Hanna Vero - Innanför Utanpå

Hanna Åhrén gör musik under namnet Hanna Vero och har precis släppt sin debutsingel som soloartist. Hon har också hörts i bland annat Mauv där låten I like it here verkligen stod ut när den kom. Hanna sjöng med en otrolig övertygelse om olycklig i en låt som dånade fram för att sedan stanna upp och sen dåna fram igen. Det lät fantastiskt. 

Som soloartist byter hon språk till svenska i en låt som heter Innanför Utanpå. Här är det känslorna som dånar fram snarare än musiken, även om det mesta rusar i slutet av låten. Hjärtat, till exempel. Det är som sagt en ganska känslorusande låt som inleder Hannas karriär som soloartist och det är lätt att dras med. Första gången jag lyssnar ligger jag i soffan med balkongdörren öppen och mörkret färglägger himlen mer och mer för varje sekund och låten klär den stämningen perfekt.

Som jag tolkar det så har två personer haft en början på något väldigt fint. Man vill vara en del av varandras liv och vara den andra så nära som möjligt men innerst inne så vet man att allt det fina tar slut så man vågar sig inte utanför det trygga utan istället låter man den andra gå. 

I slutet, när låten rusar snabbare, är det som att hjärtat brister. Det är en vacker debutsingel och Hanna sjunger som om hon skurit loss bitar från en drömsk värld och satt den på plats i hennes röst. Det är mycket, mycket, mycket fint.

Lyssna här nedan!

Agnes Skure - Feel It All

Foto: Martin Bohm 

Agnes Skure är nu här med sin tredje singel. Jag älskade ju låten som var först ut, Little River. Låten var ett tonsatt sorgearbete över en relation som nått mållinjen. Och när man tror att man kommit över det, så finns det fortfarande några kilo sorg kvar där för att tynga ned en. Fylla ögonen med droppar från floden. Den som borde tagit sorgen med sig, men istället fyller ens kropp med allt vatten. Little River är en låt som kommer vara med och slåss på min årsbästalista över de finaste låtarna. Jag älskar kontrasten mellan de soliga tonerna och den vemodiga texten. 

Efterföljande Think of Me bjöd på en av Agnes finaste sånginsatser hittills. Jag tyckte själva låten i sig blev bättre när tempot ökade och man kände att världen måste spänna fast sig. Agnes har ett romantiskt nostalgiskt skimmer i sin röst och hon bjuder upp till dans med den. Hon har förmågan att få allting att dansa. 

Feel It All heter den senaste singeln och den är också, likt Little River, spunnen ur ett sorgearbete. För mig personligen har musik varit ett bra sätt att hantera sorger. Att få höra Matt Berninger i The National skrika bort mörkret hjälper precis på liknande sätt som när Agnes blandade solsken med mörker i Lite River. Det finns musik som fungerar som lindring, helt enkelt. Jag tror även Agnes senaste låt kommer vara en lindring för många som reser igenom sorg. Den uppmanar en att få känna alla känslor och liksom tömma hela biblioteket. Det är ingen idé att spara på något, allt måste ut. Låten är både finstämd och storslagen och jag ser hur Agnes bit för bit hintar om en fullträff till album.

Lyssna här nedan!

Fem album: Herman Silow

Foto: Charlie Westin

Jag minns att jag kände igen mig när Herman Silow presenterade sig i Idol (2020) - han beskrev sig som extremt klumpig och bättre på att lära sig 'onödiga' grejer snarare än hur man knyter en slips exempelvis. Han har många glimtar i sin personlighet och jag tycker att han är en fantastisk berättare i sin musik. Det är många som fängslats av hans singel Jan och jag har sett folk i alla åldrar sjunga med i den. I hans musik hör man spår från alla hans resor runtom i världen och det är fint att höra länder förenas i hans musik. Senaste EP:n Som i en dröm är hans bästa hittills och en låten Dominos är en låt att tapetsera hela sommaren med. Så bra är det och hans berättande texter står verkligen ut, att han får oss att gunga när han sjunger dem är bara ytterligare ett plus. Idag gästar Herman serien "Fem album" och Spotify-länkar till varje album på listan finns om ni klickar på respektive albums titel. 

Min A&R kallade mig den mest schizofrena, eklektiska akten han sett när han såg mig live första gången. Så självklart kommer mina fem album följa i samma spår och antagligen vara helt obskyra och yviga: 

Phoenix - Wolfgang Amadeus Phoenix (2009)

Det första albumet jag faktiskt lyssnade på som ett album, som tolvåring. Det håller ändå ganska bra idag och jag fick känna att det var MITT band (även om det inte alls stämde, Phoenix var populära redan då och många i min omgivning hade också redan hört talas om dem). Soundet var ändå relativt out there på den tiden. 

Lord Huron - Strange Trails (2015)

Lord Huron efterträdde Phoenix som mitt favoritband i mina sena tonår och Night We Met har sedermera blivit en klassiker av goda skäl, men hela albumet och även föregående album gjorde ett djupt intryck på mig då, och hjälpte mig hitta naturen och en högre översikt på livet under svåra tider. Soundet har påverkat min musik mer än jag anat, antagligen, och det kändes och känns fortfarande på riktigt. 

Jeremy Soule - Oblivion Soundtrack (2006)

Enligt mig en av de bästa soundtrackskivor som släppts i någon form. Lärde mig tidigt att musik får vara mer än poppiga hookar och starka refränger: ibland kan den - och man - faktiskt bara få vara. Det är vackert, det är meditativt och har du en gång lyssnat på skivan eller spelat spelet så lämnar musiken dig fan aldrig. Samma gäller efterträdaren Skyrims soundtrack. 

Rozsetuz Egyuttes - Táncolj babám (2005) 

Inspirerade hela Herman Silow-projektet genom att lära oss att musik inte behöver stora produktioner eller elektroniska inslag för att vara dansmusik. Romsk musik är i grunden icke-kommersiell och handlar om utförande snarare än så jävla mycket eftertanke. Det är inte perfekt men känslan är så gott som omöjlig att uppnå utan extremt mycket lustfylld övning och testning på publik för att se om det fäster, och hur sen. Táncolj babám är opolerad, ofta ful och utgår från i stort sett samma låt om och om igen, och det är förtrollande. 

The Trials of Cato - Hide and Hair (2018)

Helt enkelt ett grymt album, som får en att vilja dansa och leva sitt bästa liv, men framförallt att öva för att kunna bli en tredjedel så bra hantverkare som dessa mästare. Jag hoppas att vi i Sverige någon gång ska inse storheten i den svängiga, uråldriga folkdans-musiken, för det är så jag skulle beskriva en viktig del av min genre: folkdans. Jag önskar att vi får tillbaka den gamla dansbanan, där folk kan hitta partners, livemusiker får chans att uppträda regelbundet och vi möter varandra igen på dansgolvet utan att behöva skrika varandra i örat. Jag tror vi behöver det och Hide and Hair ger grymt passande bilder i huvudet för ett sådant ändamål.

/ Herman Silow 

Lyssna på Hermans nya EP här nedan!

Svalarna - Svalorna

Foto: Zelda Nahrendorf

Sofie Jonsson och hennes Svalarna är tillbaka med singeln Svalorna. Jag lyssnar fortfarande på hennes EP Männischa ofta. Det finns nog ingen annan musik som gör mig så lugn som just Svalarna. Världen blir en slags skogspromenad, tankarna blir till löv, känslorna till träd som omfamnar varandra. Världen mellan mossa och grenar, stenar och hav. 

Hennes värld tycks för mig vara på gränsen mellan fantasi och verklighet och det är förstås ofta där, vid den gränsen, världen är som finast. Samtidigt är hennes musik komplex och tar ofta ett tag att helt greppa, men samtidigt gillar jag att det inte är musik som skriker efter stora rubriker, utan som snarare växer på en och som också fortsätter att växa år efter att jag lyssnat första gången. 

Mycket handlar om Sofies röst i samklang med musiken som ömsom spritter, ömsom vaggar och i senaste singeln dansar hon tango på öppet hav, det havet som svalorna flyger över och transporterar själar mellan världar. Texten grundar sig just i den gamla folktron att svalorna hade förmågan att bära själar mellan olika världar, vara budbärare mellan liv och död. Jag tycker verkligen om hur Sofie tar in det mytiska och gör sin egen tolkning av det i en sång om förlust. Jag lyssnar på förra årets singlar, Dagen är vacker samt Lika sjuk och det är utan tvekan så att hon har ett unikt uttryck som är som det jag läste om nätterna som barn, blandat med det jag drömmer om som vuxen. Någonstans där, med en pensel gjord av lika delar urskog som hjärnans mest fantasifulla verkstad, där hittar vi Svalarna. Mellan skogens långsamma rörelser och stadens mer hastiga. 

Svalorna är hennes andra singel för i år och jag gillar hur vi bjuds upp på dans. Samtidigt läggs Sofies drömska röst som ett varmt filter över dansen. Musiken bär verkligen på ett leende som i texten är mer av en sammanbiten min, vemodig och längtandes efter en slags återförening. Att svalan ska komma tillbaka. Samtidigt som texten bär en övertygelse om att få vila om man ska ha kraft att komma tillbaka. Det är spännande att lyssna på Svalarna och det är också helt självklart att detta är Sofies egna värld och jag är så glad att hon skapar dessa vackra biljetter till oss, dessa nycklar till hennes lekfullhet och hur hon får verkligheten att klä sig i sagor, sagor att klä sig i verkligheten.

Lyssna här nedan!

"Gjord för tidiga mornar och smältande väggar"

Foto: Press

Mr. Tophat och Art Alfie har idag släppt EP:n KVK 1100 vilket också blir till ord i en ny berättelse, ett nytt kapitel för deras gemensamma skivbolag Karlovak. De tre låtarna andas, lever, älskar, gråter, springer dansgolv till sena nätter blir till tidiga mornar. Nånstans där solen precis byts ut mot månen på himlen, där är duon som bäst. De får en ganska grå värld att byta om till något klart mer färgglatt och det är lätt att ryckas med och varje cell vill dansa. Allra bäst låter det i Caribbean Things som i över nio minuter får världen att pulsera. Duons första musik på typ tio år får mig att hoppas att det inte dröjer tio år till nästa släpp. Här går duon igenom EP:n, spår för spår.

Dance For Me 

- Långformats disco-psykadelia gjord för tidiga mornar och smältande väggar. 

Warehouse Glitter 

- Namnet är rätt talande, vi har en del industrilokal och en del glitter kombinerat över ett tidlöst discohousegroove. 

Caribbean Things 

- Här rör vi oss på klassisk Karlovakmark - drivig primetime house under en rökig hinna med spridda vokaler och fältinspelningar.

Lyssna på EP:n här nedan!

Levina Storåkern - Månadsvill

Foto: Eirik Havnes

Levina Storåkern spelade nyligen på Foggy Days Sommarfestival i Mölndal. Jag missade tyvärr spelningen, men den lär ha varit magisk. Levina växte själv upp i Mölndal vilket jag på vissa sätt också gjorde. Jag blev i alla fall mer av den människan jag är idag under de åren jag bodde där och innehållsförteckningen bestod mindre och mindre av oro. Levina, som nu bor i Norge, har figurerat en del på bloggen. Både genom sitt band Ævestaden samt som soloartist och nu är debutalbumet Månadsvill här. Jag skulle säga att albumet verkligen är karvat ur Levinas själ och att hon öppnar upp sig väldigt mycket på en skara väldigt unika spår. Det är som taget ur hjärnans dragkamp mellan olika känslor och det vilar ett vemod över albumet, över texterna som seglar jämsides med musiken. Det är en diktsamling, en spegling av själen och ett musikalbum - allt i ett.

Allra finast blir det i de längre spåren Blyvitt samt Fantasi I - X. De flesta texterna läser Levina snarare än sjunger men orden tar sig ändå fram på olika vis, det är som de sjunger fram genom landskapet, viskas, brottas, kramas, sörjer. Vass poesi har den förmågan. Albumet tycks handla mycket om sorg, men än mer om att hitta hem någonstans. Att kunna förankra sig i en båt, i en mark som kan tysta ens jobbiga tankar, som kan sudda ut ens jobbiga mörker och sy fast som lyktstolpar längs ens tankar. Få allt att lysa så småningom. Det handlar mycket om längtan efter närhet. ”Mitt hjärta slår för hårt och jag vill lägga ansiktet i någons knä” låter det i Blyvitt. Längtan finns där hela tiden, att vara någons, att vara en del av samhället. Och när hon sätter på den elektriska värmefilten blir den som ett substitut för riktig värme, riktiga armar. Det är som ett fotoalbum av känslor, både kring världen och den egna kroppen. Och tänk att få ha något eget, att få hållas om, att få bäras genom det jobbiga. 

Fantasier I - X är nog där allting blir som allra starkast och där raden ”jag ska aldrig lämna mig ensam igen” berättar allt. En radda av fantasier, drömmar om kärlek och att samtidigt aldrig kliva ur sig själv, aldrig lämna jaget i sticket. Musikaliskt handlar det om folkmusik, visa och något svårdefinierat, men samtidigt minst lika vackert. 

Avslutar albumet gör vackra tolkningen av Ola Juléns diktsamling Orissa och som jag skrivit en gång innan så är det inte Levinas ord just där, men de talar samma språk och de skriker efter samma tillhörighet. Det finns mycket att bli berörd av här och allting bara rusar. Allting bara känns. Det är ett storartat album.

Lyssna här nedan!

Nova Luther - Golden Dreams

Foto: William Landin 

Nova Luther är nu här med sin debut-EP Golden Dreams. Jag skrev om singeln Green leaf och uppskattade dess jazziga sound. Mycket bärs förstås upp av Novas röst som tycks kunna bära tyngd av både känslor och livets svårigheter. Den tar sig an det och går ut på andra sidan, vis av erfarenheter, redo att ta sig an drömmarna. Mycket av EP:n handlar just om drömmar. De gyllene och de som i alla fall tycktes skimra innan de krossades. 

Häromkvällen cyklade jag längs älven i Göteborg. Solen sken upp både mitt ansikte, mina tankar och staden i stort. Jag lyssnade på Novas tolkning av Selena Gomez och Kygos låt It ain’t me, gång på gång. Redan där hör man att den rösten kan bära den där musikaliska världen hon vill skapa. Hon har verkligen förutsättningarna. 

Hennes första egna singel, We’ll be okay, släpptes 2022 och flög kanske inte riktigt för mig men den bar spår av de där vingarna. En ny resa var bokad, en resa i att utveckla hennes eget sound. I Green leaf var det som sagt jazzigt och stillsamt. En låt där pianot kändes som ett värmande solsken efter dagar av regn, samtidigt som Novas röst också spred ett härligt lugn. En annan favorit från EP:n är avslutande Spirit Away, en låt som är ganska dubbel. Både dansant och lugnande, en låt som både springer och vaggar en fram. Väldigt starkt är det med plötsliga vändningar. 

Under Ghosts playing (interlude) hörs ett plötsligt skrik och jag gillar det experimentella där som också bryter av på ett spännande sätt. Det jag gillar med Everyone knows är att det händer så mycket hela tiden. Det är som en film som ständigt pågår, som man aldrig riktigt vet var man har och Nova överraskar både musikaliskt och med sin röst genom att ta låten i oväntade riktningar genom dess fem minuter. Det blir både intensivt och spännande. 

Jag tycker om musik som verkligen utvecklas för varje gång man hör den, där man upptäcker fler och fler detaljer, Novas låtar är verkligen uppbyggda på det sättet. Även Unalone bygger mycket på kontraster mellan det lilla och storslagna. Det är magiska toner att ta in. Nova imponerar verkligen på Golden Dreams, genom sitt sätt att överraska och sin förmåga att bära upp riktigt stora känslor, riktigt stora drömmar.

Lyssna här nedan!

Vasas flora och fauna (Feat. Folke Nikanor) - Vit eld

Folke Nikanor och Vasas flora och fauna har haft en del fina samarbeten, Blå Donau samt Viking Leonella är fantastiska låtar som jag alltid kommer bära med mig. Jag minns när jag såg Vasas flora och fauna i Göteborg för några år sedan och hur de fick hela lokalen att slappna av. De pratade fint om Niklas Johanssons Folke Nikanor på konserten och gjorde en storartad version av Viking Leonella därefter. Senast vi hörde från Vasas flora var med albumet Man blåser bort som släpptes 2023. Det var bandets femte album i ordningen och nu är ett sjätte album på gång, där singeln Vit Eld är först ut. Den låten jag återvänder till gång på gång från förra albumet är Verksamheten upphör, där Tina Kärkinen och Daniel Ventus där en sorgsen klarinett färdas genom duons musikaliska universum. Det är en fantastiskt vacker låt och det är toner jag gärna dyker ned i ofta. I övrigt är duon fantastiska på att fånga det lilla och lite absurda i vardagen och monterar speglar i alla sina texter så man lätt kan spegla sig i dem och känna igen sig. De är ofta både roliga och tänkvärda. Lekfull vardag möter en vemodig dito och ofta går det vemodiga in i det lekfulla och tvärtom. Oavsett så är det musik som alltid fängslar mig. 

Jag ser ofta Folke Nikanors låtar som en utsträckt arm. Den utsträckta armen leder alltid till spännande musikaliska möten och även om jag på många sätt hann vänja mig vid hans låtar där han bjöd in en artist att sjunga, så var hans senaste instrumentala album Melodianien något som hade ett eget språk och som sa minst lika mycket som låtarna på Främmande. Skeletor exempelvis var en nyckel till en mer färglagd värld, där världen fick mer och mer färg för varje minut som låten pågick. Han är fantastisk på att skapa händelser i sin musik, händelser som ger avtryck inom en. Senast vi hörde från Folke var på singeln Samtiden & Framtiden, en låt han gjorde tillsammans med Nordmark. En oerhört fin låt om ursprung och att fånga en mening men världen man lever i, tiden man befinner sig i. 

Vit Eld heter alltså senaste samarbetet mellan Vasas flora och fauna och Folke Nikanor. Det är en fartfylld elektronisk dans. Det är en dansant och glad låt till ytan men som jag tolkar som en bearbetning av att känna sig fast och behöva röra på sig. Ibland behöver ens liv nya kablar, när man känner sig trasig och ofullständig. Man behöver slita sig loss från det gråa och från tristessen, från det som håller en fången. Men det är svårt att skaka av sig allt det jobbiga, allt som tynger och monterar ned en. Oavsett är det en fantastisk pärla som får både huset, gatorna och en själv att skaka loss.

Lyssna här nedan!

Teodor Wolgers - Episod i Vikens kapell

Foto: Adam Falk 

Jag gick på Brännö för ett tag sen. Promenaden till Galterö är en av de finaste promenaderna jag vet. Inga tankar behöver uppfinnas hela tiden, utan det vilar ett lugn över en där. Flakmoppar kör sakta förbi en och vinden kör en duett med fåren, med havet och med mitt hår som blåser till under kepsen. Jag sätter mig på en bänk strax intill bron över till Galterö och lyssnar på Teodor Wolgers Episod i Vikens Kapell. Vikens kapell i Jämtland byggde en inspirationsplats för Teodors farfar Beppe Wolgers och hans diktsamling Episod i Vikens kapell – om en händelse i somras som utkom våren 1973. Teodor valde att frakta ett piano till kapellet och satte sig med sin farfars diktsamling där. De hann aldrig träffas tyvärr, men utifrån diktsamlingen så komponerade Teodor melodier utifrån Beppes ord och lät naturen runt om kapellet inte bara vara åskådare, utan också få vara en del av albumet. Tillsammans bildar de ett slags hopkok av jazz, natur och folkmusik. Poesi. 

Jag känner där på Brännö att det är min plats och jag kan förstå hur platser kan injicera inspiration, hur de kan få minnen och framtid att bygga som en broar emellan. Låtarna blir som ett slags svar på Beppes funderingar och ett sätt att mötas längs den där bron. Med sig på albumet har Teodor gamla röstinspelningar som lämnats kvar efter hans farfar. Han har också med sig Frostvikskören, Merit Hemmingson, Kjell-Erik Eriksson samt Annika Norlin. På olika sätt polerar de minnena och lägger ett nytt lager över dem. 

Teodor gästade nyligen bloggen för ett musikminne men hans musik har verkligen dröjt sig kvar i huvudet och spelas upp både i skallen och i själen. Ingenting vill pausa. Det finns vemod över musiken som förtrollar, det finns också en stark trygghet i Beppes röst och hur han förmedlar orden och Teodor har hittat perfekt matchande kläder till sin farfars ord. Det finns ingen tvekan om det. Texterna och melodierna blir ett slags samtal om naturen, om människans roll och om gud. Fint illustreras de som ett samtal i skymningen. 

Jag lyssnar på Fäbopsalm där det känns som att hjärtats sömmar spricker upp. Den följs upp av Bo inom varandra där Beppes funderingar lyser igenom knastret, lyser igenom natten. Strandlöst hav, några spår senare, får själen att dansa istället. Den hoppar liksom fjäderlätt fram på tå och jag förälskar mig i soundet, hur människan tonsätts, hur naturen tonsätts - deras möte med varandra. I Så har det mig blivit sagt nås kulmen på något vis. Det kan sällan bli vackrare än så. Teodor målar med sitt piano, han målar upp ett slags möte med sin farfar och det är ett möte jag sällan kommer att glömma.

Lyssna här nedan!

Våra barn vill hinna lämna fingeravtryck i era liv

Vår trappuppgång gick från en soluppgång till en pizzakartong vänd åt fel håll. Det kändes som att jag höll på att falla ur mitt eget liv. Min kropp bestod av sju våningar. Ett vanlig trappuppgång. Plötsligt slocknade det på sjunde våningen och hur jag än försökte så tändes aldrig lamporna upp. Så kändes det när jag hörde att du blivit dålig igen. Som om Göteborg plötsligt blåste ut, lossnade från fastlandet och drev ut. Som om jag plötsligt blev en disktrasa som bit för bit trasades sönder. Sorgens fönster, sorgens dörr. Ett hus var på väg att byggas på en mark som jag alltid sett som trygg. 

Jag tänkte på dig, hur du alltid lyckats tända upp mina viktigaste fönster. Hur du hjälpt mig i arbetet med mig själv. Det där arbetet som pågår dygnet runt utan OB-ersättning. Ibland har jag sjukskrivit mig från det, men du har alltid lyckats boka om biljetter, sett till att mörkret tar en annan väg istället för genom mig. Jag önskar så att jag hade vetat hur man bokar om resorna som tycks gå genom dig varje dygn. Men jag vet inte. 

Jag har lovat att aldrig ge upp om mig själv. Att aldrig ge upp om dig. Jag har lovat att lyssna när jag ropar på hjälp, att aldrig kassera varje version av mig själv. Det har funnits stunder då jag tröttnat på allt hyckleri samtidigt som jag själv hycklar. Alla hycklar och det är så livet är. Vi ska alltid framstå så att de vi beundrar ska vilja lägga högsta bud på oss på Hemnet. Men jag har alltid mått bättre av människor där jag inte behöver skriva om mina manus. Jag vill att folk ska kunna sitta vid fönsterblecket till mina tankar och inte vilja fly. 

Ibland vill jag springa snabbast på fotbollsplanen i Lindsdal igen. Jag minns dina kommentarer och vad jag drömde om när jag var 11,12. Du klippte och vattnade mina drömmars gräs på somrarna och såg till att måla horisonten tillräckligt tydlig. Jag drömmer om att springa där på fotbollsplanen igen med mina framtida barn. Jag vill köpa glass med dem och ta med dem till Ölands djurpark och låta dem somna mot min axel när jag läser Bamse. ”Du är dig lik, Skalman”, kommer jag läsa för dem och ”Vem skulle annars vara det”, skulle jag fortsätta och skratta med dem. 

Jag vill ha ett jobb där jag känner mig uppskattad och som en del av ett sammanhang och jag letar runt varje dag efter just ett sånt, jag har börjat hälsa på mig när jag möter mig själv i trappuppgången och någonstans är det där jag vill vara. Jag vill sitta i trädgården i Kalmar och spela Yatzy och Fia med knuff, dra upp er på vägen igen när mörkret blivit för tufft. Vad har ni i er kalender idag? Här hemma har Fanny ringat in att vi snart ska ses. Det är med stora bokstäver precis som det alltid ska vara när det handlar om stora känslor. Visst känner man ibland jävla dag, jävla disk, jävla liv men allt har vi byggt upp och vi vill pussa både det jobbiga och det fina på pannan innan vi somnar. Jag och Fanny pratade om hur du skämtar och hur du där efter skrattat så att du nästan tappat andan. Det är fina minnen. Ibland drömmer jag om att få se solen stiga upp i dina tankar igen. Tror du inte det vore bra för ängarna i ditt huvud att få varva allt regn med en skinande sol? Tänk så många gånger jag fått vandra över just dina ängar. När jag var barn var det min favoritplats att gå på. Jag hittade alltid hem när jag gick där. 

Ibland drömmer jag om att lägga ned bloggen då den blivit för mycket av ett jobb. Det känns så sniket att klaga ibland, men det är ett obetalt jobb som tar upp otroligt mycket tid och ibland är det till noll uppskattning. Detta skrivet utan att förstås förringa de som faktiskt bryr sig och visar det, men det är lätt att bli bitter.  Jag ska aldrig överge mig själv. Jag ska arbeta för att jag och Fanny har ett liv vi båda trivs i, att vi ska ha fönster till våra olika liv där vi ser varandra även om vi inte putsat dem på några månader. 

Jag vill fortsätta jobba deltid och fortsätta se till att det får finnas en längtan i vardagen. Allt behöver inte berättas med en gång. Den direkta kommunikationen slänger bort all längtan, låt den växa i varje situation istället och spara det största till när vi ses. Laddar man telefonen i fem minuter för att sen dra ut sladden igen så blir batteriet aldrig helt laddat. Det är likadant med oss människor. Låt oss ladda klart innan du rycker ut sladden med en till notifikation. Skit i alla algoritmer och stäng in i dig det introverta internet. Spara det extroverta när vi ses på riktigt. Om inte är det nog dags för digitala toaletter där alla introverta kan gömma sig till festen är över. Ett digitalt glas vin? Nej, tack. Jag är inte så törstig. Men det är lätt att bli törstig på något som är verkligt, lätt att få magen att kurra över något som man är med om på riktigt!

Jag drömmer om att bli gammal och om att du ska bli frisk. Ibland får du mitt land att krympa till en toalett där jag bara vill få sitta själv en stund. Sorgen kan få en att känna sig liksom häktad, som att man väntar på en rättegång som kanske aldrig riktigt kommer ske. Verkligheten är ett slags hån mot varje saga du läste för mig när jag var liten. Ändå vill jag bara ha mer och mer av den. Om ditt liv vill kamma ut sitt hår så vill jag bara säga att det gärna får fortsätta vara tovigt. Säkringen till ljuset kan bytas ut. Vi har suttit här i Sandarna, byggt en tillräckligt stor båt för att ni ska fortsätta kunna segla vidare och mina kommande barn längtar efter att sätta sina fingeravtryck på era liv. De kommer alltid att älska dig. De kommer alltid att älska er.

"När skogen börjar tala tröstande med mig vet jag inte om det är en så bra idé att lyssna"

Foto: Erik Lindestad

Det är ett lugnande album han har släppt Parker Lewis. Det är ett par sånger där naturen får plats och man tillåts sätta sig mot en stubbe eller fåtölj där hemma och bara slappna av. Även om det avslappnade kan vara nog så förrädiskt. Men musikaliskt är det verkligen finstämt och avslappnat. Emil Johansson är verkligen en berättare när han ger sig in i sitt alter-ego Parker Lewis. Han rör om där det behöver röras om och hans penna glöder verkligen. Persolnigt och allmängiltigt med sylvassa reflektioner. Det underbara bruset i Framtiden vår och en saxofon att verkligen förälska sig i titelspåret. Det är magiskt på så många sätt. Idag går Emil igenom det nya albumet, spår för spår. 

Tack för möjligheten att reflektera över texterna. Det centrala temat verkar vara att jag är dum. En loser. Dessutom utan ungdomlig charm. Texterna väcker också skräck och skam i mig. Jag hade velat säga att det är på skoj. 

Otjänlig strand 

- Några minuter från där jag bor finns Årstas enda egentliga strand. Mellan två båtklubbar. Bottensedimenten ska uppenbarligen vara giftiga och fulla med tungmetaller. Årstafrun Märta Helena Reenstierna hade sitt destilleri där på 1700-talet. Iiris har ju också skrivit om Årstavikens strand och hon spelar piano på den här låten. Vi har ändå lyckats undvika att prata om själva stranden och vad som gör att man måste skriva om den. 

Dum för min ålder 

- Det var en period under min utbrändhet då jag gick i skogen varje dag och kände mig gränspsykotisk. Det hade nog bara krävts en knuff i fel riktning. 

Lockrop 

- När skogen börjar tala tröstande med mig vet jag inte om det är en så bra idé att lyssna. Skogen viskar lockande ”Vi älskar dig, kom och lägg dig här. Allt blir bra” 

Strängt land 

- Pandemin och senkapitalismen har tvingat oss att söka svaren i skrifterna. 

Gruvhästen 

- Jag läste i en korsordstidning att Gruvhästar såg dagsljus första gången när de fördes upp ur gruvan till slakt. 

Rådjursgrop 

Lockrop del två. 

Silver och guld 

- Jag har ingen vinnarskalle. Jag är en opportunistisk loser. Jag har aldrig tävlat för att vinna. 

Framtiden vår 

Jag fyller 40 snart.

Lyssna på albumet Dum för min ålder här nedan!

"Hur tar man sig ur en situation när man inte bara kan springa från problemet?"

Foto: Therese Öhrvall

Romance is gross, sjunger myie på nya singeln och lyfter allt som inte är så himlastormande med att vara kär, utan snarare det som får det att storma i ens hjärna. Låten är som ett skrik mot kärleken och ett sätt att hantera de öppna sår som den lämnar. Gross Romantics, som låten heter golvar mig både med sin musikaliska ilska och myies fantastiska sång. Miriam Ingrid som hon också heter hittade jag först i den starka TV-serien Björnstad. Det var en serie som rörde om på ett fantastiskt sätt. Miriam förmedlar mycket känslor, både på filmduken samt som artist och idag pratar jag med henne om nya singeln, att vara kär och om att växa upp på resande fot. 

Hur mår du Miriam? 

- Jag mår bra, lever och lär - som en riktig konstnär. Nej då, men det är en trevlig tid på året. Min favoritårstid, så jag mår riktigt toppen! 

Nya singeln Gross Romantics handlar om hur det är att vara kär, främst de jobbiga bitarna av det. Hur skulle du säga att du blir när du själv är kär? 

- Som med allt annat tror jag att jag blir lite för mycket. Jag är en allt-eller-inget person, så jag tror att min kärlek är rätt så intensiv. Därför behöver jag musiken för att få ut alla de där pinsamma sakerna som jag inte vill att min partner ska höra. 

Tror du att just förlora kontrollen är det allra värsta? 

- Absolut! Jag vill kunna förutspå allt i mitt liv, och därför är just kärlek väldigt läskigt. Det kan ju ta slut även om man fortfarande är kär (säger folk), eller vips är man apatisk och behöver hitta sig en ny. Det här var inte det jag tänkte mig när jag var liten, är man kär så är man kär och det kan väl aldrig ta slut? Tji fick jag. 

I en gammal intervju med HYMN så sa du ”Vi får se hur nästa album blir, kanske mindre osäkerhet och mer vuxenproblem” - är det en rättvis beskrivning av det kommande albumet? 

- Jag tror jag håller med mitt gamla jag! Det är faktiskt svårare att skriva musik nu när jag är lyckligt kär, jag får hitta tillbaka till min domedagskänsla jag hade i första albumet. Osäkerheten finns nog kvar, jag var lite blåögd som tänkte att den skulle försvinna efter tre år... vuxenproblemen har inte dykt upp ännu - jag undrar vad dessa skulle kunna vara! 

Jag brukar be brukar artister få jämföra sina nya verk som om de hade varit en fysisk plats. Vad är det kommande albumet för en slags plats och hur mår människorna där? 

- Nästa album är ett rosaskimrande moln, om förra var en mörkgrön och djup skog, kommer denna vara en öppen äng... kanske en liten arg folkskara som marscherar genom ängen, men för det mesta är det nog ändå glad stämning. 

Hur ser du på debutalbumet idag? 

- Den är en tidskapsel, den beskriver verkligen hur jag kände för omvärlden vid den tiden. Tydligt. Jag var (och är) skeptisk och cynisk, känslor var överväldigande och för stora. Jag sjunger ofta om att jag aldrig kommer träffa någon eller att jag är ensam, nu är ju det inte fallet längre men det finns ändå en kärna jag knyter an i varje låt. Jag visste att låten Our twenties skulle bli utdaterad väldigt snabbt då jag skrev den när jag var nitton och inte ville fylla tjugo. Även låten Spinster beskriver åldern 23 som gammal. Och det var så jag kände då, men jag var beredd att ändra texten till 33 ifall jag inte längre kunde sjunga om att vara 23. 

Hur reflekteras din personlighet i din musik? 

- Min musik är mitt sannaste jag, det är den formen där jag måste välla ut mina känslor i. Ofta i metaforer eller ett berättande som inte är något jag faktiskt upplevt- men ändå är det ärligaste jag har. Vissa låtar beskriver en relation jag aldrig haft, eller en person jag har gått miste om - dessa är ändå ärliga men inte något jag själv gått igenom. Det är lite underligt det där med metaforer och poesi. Till exempel finns inte “Kyle” som jag sjunger om i låten Fever Dream, men han är ett exempel på en viss sorts kille! 

Vad var det bästa med att växa upp på resande fot? 

- Alla olika språk jag träffade på och matkulturer, jag kan känna mig rotlös stundvis men ändå så uppfylld av mina erfarenheter i olika länder. 

Du har tidigare regisserat kortfilmer - har du några planer på att sätta dig i den stolen igen? 

- Absolut! Jag hoppas på fler filmer och även längre projekt i framtiden. Regi är något jag brinner för, även manusskrivande är något jag gärna fortsätter med. Just nu färdigställer jag en dokumentärkortfilm jag har jobbat på ett tag, så det kommer fler filmer i olika genrer! 

Jag minns när jag såg Fiskelycka och jag blev så imponerad av hur den så skickligt fångade något många vuxna brottas med och till följd av detta även deras barn. Hur kom du på idén till filmen? 

- Jag satt på en båt...och tänkte att jag ville filma något i Västernorrland - i min sommarstuga i Höga Kusten. Sedan började jag tänka på en far och son relation, vad händer om man börjar bråka mitt ute i havet på en båt? Hur tar man sig ur en situation när man inte bara kan springa från problemet?  

Växte skådespelardrömmarna före artistdrömmarna eller växte de jämsides? 

- Jag planerade aldrig att bli artist, men tillslut hade jag samlat på mig tillräckligt många låtar att jag kände att de behövde nå ut. Då mötte jag Mathias Zachrisson, och det blev perfekt! Jag ramlade alltså in i musikvärlden utan tanke att faktiskt vara artist. 

Du har jobbat länge med Mathias Zachrisson - hur får ni ut det bästa av varandra? 

- Jag kommer till Mathias ofta med en färdig låttext, och några simpla ackordföljder och därefter arrangerar Mathias den fantastiska ljudbilden med stämmor som jag sjunger in och magiska instrument. Vi förstår bara varandra, och delar ibland samma musikhjärna. Det går otroligt fort när vi är i studion! Sedan tar det otroligt lång tid för mig att faktiskt sätta mig ner och skriva en låt, men det är en annan historia. 

Till sist, jag tittade igenom din Instagram. Om jag säger Lilla My - vad säger du då? 

- Min förebild!

Lyssna på Gross Romantics här nedan!

Livets Symfonier - Min blomstertid & sorgen

Vakentimmar-bekanta Livets Symfonier är nu här med debutalbumet Min blomstertid & sorgen. Där singlarna har visualiserats av ett blått paraply så pryds albumet av ett gult dito. Jag tolkar själv paraplyerna som livets skydd genom det tunga som Marcus Ekdahl målat upp i sina texter och att det gula paraplyet låter ljuset strila ner till honom. Det blåa som ett skydd mot sorgen, det gula som en öppning till ljuset, till blomstertiden som ändå fanns och finns. Albumet fungerar, tycks det mig, som ett slags terapeutiskt samtal med artistens inre. Vi tar oss med till somrarna under uppväxten när livet tycktes pågå för alltid till att fler och fler skuggor började sätta sig på livets stolar och ljuset fick allt färre sittplatser tills det helt slutade att dyka upp. Föräldrarnas skilsmässa skildras intimt och Marcus bokar en resa till oss som skildrar sjukdom, mörker och droger. 

Överlag är det vispop det handlar om, vispop med låtar och detaljer från vardagen och från livet, hur man tänkte att det skulle bli och hur det sedan blev. 

Livets symfoni följer upp singeln Aldrig normal och den känns som en slags programförklaring över albumet. Marcus sjunger ”när mörkret tar min hand så står jag ensammast av alla” och det är en berättande låt som känns som tusen knivar i magen. Han sjunger om grupptryck och hur lätt det är att trilla dit, in i mörkret, in i det destruktiva där lamporna slocknar en efter en. I just När ljusen släcks skildras en ensam väg in i mörkret. När mörkret går på kraft och ingen håller ens hand i striden. 

Naturligtvis skildras också blomstertiden och färgerna i livet, som att vara förälskad i någon för första gången. Låten heter Årstiderna och den behandlar både nervositeten och solens kraft som fyller ens hjärta. Det omskakade och omvälvande. I mitten av albumet finns också en vacker tolkning av just Den blomstertid nu kommer, som hämtad från skolavslutningarna och en slags avslutning på ett annat liv. 

På andra delen av albumet står Mammas tårar torkade ut, det är en otroligt slagkraftig låt som berör i det avskalade. En resa genom föräldrarnas skilsmässa som skildras på ett öppet och ärligt sätt och med sorgen som pass så tar Marcus oss med. Antidepp står också ut med sina över sex minuter. Låten har ett långt instrumentalt parti som färdas i ljusets hastighet i den meningen att det känns som solsken i just melodin. Det finns ett fint ljus i raderna ”Du gav mig luft när jag ville ge upp” även om låten i sig också har en sorg i sig, ett vemod, ett hjärta som går itu. 

Avslutande Höll kärleken är ett fint avslut, en slags duett med ett vackert piano. En nattlig låt där Marcus sjunger oerhört fint. Överlag är detta ett fantastiskt album där Marcus texter är bland de finaste du kan lyssna till i Sverige. Han är en fantastisk berättare som hanterar livet i sina låtar och verkligen skriver livets symfonier, där han både välkomnar ljuset och vägrar väja för mörkret.

Lyssna här nedan!

Bäck - Kan vi stanna

Foto: Jakob Ekvall 

Daniel Johansson Beckman och hans Bäck är tillbaka med singeln Kan vi stanna. Han debuterade i april med singeln Kalla händerna, där jag till viss del påmindes om Kent i en låt som liksom vaggade om en. Jag tycker Daniel har en lugnande röst, som en filt som träs över kalla och spända axlar. Där Kalla händerna bidrog med en nära meditativ stämning så rör sig nya singeln delvis i samma trakter, delvis i en än mer avskalad miljö. 

Det är en stillsam gitarr och fin bakgrundssång från Elvira Andersson och Daniel som sjunger en text om, som jag tolkar det, en låt om att växa upp och om att behöva stanna till ibland. Man söker efter svaren men bär samtidigt en ödmjukhet över att man fortfarande är en liten del av den stora världen. Man är hela tiden på resa, en yttre samt en inre sådan, och ibland behöver man få stanna upp och bara betrakta världen en stund. 

Låten är som en inre road movie och jag tycker att det är mycket fint att få följa med på den resan.

Lyssna här nedan! 

Esplanaden & Ida Gratte - Tonårshjärta

Jag träffade Ida Gratte och såg henne spela på Sofar Sounds i Göteborg i december förra året. Det var fint att få se henne live och för mig så blandar hon humor och allvar på ett utmärkt sätt live. Hon är rolig att lyssna på när hon kör sina mellansnack samtidigt som låtarna bär på både strofer från själens dagbok till kvinnors utsatthet i samhället. Att se henne live i vad som kändes som ett vardagsrum bidrog också till den speciella känslan.  

Senast vi hörde från Ida var på EP:n Dom fyra årstiderna med fem låtar som bjöd på låtar om både olika årstider när det gäller väder och när det kommer till känslor. Gärna med fina skildringar av Stockholm, som nuförtiden är Idas hemstad, uppväxt i Nybro som hon är. 

Nya låten är ett samarbete med Kalmar-bandet Esplanaden. Det är fint att här få ta del av att Kalmars gator blir till toner i ett fint samarbete mellan Ida och bandet. Esplanaden hörde vi senast av i januari, när den riviga singeln Lögner & förebilder släpptes. Det var en låt där jag älskade refrängen som fick kylan att multna bort på något vis. Fantastiskt. Det är också ett band jag tror passar utmärkt live, där energin, tänker jag, kan bli riktigt förlösande. 

Tonårshjärta heter låten där Ida och Esplanaden möts och jag påminns om mina egna utekvällar i Kalmar. Det är en stad som jag har lämnat på många sätt men som också var den stad som tände de viktigaste fönstren i mitt liv, de mot världen, de mot mina drömmar. Jag påminns om kvällarna på Sandra och sena hemmafester när även mitt tonårshjärta krossades. Det är fint att få höra Ida i en så rivig låt samtidigt som hennes och John Brantemos röster passar väldigt fint ihop. Det finns nerv och riv i bådas röster och de sätter verkligen ord på ett tonårshjärtas värld - bräcklig och större än något annat.

Lyssna här nedan!

Fem album: Ljud & Bild

Foto: Fanny Jansson

Idag gästar Ljud & Bild serien "Fem album" och det är ett, för mig, väldigt spännande band som jag förälskade mig i förra året då jag lyssnade på den fina singeln Under vattnet gång på gång. Den kändes som en synthig vaggvisa att lyssna på när man är på väg hem från klubben. Ett sound virkat av drömmar. Underbart. Nya singeln heter Vägmöte och den befäster Ljud & Bild som en slags resande musik. Perfekt för resor genom natten, oavsett fordon. Det är så mycket som händer i deras musik, så mycket visuellt de skapar i ens huvud genom att hela tiden vara intressanta. Det är verkligen ett band att hålla ögonen på. Nedan följer bandets Fem album och Spotify-länkar till albumen hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel. 

The Smashing Pumpkins - Siamese Dream (1993)

Detta är väl det rockigaste inslaget på vår lista och vi hade några bubblare från samma tid, till exempel Kyuss och Fu Manchu som bär vissa likheter soundmässigt med den här plattan men jag tror att melodierna avgjorde saken; melankoliska melodier blandas med varma och fuzziga gitarrer och låtarna är dynamiska med växling mellan rent och distat ljud. Riffen är enkla och avskalade vilket bidrar till att låtarna känns självklara. Albumet är en lekfull mix mellan olika genrer utan att de stör varandra; samtidigt som skivan är väldigt tidstypisk för det tidiga 90-talet så bär den spår av musik från andra tider och genrer som när man skrapar lite på ytan kommer fram, till exempel en hel del sextiotal i sångmelodierna. Precisionen i produktionen gör också albumet väldigt behagligt att lyssna på. Det är något med de där feta gitarrerna som vi är väldigt svaga för, stonerrock-fans som vi är, och försöker (men har nog inte riktigt lyckats än) att få till de där gitarrljuden. Jag (Karin) upptäckte albumet i mammas CD-samling när jag gick i gymnasiet och det har följt med mig oavsett vad jag har varit inne på för genrer i övrigt. 

Laughing Eye - S/T (2019) 

Hanna Östergren, baserad i Göteborg ligger bakom Laughing eye och albumet med samma namn. Influenserna från svensk 70-talspsykedelia är väldigt tydliga och det är något som vi har lyssnat mycket på. Skivan tar alltså avstamp i den traditionen med ibland liknande instrumentering som till exempel hos Harvester eller Kvartetten som sprängde med flera, men adderat med någonting elektriskt och uppdaterat. Melodierna är tydligt influerade av nordisk folkmusik och albumet har någonting främmande och lite skrämmande som legat och vilat sedan urtiden över sig. Laughing Eye fångar upp en tråd många har försökt spinna vidare på men inte alltid lyckats med eftersom genren innehåller så många fallgropar som lätt får artisterna som försöker sig på den att fastna i ett ganska uttjatat retrosound. Inget med den här plattan känns så, den låter bara tidlöst vacker och förtrollande. Albumet har något rituellt över sig som man sugs in i och det kräver nästan att lyssnas på i ett svep. Låtarna är långa och med risk för att låta klyschig “tar de en på en resa”, dessutom känns albumet som ett gediget hantverk där alla ljud valts med stor omsorg (flöjterna låter helt otroliga!) Detta är något vi strävar mot eftersom det är lätt hänt att gå vilse i ett obegränsat antal kanaler för pålägg. Även om vi inte lyckas lika bra med den utmaningen som Laughing Eye blir låtsnickrandet en roligare utmaning när vi håller produktionerna mer avskalade och fokuserar på ett fåtal passande ljud som behåller luftigheten i soundet. 

Air - Moon Safari (1998)

Fransk perfektion på moln! Moon Safari, tillsammans med Virgin Suicides-soundtracket fick in mig (Anders) på ett nytt spår under formativa år i sena tonåren och ledde in mig på Airs influenser, tex Serge Gainsbourg och annat gammalt franskt flum. Den här skivans påverkan på oss båda går långt tillbaka och ligger alltid i bakgrunden som ett ideal för hur en bra ljudbild ska låta. Moon Safari går inte att tröttna på och är fantastisk oavsett sinnestillstånd. Vi har medvetet och omedvetet låtit den här plattan och mycket annat från bandets tidiga katalog genomsyra våra låtar på olika sätt. Airs sound från den här perioden är som sagt något slags facit på hur man vill att drömmig musik ska låta och dit når vi förmodligen aldrig men element som tex basljud och basspel, trumsound, körarrangemang eller bara det franska anslaget i stort försöker vi nå i våra lite lugnare låtar. Deras användande av analogsynthar med helt perfekta filtersvepningar och melodier ovanpå deras luftiga, typiska sound är bara för bra helt enkelt! 

White Noise - An Electric Storm (1969)

Det här albumet väcker många frågor och fortsätter att förvåna en vid varje lyssning. Den är mystisk och lekfull på samma gång och kombinerar experimenterande med otroliga låtar. Med geniet Delia Derbyshires perfektionism och nyskapande ljudbilder är An Electric Storm svårplacerad i tid och ibland, till exempel på öppningsspåret Love Without Sound känns den som samplingsmusik från 90-talet, typ Trip Hop snarare än sextiotalspsykedelia. Vi lyssnade mycket på albumet när vi började skriva våra första låtar och soundmässigt kanske den inte går att spåra direkt i vår musik men den inspirerar oss till att ta lite mer oväntade vägar i låtskapandet. Den inspirerar också till att krydda musiken med roliga ljud insprängda här och var och att låta en subtil humor ligga under ytan i låtarna för att undvika pretentioner. Albumet sticker ut extremt mycket från all annan musik som gjordes under den tiden (förutom kanske Silver Apples som var lite av en bubblare till den här listan) och känns fortfarande modern och nyskapande. Sjukt att den släpptes 1969! 

CAN - Tago Mago (1971)

Det var inte helt lätt att välja nån passande kosmischeplatta men i hård konkurrens från band som NEU!, Tangerine Dream och Amon Düül II med flera, föll valet på Tago Mago av CAN. Var ska man börja med ett sånt här album och band egentligen? Jag (Anders) har lyssnat så mycket på Tago Mago att det på något sätt blir svårt att bryta ner vad som gör den fantastisk. Mycket handlar nog om att CAN förmodligen är ett av rockhistoriens mest samspelta band där bandmedlemmarna verkade kunna plocka upp varandras små subtila skiftningar i intensitet och melodier till att skapa oväntade vändningar i musiken, vilket kommer fram ännu tydligare i liveversionerna från tiden. Visst, bitar av albumet, till exempel svårgenomträngliga Peking O är kanske inte låtar vi lyssnar på dagligen men de spåren bidrar till helheten och känslan av att detta är ett band som gjorde precis hur fan de ville, utan påverkan ovanifrån/utifrån. Även denna platta, likt An Electric Storm verkar vara resultatet av att ha i det närmaste obegränsad studiotid och tillgång till en egen studio där musiken fick växa fram under oövervakade former. Bandet kombinerar på albumet saker vi strävar efter, tex utrymme för improvisation, repetition och en air av både mystik och flum. Det svänger nåt våldsamt ibland också, som tex på “Halleluwah”. Jaki Liebezeit är en av världens bästa och mest underskattade trummisar!

/ Ljud & Bild 

Lyssna på Vägmöte här nedan!

Fem album: Priest

Foto: Marisol Correa

Det finns mycket att säga om Priest. Det är förstås mycket tal om att bandet består av före detta medlemmar från hyllade GHOST, men det är egentligen inte mest intressant. Det som gör bandet fantastiska är hur det visuella och musiken går hand i hand och tillsammans skapar en unik upplevelse. Senaste singeln heter My lonely heart och den är hämtad från CHAOS EP som släpps i juni. Singeln är både mörk och dansant, om ensamhet och att vara dömd till just det fast man älskar den andra så att man skulle kunna sprängas i bitar. Låten är av en sådan sort att den hade kunnat spränga bort både mörkret och den tunga ensamheten. Man vill bara ha den i handen på klubben och känna hela kroppen vibrera. Idag gästar Priest serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Brian Eno - Neroli (1993) 

Med underrubriken Thinking Music (part IV) känns det som att kliva in i animefilmen Ghost in the Shell från 1995. Jag har skrivit mycket uppslag till låttexter när jag lyssnat på den här plattan, speciellt när jag bodde i Södertälje och pendlade mycket in till Stockholm. 

Orbital - In Sides (1996) 

En skiva med stor bredd. Vi har adrenalinrusher som P.E.T.R.O.L som var med på soundtracket till första WipeOut, samt obehagliga The Box (part 2) varvat med sublim skönhet i låtar som The Girl With the Sun in Her Head och Dwr Budr (som jag lärde mig betyder smutsigt vatten på Walesiska). Mästerverket är dock mastiga Out There Somewhere. När jag köpte CD:n från Ginza 1996 så slutade skivan efter den - en perfekt helhetsupplevelse - så lyssna inte vidare ifall de klämt in The Saint eller nåt annat senare bonuskrafs som inte ska vara där. 

The Smashing Pumpkins - Melon Collie and the Infinite Sadness (1995) 

Jaja, I’m a 90’s kid.. Men man kan inte blunda för låtskrivandet, bredden och ambitionen här. Kanske även ett visst mått av hybris. Produktionen av Flood är utsökt och Herr Corgans smått gotiska låttexter lever vidare i yngre artister än idag. Jag var ensam hemma i köket när jag för första gången hörde 1979 på radion och efter det var jag liksom såld. Fortfarande en av värdens vackraste låtar. 

Primal Scream - Vanishing Point (1997) 

Otrolig konceptplatta - om man kan säga så? Tydligt inspirerad av filmen med samma namn från 70-talet. Albumets första singel Kowalski bär samma namn som huvudkaraktären som hög på speed blåser genom USA i sin Jagga. Mycket drömska dubelement och man hör att mixaren haft kul (förhoppningsvis). Jättestarkt låtskrivande som rör sig mellan lugnt NIN-territorie och skräniga Rolling Stones-riff, samt vackert gästspel av Augustus Pablo på några låtar såklart. Mycket variation, experimentlusta och attityd från Glasgows rockhjältar. 

Massive Attack - Mezzanine (1998) 

Det här albumet är ett mästerverk inom trip-hop och mörk elektronisk musik, som lyckas skapa en känsla av både introspektion och dramatik. Från en hypnotisk öppning med Angel till kusliga och hårda Inertia Creeps, dyker Mezzanine in i en mörkt, men förföriskt ljudlandskap. Låtar som Teardrop har en tidlös känsla och påminner om hur musik kan skapa en nästan filmisk upplevelse. Man hittar en ny vinkel varje gång man lyssnar på den – den typ av album som växer med en över tid.

/ Priest

Lyssna på My lonely heart här nedan!

Malak - Think about it

Foto: Press

Den marockanska artisten Malak är tillbaka med singeln Think about it. Det är det första släppet inför en kommande EP. 

Malak gästade bloggen 2022 i samband med releasen av singeln Heather. Ett par år har förflutit sedan dess, men jag är glad att vi nu kan välkomna henne tillbaka. Jag tror att artisten själv upplever singeln som en slags nystart - men det är fint att återvända till hennes värld genom att lyssna på hennes äldre alster. Alla tycks spunna ur drömmar, sett till hennes röst. Den tycks som utskuren ur de ljuvaste drömmarna, nostalgisk men längtande. Lyssna exempelvis på Tears of the rain are so fake. Även om låten inte innehåller gammalt knaster så är det som att jag hör det ändå. Den känslan får jag av låten. Sittande i ett ensligt hus och med vinylspelaren som enda gäst väntar man in natten medan regnet attackerar fönstret gång på gång. 

Nya singeln heter alltså Think about it. Låten har en ganska avslappnad känsla över sig men tycks bottna i något vemodigt, ett försök att nå någon och kanske kanske kanske kan den tänka sig att mötas igen. Malak känns ärlig i sitt uttryck och här bottnar hennes röst i ett elektroniskt avslappnat hav. Hon bottnar verkligen där och får gärna fortsätta utforska de mer elektroniska världshaven. Hennes drömska sång klär det soundet mycket fint.

Lyssna här nedan!

"Det är kanske som en konstig feberdröm, en värld där alla de senaste hundra åren utspelar sig samtidigt"

Foto: Press

Bandet Grismask, tidigare IH3, är aktuella med andra skivan i ordningen. Moisturize/Exterminate är frijazz i sin punkigaste form. Mötet mellan Sebastian Murphys (Viagra Boys) röst och de fantastiska melodierna som ömsom rör sig på en motorväg och ömsom på en grusväg på landet är otroligt spännande och hela tiden känner jag en spelglädje som går att ta på. Slutet på Ancient eggs är nog det mest intensiva jag har hört på länge, ett träningspass för hjärnan som verkligen bringar njutning. Mycket av musiken utstrålar som en hyllning till det omedvetna vilket gör det så speciellt, allting rör sig på olika vägar och korsar varandra då och då och så uppstår en fantastisk krock som man vill återuppleva gång på gång. 

Isak Hedtjärn har en speciell förmåga att få alla instrument han rör vid att andas. Allt blir levande, varje ton. 

Idag, i en längre intervju, pratar jag med Isak, som tillsammans med Sebastian, Patric Thorman och Eric Carlsson bildar bandet. Vi pratar om inspirerande möten på skivbutiken Andra jazz, om feberdrömmar och om att släppa kontrollen. 

Hur är läget Isak? 

- Trött som fan och ingen tid för vila, men ändå väldigt bra! Goda tider! 

Jag slås av hur driven och nyfiken du upplevs vara på livet med flera pågående projekt. Känner du igen dig i den bilden? 

- Jo, jag känner igen mig. Har många grejer på gång, egna och andras projekt. Våren har varit väldigt intensiv, så jag förstår att du får den bilden av mig. Lusten på livet och musiken växer fortfarande! 

Du har berättat att ditt musikintresse började med Charlie Parker. Vilket album skulle du rekommendera att man börjar med med Charlie? 

- Jag skulle inte rekommendera samma för alla. Men jag själv inspireras mest av hans live-inspelningar. Han har ett så brett förråd av olika fraser, och jag hittar fortfarande nya detaljer som golvar mig. Fraser som man hört tusen gånger, men alltid någon liten annan frasering, eller en oväntad vändning. Live at Birdland är det jag lyssnat på som mest. 

Jag brukar be artister jämföra sina nya verk som om de hade varit en fysisk plats. Vad är det nya albumet för en slags plats och hur mår människorna där? 

- Underbar fråga! Det är kanske som en konstig feberdröm, en värld där alla de senaste hundra åren utspelar sig samtidigt, dystopi och paradis. Dans på Nalen på 30-talet men det är samtidigt ett utomhusrave. Plötsligt blir allt till en tecknad tv-serie från sjuttiotalet, eller geometriska former som vimlar omkring i oändliga storlekar. Nåt sånt? Människorna känner sig lite splittrade tror jag. 

Mycket av Grismask handlar ju om att improvisera - hur fri skulle du säga att du är i improvisationen? 

- Det är svårt att mäta hur fri man är. Det finns många olika saker som påverkar hur fri jag känner mig. Och bara för att jag känner mig fri så betyder det inte nödvändigtvis att jag är det. Ju mer jag har tillgängligt i form av tekniker, idéer, lyhördhet och associationer desto friare känner jag mig, men det beror också mycket på sammanhanget, tillit, närvaro och dagsform. Det är som mest spännande för mig när jag känner att musiken kan gå åt många olika håll, och att alla är lika öppna för det. 

Tycker du att det finns ett element av "galenskap" i den här sortens uttryck? En slags hälsosam "galenskap"? 

- När jag hittade till fri-improvisation så lockades jag absolut av det jag tyckte lät ”galet”, kanske i brist på bättre ord. Jag gillar musik där folk tar risker, och har ett säregen röst eller uttryck. Att kalla det galenskap är jag tveksam till, men det är ju väldigt vanligt och lätt att kalla det så. Är det inte galnare att enbart vilja spela vad andra skrivit, eller att vilja låta precis som andra låter? 

Handlar musik mycket om att släppa kontrollen för dig, skulle du säga? 

- Ja och nej! Jag vill gärna ha kontroll i den mån att medvetet kunna få instrumentet att låta som jag tänkt, men jag kan och vill inte heller undvika impulserna att göra något jag inte alls vet hur det ska låta eller landa. Att lära mig klarinett har handlat mycket om att chansa, och chansningarna blir mer befogade med tiden tycker jag. 

Hur fungerade samarbetet med Patrik Berger? 

- Det var spännande! Hade han inte frågat om vi skulle göra en ny Grismask-skiva så vet jag inte hur lång tid det hade tagit tills nästa. Han är väldigt öppen musikaliskt, och är så skicklig på det han gör. Det var väldigt lustfyllt och kreativt att mixa skivan. Vi gick igång på idén om att vara lika fria och improviserande i mixningen som när vi spelade in. Många roliga idéer gick igenom. Bland annat la vi in ljud från Formel 1-race på en av låtarna, en annan låt mixades så det låter som att Sebbe sitter i ett rum och en radio står på. 

”Tv-showen” Grismask Show var en fantastisk upplevelse att bevittna. Hur kom ni på idén och hur gick ni till väga?

- Jag tror nog det var Patriks idé som blev startskottet för Grismask Show. Han föreslog att vi skulle mixa singeln i surround-ljud, eller vad man kallar det. Idén utvecklades till att vi släppte låten uppdelad på fyra spår, ett spår per instrument, och att göra roliga instruktionsvideos om hur man ska kunna lyssna på singeln. Min vän Niclas Skagstedt hade precis börjat köpa på sig gammal tv-utrustning från 80-talet, och jag hade nyligen jobbat med Mimmi Sundqvist som hjälpte mig med en musikvideo till ”plopp” på min soloklarinettskiva Kvarpan. Vi spelade in det mesta på en dag och hade en helt underbar och galen premiär i Göteborg i ett hotellrum under Göteborgs filmfestival. Vi spelade nyligen in det andra avsnittet som fokuserar på skivan. Det kommer ut så fort det blir färdigt. 

Foto: Press

Hur många tagningar spelades albumet in i? 

- Jag tror det var två låtar som vi spelade in varsina extra tagningar på, resten var mer eller mindre helt improviserade och jag hade en god känsla av alla dessa, Vi var klara med det mesta vid 14. Resten av dagen spelade vi in massa extramaterial i mindre sättningar. Det var någon fix idé jag hade, att använda sig av extramaterialet som pålägg på det vi redan spelat in. Vi använde nästan inget av detta förutom en slagverk/flöjt-duo som vi la till i sin helhet på spåret Double CD-DJ Deck 

Ibland undrar jag… hur får ni ihop allting när ni spelar live egentligen? Berätta för mig som är nyfiken! 

- Det handlar som tidigare nämnt mycket om tillit och närvaro för mig. Vi har sällan en plan, mer än ordning på låtar, och när vi har det så är det mer ett förslag än lag. De kompositioner jag tar med till bandet består enbart av en basgång och melodi, ibland bara en basgång. När vi spelar live väver vi ibland in dessa i improvisationer. Ofta har jag en ganska bestämd idé om hur jag vill att mina kompositioner ska spelas, det är ofta många taktartsbyten, ingen självklar tonalitet. Ibland delar som är rubato, men med en noggrann frasering. Så det är inte helt självklart hur de kan komma in från ingenstans. Det gör att låtarna ibland får en ganska annorlunda karaktär än den jag tänkt eller att det bara kommer melodifragment utan att de behöver leda till att kompositionen spelas. 

- Patric Thorman och Erik Carlsson har varit mina favoritmusiker och improvisatörer i Stockholm sedan jag var 15 år och började se dom på konserter, och det blir alltid bäst när jag inte försöker styra dem för mycket! De blir också gladare då. 

När du var yngre hängde du efter stängning i skivbutiken Andra jazz. Minns du hur det där började och vad gav mötena med Harald (Hult) dig? 

- Det började när jag gick mitt första år på gymnasiet. Jag blev helt besatt av att vara där och lyssna på musik med Harald. Efter första tillfället gick jag dit var och varannan dag efter skolan. Varje gång fick jag höra något jag aldrig hört förut, och vi diskuterade ofta olika detaljer i musik, ofta funderingar som Harald gått och tänkt på. Det kunde vara om en liten fras, en perfekt paus, ett ackord som kommer på precis rätt plats, en musikers sound, och hur idén kom eller hur det skapades rent tekniskt. Han spelade oftast upp saker utan att man fick veta var det var, för att inte bedöma något utifrån förutfattade meningar om musikerna eller skivan. När man hade försökt gissa eller helst att tillslut gissat rätt, så fick man veta. Det lärde mig mycket om att lyssna på detaljer i musiken, och att höra liknelser eller kopplingar till saker jag redan känner till. Något som på många olika plan hjälpt mig i mitt skapande. 

Jag minns att jag förälskade mig i ditt saxofon-solo i en singel av Lodet för några månader sen. Vilket är ditt favorit-sax-solo i en låt om du måste välja? 

- Hoppas inte att du menar något av mina egna solon! Har så många favoritsolon av andra, skulle hellre ge en topp-20, men eftersom jag redan fått prata om Charlie Parker så får jag nämna Eric Dolphy. Erics solo på The Prophet på skivan Live At 5-Spot har jag varit besatt av sedan jag var 16. 

Hur mycket har ditt förhållande till musik förändrats de senaste åren? 

- En tydlig sak som har förändrats är nog min öppenhet/nyfikenhet inför andra genrer. Jag var länge väldigt bestämd om att jag enbart skulle spela fri-improviserad musik och jazz, och har de senaste åren släppt den idén totalt. Det är spännande att samarbeta med folk som har helt andra referensramar än en själv.

Har musiken fortfarande samma kraft för dig? 

- Ja! Det är något jag inte tror kommer förändras alls. Men att man får fler och djupare perspektiv! 

Hur mycket påverkas du av platsen du spelar in på? 

- Ganska mycket tror jag, på ett ganska konkret vis, jag anpassar mig ofta till akustiken. Andra ljud eller människor på platsen jag spelar påverkar också, både mentalt och musikaliskt. Ibland kan ju känslomässig koppling till platsen påverka. När jag spelade in Kvarpan som består enbart av soloklarinett, så spelade jag in på den plats jag övat mest på. Det var dock mest på grund av vanan vid akustiken och hur den svarar på det jag spelar. 

I vilka miljöer trivs du bäst? 

- Alla miljöer har sin charm! 

Vilka kvaliteter söker du efter i ditt material? 

- Jag brukar inte reflektera över det så mycket, men strävar efter att ta nya vägar. Att lyssna tillbaka på något jag spelat in och bli överraskad är en god känsla.  

Vad skulle du säga inspirerar dig mest i livet? 

- Människor som brinner för något, som fortsätter vara nyfikna även i högre ålder, som leker, som är snälla! 

Vad får dig att skratta? 

- Folk som skrattar, komiska missförstånd, roliga ljud, knäppa personer, subtila skämt, kreativa ordvitsar, märkliga partytrick. 

Ditt Instagram-konto Jazzisak är ju fantastiskt. Hur går du till väga för att matcha roliga klipp med så perfekt synkad musik varje gång? 

- Tack! Jag letar efter rytmer eller tempo i rörelserna i videor jag hittar, och letar i minnet efter något som matchar. Det är extra kul när man hittar musik som matchar så många olika rörelser som möjligt, eller att hitta musik som matchar tonhöjder i videorna. 

Till sist, vilket är det finaste ljudet du vet? 

- Det ljud som kommer vid ett perfekt tillfälle. Och lugnt kluckande vatten under en brygga.

Lyssna på Moisturize/Exterminate här nedan!