up, så det har varit viktigt att låta det ta sin tid och inte pressa fram något. Har tillåtit mig själv att skriva när det känts rätt och inte för att jag måste. Vissa låtar har flugit ur mig på en kväll medan andra tagit längre tid. Jag hade tex. väldigt stora problem med att lyckas spela in sången till How will anyone ever know?. Den låten är så personlig och jobbig för mig att jag knappt klarade av att sjunga in den. 

- Den tagningen som är med på EP:n avbröts faktiskt av att jag fick lov att ringa en ambulans. Jag trodde att jag hade fått en hjärtinfarkt, men det visade sig vara ångest. Kan skratta åt det nu i efterhand, men jag skämdes ganska mycket när ambulanspersonalen frågade vad jag hade gjort när bröstsmärtorna började, och jag var tvungen att säga att jag spelade in sång till en låt som berör mig väldigt mycket, haha! 

Minns du det första albumet du föll för och gillar du det fortfarande? 

- Det första albumet jag kan minnas att jag föll för var Undiscovered med James Morrison. Jag köpte cd:n helt random på en flygplats i England utan att veta vem han var eller vad han gjorde för musik. Och jag älskade det! Tycker fortfarande om det men det var längesen jag hörde det nu. 

Nämn en låt du önskar att du själv hade skrivit! 

- Dark Matter - Emilie Nicolas. 

Om du skulle beskriva en drömfestival, hur skulle den se ut? Vilka skulle få spela? 

- På min drömfestival skulle såklart mina favoritartister spela. Emilie Nicolas, James Blake, Highasakite, Susanne Sundfør, Asgeir och Billie Eilish bl.a. Även jag och mina talangfulla vänner Cebratrack, TARISH, Valentina Orioli och Killer Cashew m.fl. skulle få spela på en scen. Utöver det skulle festivalen vara helt vegetarisk med matstånd från alla världens hörn. Det skulle även finnas dansgolv och andra roliga aktiviteter på plats! Tex. gigantiska hoppborgar och bodyflight. (Ja, jag är ett barn innerst inne) 

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i historien hade du velat besöka och vad hade du velat förändra där och då? 

- Jag hade definitivt velat kriga för kvinnors rätt och mot rasism tidigare än vad som gjorts i historien. Men jag har ingen specifik tidpunkt jag hade velat besöka. Det hade känts viktigt att göra vissa förändringar tidigare, men hade jag fått välja hade jag ändå velat stanna kvar i nutid faktiskt. 

Finns det fler uttryckssätt du vill utforska? 

- Jag tycker foto och film är väldigt roligt, men är inte särskilt duktig på det än. Gjorde min egna musikvideo till One Second’och skulle absolut vilja göra fler videos. 

Vilket är det bästa rådet du har fått i ditt liv? 

- Oj, har fått många bra råd för har så kloka vänner och familj. Kan inte komma på ett specifikt just nu, men mitt favoritcitat är ”Worrying means you suffer twice”. 

Vad stör du dig mest på i flödet på sociala medier och vad vill du fylla flödet med istället?

- Jag blir absolut mest störd av utseendehetsen och av allas ”perfekta” liv och flöden. Skulle vilja fylla det med mer skavanker, konst och musik. Jag brukar faktiskt justera mina flöden då och då, när jag märker att jag påverkas negativt av något jag följer. 

Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång? 

- Ja, faktiskt! Är du på efterfest med mig kan du räkna med att detta klipp dras igång: https://www.youtube.com/watch?v=ELKbtFljucQ&ab_channel=PaoloNutini 

Till sist, vad ger dig den största musikaliska kicken? 

- Det är definitivt sång. När en melodi verkligen berör eller när en hel kör sjunger oförutsägbara stämmor.

Lyssna på Nellys EP här nedan!

Rut Sandbladh - Like a girl

Rut Sandbladh gästade bloggen för att delge ett musikminne i juni i år. Då var hon aktuell med singeln Vålnad. Nu är hon tillbaka med singeln Like a girl, som släpps idag. Precis som förra gången så andas nya singeln det fina och melodiösa från 80-talet och jag håller både Vålnad och Like a girl som två fantastiska låtar som verkligen lyst upp och lyser upp detta året. 

Där Vålnad var mer lugn så möts vi här av mer fart, mer spring i kroppen på ett dansgolv. Ett politiskt medvetet sådant. För samtidigt som låten lyfter människor så är den också en spark mot de som begränsar kvinnor på olika sätt. Det är en syntpop-låt i toppklass som samtidigt bär på ett socialt engagemang. 

Rut har tidigare visat sitt engagemang, bland annat genom att medverka på #metoo-låten Vad dom än säger och hon är fantastisk på så många plan. Jag tror och hoppas att Like a girl kommer spelas mycket den kommande tiden och starta en brand i många människor. Få gnistan att tändas igen.

Lyssna på singeln här nedan!

Musikminne från Josef Love

Josef Love släpper idag sin andra EP. EP:n, som fått namnet The Grooves, Vol. 2, innehåller 5 låtar som lyfts av Josefs starka röst och känsla för melodier. Sedan första EP:n kom 2019 så har Josef bland annat varit med i Idol, där han hyllade sin mamma, som tyvärr hade drabbats av en stroke. Idag gästar Josef bloggen för att berätta om ett musikminne!

Det första musikminnet som dyker upp i mitt huvud är berättelsen om den första riktiga låt jag skrev och framträdde med. 

Jag hade precis börjat sjuan och under musiklektionerna hade jag prompt insisterat på att jag ville skriva egen musik istället för de där vanliga låtarna man spelar på en musiklektion. Ni vet de där klassiska och "enkla" låtarna som väljs ut så att en hel klass kan delta i musicerandet. Några som försöker sjunga i mickar, en eller två delar på ett keyboard och likt katter klickar lite obrytt på tangenterna, någon som fått tag på en gurka de frenetiskt drar på och ett gäng killar som taggar igång sig själva med det kaos som bongotrummorna frambringar. Istället fick jag sitta i ett avskilt rum i klassrummet och påbörja skapandet av det som givetvis skulle bli ett mästerverk. Ca ett eller två år innan hade jag fått en dubbel-skiva innehållandes amerikanska hip-hopklassiker. Allt från Rappers Delight och KRS-One till Dr Dre, Snoop Dogg och Outkast. Denna skiva i kombination med Redline Records "Den svenska underjorden" hade inspirerat mig till att börja skriva mina egna extremt rimbaserade texter. Låten som jag skrev döptes till Människors liv och handlade om tragiska livsöden. Bland annat en tjej vid namn Anna som sålde sin kropp via Internet (detta sammankopplade nätverk hade precis blivit populärt några år före) och en-två till rollfigurer som på något sätt hade en grå vardag. Två tjejkompisar i min klass var också taggade på att skriva låten så vi hjälptes tillsammans åt att skriva den glädjefyllda refrängen: "Människors liv kan vara svårt ibland, Människors liv leder oftast ingenstans, Människors liv, aaah aah, Människors liv, aaah aah."

När låten till slut var färdig peppade våran musiklärare oss att uppträda med låten på skolavslutningen. Detta gick vi givetvis igång på. Året innan hade jag, de två tjejerna och en annan kille från klassen mimat oss igenom en A-teenslåt inför skolan så detta var bara ett naturligt nästa steg i vår musikaliska karriär.

Dagen kom och vi kände oss färdigrepade. Texten och sången satt så det enda som återstod för min del var att ta på mig min helsvarta utstyrsel och kanalisera all min coolhet. Eftersom det inte räckte med att få framträda med låten inför skolan hade jag och mina grannvänner, tre kompisar från andra skolklasser, även insisterat på att ha en liten breakdanceuppvisning under avslutningen så att beträda scenen var inte lika nervöst när det väl blev dags för låten. Eftersom vi var så många elever på skolan fick vi sjunga låten tre gånger. Först inför lågstadiet, sedan mellanstadiet och sist men inte minst inför högstadiet. Vår klass och alla de coola äldre klasserna med andra ord. 

Första uppträdandet gick finemang. De yngre förmågorna lyckades hålla fokus på scenen och vi kände oss nöjda. Andra framträdandet steppade vi upp lite och började bli varma i kläderna. Applåderna ville aldrig sluta kändes det som även om de säkert slutade på en millisekund. Men verkligheten har ingenting med ett barns drömmar att göra. 

Så blev det äntligen dags för den stora showen. Tiden då statusar skulle cementeras, drömmar förverkligas och agentmöten bokas. Med nervösa men coola steg stod vi redo på scenen när musikläraren slog igång beatet. Fastän vi stod ganska stilla så började benen, armarna och inte minst blickarna att våga ta mer plats ju längre in i låten vi kom. Två refränger in och nu var det bara en vers kvar att leverera för den lilla svenska Eminem med samiskt påbrå. Så jag tog ut svängarna och började röra mig närmare scenkanten, snabbt rappande om både det ena och andra missödet min rollfigur gick igenom tills att jag kom fram till scenkanten. Då hände det som inte fick hända. Ett öronbedövande ljud spred sig i hela lokalen. Elevernas händer begravde deras öron i jakt på skydd. Coola ungdomars ögon och munnar fick blodsmak i form av bistra miner eller hånleenden medan ett illavarslande sus gick genom publiken. Föräldrarna och lärarna försökte använda sina mer utvecklade hjärnor till att försöka förstå vad som hade hänt. 

Jag visste det inte då men jag hade tydligen råkat kliva fram med micken framför högtalarna vilket orsakade en rundgång. Osäker på hur man skulle agera i en situation jag aldrig tidigare hade upplevt kände jag instinktivt att "the show must go on" så jag lyckades hitta tillbaka till det versstycke jag befann mig i och avsluta den medan min kropp letat sig tillbaka längst bak på scen bredvid tjejerna som tappert sjöng klart sista refrängen. 

Drömmen hade gått i kras. Givetvis inte i så många bitar som det kändes som men livet hade gett mig min första lärdom under strålkastarnas ljus. Där och då hade jag kunnat erkänna mig besegrad och låta skam eller blyghet få ta över rodret i mitt liv. Eller så kunde jag fortsätta våga. Våga misslyckas för att kunna lyckas. Jag valde det senare och jag tror pojken idag hade reviderat sin refräng till: "Människors liv kan vara svårt ibland, Människors liv leder ändå någonstans.”

/ Josef Love 

Lyssna på EP:n här nedan!

Musikminne från Ida Gratte

Ida Gratte, som kommer från Nybro från början, släppte idag sitt debut-album Visor inga ord. Ett album som innehåller 11 låtar där hjärtat märks extra tydligt. Det sprängs och slår extra starkt igenom de personliga texterna. Ljuvligt. Lyssna till exempel på fina Bara en gång till. Idag gästar hon bloggen för att berätta om ett musikminne! 

Ett av mina tydligaste liveminnen jag har är ifrån 2016 när jag spelade på en studentbal på Öland i Borgholm. På Strand hotell för att vara exakt. Jag var bokad för att spela finstämd musik till middagen för ungdomarna. Och det gjorde jag. Men när jag sa tack för mig och skulle gå av scenen så började hela rummet skrika "Fucked up world", "Fucked up world" vilket var en låt jag tidigare det året lagt upp på min facebook där jag sjöng om rädslan att gå hem och tafsande killar på krogen. Videon hade gått viralt och setts över 1,5 miljon gånger och såklart dels av folk i Småland/på Öland. Jag tänkte - inte kan jag väl dra den här, men dom gav sig inte. Så såklart fick dom som dom ville till slut. 

Hela låten igenom hörde jag hur de fulla ungdomarna skrek-sjöng med mig. Det blev så starka känslor för mig, dels för att dom kunde min låt som jag suttit hemma på sängen och skrivit och dels för att det kändes som en revolution för mig och för de andra unga kvinnorna i rummet som jag vet hade känt samma som mig på dansgolven och i parken påväg hem. När jag gick av scenen var jag helt skakig och kunde inte hålla inne tårarna! 

När jag tänker tillbaka på det så ryser jag fortfarande. Detta var den första gången som jag skrivit en låt som så många som jag inte kände kunde utantill, och jag kände att jag bara ville skriva mer viktiga texter som gör att folk vågar stå upp för sig själva och andra och vågar ifrågasätta normer. Detta minne har följt med mig och det gav mig mersmak. På mitt debutalbum Visor inga ord som släpps idag har jag till och med en låt där jag refererar till just denna stund på scen 2016. "Sjung för mig, sjung för mig, åh jag älskar när ni sjunger för mig".

/ Ida Gratte 

Lyssna på albumet här nedan!