NORADRENALIN är aktuell med EP:n Liljor. Nora debuterade redan 2020 med singeln 16år och följde
sedan upp singeln med EP:n För alla men mest för mig. Nora Elster som artisten också heter berör med sina personliga texter och det gjorde den redan på debuten. 16år hade en närmast punkig energi och den mer intima och långsamma Mobil berörde mig på ett annat plan, med en vädjande text proppad med saknad, längtan och viljan att få koppla av en stund. Skogen var som en skogspromenad genom minnen, ett krossat hjärta som går igenom ett fotoalbum. En lugn skapelse som utvecklades till en finfin poplåt.
Det har ända sen debuten varit svårt att genrebestämma Noras musik men överlag är förstås sånt också rätt ointressant. Det viktigaste är vilka känslor musiken väcker och senaste släppet Liljor väcker just mycket känslor.
Det är en resa genom sorgens alla faser. Vissa rader som hämtade direkt när såret efter en förlorad vän var alldeles färskt. Texterna är nära och direkta och det är fem väldigt mänskliga låtar som bearbetar sorgen och försöker hantera den. Det finns inga Hollywood-slut och sorgen går helt plötsligt inte bara över. Den finns kvar och går upp och ner. Ibland kanske den vaggar fram, ibland är det som att den kanske springer mot en, genom kroppen. Mardröm på Odenplan känns i hela ens väsen, särskilt med det intensiva kaoset som tar över låten de sista minuterna. Man skakas om och tänker att sorgen, precis i början, känns just sådär. Okontrollerad panik. Ett liv som tar sig fram utan chaufför.
När det regnar berör på ett annat sätt, med Noras röst som skiner starkt genom den regniga texten, genom molnen som bearbetas. Avslutande Fenix är drömsk och närmast sakral. En låt att blunda till och känna sig bort. Överlag är Nora fantastisk på att ge känslorna ett språk, att låta musiken tala när orden inte orkar längre. Det är en fantastisk skara låtar.
Lyssna här nedan!
