Mathias Zachrisson - Känslorna

Omslag: Klara Nordin-Stensö

Så är den här, Mathias Zachrissons barnskiva Känslorna. Jag vet inte om någon tonsatt en barndom så fint. Jag minns när jag själv var barn och hur oändligt allting var, somrarna, haven av godis, känslorna som räckte till månen och tillbaka, minst. Det är med åren, när de har växt och växt och växt, som man börjar begränsa livet. Som barn är livet en koja som kan byggas på i all oändlighet. Plötsligt, när man är vuxen, så tar bräderna slut. Fantasin med dem. 

När jag var liten så tänkte jag att alla skruvar jag hittade ute var från min cykel och någonstans visste jag att den cykeln kunde ta mig hur långt som helst i fantasin. Det var ingen som begränsade den fantasin, ingen som satte upp rödlysen i det magiska. Det är viktigt att barn har sitt eget utrymme där de får låta fantasin beta utan att någon sätter stopp för den skörden. Mathias ger barnen utrymme på Känslorna. Deras världar, sånger och ord bemöts inte med tvivel utan snarare öppenhet på ett oerhört fint och inkännande vis. Texterna är poetiska och väjer inte för något utan berättar om både det lustfyllda liksom det skrämmande mörkret som aldrig riktigt går att borsta bort. Dialoger blandas med mjuka och vackra visor. 

Havet är alldeles för stort är ett fint samtal mellan Gunnar och Allan. Ett intressant nedslag i en spännande diskussion. Det är ett album som visar puls hela tiden, som verkligen känns som de där sommardagarna jag hade som liten, när allt var lek och man sprang sig andfådd tills man föll ihop, alldeles varm och lycklig. Den underbara andfåddheten får liv här. Känna av mig, där Mathias sjunger, är en fantastisk visa om att utlopp för alla känslor. Alla måste få springa i det där utloppet. 

Sommarlovsvisan där både Anna Levander (från Dolce) och Hedda sjunger tar mig till de där cykelturerna med min mamma längs gatorna i Lindsdal. Sommarlovet hade precis kläckts och just där och då kändes det som att det skulle vara för alltid. De flesta låtarna handlar just om att få känna och här blir känslorna lyssnade till. Tänk om jag kunde spara med minnen är fortfarande en ditsydd knapp i min själ. Den kommer för alltid sitta där och jag känner mig trygg när jag knäpper den knappen och bara lyssnar. Sarah Riedel och Freya sjunger med en otrolig värme. 

Låtarna kläs på av fantastiska musiker. Jag måste nämna Daniel Migdal exempelvis. Daniel och Mathias har arrat stråket tillsammans. Jag intervjuade Daniels syster Natalie i samband med hennes debutsingel. Jag minns att hon pratade varmt om sin bror. Det är en stor sorg att hon gick bort alldeles alldeles för tidigt. Samtidigt är det fint att minnas på ett album som på många sätt känns så oerhört levande. Lina Langendorf förgyller med en ljuvlig saxofon och Tobias Willund med en magisk trumpet. Dessa instrument blåser genom albumet på ett förtjusande sätt. 

Mathias och Kieli åker på en luftballong-färd tillsammans och det finns mycket ljumma vindar som ger den där luftballongen kraft att fortsätta sväva där i luften. Fantasin är en drivkraft. Att inte avbryta barns berättelser, utan istället se deras drivkraft och kreativitet. Man behöver inte väja för tuffa ämnen, man kan bara prata om dem på andra sätt. Det här är utan tvekan en framtida klassiker och ett av årets absolut både viktigaste och bästa album.

Lyssna här nedan!

Linn Och Skuggorna - Furupark

Omslag: Isaqell Nilsson

Det var en ganska tidig kväll förra året. Det var fortfarande ganska kallt ute och jag längtade mest efter att få ligga på en filt i en park och dricka öl. Man skriver som en önskelista till solen över allt man önskar och man vill bara gå i uppfyllelse. Hela ens jag måste förverkligas med en gång. När man känner sådär så måste det verkligen hända något. Bra musik kan ha den effekten på mig ibland, att den ruskar om mig och lägger till ingredienser i mitt liv som jag verkligen känner att jag behöver där och då. Linn och Skuggorna var just den ingrediensen jag kände att jag behövde den där kvällen i maj förra året. Äntligen något som skakade om och varje ton talade till mig. Girigast i stan var en fantastisk debutsingel och hade mig på kroken redan vid introt. Linn Edmans röst klädde den riviga miljön perfekt. 

Nu är det Luleå-baserade bandet tillbaka med singeln Furupark. Jag skulle säga att den riviga i musiken från debutsingeln här snarare finns i Linns röst. Bandet låter i övrigt mer mjukt här men samtidigt jävligt bra. Texterna är fantastiskt välarbetade och har samtidigt en touch av det spontana, ungefär samma känsla som Mats Wikström brukar skapa i sina texter. Som jag tolkar texten så finns en längtan efter något och att samtidigt inte jaga något man inte behöver egentligen. Ibland kanske man till och med tummar på sanningen men man vill mest att något ska hända, att något ska röra om - precis som jag själv kände att det här fantastiska bandet gjorde med mig och mitt liv. Det var något explosivt som min själ behövde och den explosionen tonsattes av Linn Och Skuggorna på ett fantastiskt vis. För mig är det här ännu bättre än debuten. Jag gillar verkligen känslan av det spontana i musiken och hur levande och liksom sprakande allt känns.

Lyssna här nedan!

"Sail On kan ses som en spegling av livet som förälder"

Foto: Egentid

Pappabandet (bandet träffades på pappa-träffar i Limhamn) Egentid har idag släppt debut-EP:n Sail On. Jag tycker att bandet genom de sex låtarna låter som en varm och mjuk filt, som våren som växer fram, som solen som sakta spricker upp. Jag blir glad av bandets närvaro i låtarna och de reflekterande texterna når längre än ända in. Jag blir rörd av att lyssna och det tror jag att ni också kommer att bli. Bäst låter det i förstasingeln Call You Back samt den fantastiska No More Pain. Idag går bandet, genom Björn Rydhög, igenom EP:n, spår för spår. 

Better Man 

- Lead-singeln från EP:n Sail On. Personlig utveckling är en viktig drivkraft för mig, och Better Man fångar just det temat på ett fint sätt. 

Call You Back

- Den sista låten vi spelade in en demo av och troligen den mest catchiga på EP:n. Precis som de andra låtarna kom den till på bara några minuter, men inspelningen och förädlingen i studion blev en lång och omsorgsfull process. 

In Her Arms & Part of You 

- Gitarristen i bandet, Petter Engström, skickade ukulele- och gitarrspåren, och därefter kom text och melodi till mig som en present från ovan. 

No More Pain 

- Skriven tillsammans med låtskrivarvännen Olof Gråhamn i sommarstugan i Yngsjö 2024. Låten speglar mina tankar kring att bli äldre och bär tydliga influenser från Velvet Underground och The Beatles. 

Sail On 

- När jag blev pappa var jag orolig för att inte kunna ägna lika mycket tid åt musiken. Men under min pappaledighet insåg jag att den oron var i stort sett obefogad. Genom musiken har jag knutit an djupare till min dotter, och hon har både inspirerat mig och fördjupat min kärlek till musiken. Sail On föddes ur ett gitarrjam tillsammans med henne och blev en hyllning till henne och livet självt. När jag sedan träffade de andra i Egentid på Limhamns öppna förskolas pappaträffar fick musiken en ny dimension. Istället för att bli en broms i det kreativa livet blev min dotter – och våra barn – en kreativ katalysator. 

- Omslaget till EP:n skapades i samarbete med min vän och kollega Marcus Wester. När han visade mig några av sina teckningar, som tidigare varit okända för världen, kände jag direkt att de passade perfekt till vår musik. För att sammanfatta: , musiker och drömmare. EP:n påminner oss om att drömmar kan slå rot och förverkligas – även mitt i vardagens mest intensiva stunder.

/ Björn Rydhög, Egentid 

Lyssna på EP:n Sail On här nedan!

Tonåren var en boss som vi tog oss förbi genom musiken

Jag kommer inte se Kent på deras nya turné. Jag såg dem två gånger på deras avskedsturné 2016 och kände väl också att priset för biljetterna till de nya var alldeles för högt. Kent är dock väldigt mycket nostalgi för mig och det band som fick mitt matchställ att präglas mindre av nervositet och mer av känslan att det är okej att känna vad som helst och det är okej att vara mänsklig. Jocke berg är den största anledningen till att jag började skriva, och mina dikter i början var som rena plagiat av hans texter. Jag bodde i Stockholm en period och året innan jag flyttade dit så lärde jag känna fantastiska människor där som också brann för Kent, som citerade Elever i dagböcker och fick mig att inse att den texten var något utöver det vanliga. Jag tänker ofta på dess innebörd och hur vi alltid tycks vara så säkra på allt, fast det är så många platser vi aldrig kommer få se, så många situationer vi aldrig kommer behöva vara i. Alla liv är klädda på olika vis. Vissa tycks ha skottsäkra västar mot allt. Jag önskar att ditt självförtroende hade haft det som barn och mitt också förstås. 

För mig var Kent ett av de verktyg som hade förmågan att minska på mörkret, där samhället ofta multiplicerade eller adderade mörkret så delade Kent på det eller minskade på det helt. Det var okej att gråta som karl, det var okej att vara ensam, att vara född i en gråmelerad stad. Skammen jag ofta kände hade Jocke förmågan att skrämma bort genom texterna. Jag lyssnade förstås på Håkan Hellström under samma tid, men det var mer ett som Instagram-inlägg där man i grunden mår piss men lägger upp sig själva med hundra filter och berättar om drömmarna. Håkan var som en verklighetsflykt, medan Kent sjöng om att hantera verkligheten och tristessen. 

För mig blev den musiken oerhört viktig och den fick mig också att känna att jag inte behövde stanna i Kalmar, att jag kunde bredda mina vyer. Vissa dagar i Kalmar var som att känna sig instängd i en skog och plötsligt såg jag en öppning, en väg bortåt, en fågel som lyfte. Mina tonår var min replokal. Där lärde jag mig att hantera mig själv, musiken tog mig bort till större lokaler, fler sammanhang där jag kunde träffa människor jag kände igen mig i. Min relation till Kent förändrades med åren. Jag var inte helt positiv till de mer elektroniska tongångarna. Jag kunde verkligen sakna hur gitarrerna exploderade i raseri och frustration - istället möttes man ofta av en kall och monoton synthslinga. Det blev aldrig på samma sätt, men Kent fortsatte skriva bra låtar och Förlåtelsen och Den sista sången från sista albumet är låtar som tillhör deras absolut bästa. Själv kommer jag nog alltid hålla Hagnesta Hill högst. Främst kanske på grund av Visslaren, Kevlarsjäl och den fantastiska Stoppa mig juni (Lilla ego) där en trumpet lyfter låten än högre än Eskilstunas högsta punkt. 

Någonstans lärde jag mig att stå ut med mig själv. Stundtals var Kent som den där skottsäkra västen. Särskilt mot glåpord. Musiken är som bäst när den blir till en inre livvakt. Som när den bygger en rymdraket i ens bröst och får en att lämna sig själv ibland, när mörkret blir för påtagligt. 

Ikväll lyssnar jag på Elever och tänker tillbaka på när jag och fyra vänner delade på en vante på skansen i Stockholm. Vi mådde alla ganska dåligt men kände den där gemenskapen som tog oss vidare, som fick oss att döda bossen som var tonåren och försiktigt tog vi oss till nästa nivå. Nästa del av livet.

Cebratrack - Dear Gravity

Foto: Rebecka Wahlström

Jag pratade med Erica Hallström och hennes Cebratrack i samband med releasen av singeln Lunacy. Singeln var spunnen ur en depression, ur sömnlösa nätter och att känna sig annorlunda. Som att komma in i ett rum och förväntas kallprata. Alla tycks uppskatta det mycket och går omkring som om deras liv alltid är klädda för alla situationer, men själv känner man att man hellre vill sprängas. Och när allt känns fel har vi människor en tendens att skylla på något, hitta en syndabock, som till exempel månen. Erica fångade känslan perfekt och det är en låt jag ofta återkommer till. 

Senaste singeln heter Dear Gravity. Den kommande EP:n har ett rymdligt tema och jag tycker Erica är bra på att bygga upp känslan att man är i sin egen galax, att det är svårt att alltid känna sig hemma på jorden och att man i olika situationer känner sig lite ”off” och hon är även bra på att skapa sitt eget universum i sin musik, där musik och det visuella blir som tvillingsjälar, födda samtidigt. Texterna blir ofta filosofiska och djupare än mycket annat och jag gillar det verkligen. 

Dear Gravity är en låt, ett brev till gravitationen, en satellit som bör skickas in i allas rymd och för alltid stanna där. Det är en fantastisk låt som fastnade redan första gången jag hörde den. Texten beskriver när man känner sig liksom fängslad av mörkret och hur man än försöker springa ifrån det, sätta sig i en farkost och resa bort från det men så är man plötsligt tillbaka igen på ruta ett. Låten vilar på en elektronisk grund och svävar fram drömskt men säkert. Det låter alldeles fantastiskt.

Lyssna här nedan!

Hanna Järver - Smiley

Foto: Noah Beyene

Hanna Järver tog sig först in i mitt liv för några år sedan. Jag har alltid älskat hennes liknelser i texterna och hur lekfulla de har varit. Många av hennes låtar har för mig varit som resor till olika känslor, som en förstaklass-resa till sommarkvällar. Kvällen kanske slutar snöpligt, men det blir ändå något som man kommer bära på i resten av sitt liv. Hennes låtar skakar och berör, gör ont men läker på samma gång. Bara få va enkelt är en låt som alltid skjutsar mig tillbaka till tonåren i Kalmar där alla känslor gick i ultrarapid med en stark vilja om att slippa få ha ont, bara få njuta en stund. Texten till Nu är du Göteborg är en av mina favoriter och en låt som fick min gnista att skriva att tändas igen. 

Hon har även släppt en av mina favorit-covers. Dom kan inte höra musiken är en fantastisk låt med Masshysteri men blir till en annan slags låt i Hannas röst, i hela hennes uttryck. Det är en magisk låt som gick varm hela förra året. 

Just nu bygger Hanna upp bräda för bräda i det bygge som är hennes kommande album Absolute Romance. Titellåten kom tidigare i år och var en låt som aldrig, dvs. fortfarande inte, har slutat limma fast sig i skallen. En finfin dansant låt. 

Den nya singeln heter Smiley och det är en låt som rör sig upp till en pall-plats. Tillsammans med Adées Random man från Wrexham så är det bland det mest berörande och omstörtande jag hört hittills i år. Hanna har aldrig, vad jag upplevt, lämnat hjärtat utanför hennes uttryck. Det är tydligt i det hon gör att hon sjunger utan meningslösa filter. Det är hennes verklighet hon skriver om, hennes värld hon tonsätter. Låten är vemodigt byggd, klädd i svart. En låt som jag tolkar handlar om självkritik och tvivel och hon sjunger ”i min hjärna är allt så fult” och som vanligt präglas hennes låtar av mycket igenkänning. Det är lätt att tvivla och det försvinner inte med åren direkt. Det kan snarare öka. Man funderar på hur bra man egentligen är och hur ens drömmar tagit sig längre än vad ens liv har gjort. Vad har man gjort för fel för att inte nå de stjärnorna? ”Klia mig på ryggen mamma, för rösterna blir högre annars” är bland de finaste raderna jag läst på länge. Närhet som skriker bort mörkret och suddar ut det. Åtminstone för en stund. Det är en av de finaste låtar som Hanna har släppt.

Lyssna här nedan!

NORADRENALIN - Liljor

NORADRENALIN är aktuell med EP:n Liljor. Nora debuterade redan 2020 med singeln 16år och följde sedan upp singeln med EP:n För alla men mest för mig. Nora Elster som artisten också heter berör med sina personliga texter och det gjorde den redan på debuten. 16år hade en närmast punkig energi och den mer intima och långsamma Mobil berörde mig på ett annat plan, med en vädjande text proppad med saknad, längtan och viljan att få koppla av en stund. Skogen var som en skogspromenad genom minnen, ett krossat hjärta som går igenom ett fotoalbum. En lugn skapelse som utvecklades till en finfin poplåt. 

Det har ända sen debuten varit svårt att genrebestämma Noras musik men överlag är förstås sånt också rätt ointressant. Det viktigaste är vilka känslor musiken väcker och senaste släppet Liljor väcker just mycket känslor. Det är en resa genom sorgens alla faser. Vissa rader som hämtade direkt när såret efter en förlorad vän var alldeles färskt. Texterna är nära och direkta och det är fem väldigt mänskliga låtar som bearbetar sorgen och försöker hantera den. Det finns inga Hollywood-slut och sorgen går helt plötsligt inte bara över. Den finns kvar och går upp och ner. Ibland kanske den vaggar fram, ibland är det som att den kanske springer mot en, genom kroppen. Mardröm på Odenplan känns i hela ens väsen, särskilt med det intensiva kaoset som tar över låten de sista minuterna. Man skakas om och tänker att sorgen, precis i början, känns just sådär. Okontrollerad panik. Ett liv som tar sig fram utan chaufför. 

När det regnar berör på ett annat sätt, med Noras röst som skiner starkt genom den regniga texten, genom molnen som bearbetas. Avslutande Fenix är drömsk och närmast sakral. En låt att blunda till och känna sig bort. Överlag är Nora fantastisk på att ge känslorna ett språk, att låta musiken tala när orden inte orkar längre. Det är en fantastisk skara låtar.

Lyssna här nedan!

Fem album: Victoria Akua

Foto: Camilla Vodstrup Øverup

Idag har den danska artisten Victoria Akua släppt den vackert svävande låten Surrender. Det är hennes tredje singel i ordningen. Singeln motar bort jobbiga tankar och försöker ta flera kliv bort från rädslan. Livet är till för att omfamnas och överraskas. Hennes röst tar låten över berg, upp till livets musikaliska toppar. Fantastiskt. Idag gästar Victoria serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Sam Garrett - Forward to Zion (2023)

Sam Garrett is one of the artists who has inspired me the most, both musically and in life. His music reminds me of joy, peace, self-love, and connection - an energy I hope to bring through in my own music. I feel so at home in his sound and the way he blends healing mantras into his songs alongside his English lyrics. Experiencing him live was one of the biggest influences, that gave me the courage to move forward with my own music. 

Alexander Grandjean - Chasing Silence (2024)

Chasing Silence is the album I’ve listened to most over the last year! There isn’t much music that I almost always feel like listening to – but this album is an exception. The rootedness and direct connection to nature in Alexanders songs helps me relax and bring more ease into my everyday life, with all of its ups and down. The sound, acoustic guitars and soft vocals is a huge inspiration for me musically!! I am so grateful to have Alexanders inspiring energy in my team, as he is also the producer of my songs.  

Woven Kin - Hibernate (2021)

This album weaves earthy, natural yet ethereal sounds with a deep sense of healing together, which I feel very at home in. I recognize myself a lot in these two young women creating music that includes also their spiritual nature. It’s an album that reminds me of being in nature, and giving time for digestion and slowing down. Periods where I feel like cocooning and listening more to my inner world and less to the outer world. In these periods I’m very selective of what music I take in - Hibernate has felt like a warm embrace, supporting me in grounding myself. It just feels and sounds so natural for me. 

Deva Premal & Miten - A Deeper Light (2013)

These two beautiful people feels like my “musical parents”. I’ve listened to Deva and Miten’s music since I was 15 - but I feel like they’ve always been with me. The way they share love and healing is actually indescribable. Especially being a part of their live-concerts where thousands of people in the crowd becomes a part of the band - singing mantras together. This has to be experienced…! Deva and Miten’s music was my first meeting with sacred music and it has influenced me a lot in finding my own voice. 

MARO - hortelã (2023)

MARO’s soft and airy vocals and the acoustic guitars… WOW! hortelã gives me a sense of a mellow lightness. I love the fact that I don’t understand the words she sings - I can just let go of the mind and float into the soft universe of her music.

/ Victoria Akua 

Lyssna på Surrender här nedan!

Fem album: Planet Opal

Foto: Press

Den italienska duon Planet Opal är aktuella med singeln I've Heard Brian Eno in the McDonald's Fridge (fantastisk titel). En fantastisk elektronisk pärla där titeln kommer från sångaren Giorgio Assi som själv jobbade på McDonalds under en period och där ljudet från ett kylskåp lät som det hade skapats av Brian Eno. Surrealistiskt och fantastiskt. Bandet är experimentellt och leker mycket med ljud. Resultatet blir ofta helt fantastiskt. Idag gästar de serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Pyrolator - Ausland (1981) 

Behind Pyrolator is Kurt Dahlke, a key figure in the German experimental scene, member of Der Plan, and co-founder of the Ata Tak label, which left an indelible mark on European electronic and avant-pop music. With Ausland, released in 1981, Dahlke pushes the concept of “travel music” into uncharted territories, assembling mechanical rhythms, manipulated tapes, and field recordings from around the world. The album is a disorienting and visionary sonic mosaic, where structures dissolve and recombine in a flow between industrial, exotica, and minimal synth. 

I only started exploring krautrock after the release of Cartalavonu, and I was surprised to find affinities between the mood of my synth lines and those of groups like Palais Schaumburg, Der Plan, or D.A.F. Ausland later influenced the writing of our second album, pushing us to experiment with sound collage and fluid structures while maintaining a free and instinctive approach. There’s something fascinating about the way these artists treated sound, without worrying about categorizing it, and that freedom became an important reference for us.

Brian Eno - Thursday Afternoon (1985) 

More than an album, Thursday Afternoon is a place, a space suspended in time. Brian Eno brings ambient music to its purest essence: an infinite sonic flow, with no beginning or end, where time stretches and perception shifts. I discovered it during a time of searching when music wasn’t just listening but a necessity, a remedy. Before Covid and then throughout it, this album accompanied me as a ritual, a sonic refuge that adapted to the days. 

The influence of Thursday Afternoon is evident in our writing, surfacing in two tracks on my album. I’ve Heard Brian Eno in The McDonald’s Fridge was born from a lived experience. Right after, Field of Thyme follows this path, taking shape through an ambient drone, an indirect homage to Eno’s ability to sculpt silence. Eno didn’t just invent a genre; he created a method for listening to the world, and this album is one of its clearest expressions. 

Atom TM - HD (2001) 

With HD, Atom TM transforms technology into a medium for expressing complex emotions, creating a unique fusion of glitch, abstract electronics, and ambient. It’s an album that almost seems to reflect on the digital age, capturing the essence of electronic sound at its peak, between the human and the machine. The dense textures and micro-sounds that define HD have an almost tactile quality, as if every little imperfection were an integral part of a larger sonic discourse. Its influence has been immense on our journey. 

This album pushed us to explore the idea of a sound that is not perfect but vibrant, dynamic, almost sensory. It inspired us to use technology in less conventional ways, searching for a new kind of beauty in fragmentation and sonic details—just as Atom TM does, where every glitch or distortion can become a significant part of the work. 

LCD Soundsystem - LCD Soundsystem (2005) 

LCD Soundsystem’s debut album is a perfect balance of electronic, punk, and dance, with an ironic and at times self-critical tone that explores themes of alienation, urban life, and identity. The tracks are built on enveloping grooves and repetitive riffs, but with a force that makes them hypnotic and engaging. The production is both minimalist and rich in detail, blending lo-fi elements with more refined touches, creating an atmosphere that recalls the past while simultaneously opening new paths. 

This album had a direct impact on the writing of our record, especially in the way James Murphy creates tension and release through simple yet highly effective arrangements. The use of loops and linear rhythmic progressions inspired us to work in the same direction, focusing on the interaction between synths and drums. Their ability to balance spontaneity and structure motivated us to maintain fluidity and movement in our tracks, always ensuring we didn’t get lost in the details but kept an energetic feel throughout the album. 

Soulwax - From Deewee (2017) 

From Deewee is an album that blends electronics, rock, and dance with surgical precision. The strength of the record lies in its use of drums, which are always at the forefront, with relentless grooves and highly detailed spatial arrangements. Each track has a solid rhythmic structure, but it never feels static, thanks to the interplay between synths and drum machines. This was one of the main inspirations for our work, especially in terms of drum sound. During recording, we decided to use three full drum kits, panning each kit in the stereo field to give more depth and dimension to the sound, as if three drummers were playing in unison. From Deewee’s approach pushed us to focus on how different rhythmic elements could be separated and combined with precision, creating a dynamic and coherent movement between all instruments.

/ Planet Opal 

Lyssna på I've Heard Brian Eno in the McDonald's Fridge här nedan!

"Göteborg är hemma för mig"

Foto: Johan Karlsson 

Albert Af Ekenstam är aktuell med albumet Ghost in us, en fantastisk skiva där Alberts röst tycks kunna lyfta både berg och hav, samt sopa undan all möjlig sorg. Det finns en tröst i hans röst, i rösten som hanterar alla känslor på ett fantastiskt sätt. Det är hans första fullängdsalbum på närmare nio år och kanske också hans allra bästa hittills. Lyssna exempelvis på Echoes from the past, hela låten är som en rysning längs själens ryggrad. Idag pratar jag och Albert om Göteborg, om tiden borta från musiken och att tid är det bästa botemedlet mot sorgen. 

Din solokarriär tog fart när du bodde i Stockholm men sen ett par år tillbaka är du tillbaka i Göteborg. Är det här du känner dig hemma? 

- Ja, Göteborg är hemma för mig, kände att det var lite för stressig miljö i Stockholm och sen har jag de flesta av mina vänner här också. 

Om du skulle jämföra Stockholm och Göteborg, vad har städerna för fördelar respektive nackdelar? 

- Det är lite lugnare tempo i Göteborg, kanske lite mer öppna människor och easy going. Men jag gillar Stockholm också fast mer att hälsa på över en helg i så fall. 

Själv har jag precis flyttat till Sandarna i Göteborg och letar efter nya intressanta platser i Göteborg. Vad har du för smultronställen här? 

- Finns en del restauranger kring Mariaplan. Till exempel Robb eller Tapasbaren. Sen på Stigbergstorget finns ju skeppet eller Utopia Jazz. 

Du har varit borta från musiken ett bra tag. Hur kommer det sig? 

- Jag tappade gnistan lite, sen kom covid och allt så det blev inget som höll uppe det hela när det kommer till konserter etc. Men jag har väl alltid skrivit musik ändå men kanske på ett mer distanserat sätt.

Här på bloggen brukar artister få jämföra sina nya verk som om de hade varit en fysisk plats. Vad är Ghost in us för en slags plats och hur mår människorna där skulle du säga? 

- Svår fråga men jag brukar se ett album som en film, vill att det ska ha rätt dramaturgi, sen får man väga fram och tillbaka vad som känns rätt. Går igenom olika platser i livet. Kan ju vara olika beroende på vem som lyssnar eller var man kommer ifrån. 

Du hade bandet Tempel tillsammans med Filip Leyman. Nu är Filip din producent. Vad har Filip betytt för dig och för det nya albumet? 

- Vi jobbar väldigt lätt tillsammans och det går ganska snabbt för oss att spela in. Ofta första tagningar i grunden. Sen bygger vi vidare. Vi har liknande tonspråk så då flyter det på rätt bra. 

På albumet fastnar jag verkligen för bland andra Echoes from the past. Berätta mer om den och texten till den! 

- Det handlar om en nära vän som fick cancer och lite kring det. 

Du är också utbildad sjuksköterska. Ett yrke som ofta också präglas av sorg och förlust. Skulle du säga att jobba nära de känslorna hjälper dig att hantera dem på något sätt? 

- Nej, för mig är det ett jobb mer. Jag är en ganska social och glad person, bara att jag väljer att skriva om sånt vi alla är med om. Livets ytterligheter. 

Ditt förra album präglades just mycket av sorg och det nya album fortsätter dels på den banan. Tror du att sorg kan försvinna eller om den liksom bara byter skepnad efter ett tag? 

- Ja, absolut, tid är det bästa. 

Din musik är väldigt personlig. Skulle du beskriva låtskrivande som ett slags terapisamtal med ditt inre jag? 

- Kanske, fast det handlar mer om att vara sann i sina texter bara. Det är inte så avancerat egentligen, mer än att skriva om det som är sant. 

Utforskar du andra sätt att skriva förutom musik? 

- Nej, mer om knäcka koden för låten och att det får ta den tiden det tar att skriva en text. 

I april blir det en kortare turné runt skivbutiker i Tyskland. Berätta mer! Varför just Tyskland? 

- Det har alltid funnits lite intresse därifrån sen jag släppte min första skiva så då kändes det rätt att även satsa lite där. 

Till sist, säg att en film skulle släppas om ditt liv en dag, vem skulle i så fall spela rollen som dig? 

- Jim Carrey. 

Lyssna på Ghost in us här nedan!

Urban Hane - Allt blir bättre, inget blir bra

Foto: Mattias Ek 

Urban Hane släppte en singel förra året och är nu tillbaka med årets första. Båda singlarna handlar om förhållanden som inte fungerar. Den förra singeln, Hur kom du in?, om en person som man önskar allt gott, allt ljus till - men i grunden hittar man ändå inte in till ett gemensamt, bara två separata. Jag tyckte om singeln som var mer åt syntpop-hållet än vad vi brukar höra från Urban, skulle jag säga. Urbans sound är generellt annars ganska dovt och mer åt The Cure-hållet. Det finns ofta en upplevd kyla i texterna vilket ofta speglats i de hårda men samtidigt fantastiska melodierna. I Hur kom du in? Blev melodin mer av en kontrast till texten, som liksom speglade parets försök att få det att fungera, medan texten avväpnar allt hopp. Väldigt snyggt. 

Nya singeln heter Allt blir bättre, inget blir bra och liksom hos tidigare singeln så handlar det som sagt också här om ett havererat förhållande, men här mer om att lägger som ett filter över det destruktiva i ett förhållande. Man tänker att det innerst inne ändå kan bli bra, och accepterar mörkret som sakta men säkert begraver en. Soundet liknar här mer det som Urban gjort oss vana vid. En blandning av organiskt och elektroniskt med Urbans liksom svävande och trygga sång. Det är en fantastisk singel och jag tror mycket på det kommande albumet som släpps till hösten. Urban är en mästare på att sätta ord på smärtan i relationer, i livet i stort. Han skildrar ofta en distans mellan människor men modet i det, i att sätta ord på det, kan på sikt minska distansen. Det är fantastiskt med musik som rör om i hjärnan, som får en att fundera och tänka på hur man vill leva sitt liv. Vad som gör livet värt att leva.

Lyssna här nedan!

"Jag förstod inte vikten av tystnaden innan jag levde med den dagligen"

Foto: Kalle Eklund

Rudolf Nordström har en fantastisk syn på livet som jag på många sätt delar. Han berättar om vikten av tystnad och att den så gärna sopas undan i dagens samhälle som föder en med intryck efter intryck och ogenomträngligt buller. Han berättar också om att den sanna glädjen finns i frihet och trygghet. Ibland glömmer vi kanske bort varför vi egentligen lever och vad vi i längden mår bra av. Rudolf, som är mer känd som Mr. Tophat, är just nu aktuell med singeln MEGA, en singel som å ena sidan ger mig en näve nostalgi och å andra sidan ger mig lust att bara dansa hela natten och känna en tacksamhet över att jag lever. Idag, i en längre intervju pratar jag och Rudolf om nya singeln, om varför Stockholm är en liten stad i för stor kavaj, om vänskapen med Robyn och förstås, om vikten av tystnad. 

Hur mår du Rudolf?

- Hej, jag mår bra, tack! Våren är på ingång och solen börja skina igen, det känns optimistiskt! 

Jag älskar hur du i din musik får olika genrer att kommunicera med varandra vilket skapar en jävligt spännande helhet. Hur skulle du själv beskriva MEGA? 

- MEGA skulle jag beskriva som euforisk ”Barock n’ Roll”. Den innehåller både melankoli och hopp. 

Jag minns till viss del tillbaka när jag dansade som ung i Kalmar till DJ Bobo, vilket var och fortfarande är fantastisk musik. Vad dansade du till när du var yngre? 

- De första rave-festerna jag dansade på, hittade jag på badboll.nu, de var ofta psytrance eller djungel / Drum n Bass-rave. Minns att Cyklopen (gamla som brann ner, Snösätra) hade kul fester som jag brukade gå på. När jag var arton år började jag resa runt i Europa och leta reda på fester genom Resident Advisor (då var det primärt en hemsida för events och underground-kultur). 

Hur reflekteras din personlighet i din musik? 

- Organisk och kanske oberäknelig? Jag vet inte om jag är rätt person att svara på den frågan, haha. 

Det är bara mars än så länge. Hur ser planerna ut för året? 

- De är lite vilda, men det vill jag hålla privat - vilda på det positiva sättet. Det blir ett nytt kapitel, minst sagt. Musikmässigt kommer jag ge ut ny musik från både mig och Art Alfie (under Karlovak-etiketten) och även ett album som jag gjort tillsammans med Axel Boman från Studio Barnhus. Har även några andra musikprojekt, men de ligger längre fram. 

Du lämnade Stockholm för några år sen nu. Hur ser du på Stockholm idag? 

- Stockholm kommer alltid att ligga mig nära hjärtat och är en stad med många kvaliteter, men tyvärr känner jag att det är en stad som har utvecklats till det sämre. Det är en otrolig stad rent arkitektoniskt, historiskt och hur den ligger i en skärgård. Tyvärr har olika politiska beslut de senaste århundradena raserat dess kvaliteter – allt ifrån synen på utskänkningstillstånd till idiotiska beslut av rivningar och ombyggnationer. Detta har gjort staden fyrkantig, ogästvänlig och tråkig. Jag tror inte stadsplaneringen och politiska beslut alltid haft ’Stockholmaren’ i åtanke. 

- Ett exempel är varför man aldrig byggde en ringled som knöt ihop ytterförorterna redan när man planerade och byggde ut tunnelbanan på 1960-talet - ett stort mysterium för mig, eller hur man kunde låta riva hela gamla Klara för att ersätta med parkeringshus och köpcentrum - som nu 70 år senare måste rivas igen, eller varför man drog en fet motorväg igenom Gamla stan och Riddarholmen - hjärtat av Stockholm! Experimentet med att transformera region Stockholm till satellitstäder efter andra världskriget med höghus långt utanför stadskärnan ser jag som ett stort misslyckande, som att man inte kunde se hur segregation och socioekonomiska problem skulle skapas framöver. Hur dum kunde man vara? Stockholm är och kommer alltid vara segregerat på grund av sin geologiska natur; staden ligger i en skärgård med malmar. Då behöver man inte mer segregation. Idag när jag besöker Stockholm som turist kan jag se kvaliteterna istället för att leva i irritationen. Idag är det en ängslig stad, som någon sa till mig en gång ”Det är en liten stad i en för stor kavaj”. 

Jag älskar din syn på musik och hur den på något sätt beskriver när också livet fungerar som bäst. Du har tidigare beskrivit att ”Tystnaden är en del av musiken” och jag förstår verkligen vad du menar. Idag går den i ett på alla ställen, barer, restauranger, gym... Det finns ingen tid för att andas. Hur ser du på det där idag. Tror du musiken blir en svagare kraft när vi ständigt hör den? 

- Jag tror tystnaden och mörkret kommer att bli mer åtråvärt i framtiden. Idag sköljs vi över av musik och ljud konstant. I princip hela Europa är globalt-ljusförorenat, det går knappt att se stjärnorna även om det är stjärnklart och man är på den franska landsbygden. Folk har blivit så vana vid buller att de blir otrygga när det är tyst på en plåtning, på ett café eller i ett köpcentrum. Mellanrummet och tystnaden är livsviktig för att skapa rumslighet. Efter att jag flyttade ut till landet har tystnaden blivit än mer viktig. Jag förstod inte vikten av tystnaden innan jag levde med den dagligen. Det är i tystnaden jag får ro och kraft till att kunna reflektera och kanalisera mina tankar på ett konstruktivt sätt utan att rafsa ihop något för att det skall ha en (onödig) nyttoaspekt för överlevnaden. Städer tenderar att bidra till ett ’hamster-hjul’ och radera en av de djupaste existentiella frågorna vi har: varför eller vad lever vi för? 

Hur mycket har Christian Falk betytt för dig som person och för din kreativitet? 

- Christian var en lekfull och kul person, jag var ett barn och ungdom när jag lärde känna honom. Han uppmuntrande till lek inom musiken och sa att allt var möjligt. Det var han som fick mig att börja DJ:a och berättade att det var ett yrke man även kunde tjäna pengar på. 

Var det via Christian du och Robyn fick kontakt? 

- Till viss del. Jag hade träffat Robyn ytligt någon gång när jag var i tjugo års-åldern, jag tror hon kände till att jag skapade house med Art Alfie genom sitt ex Max Vitali. Hon kände även till att Christian hade varit en viktig person för mig. Det blev en naturlig länk och vi började umgås strax efter att Christian hade gått bort.

Vad är ditt finaste minne av Christian? 

- Svårt att säga, men när han var i fin form och var glad hade han en förmåga att sprida och dela med sig av den. Han var en generös person. 

Hur ser din och Robyns kontakt ut idag? 

- Den är bra. Just nu har vi inte så intensiv kontakt som vi haft när vi arbetat tätt inpå varandra. Vi hörs till och från. 

Vilken är din mest minnesvärda DJ-spelning? 

- Det finns för många för att välja en. 

Ditt/dina debutalbum släpptes 2019. Hur ser du på Dusk to dawn idag? 

- Jag är glad och nöjd att jag lyckades ro hem projektet. Det tog mig över tre år och nästan mitt egna liv, det var ett alldeles för stort arbete för en person. Jag lärde mig otroligt mycket under projektets gång, både tekniskt som visdom. 

Du har tidigare berättat om din uppväxt i Högdalen, där det periodvis var stökigt. Hur tror du att din uppväxt har påverkat dig? Vad bär du med dig från den idag? 

- Högdalen var stökigt under 1990-talet, men det var även en kul och stimulerande plats att växa upp i. Det gav mig framförallt synen på att man måste vara ambitiös och kämpa för att ta sig dit man vill, men även såklart synen av social orättvisa och utanförskap. Något jag har svårt för, är att glorifiera förorten som hålla den ansvarig för sina livsbeslut. Förorten har fördelar som nackdelar. 

Du är son till de kända konstnärerna Jockum Nordström och Karin Mamma Andersson. Hur var det att växa upp i en konstnärsfamilj? 

- Som konstnär eller som frilans styr man över sin egna tid, mamma och pappa var närvarande föräldrar för mig och min bror. Vi var en tight familj när jag växte upp. De såg till att alltid försöka äta middag tillsammans, vilket ofta resulterade i att vi åt betydligt senare än våra klasskompisar som hade föräldrar med ’vanliga’ jobb. Det var ekonomiskt ganska påvert till och från, men å andra sidan hittade vi på saker som inte kostar så mycket. Allt ifrån att kolla på geten i Dalbotten, åka inlines och skateboard i Bandängen till att sitta och rita och bygga grunkor hemma. Många tror att pengar är glädje – men det är framförallt bara ett instrument som kan underlätta. Jag tror den sanna glädjen finns i frihet och trygghet. 

Du har tidigare berättat att du drömde om att bli brandman när du var liten. Minns du vad du hade för andra drömmar och vad blev det av dem? Bär du på någon av dem fortfarande? 

- Det finns en hel del drömmar från att jag var liten, och tiden i Högdalen – som än idag finns kvar. Tid och minne har en tendens att förvränga och skifta vad som är verklighet och som är en fabrikation. Idag tror jag många av drömmarna har lösts upp i mer subjektiva fragment än tydliga yrkesval eller ting. När jag var tonåring och började DJ:a hemma (runt 2006-2008) var en dröm att DJ:a på Berghain/Panoramabar och DC10, både dessa drömmar har jag förverkligat – apropå ambition och att kämpa för att uppnå mål, eller – drömmar. 

Till sist, om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka? 

- Först hade jag besökt Milano i mitten av 1500-talet för att uppleva Francesco Canova da Milano, sen hade jag tagit mig till Leipzig för att se när Johan Sebastian Bach bränner av ett orgelsolo i början av 1700-talet för att sedan ta mig till Paris någon gång under slutet av 1800-talet för att lyssna på en pianokonserter av Erik Satie. Kanske hade det varit kul att se Lionel Hampton och Elvis under sina primetimes i USA på 1950-talet, en Miles Davis-konsert under sin bop-period hade nog inte varit fel heller... Beatles live i Hamburg 1962 är nog också något man hade velat uppleva eller en psykedelisk kväll på Klubb Filips i Stockholm med Hansson & Carlsson i slutet på 1960-talet. Det fantastiska med noter och inspelningar är att det är tidskapslar som tillåter en att resa tillbaka i tiden och på så sätt återuppleva dåtid i nutid.

Lyssna på MEGA här nedan!

Anna Ran, Maja-Karin Fredriksson och Kristina Issa, Live på Nefertiti, 15/3 - 2025

I lördags delade Anna Ran, Maja-Karin Fredriksson och Kristina Issa scen på Nefertiti. En releasefest upphöjt till tre. Anna har precis släppt ett album, Maja-Karin är aktuell med en EP och Kristina är singelaktuell och förstås också fortsatt aktuell med albumet Barn som ber som släpptes i November förra året. Nefertiti är en av Göteborgs finaste konsertlokaler. Det är en både mysig och intim scen. Jag måste säga att det känns fint att artisterna från scenen hyllar varandra. Det är mycket värme på scen och det sticker ut i en tid då mycket präglas av tävling, att vara först på pallen och att trycka ned andra för att hävda sig själv. Det finns så mycket elitism i alla olika sammanhang och det enda det leder till är själar som slocknar. 

Anna Ran

Anna Ran inleder kvällen. Hennes album Out of Silence är färskt och det är som hennes svar på vad tystnaden kan skapa, vad som kan komma ur den om man öppnar upp den. Det är svårt att beskriva Anna Rans musik, den har väldigt många nyanser, men överlag är det som en resa till ett annat land, men att resan går inåt. Det är ambient, storslaget, avskalat - en mångfacetterad värld som byggs upp av Annas röst. Det är mystiskt och svaren kanske inte alltid finns där, men frågorna är ljuvliga att lägga öronen mot. Jag kan sväva med i den, av stråkar, omfamnade The Root och sedan hänföras av intensiteten i Cherish my light. Anna har fantastiska musiker med sig på scenen och musiken får en touch av Dungen när hon spelar live. Hon är en unik röst även live och musiken kryddas med både blås och flöjt. Tillsammans ger Anna och hennes briljanta musiker en mystisk och magisk inledning på kvällen, som vore Nefertiti hugget ur en drömsk skog. Konstpop at it’s finest. Anna utstrålar också mycket värme från scenen, som en brasa som hon värmer upp och ger till publiken. 

Maja-Karin Fredriksson

Maja-Karin Fredriksson är aktuell med EP:n Blundar bort dig men ser dig ändå. Det är andra gången jag ser Maja-Karin och jag blir alltid lika hänförd av hennes röst. Under kvällen tänker jag att saxofonen (Frida Thurfjell glänser) som här stärker låtarna än mer klär hennes musik perfekt. Det är havets styrka och människans vemod i ett. För mig låter senaste samlingen låtar som att de är hämtade ur en än mer personlig del av hennes värld. Det är mycket om relationer, längtan och saknad. Vaggvisa får en en mer personlig touch när hon framför den live. Som om hon satt där och vaggade sitt eget barn. Även hon har fantastiska musiker med sig och det känns fint att både få höra de nya låtarna live samt få höra henne avsluta med vackra Ebba Lindqvist-tonsättningen Hav. Jag tycker egentligen att Vitt land är ännu bättre, men båda fungerar som tvillingsjälar som symbol för hennes musik. Det är ofta vemodigt men trösten finns där i naturen, i det storslagna. Jag förstår varför hon valde att tonsätta just de dikterna av Ebba Lindqvist. Hon bär de och de bär henne. Det mänskliga kan ingen ta ifrån en. Den känslan utstrålar Maja-Karin i sin musik och hon har en fantastisk närhet i sitt scen-språk. 

Kristina Issa

Avslutar kvällen gör Kristina Issa. Hon är aktuell med singeln Ögon samt sitt senaste album Barn som ber. Få album har golvat mig på samma sätt som Barn som ber. I alla fall de senaste åren. Albumet är som ett rop på trygghet, exemplifierat i både titelspåret samt Du som haver. Tonerna bär på både tröst och sorg och det är många kvällar jag låtit dessa två låtar sväva fritt i vardagsrummet och gjort ögonen till en del av Göta Älv som vilar där någon kilometer bort. Silveräpplen gästar Kristina på scenen och gör det med den äran. Jag älskar ju hans egen musik (kolla in senaste släppet som tar avstamp på Västerhus) och han är en av flera som verkligen skänker både trygghet och puls till scenen i en ännu högre grad. Överlag är det här i slutet av kvällen som allt verkligen exploderar. Det är en käftsmäll mot fascismen som breder ut sig och Kristina skriker ut sina känslor. Den utsattheten hon ofta sjunger om kombinerat med skrik som verkligen tycks komma just i stunden, just för att allt i detta nu känns så otroligt jävla mycket skapar en otroligt häftig kontrast. Jag vänder mig mot min fru, fattar hennes hand och tänker att vi precis sett tre fantastiska artister, övriga otroliga musiker som både musikaliskt och känslomässigt räckt oss sina händer och vi har fattat dem, med värme.

Musikminne från Domen

Foto: Domen 

Domen är en nystartad duo från Luleå och i februari släpptes första singeln Stupet. Jag måste säga att de två medlemmarna har skrivit väldigt vardagsnära musikminnen till bloggen vilka verkligen berörde mig. Man behöver aldrig sätta filter på vardagen, det fina i de små detaljerna finns ändå och det lyckas både Emma Wanler samt Tove Jacobsson lyfta fram. Singeln Stupet är en drömsk låt om döden, med en fin poetisk text om tavlor som släpper från sina krokar och sidor som lossnar ur böcker. Låten sprider ett lugn hos mig och et är en låt som klär om kvällens stormiga väder och ger den mer avslappnad klädsel. En oerhört fin debut. 

Juli 2012, jag ligger i en dammig grön sammetssoffa i ett hus i Stureby som J lånat. Det har precis tagit slut med min kille, eller jag gjorde slut med honom, och nu är jag typ hemlös eftersom det var killen i fråga som ägde lägenheten vi bodde i. Allt hade kunnat vara skit, men det är det inte, för jag är så otroligt förväntansfullt förälskad, parallellt med all ledsenhet och skuld. 

J och jag har köpt jordgubbar och folköl på Ica Bea, och skamskrattat åt första avsnittet av Girls. Nu slår vi på Fleetwood Mac, eftersom jag är inne i en stark Fleetwood Mac-fas. J och jag har pratat och pratat, blivit handlöst förälskade i varandras psyken, men vi har aldrig kysst varandra förut, och nu är det upp till bevis. Av någon anledning blir det så SINNESSJUKT skumt. J sticker in sin tunga i min mun, och jag upplever det som att han liksom vispar runt med den i cirka 180 bpm, på samma gång hetsigt och stelt. Jag är totalt perplex, men vill inte förstöra stämningen genom att säga något. Jag är helt enkelt så sjukt förälskad att jag är villig att ha överseende med det mesta. Så jag blundar, fokuserar på förälskelsen och det där sprittande introt till Everywhere, och försöker att go with the flow. 

Efteråt ligger vi i sängen och fortsätter lyssna på Fleetwood Mac, hela kvällen och hela morgonen efteråt, och trots den tvivelaktiga kysstekniken är jag himmelskt lycklig. Det tar några dejter innan någon av oss vågar benämna floppen - jag minns inte vem som förde det på tal, men det visar sig att J haft exakt samma upplevelse, fast omvänd. "Jag tyckte också att det var skitkonstigt, men antog att du bara kysser på det viset, så jag försökte bara anpassa mig", säger han, och vi skrattar åt hur knäppt det blivit, antagligen eftersom vi varit så sjukt nervösa, antagligen eftersom vi känt på oss att det inte var någon vanlig dejt, utan något potentiellt livsavgörande. 

Tretton år senare har J och jag varit gifta i nio år, och har två barn ihop. Mycket är förändrat, men när jag hör det där Everywhere-introt blir jag alltid påmind om hur det kändes det där julidygnet. När allt var nytt och skälvande, när vi var två förälskade barn som inte förmådde kyssas normalt. 

/ Emma Wanler 

För två somrar sen fick vi ett utespa, närmare bestämt ett ”Lay-z spa”, av min svärmor. Det är alltså som en bubbelpool, fast i plast. Uppblåsbar, men med en värmepump så kan man ställa in temperaturen på bekväma 37 grader. Då kan man sitta i timmar, allt över 37 grader gör en mest mosig på ett helt omöjligt sätt – man kan inte ta in något, man bara ligger där och flämtar med armarna hängande över poolkanten. Kinderna röda och hettande, det ryker från huvudet på en. Bubbelfunktion hade den också, men den var bara stressande, låter och håller på. Kan ni tänka er nå lyxigare? Det skulle väl vara en riktig pool då, men det blir ju bara äckligt med sån lyx. Orimligt liksom. 

Vi ställde den på vår uteplats och där badades det i princip varje dag efter jobbet och sen vidare in i semestern. Har sällan varit i mer balans. Man gled ned med ett ljudlöst plopp och tittade sen upp på den evigt ljusa norrbottniska sommarhimlen. Det andra som hörde till var då musiken. Jag och O valde ofta varannan låt och ville liksom överträffa den tidigare låten varje gång. Undra om det finns en väsentlig skillnad på hur man kan uppleva och vara i kontakt med musik för olika människor? Att vi liksom är stämda på olika sätt utifrån hur vi kan beröras i vårt inre. Tror det är denna förmåga som avgör om jag kan känna riktig samhörighet med en annan människa. Detta är väsentligt, avgörande. Jag och O är alltså stämda på samma sätt gällande detta. Det kan nästan gå sönder i en av en riktigt bra låt. 

En skiva som gick på repeat denna sommar var då Dragon New Warm Mountain I Believe in You med Big Thief. Sommaren därefter fortsatte vi med denna underbara vana, då ackompanjerad av sångerskan i Big Thief - Adrienne Lenkers soloalbum Bright Future. Kan liksom inte säga något om musiken, det är inte ens lönt att försöka. Men det är så otroligt bra. Ni undrar kanske hur detta gick till, att vi kunde sitta där och ha det så oförskämt bra, när några av er kanske vet att vi har två barn. Var fanns barnen? En pool och barn, det låter inte realistiskt att ni skulle få sitta där ifred. Alltså det finns ju andra berättelser om denna pool som innefattar barn, Melodifestivalenlåtar, snorklar och annat stök. Så som livet ska vara. Men någon gång ska ju barnen gå och sova och då, då kan man strunta i det oklippta gräset och glida ner i ett 37-gradigt Lay-z spabad. Livet e perfekt en liten stund. Sen gick den sönder. Låg och möglade på gräsmattan innan vi åkte i väg till soptippen med den. Inget varar för evigt.

/ Tove Jacobsson

Lyssna på Domens singel Stupet här nedan!

Fem album: Lodet

Foto: Emil Larsson 

Åh vad jag fastnar för saxofon-solot i Lodets nya singel Ship Ship. Saxofonen spelas av Isak Hedtjärn på ett magiskt sätt. Saxofon är ett magiskt instrument för mig personligen och är ofta en fantastisk berättare samt stämningshöjare. Ship Ship är i övrigt en minst lika fantastisk samtidsskildring där vi inreder våra hem med fler och fler kartonger. Vi beställer från hela världen i ett hysteriskt tempo. Lodet visar nu upp ingrediens efter ingrediens från det kommande albumet Lemoner, ett möte med inre demoner. Det låter både spännande och mycket bra, tycker jag och man ska inte väja för de jobbiga mötena. Då blir verkligheten bara svårare att hantera. Idag gästar Lodet serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Creedence Clearwater Revival - Pendulum (1970)

Kanske deras bästa album - jag hade kunnat välja vilket som helst, så mycket har de betytt för mig. Men Pendulum står ut eftersom det innehåller hammondorgel, vilket är det bästa instrumentet jag vet. Dessutom har skivan mer obskyra och lite sorgsnare låtar, vilket tilltalar mig. Många av mina egna melodier har sitt ursprung här. 

The Who - The Who Sell Out (1967) 

Ett album som är både lekfullt och briljant. Den brittiska humorn som genomsyrar skivan ger en extra dimension till de helt fantastiska låtarna. 

Sweet Chariots - Beat Based / Song Centered / Spirit Led (Extended Version) (2010) 

Varje spår på denna skiva bevisar att man som icke-engelsktalande kan utmana sig själv till att skriva fantastiska texter - både berörande och unika. Jag kan inte nämna en enda låt här som jag inte tycker om. Det är, enligt mig, Sveriges absolut bäst skrivna album på engelska. 

Tintin – Tintin och Hajsjön (1972)

Ett album jag ständigt återkommer till. Jag har inspirerats mycket av estetiken i många av Hergés album, men Hajsjön har etsat sig fast som ett särskilt starkt minne. Det var faktiskt den första DVD-skivan jag köpte. Fun fact: Jag släpper snart en låt med Nyman som heter Syldavien. 

Derek and the Dominos – Layla and Other Assorted Love Songs (1970)

En helt fantastisk skiva. Den andas ett slags Miami-brus - ett Miami stay-out-late-soundtrack i solnedgången. Helt otroliga musiker och en rad låtar som för mig räknas bland de mest klassiska. 

/ Joakim Björnberg, Lodet

Lyssna på Ship Ship här nedan och kolla in den fina videon! 

Fem album: Well Adjusted

Foto: Farhang Hamed

Stockholmska Well Adjusted har idag släppt EP:n High Functioning. Överlag handlar de fem låtarna om att hantera mörkret - i relationer, hos sig själv och hos andra. Männsikor som försöker trycka ned en genom en sexistisk jargong, att fastna i olika destruktiva mönster och att vara isolerad. Den ofta råa ljudbilden förstärker mörkret, samtidigt som de drömska inslagen och den fantastiska sången skapar en fin kontrast. Falling präglas av drömsk råhet och den fantastiska Hang the sound guy plockar fram frustrationen och är fantastisk i sin intensitet. Det är fantastiskt och man välkomnar verkligen inte mörkret med sin musik, man sliter det snarare itu. Idag gästar bandet serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Beach Fossils - Somersault (2017) 

Det här är ett album som jag återkommer till konstant. Somersault är Beach Fossils fjärde album och markerar en ny riktning för bandet, där deras tidigare lo-fi-estetik utvecklas med stråkarrangemang och blåsinstrument. Ljudbilden är drömsk, melankolisk och nostalgisk. Ett otroligt vackert och känslosamt album. 

/ Emma

Alvvays - Blue Rev (2022) 

Alvvays har alltid varit bra. Alvvays har aldrig varit bättre. Har varit sjukt kul att följa deras resa från mer rak indie rock/pop till gedigen shoegaze och dreampop. Produktionen är verkligen på topp med flytande synthlinor, sönderdistade gitarrer och Molly Rankins svävande röst. Låten Very Online Guy var framförallt en stor inspiration i mixandet av vår EP. 

/ Oscar

Future Islands - Singles (2014) 

Syntpop när det är som allra bäst. Future Islands fjärde album bjuder på flera storartade refränger (vilket titeln också antyder), emotionella ballader, drivande beats och screamsång. Huvudsingeln Seasons (Waiting on You) blev viral efter bandets starka framträdande på David Letterman Show. 

/ Emil 

Soda Stereo - Dynamo (1992) 

En vän gav mig det här albumet för många år sen i Argentina, men jag visste inte att det skulle vara så viktigt många år senare att kunna börja spela shoegaze och alt rock i Sverige. En blandning av shoegaze, dreampop och alt rock gjord av det bästa spanska språk rockbandet genom tiderna. 

/ Fernando

Slowdive - Souvlaki (1994) 

Det femte albumet väljer vi kollektivt, och det kändes ganska självklart att välja något av Slowdive, då vi alla älskar dem och är inspirerade av deras musik. Souvlaki är en riktig klassiker som har präglat många shoegaze-band och har varit en inkörsport till den genren för många av oss. Kommer nog aldrig tröttna på det albumet.

/ Well Adjusted 

Lyssna på EP:n High Functioning här nedan!

Håkan Hellström - Sweethearts

Foto: Olle Kirchmeier

Håkan Hellström är en artist som räddade mig mycket under mina tonår och fick mig att drömma mig bort från Kalmar till något större. Han var fantastisk på att sätta ett förstoringsglas på det fina i livet och få mig att se det klarare. De senaste tio åren har jag dock känt att hans musik inte har gett mig så mycket längre. De engelska uttryckte han gärna börja använda sig av har känt lite… sökta och det är trevlig med lekfullhet och låtar som känns nyfikna men ofta har det känts flummigt på fel sätt och för mig personligen så känns texter om att bränna ner Stockholm för att hjärtat helt har gått itu mer än exempelvis ”1, 2, 3, 4! ADHD - Jag är en wild story” och ”Jag visste att du kunde fuck me up - och du visste det också.” För mig känns det mest märkligt och det får mig inte att känna någonting. 

Live har dock Håkan fortsatt vara en fantastisk artist, även om förstås mycket bygger på de äldre låtarna. Ibland har det känts som att han knappt tror på det nyare materialet. Ofta med rätta, får jag säga. Oavsett så är det få som verkligen tycks brinna så mycket live som Håkan. Han är utan tvekan en av landets bästa artister live. 

Nu är singeln Sweethearts här och även om han, tyvärr, sjunger ”du rimmar nästan på heaven” så är det bland det bästa han har släppt på länge. Låten känns som en sommarvisa som skildrar en, tolkar jag det som, romans över årets alla månader. Det känns som en solig och varm låt med en fin produktion. Molnen kommer dock in här och där, som en person som gifte sig med mörkret. Överlag är det en fin poetisk text och för mig är det här ord och produktion som Håkan gärna får klä sig i oftare. Det är en fin berättande text och melodin påminner mig om Christina Hellströms låtar, lite som att få fira in våren med Björn Olsson över ett glas vin. Det är väldigt fint så.

Lyssna här nedan!