"Man kastas mellan att tycka att man är ett geni och att man inte är vatten värd"

Serieromanen Baby blue (Ordfront förlag) av Bim Eriksson är en av årets bästa böcker, i mitt tycke. Bim beskriver ett samhälle där sorglig musik är förbjuden, där negativa känslor inte får någon plats längre och staten börjar använda sig av drastiska åtgärder för att bli kvitt ohälsan och göra något åt de människor som avviker. Här, i en längre intervju, berättar Bim mer om sig själv, om förbud mot viss slags musik och om att allt vi gör blir publikt. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 

- Jag skulle beskriva mig själv som intresserad och vetgirig, ganska roligt, ibland tjurskallig, men för det mesta väldigt snäll. 

Hur kommer det sig att du började teckna? 

- Jag har alltid tecknat. Jag började teckna som barn, sen slutade jag aldrig. Jag tycker det är konstigare att så många slutar teckna. Räcker man över en penna till en vuxen och ber hen teckna något blir de flesta kallsvettiga och stammar fram en ursäkt till att inte greppa pennan. 

Läste du mycket serier som barn också? Vad blev det då i så fall? 

- Jag vill minnas att serietidningar liksom alltid fanns i hemmet när jag växte upp. Bamse, Fantomen, Kalle Anka, Turtles, tidningen MAD och mycket annat. Men jag har inte reflekterat så mycket över det, jag har nog mest tänkt att serietidningar var en så naturlig del av att växa upp på 90-talet. 

Du mådde själv dåligt när du började skriva boken, hur påverkade ditt mående skapandet av boken? Hur mår du idag? 

- Alltså, i författarrollen tycker jag alltid att man mår ganska dåligt, man kastas mellan att tycka att man är ett geni och att man inte är vatten värd. Det är extremt påfrestande. Sen intalar man sig att det kommer bli bra när man äntligen är klar, men så är det inte. Jag har landat i att även om jag inte fattar det då, så mår jag alltid bäst av att vara i skapandet. 

Jag tänker på det här med ett lyckofascistiskt samhälle, är det inte lite ett sånt vi har varit med och skapat på sociala medier också? Vi kan avfölja de ”känslorna som inte får plats”. Hur tänker du kring det? 

- Jag håller nog inte med om att vi bara väljer att se det fina och lyckliga i sociala medier. Jag kan tycka att vi tvärtom frossar i andras känslor, oavsett åt vilket håll det spretar åt, så länge känslorna är starka.

Har du några tankar om vad som skulle kunna främja en bättre psykisk hälsa generellt? 

- Jag tror att vi behöver stora strukturella förändringar, det kommer inte räcka med små riktade insatser här och var. Det har vi sett, och det funkar inte. Mer än så tror jag inte att jag ska gå in på frågan just nu, då kommer vi bli sittande här hela dagen. Haha. 

Mycket i dagens samhälle handlar om status, att utåt visa hur bra vi har det på olika sätt, varför tror du att det har blivit så? 

- Jag tror inte det är något som uppstått nu, jag tror att det alltid har varit så. Bara med den skillnaden att vi nu har verktygen att hela tiden göra våra liv tillgängliga för andra, allt vi gör blir publikt, på en helt annan skala än tidigare. Jag tänker att det är det som är nytt. Men jag tror att människor alltid velat visa upp sig från sin bästa sida. Mycket av diskussionen kring sociala medier handlar om att bilden av oss själva som förmedlas där är skev eller förljugen. Detta för att vi visar upp lycka och framgång. Men om vi skulle vända på det, om det skulle vara en skyldighet att också visa upp sorg och nederlag, det skulle ju också bli helt knäppt. 

I samhället i serien så förbjuds sorglig musik, i dagens samhälle pratas det också om förbud mot annan slags musik. När jag växte upp pratades det om det skadliga i att lyssna på Kent och Broder Daniel… Hur ser du på att musik ofta får den rollen? 

- Jag kan förstå att musik lätt kan få den rollen, men jag tycker det är dumt. Det är att angripa symptomen istället för själva problemet. Men jag tänker att det lätt kan bli så, det är mycket enklare att säga att musiken är problemet och föreslå förbud, än att sätta sig ner och börja nysta upp ett stort och komplext samhällsproblem. I boken har jag velat påvisa det absurda i såna typer av åtgärder. Jag menar, man blir nog inte olycklig av att lyssna på sorglig musik, men man kanske lyssnar på sorgligt musik om man är olycklig. Men det är två helt olika saker. 

Du beskriver själv att du dragit allt till sin spets, men många åtgärder känns igen från hur pandemin har hanterats? Är så mycket draget till sin spets - egentligen? 

- Ja, jag vill ändå påstå att det absolut är draget till sin spets. Även om många av åtgärderna i boken är inspirerade av verkligheten, både före och under pandemin. Men för att berätta den här typen av uppskruvad historia tror jag det är nödvändigt att läsaren kan känna igen sig. Då tror jag att man släpper på garden och följer med i berättelsen på ett helt annat sätt. 

Du har skrivit på boken under fyra år - hade du historien klar från början eller har den vänt med tiden?

- Jag tror jag hade själva stommen till berättelsen och hur jag ville att det skulle kännas ganska klar för mig från början. Men allt annat har nog nystats fram under arbetets gång. 

Hur skulle du beskriva huvudkaraktären Betty? 

- Jag tänker att Betty är en ganska vanlig person, hon är godhjärtad, osäker och ganska naiv när vi först får stifta bekantskap med henne, men hon utvecklas konstant under berättelsens gång och blir tillslut en helt annan. Betty är väldigt mycket ett blankt blad när historien börjar, precis som läsaren.

Jag kan känna med hälsa generellt att alla vet om problemen, men de som lyfts är de som tagit sig ur problemen, de som börjat föreläsa etc. Tänker att det kan bli svårare att nå full acceptans bortom stigmat om de som lyfts bara är de som kommit ur det hemska? Vad har du för tankar om det?

- Jag håller nog inte med, jag tycker det finns väldigt många som pratar om det, från massor av olika perspektiv och situationer. 

Det finns en stor stigmatisering kring psykisk ohälsa. Hur har det stigmat påverkat dig? 

- Det har säkert påverkat mig på massor av sätt, men jag känner typ att jag inte orkar bry mig mer? Det kände jag redan när jag skapade min första bok. Det var ju självbiografisk, där jag berättade och listade i princip alla mina känslor och tillkortakommanden. Och det var ingen som höjde på ögonbrynen. 

Ja, din första serieroman släpptes för fem år sedan. Hur känner du för den idag? 

- Jag känner värme och tacksamhet för den. Den är väldigt mycket ett tidsdokument över ett feministiskt uppvaknande mellan åren 2014 och 2016, den är ärlig, arg och punkig. Utan den hade jag nog inte gjort det jag gör idag. 

Vad mår du bäst av att göra?

- Köpa böcker, läsa böcker, spela brädspel, dricka vin med vänner samtidigt som vi diskuterar något väldigt spännande. Mår också väldigt bra av att få fika, mycket och länge. 

Vad får dig att skratta? 

- Min sambo får mig att skratta, varje dag. 

Har du någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken? 

- Serieromanen Flugornas ö av Emma Rendel. 

Till sist, vilket är det finaste ordet du vet? 

- Oj, vad svårt, finns så många. Jag har alltid tyckt att ordet symbios är himla fint. Men jag har också en ny bubblare; proveniens.

Baby blue finns att få tag på bland annat Bokus och Adlibris.