"Jag förstod inte vikten av tystnaden innan jag levde med den dagligen"

Foto: Kalle Eklund

Rudolf Nordström har en fantastisk syn på livet som jag på många sätt delar. Han berättar om vikten av tystnad och att den så gärna sopas undan i dagens samhälle som föder en med intryck efter intryck och ogenomträngligt buller. Han berättar också om att den sanna glädjen finns i frihet och trygghet. Ibland glömmer vi kanske bort varför vi egentligen lever och vad vi i längden mår bra av. Rudolf, som är mer känd som Mr. Tophat, är just nu aktuell med singeln MEGA, en singel som å ena sidan ger mig en näve nostalgi och å andra sidan ger mig lust att bara dansa hela natten och känna en tacksamhet över att jag lever. Idag, i en längre intervju pratar jag och Rudolf om nya singeln, om varför Stockholm är en liten stad i för stor kavaj, om vänskapen med Robyn och förstås, om vikten av tystnad. 

Hur mår du Rudolf?

- Hej, jag mår bra, tack! Våren är på ingång och solen börja skina igen, det känns optimistiskt! 

Jag älskar hur du i din musik får olika genrer att kommunicera med varandra vilket skapar en jävligt spännande helhet. Hur skulle du själv beskriva MEGA? 

- MEGA skulle jag beskriva som euforisk ”Barock n’ Roll”. Den innehåller både melankoli och hopp. 

Jag minns till viss del tillbaka när jag dansade som ung i Kalmar till DJ Bobo, vilket var och fortfarande är fantastisk musik. Vad dansade du till när du var yngre? 

- De första rave-festerna jag dansade på, hittade jag på badboll.nu, de var ofta psytrance eller djungel / Drum n Bass-rave. Minns att Cyklopen (gamla som brann ner, Snösätra) hade kul fester som jag brukade gå på. När jag var arton år började jag resa runt i Europa och leta reda på fester genom Resident Advisor (då var det primärt en hemsida för events och underground-kultur). 

Hur reflekteras din personlighet i din musik? 

- Organisk och kanske oberäknelig? Jag vet inte om jag är rätt person att svara på den frågan, haha. 

Det är bara mars än så länge. Hur ser planerna ut för året? 

- De är lite vilda, men det vill jag hålla privat - vilda på det positiva sättet. Det blir ett nytt kapitel, minst sagt. Musikmässigt kommer jag ge ut ny musik från både mig och Art Alfie (under Karlovak-etiketten) och även ett album som jag gjort tillsammans med Axel Boman från Studio Barnhus. Har även några andra musikprojekt, men de ligger längre fram. 

Du lämnade Stockholm för några år sen nu. Hur ser du på Stockholm idag? 

- Stockholm kommer alltid att ligga mig nära hjärtat och är en stad med många kvaliteter, men tyvärr känner jag att det är en stad som har utvecklats till det sämre. Det är en otrolig stad rent arkitektoniskt, historiskt och hur den ligger i en skärgård. Tyvärr har olika politiska beslut de senaste århundradena raserat dess kvaliteter – allt ifrån synen på utskänkningstillstånd till idiotiska beslut av rivningar och ombyggnationer. Detta har gjort staden fyrkantig, ogästvänlig och tråkig. Jag tror inte stadsplaneringen och politiska beslut alltid haft ’Stockholmaren’ i åtanke. 

- Ett exempel är varför man aldrig byggde en ringled som knöt ihop ytterförorterna redan när man planerade och byggde ut tunnelbanan på 1960-talet - ett stort mysterium för mig, eller hur man kunde låta riva hela gamla Klara för att ersätta med parkeringshus och köpcentrum - som nu 70 år senare måste rivas igen, eller varför man drog en fet motorväg igenom Gamla stan och Riddarholmen - hjärtat av Stockholm! Experimentet med att transformera region Stockholm till satellitstäder efter andra världskriget med höghus långt utanför stadskärnan ser jag som ett stort misslyckande, som att man inte kunde se hur segregation och socioekonomiska problem skulle skapas framöver. Hur dum kunde man vara? Stockholm är och kommer alltid vara segregerat på grund av sin geologiska natur; staden ligger i en skärgård med malmar. Då behöver man inte mer segregation. Idag när jag besöker Stockholm som turist kan jag se kvaliteterna istället för att leva i irritationen. Idag är det en ängslig stad, som någon sa till mig en gång ”Det är en liten stad i en för stor kavaj”. 

Jag älskar din syn på musik och hur den på något sätt beskriver när också livet fungerar som bäst. Du har tidigare beskrivit att ”Tystnaden är en del av musiken” och jag förstår verkligen vad du menar. Idag går den i ett på alla ställen, barer, restauranger, gym... Det finns ingen tid för att andas. Hur ser du på det där idag. Tror du musiken blir en svagare kraft när vi ständigt hör den? 

- Jag tror tystnaden och mörkret kommer att bli mer åtråvärt i framtiden. Idag sköljs vi över av musik och ljud konstant. I princip hela Europa är globalt-ljusförorenat, det går knappt att se stjärnorna även om det är stjärnklart och man är på den franska landsbygden. Folk har blivit så vana vid buller att de blir otrygga när det är tyst på en plåtning, på ett café eller i ett köpcentrum. Mellanrummet och tystnaden är livsviktig för att skapa rumslighet. Efter att jag flyttade ut till landet har tystnaden blivit än mer viktig. Jag förstod inte vikten av tystnaden innan jag levde med den dagligen. Det är i tystnaden jag får ro och kraft till att kunna reflektera och kanalisera mina tankar på ett konstruktivt sätt utan att rafsa ihop något för att det skall ha en (onödig) nyttoaspekt för överlevnaden. Städer tenderar att bidra till ett ’hamster-hjul’ och radera en av de djupaste existentiella frågorna vi har: varför eller vad lever vi för? 

Hur mycket har Christian Falk betytt för dig som person och för din kreativitet? 

- Christian var en lekfull och kul person, jag var ett barn och ungdom när jag lärde känna honom. Han uppmuntrande till lek inom musiken och sa att allt var möjligt. Det var han som fick mig att börja DJ:a och berättade att det var ett yrke man även kunde tjäna pengar på. 

Var det via Christian du och Robyn fick kontakt? 

- Till viss del. Jag hade träffat Robyn ytligt någon gång när jag var i tjugo års-åldern, jag tror hon kände till att jag skapade house med Art Alfie genom sitt ex Max Vitali. Hon kände även till att Christian hade varit en viktig person för mig. Det blev en naturlig länk och vi började umgås strax efter att Christian hade gått bort.

Vad är ditt finaste minne av Christian? 

- Svårt att säga, men när han var i fin form och var glad hade han en förmåga att sprida och dela med sig av den. Han var en generös person. 

Hur ser din och Robyns kontakt ut idag? 

- Den är bra. Just nu har vi inte så intensiv kontakt som vi haft när vi arbetat tätt inpå varandra. Vi hörs till och från. 

Vilken är din mest minnesvärda DJ-spelning? 

- Det finns för många för att välja en. 

Ditt/dina debutalbum släpptes 2019. Hur ser du på Dusk to dawn idag? 

- Jag är glad och nöjd att jag lyckades ro hem projektet. Det tog mig över tre år och nästan mitt egna liv, det var ett alldeles för stort arbete för en person. Jag lärde mig otroligt mycket under projektets gång, både tekniskt som visdom. 

Du har tidigare berättat om din uppväxt i Högdalen, där det periodvis var stökigt. Hur tror du att din uppväxt har påverkat dig? Vad bär du med dig från den idag? 

- Högdalen var stökigt under 1990-talet, men det var även en kul och stimulerande plats att växa upp i. Det gav mig framförallt synen på att man måste vara ambitiös och kämpa för att ta sig dit man vill, men även såklart synen av social orättvisa och utanförskap. Något jag har svårt för, är att glorifiera förorten som hålla den ansvarig för sina livsbeslut. Förorten har fördelar som nackdelar. 

Du är son till de kända konstnärerna Jockum Nordström och Karin Mamma Andersson. Hur var det att växa upp i en konstnärsfamilj? 

- Som konstnär eller som frilans styr man över sin egna tid, mamma och pappa var närvarande föräldrar för mig och min bror. Vi var en tight familj när jag växte upp. De såg till att alltid försöka äta middag tillsammans, vilket ofta resulterade i att vi åt betydligt senare än våra klasskompisar som hade föräldrar med ’vanliga’ jobb. Det var ekonomiskt ganska påvert till och från, men å andra sidan hittade vi på saker som inte kostar så mycket. Allt ifrån att kolla på geten i Dalbotten, åka inlines och skateboard i Bandängen till att sitta och rita och bygga grunkor hemma. Många tror att pengar är glädje – men det är framförallt bara ett instrument som kan underlätta. Jag tror den sanna glädjen finns i frihet och trygghet. 

Du har tidigare berättat att du drömde om att bli brandman när du var liten. Minns du vad du hade för andra drömmar och vad blev det av dem? Bär du på någon av dem fortfarande? 

- Det finns en hel del drömmar från att jag var liten, och tiden i Högdalen – som än idag finns kvar. Tid och minne har en tendens att förvränga och skifta vad som är verklighet och som är en fabrikation. Idag tror jag många av drömmarna har lösts upp i mer subjektiva fragment än tydliga yrkesval eller ting. När jag var tonåring och började DJ:a hemma (runt 2006-2008) var en dröm att DJ:a på Berghain/Panoramabar och DC10, både dessa drömmar har jag förverkligat – apropå ambition och att kämpa för att uppnå mål, eller – drömmar. 

Till sist, om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka? 

- Först hade jag besökt Milano i mitten av 1500-talet för att uppleva Francesco Canova da Milano, sen hade jag tagit mig till Leipzig för att se när Johan Sebastian Bach bränner av ett orgelsolo i början av 1700-talet för att sedan ta mig till Paris någon gång under slutet av 1800-talet för att lyssna på en pianokonserter av Erik Satie. Kanske hade det varit kul att se Lionel Hampton och Elvis under sina primetimes i USA på 1950-talet, en Miles Davis-konsert under sin bop-period hade nog inte varit fel heller... Beatles live i Hamburg 1962 är nog också något man hade velat uppleva eller en psykedelisk kväll på Klubb Filips i Stockholm med Hansson & Carlsson i slutet på 1960-talet. Det fantastiska med noter och inspelningar är att det är tidskapslar som tillåter en att resa tillbaka i tiden och på så sätt återuppleva dåtid i nutid.

Lyssna på MEGA här nedan!