Jag hade precis börjat sjuan och under musiklektionerna hade jag prompt insisterat på att jag ville skriva egen musik istället för de där vanliga låtarna man spelar på en musiklektion. Ni vet de där klassiska och "enkla" låtarna som väljs ut så att en hel klass kan delta i musicerandet. Några som försöker sjunga i mickar, en eller två delar på ett keyboard och likt katter klickar lite obrytt på tangenterna, någon som fått tag på en gurka de frenetiskt drar på och ett gäng killar som taggar igång sig själva med det kaos som bongotrummorna frambringar. Istället fick jag sitta i ett avskilt rum i klassrummet och påbörja skapandet av det som givetvis skulle bli ett mästerverk.
Ca ett eller två år innan hade jag fått en dubbel-skiva innehållandes amerikanska hip-hopklassiker. Allt från Rappers Delight och KRS-One till Dr Dre, Snoop Dogg och Outkast. Denna skiva i kombination med Redline Records "Den svenska underjorden" hade inspirerat mig till att börja skriva mina egna extremt rimbaserade texter.
Låten som jag skrev döptes till Människors liv och handlade om tragiska livsöden. Bland annat en tjej vid namn Anna som sålde sin kropp via Internet (detta sammankopplade nätverk hade precis blivit populärt några år före) och en-två till rollfigurer som på något sätt hade en grå vardag. Två tjejkompisar i min klass var också taggade på att skriva låten så vi hjälptes tillsammans åt att skriva den glädjefyllda refrängen:
"Människors liv kan vara svårt ibland,
Människors liv leder oftast ingenstans,
Människors liv, aaah aah,
Människors liv, aaah aah."
När låten till slut var färdig peppade våran musiklärare oss att uppträda med låten på skolavslutningen. Detta gick vi givetvis igång på. Året innan hade jag, de två tjejerna och en annan kille från klassen mimat oss igenom en A-teenslåt inför skolan så detta var bara ett naturligt nästa steg i vår musikaliska karriär.
Dagen kom och vi kände oss färdigrepade. Texten och sången satt så det enda som återstod för min del var att ta på mig min helsvarta utstyrsel och kanalisera all min coolhet. Eftersom det inte räckte med att få framträda med låten inför skolan hade jag och mina grannvänner, tre kompisar från andra skolklasser, även insisterat på att ha en liten breakdanceuppvisning under avslutningen så att beträda scenen var inte lika nervöst när det väl blev dags för låten. Eftersom vi var så många elever på skolan fick vi sjunga låten tre gånger. Först inför lågstadiet, sedan mellanstadiet och sist men inte minst inför högstadiet. Vår klass och alla de coola äldre klasserna med andra ord.
Första uppträdandet gick finemang. De yngre förmågorna lyckades hålla fokus på scenen och vi kände oss nöjda. Andra framträdandet steppade vi upp lite och började bli varma i kläderna. Applåderna ville aldrig sluta kändes det som även om de säkert slutade på en millisekund. Men verkligheten har ingenting med ett barns drömmar att göra.
Så blev det äntligen dags för den stora showen. Tiden då statusar skulle cementeras, drömmar förverkligas och agentmöten bokas. Med nervösa men coola steg stod vi redo på scenen när musikläraren slog igång beatet. Fastän vi stod ganska stilla så började benen, armarna och inte minst blickarna att våga ta mer plats ju längre in i låten vi kom. Två refränger in och nu var det bara en vers kvar att leverera för den lilla svenska Eminem med samiskt påbrå. Så jag tog ut svängarna och började röra mig närmare scenkanten, snabbt rappande om både det ena och andra missödet min rollfigur gick igenom tills att jag kom fram till scenkanten. Då hände det som inte fick hända. Ett öronbedövande ljud spred sig i hela lokalen. Elevernas händer begravde deras öron i jakt på skydd. Coola ungdomars ögon och munnar fick blodsmak i form av bistra miner eller hånleenden medan ett illavarslande sus gick genom publiken. Föräldrarna och lärarna försökte använda sina mer utvecklade hjärnor till att försöka förstå vad som hade hänt.
Jag visste det inte då men jag hade tydligen råkat kliva fram med micken framför högtalarna vilket orsakade en rundgång. Osäker på hur man skulle agera i en situation jag aldrig tidigare hade upplevt kände jag instinktivt att "the show must go on" så jag lyckades hitta tillbaka till det versstycke jag befann mig i och avsluta den medan min kropp letat sig tillbaka längst bak på scen bredvid tjejerna som tappert sjöng klart sista refrängen.
Drömmen hade gått i kras. Givetvis inte i så många bitar som det kändes som men livet hade gett mig min första lärdom under strålkastarnas ljus. Där och då hade jag kunnat erkänna mig besegrad och låta skam eller blyghet få ta över rodret i mitt liv. Eller så kunde jag fortsätta våga. Våga misslyckas för att kunna lyckas. Jag valde det senare och jag tror pojken idag hade reviderat sin refräng till:
"Människors liv kan vara svårt ibland,
Människors liv leder ändå någonstans.”
/ Josef Love
Lyssna på EP:n här nedan!
