Hoppet finns i det röda trädets krona

För ett tag sedan tilldelades Författaren Shaun Tan ALMA-priset, världens största pris för barn- och ungdomslitteratur. Det röda trädet (Kabusa Böcker, 32s) gavs ut första gången 2003, men det är först nu som boken finns på svenska. Det röda trädet är en bilderbok om depression. Jag vet inte om det är en barnbok i den meningen, men kanske är det bra att göra andra världar, än den naivt lyckliga, tillgängliga även för de yngre. För vissa är den världen rejält påtaglig redan i tidig ålder. De barnen behöver också en röst. Boken börjar med att flickan, som vi får följa genom boken, vaknar av att mörka löv faller ner från taket. ”Ibland börjar dagen utan någonting att se fram emot”, skriver Tan. På nästa uppslag har löven nästan dränkt flickan. 

 
Boken har ingen direkt handling, utan målar mest upp känslan av ensamhet, utanförskap och instängdhet. När mörkret tynger ner flickan visas den i form av en stor fisk som hänger över henne. När ingen förstår henne sitter hon inuti en glasflaska med en dykarhjälm på huvudet. Väldigt talande. Den yttre rymden finns även på marken. Den lilla flickan försöker ta sig igenom dagen, men allt blir bara värre och värre. Hon söker efter sig själv, efter någon annan, efter kontakt. Hon känner sig varken förstådd eller sedd. På varje uppslag syns ett litet rött löv. Det kan vara svårt att upptäcka ibland, men det finns där. Hela tiden. Kanske illustrerar det flickans hopp. Tan fogar samman ord och bilder på ett underbart sätt. En vackert illustrerad sinnesstämning även för de yngre. Det man inte känner till blir svårare att möta.

Den första nedbrytbara tandborsten

Natalya Taylor, tandläkare i Australien, har tagit fram världens första nedbrytbara tandborste. Tandborsten är gjord av Bambu och de mjuka stråna är gjorda av bambukolsfiber. Även förpackningen går att kompostera. Tandborsten tillverkas hållbart och djurvänligt i Kina. Inget barnarbete förekommer i fabrikerna, och alla som jobbar med tillverkningen får en skälig lön. Jag vet inte riktigt hur många plasttandborstar som slängs varje år i Sverige, men ponera att det är runt 5 stycken per person. Gånger ca. 9 miljoner människor. En hel del alltså. Tandborsten kostar runt 50-lappen och finns att köpa bland annat på Eleven.

Bokmässan 2011

Läste på Bokmässan i Göteborg idag. Det gick helt okej. Främst beror det nog på det stödet som jag fick. Jag läste fyra dikter och började med att prata om hur många människor nämner att ord och olika slags handlingar är de finaste kärleksförklaringarna man kan få av någon, men att det egentligen är människan i sig som är den finaste kärleksförklaringen. Det är det min bok, Vakentimmar, på många sätt handlar om. Värt att tänka på nu när hatet mot andra människor sprider sig genom samhället och människors kroppar. Låt det rinna ut. 

"Med mer framgång kommer allt helvete med media"

Foto: Marc Femenia

Det var i Idol Lars Eriksson, 31, blev känd. Dels genom att göra succé och dels genom att reta upp TV4 genom att kritisera och anklagas för att driva med programmet. Nuförtiden pratar han ogärna om Idol-tiden. Kanske för att han inte vill vara en artist på andras villkor. Utan på sina egna. Sin musikaliska grund hittar han i namn som Bob Dylan och Jim Morrison. Den 11 februari i år släpptes debutskivan Rust & Golden Dust (High Gear Music). 

Vad har du för planer för framtiden? 
- 7 oktober släpper jag en EP med namnet Inconsequencia, endast digitalt. Under hösten/vintern/våren släpper jag 4 singlar undan för undan från en fullängdare som jag släpper framåt sommaren, och vars namn jag ännu inte vill gå ut med! Det är planerna för närmsta framtiden!

 
Hur känner du för Rust & Golden Dust såhär några månader efteråt?
- Jag gillar Rust & Golden Dust, det är en bra produktion med bra låtar som betyder något för mig personligen. Jag är väldigt nöjd med att ha kunnat rama in dessa "minnen" eller "milstenar" i mitt liv, det känns bra på något vis. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad att kunnat ha tillgång till så exceptionellt fina musiker, som jag tycker att de är, var och en av de ungefär tio personer som har hjälpt till med sin känsla och sina talanger! Och att det föll sig så att jag fick tillgång till att spela in med så bra utrustning, det är sannerligen inte alla förunnat.

Har det mesta blivit som du tänkt dig?
- Ingenting har egentligen blivit som jag tänkt mig! En del saker har blivit bättre, över förväntan, andra saker sämre, men sådant är ju livet. Det är klart att det kunde trillat in mer pengar och mer roliga spelningar, men med mer framgång kommer allt helvete med media och allt det tramset, så det är jag ganska glad över att jag slipper för närvarande. Vi får se hur länge jag håller på med musik, men jag har åtminstone en platta till i huvudet som jag brinner för att spela in. 

- Det finns låtar så att det räcker till mer skivor, och så ploppar det upp en idé ibland då och då om vad man kunde göra och hitta på, så vi får väl se vad för möjligheter som uppenbarar sig i framtiden. Fram till nästa sommar, som sagt, så har vi en släpp-plan på lite material, material som har legat ganska länge och som jag inte kunnat röra på grund av rättighetsskäl och lite annat sådant tjafs, men som jag äntligen kunde göra färdigt i somras efter att ha tagit lån så jag hade råd med det.

Du kan följa Lars Eriksson på hans Myspace.

Asta Kask vägrar hålla käften

Foto: Jonas Stentäpp

1978 bildades punkbandet X-tas i Töreboda, några mil från Mariestad. Två år senare bytte bandet namn till Asta Kask. Ett band som senare kom att bli kultförklarade inom punkscenen. Det förekom ofta att bandet fick poliseskort från spelningar för att räddas från ilskna raggare. Punken var provokativ, men också ett kontaktnät för många vilsna ungdomar. En reaktion på arbetslöshet och ett kyligare samhälle som hade börjat ta vid. Asta Kask bestämde sig tidigt för att de aldrig skulle ge ut en LP, men i samband med att de splittrades 1986 gavs LP:n Aldrig En LP (Rosa Honung Records) ut. Efter det följde ett antal återföreningar och 2006 spelades deras första skiva på 20 år in, En för alla ingen för nån (Burning Heart Records). Bandet har med åren blivit stora utomlands, och band från Brasilien, Colombia och Tyskland har spelat in Asta Kasks låtar. Asta Kask har även turnerat i Japan och i USA. Nuvarande sättningen består av Mikael Blomqvist (Sång och Gitarr), Bonni Pontén (Sång och Gitarr), Magnus Hörnell (Bas) och David Stark (Trummor). Mikael Blomqvist, även kallad Micke Menlös, berättar för mig om hur punken har förändrats och att det är svårt att behålla trovärdigheten ju äldre man blir.  
 
Du har varit med sen starten i slutet av 70-talet. Vad känner du är den största skillnaden nu, jämfört med hur det var då?
- Det är klart att det är en stor skillnad inom punkrörelsen. Även musiken skiljer sig mycket. 
När man började med punk så var det en revoltgrej mot hela samhället. Det spelade ingen roll hur det lät, tanken var att alla kunde spela. Huvudsaken var att folk reagerade. Och det gjorde de ju. Föräldrar och skola rasade mot punken. Raggarna förklarade krig och ville inget hellre än att ta död på oss. Med tiden blev punk mer accepterat och idag är det väl inte många som höjer på ögonbrynen åt en tuppkam. Musiken utvecklades ju också i olika förgreningar på gott och ont. 

- Idag är det väl mest rockband som spelar punk. Åsikterna är klenare och mer småborgerliga. Det finns naturligtvis band som verkligen gör sin punkgrej fortfarande men det är rätt skralt. Det verkar mer viktigt att vara vegan och vegetarian och ändå lalla runt i samhällets ramar.

Du har berättat att Asta Kask är den bästa skolan du genomgått. Vill du utveckla?
- Kanske var det mitt livs skola. Lärde mig lojalitet och samhörighet. Samt att ta hand om andra. Att hjälpa varandra och att allt inte handlar om pengar. De värderingarna har jag tagit med mig hela livet och vägrar hålla käften för orättvisor och rasism.

Vad är dina bästa minnen från tiden med Asta Kask i början av 80-talet och tiden med Strebers i slutet av 80-talet?
- Med Asta Kask hade vi skitkul och kämpade i motvind hela tiden. Vi bröt ny mark och fick spelningar runt hela Sverige. Vi spelade verkligen alltid. Med Strebers 87-88 var det också kul. Men det var inte samma bandkänsla där. Johnny gjorde allt i bandet och vi kompade hans idèer liksom. Självklart var det kul också, men det blev aldrig riktigt samma sak.

Vad är dina värsta minnen från den perioden?
 - Det värsta var väl att i tidiga åren alltid vara beredd på att raggarna kunde dyka upp. Lite senare kunde man inte heller vända ryggen till då nazister dök upp på spelningarna allt oftare. Man var alltid på sin vakt. Idag är raggarna ofarliga och nazisterna är förklädda i kostym men lika farliga på andra sätt.

Hur känner du för punken idag? Känner du att hiphopen tagit över lite av punkens roll, i alla fall i Sverige?
 - Tycker absolut att hiphopen tagit vid punkens ideal. Timbuktu och Petter har gjort massor av punklåtar. Det är en bra utveckling att föra ordet vidare. Det finns också en del nya bra punkband som gör ett kanonjobb. Men punk har blivit ganska oförargligt och mainstream, så det är bra att svensk hiphop tar det vidare.

Hur ser framtiden ut för Asta Kask?
- Vi gör som vi alltid har gjort. Spelar för att vi har så jävla kul tillsammans! Vi kör ju mycket utomlands nu så det känns lite nytt och tändande igen. Det kommer fortfarande mycket folk på våra spelningar så vi trivs verkligen. Vi har väl en del planer på att kunna spela in en ny skiva också. Men texterna är svårare idag. Dels vill man inte återupprepa sig och sedan ska vi inte ta orden ur en 16-årings mun. Vi måste skriva från vårt perspektiv idag, som medelålders män. Det är betydligt svårare! Låtar är inget problem att skriva, men att få ihop en trovärdig text, det är svårt.

Asta Kask turnerar under hösten och vintern på ett antal platser i landet. För ett utförligare spelschema, besök bandets hemsida.

Juni Järvi bryter mot normer

Foto: Sandra Löv

Juni Järvi, som egentligen heter Mikael Bengtsson, släppte sin debut Wherever Thou Art 2006. Uppföljaren, The Gospel, släpptes först fyra år senare. Båda skivorna är släppta på Junis egna skivbolag Everlasting Records. Både Annika Norlin och Markus Krunegård gästade The Gospel, en skiva där den vemodiga popen som lyste över ett Twin Peaks-doftande landskap hade bytts ut mot en något varmare miljö, om än dock inte fri från problem. Juni Järvis texter är både ifrågasättande och kärleksfulla, de utesluter ingen utan öppnar istället upp något som är helt befriat från olika slags normer. Juni Järvi visar att den konventionella sättet att göra saker på och hur man ska bete sig och vara inte är det enda rätta. Det finns andra alternativ. 

Jag tycker att din musik bryter mot många normer, så som könsnormer, och hur saker förväntas vara och gå till. Samtidigt syns du själv inte mycket i media eller i dina musikvideos. Vill du gärna ta bort fokus från din person och få människor att försöka se något annat? Har du alltid velat bryta mot normer?
 - Vad fint att du tycker det! Det är något jag velat förmedla utan att samtidigt skriva på näsan. På första skivan, Wherever thou art, hade jag en klar tanke med att inte synas i media. Jag ville på något sätt, rent bokstavligt, förkroppsliga bilden eller perceptionen av artisten som publiken ser. Bästa sätt jag kunde göra detta på var att låta någon annan ”spela” mig på alla bilder och i videos. Tillsammans med min vän Lina Kurttila, som spelade mig, skapade vi en bild av artisten Juni Järvi som fick förkroppsliga publikens projiceringar. Jag vet, det var väldigt arty!
 
- Nu har jag släppt den idén och jag väljer att vara med på pressbilder och i videos. Men jag utmanar gärna stereotypa normer. På senaste albumomslaget har jag till exempel smink och lösögonfransar.
 
Ofta när människor pratar om jämställdhet så nämner de att de kan tänka sig att göra en massa saker som borde ses som självklara redan. Vad är jämställdhet för dig?
 - Dels är det rent kliniskt att ha lika rättigheter och möjligheter både i lagtext och i praktiken. Men sen handlar det så mycket om handlingsutrymme och frihet att välja olika uttryck utan att riskera trakasserier och förföljelse. 

Jag läste att du skrivit ett par svenska låtar. Vad tycker du själv är den största skillnaden på dem, jämfört med dina engelska låtar? Är det svårare att skriva på svenska?
 - Det är faktiskt en rätt så stor skillnad på de nya låtarna på svenska och de på engelska. Dels beror det så klart på språkbytet. På svenska kan jag fånga upp nyanser och stämningar jag inte kommer åt på engelska. Men sedan låter de nya låtarna annorlunda för att jag efter många år har försonats med elgitarren. Har haft en lång period då jag inte klarat av att använda elgitarr nästan alls. Det berodde delvis på att jag är utbildad på gitarr och ville vara fri att skapa musik utan de begränsningar som att studera ett instrument kan ge. Och dels berodde det på att jag ville ta avstånd från allt som har med män och gitarrer att göra. Det är ett så otroligt symbolladdat instrument och så förknippat med manlighet. Men nu har jag som sagt reclaimat gitarren och då förändras så klart ljudbilden på låtarna.
 
- Det har definitivt varit svårare att skriva på svenska, om inte annat så på grund av ovana. Och så var jag tvungen att komma över en tröskel för att ens våga ge mig in på det överhuvudtaget. Det tar ett tag för öronen att vänja sig vid att höra sig själv sjunga på sitt eget språk. Nu har jag landat i det och känner just nu att det skulle vara svårt att gå tillbaka.

Nu vet jag inte om dina texter är baserade på dina egna upplevelser, men känner du att det blir annorlunda att skriva personligt på svenska?
 - Allt jag skriver har någon slags koppling till mitt liv, mina erfarenheter och upplevelser dock i olika varierande grad. För mig blir det definitivt mer personligt på svenska. Skillnaden är enorm! Det var väl därför det tog ett tag att våga sig på det.

Känner du att texterna eller melodin är viktigast? Vad är svårast, att skriva texter eller musiken?
 - Det är svårt att säga att det ena är viktigare än det andra men musiken finns där i mitt huvud, jag behöver oftast bara lyssna så kommer det till mig. Texterna däremot behöver jag fundera på vad jag vill säga, vilket inte alltid är det lättaste.

Jag påminns gärna om Twin Peaks när jag lyssnar på din musik, särskilt när det gäller Wherever Thou Art. Det känns lite som när Donna Hayward säger att hon att befinner sig i en vacker dröm och en hemsk mardröm, på samma gång. En sorts melankolisk lycka. Hur skulle du själv beskriva din musik? Vilka sorts känslor vill du förmedla?
- Melankolin var väldigt närvarande på första skivan som till stor del var ett sorgearbete över min far som gick bort 2004. Andra skivan var mer utåtriktad och jag använde stora gester och storslagna arrangemang. Jag önskar så klart att jag på något sätt kan fånga upp kärnan i olika känslor och förmedla dem till de som lyssnar på min musik oavsett om det handlar om blind kärlek, sorg eller längtan. Om jag lyckas med det på de nya låtarna på svenska får nog någon annan avgöra.
 
Hur ser din närmaste framtid ut? Kommer de svenska låtarna ges ut?
- Jag fortsätter att skriva under hösten och kommer att ha en spelning där jag tänkte premiärspela de nya svenska låtarna. Förmodligen blir det i november i Stockholm. Håll utkik! Det är klart jag vill att låtarna ska komma ut, till så många som möjligt. Om jag släpper dem själv eller om jag gör det via ett annat skivbolag återstår dock att se. 

Du kan läsa de senaste nyheterna kring Juni Järvi på hans blogg, eller lyssna på utvalda låtar på hans Myspace.

Om barnläkaren och om dödshjälp

Den barnläkare som misstänks att medvetet ha berövat ett spädbarn livet med en för hög dos av läkemedlet tiopental åtalas nu för dråp vid Solna tingsrätt. Händelsen skedde för nästan exakt tre år sedan. Jag kan inte känna, om jag inte missförstått något, att barnläkaren har gjort något fel. 

Barnet föddes för tidigt, utvecklade allvarliga hjärnskador och blev successivt sämre. Flickan led mycket i slutet och om läkaren nu injicerade den dödliga dosen tiopental, så handlade det snarare om att lindra barnets lidande i livets slutskeende, än att hon skulle haft något annat motiv. Läkaren nekar till att ens ha gett dosen, vilket kanske inte är så konstigt, då ett erkännande kan bli än värre för henne. Kanske behöver man inte alltid följa lagboken helt och hållet, kanske borde man också väga in andra saker, så som medmänsklighet. Döms läkaren så riskerar hon ett straff på sex till tio års fängelse. Det kan tyckas vara ett hårt straff för medmänsklighet. 

Det här fallet leder så klart till frågor om dödshjälp ska vara tillåtet, och det är en fråga som både är svår och som man kanske hade behövt ta ställning till från fall till fall. Jag tror att de allra flesta vill att döden ska vara så smärtfri som möjligt. Man behöver se skillnad på att beröva någon livet, och att beröva någon lidande. Det beslutet ska så klart inte tas av vem som helst, utan av medicinskt kunnig personal.

Någon form av masochism

Den tyska darkwavegruppen In My Rosary bildades 1992, av musikern Ralf Jesek och fotografen Dirk Lakomy. Första skivan släpptes året därpå. Sedan dess har bandet släppt ett tiotal album, varav det senaste, Retro (Syborg Music), släpptes sommaren 2010. In My Rosary ville tillbaka till grunderna med Retro, och skivan gästas av bland annat Sara Noxx och Martin Von Arndt. Med akustiska gitarrer som möter elektronisk kyla är det som om In My Rosary hela tiden fördjupar och fortsätter på det som måste bli skrivet. Som om deras musik skapas i samförstånd med en hemlighet - den att en låt aldrig måste ta slut. Jag bad sångaren Ralf Jesek berätta om hans viktigaste influenser. 

A Strange Day med The Cure

- En av mina absoluta favoriter, och kanske den låten som fick mig att börja skriva låtar på det sättet som jag gör. Den kanske verkar simpel till en början, men den är full av små detaljer som verkligen fångar ens själ. Om man är mottaglig för det, så klart. Jag kommer antagligen sluta göra musik den dagen jag skriver en sådan kraftfull låt som A Strange Day.  

The Puppet Master med Paul Roland
 - Den första låten jag hörde av Paul Roland. Det är fantastiskt att vi nu är goda vänner. Vi spelade in en cover på ”The Puppet Master” till vårt album 15, där Paul sjunger i refrängen. Jag är ett stort fan av Paul och det var han som inspirerade mig att använda en akustisk gitarr som grund i mina låtar.

Please Remember Me med Skin
 - Den här låten har den lite sorgsna stämning som jag alltid själv vill skapa med mina låtar. Det är otroligt vacker sorg. Intim, diskret och avskalad. 

Diminished Responsibility med Fad Gadget
 - Den här låten är symbolisk för Frank Tovey. Enligt mig var han en av de mest kreativa och underskattade artisterna någonsin (tillsammans med Wire). Han provade en massa olika stilar, ändå lät han alltid egen. Han var verkligen äkta. Hans mod att variera sig och hans sätt att skapa musik har alltid varit en stor inspirationskälla för mig. 

Dance Macabre med The Faint 

- Jag är inte säker på att de fortfarande existerar, men The Faint är ett lite nyare band som jag verkligen tycker om. Deras blandning av electro, new wave, pop och indierock är något jag själv skulle älska att skriva. Dömt att misslyckas, jag vet! Jag lyssnar dock på The Faint varje gång jag är i studion. Kanske någon form av masochism?

Du kan köpa In My Rosarys senaste skiva Retro på bland annat CDON.

Ögonblick

enasoffliggande människor

varje gång jag suttit på ett försenat tåg 
så har folk börjat prata med varandra
då tåget inte blivit försenat så har ingen sagt ett ord
om de inte rest i sällskap
mer än till tågvärden då
kanske gör misslyckandet mer för oss
än när allt går bra
detta gäller sällan första gången allt går bra dock 
kanske inte heller sista
frågan är hur man avslutar något på ett bra sätt? 
det mesta slutar i sorg
även om ett krig slutar
har många mist sitt liv
de som stöder krig
är lika delaktiga som de blöder till döds i krig
det är tyvärr aldrig vapen som blöder till döds
och ett vapen är aldrig neutralt
det är du som håller i vapnet
inte vapnet som håller i dig
den utbrända tryggheten får jobba på ändå

det mest välavlönade yrket har blivit domedagsprofet
och när tomheten sväljer både villadörr och lägenhet 
går vi mot en framtid som var bättre förr
enastående människor har blivit enasoffliggande människor
kärnkraftverk exploderar och isen smälter
vi nöjer oss med att gå med i en grupp på facebook 
och tro att det hjälper
hade människor fått perspektiv 
om det inte var isen som smälte
utan någons varma armar
om det inte var vargen som jagades
utan vargen som kom fram till att människorasen 
måste skjutas av?
växtlighet har blivit tillväxtlighet
grönt har blivit grått
fåglarna sjunger numera i moll 
och grässtråna har för länge sedan 
släppt greppet om varandra
naturlig magi har blivit onaturlig tragik
en utbränd natur får jobba på ändå

Åsa Grennvall: Varken en cyniker eller romantiker

Foto: Jojo Falk

Åsa Grennvall debuterade 1999 med serieboken Det känns som hundra år. Sedan dess har hon gett ut ytterligare sex böcker på svenska, varav den självbiografiska Sjunde våningen (Optimal Press, 2002) belönades med Seriefrämjandets pris Urhunden för bästa svenska seriealbum. Juryn motiverade priset med att boken är "En engagerad, stark och spännande serieberättelse där psykologin bakom kvinnomisshandeln blir synlig." Boken har även översatts till finska. Det har, inte sällan, gjort ont att läsa Åsas serier. Kanske är det för att Åsa skriver så öppet och naket om viktiga ämnen som psykisk ohälsa, destruktiva relationer, utanförskap och kvinnomisshandel. 

Hur kommer det sig att du började göra serier? Är det något du började med redan tidigt i ditt liv?
 - Jag började rita serier sent i mitt liv, när jag var 24 år. Jag hade provat olika sätt att försöka uttrycka mig på, men inte riktigt hittat rätt, men när jag fann serier som uttryckssätt förstod jag att det var just det jag skulle hålla på med.

Jag kan känna att dina böcker även hade kunnat bli fantastiska med bara text, då texten ofta ger många bilder i sig. Har du någonsin funderat på att göra en annan slags bok?

- Du menar med bara text? Nej, bild är så himla viktigt för mig. Text är också jätteviktigt, men om jag var absolut tvungen att välja mellan bild och text skulle det bli bild, så arbeta med bara text är inget som lockar mig. Inte just nu i alla fall. Kanske i framtiden, vem vet.

Hur mycket av det du skriver är fantasi?

 - Det är omöjligt att svara på. Fast på ett sätt är ju allt fantasi. Det är historier skapade ur min hjärna.

Tror du det spelar stor roll för läsaren om det är verklighetsbaserat eller påhittat? 

 - Det vet jag inte. Men även när det är "på riktigt" så är det ju påhittat. Det finns ju aldrig en total sanning, och för att en riktigt berättelse ska berättas bra måste man använda påhittade sekvenser, och ta bort vissa skeenden, för att få historien att flyta, annars blir det som att läsa ett mötesprotokoll.

Jag kan erkänna att jag trodde att så fort tjejen med långt svart hår var med, så var det du, fast det kanske inte är så enkelt heller?
  - Jag använder ju mig själv i mina böcker ibland, men jag ser inte mig själv som någon självbiografiker. 

Känner du att det är annorlunda nu än i början av din karriär?

 - Jag var väldigt omogen när jag började ge ut serier. Det känns ibland som jag var 17 år ända tills jag fyllde 30; som om jag aldrig haft någon 20-nånting-ålder. Nu är jag 38 år och förhoppningsvis har jag kommit ikapp min riktiga ålder.
 

Du blev ju mamma för ett tag sen. Många frågar nyblivna mammor om hur deras mammaroll kommer påverka karriären. Män verkar sällan få samma frågor. Varför tror du att det fortfarande är så? 

 - Jag får väldigt sällan frågor om min mammaroll. Jag får mest frågor om vad jag tycker om frågor om min mammaroll, haha. Genusperspektivet slår knut på sig själv ibland.

Sjunde våningen är en väldigt stark skildring av kvinnomisshandel. Förstår att det var en väldigt tuff tid för dig. Kände du att det var nödvändigt att ge ut boken för att kunna komma vidare?

 - Nej, jag hade kommit vidare innan jag skrev boken, annars hade jag inte kunna göra den.
 

Hur ser framtiden ut?
 - I november kommer jag ut med en ny bok som heter Elfriede.

  

Berätta lite om Elfriede?
 - Det handlar om en kvinna i 50-årsåldern; hennes tankar, verklighet och overklighet. Min förra bok Svinet var väldigt dialogbaserad, men Elfriede är nästan bara som en lång monolog.

Till sist, är du fortfarande en cynisk romantiker ? 

 - Nej, jag ser inte mig själv som varken cynisk eller romantisk faktiskt.

På Åsa Grennvalls hemsida kan ni hitta information om hennes tidigare böcker och även beskåda hennes vackra och tänkvärda broderier. Åsas nya bok Elfriede kommer ges ut av Optimal Press.

jag säger dig på känn

jag är rädd för att behöva hitta på något att säga när jag pratar med någon
rädd för att hitta på något att lyssna till när jag hör någon prata
lika svårt att väcka någon som låtsas sova
är det att prata med någon som låtsas höra
jag är inte rädd för vad framtiden har att erbjuda
snarare rädd över att erbjuda framtiden mig
 
jag vill inte förbereda ett bord för två och stirra
på den tomma stolen mittemot
jag vill inte förbereda ett bord för två och stirra
på den tomma människan mittemot
jag vill inte lita på att framtiden kommer agera
det jag för tillfället bara vågar diskutera

jag har sträckt mig efter städer och människor 
som befunnit sig längre fram i tiden
jag har trott för starkt på att framtiden 
kommer ställa upp för mig

en dag kommer jag få barn
om dem växer upp till en mur eller bro är upp till mig
det är upp till mig att förhindra att dem släpper 
varandras händer redan i magen
eller om det kommer ske senare i deras liv
det är upp till mig att få dem att låta bli

det sägs att det hjälper att prata om det
och uttrycka sin oro för framtiden i ord
det enda som hjälper mig är att uttrycka en annan människa i ord
jag uttrycker inte det
jag uttrycker dig
jag säger inte något på känn
jag säger dig på känn

Höstvisa